Returning To Eastern Bosnia

Muniza Oprasic
Muniza Oprasic

Last month media in the Balkans reported that Muniza Oprasic, a 78-year old Bosniak returnee to Republika Sprska was ordered by a district court in Eastern Sarajevo which is in the RS entity to pay 10 000 euro to a Serb family who lived in her house as squatters in the village of Okruglo for about seven years until 2003. During that time Muniza Oprasic lived as a refugee. Oprasic who now lives of her pension, which is 320 Bosnian marks [160 euro] appealed to anyone who can help since she as an elderly returnee to that part of Bosnia and Herzegovina has no means to pay the fee ordered by the court. The Serb family sued Muniza Oprasic since they most likely had assumed that she would never return to her house and her village and therefore made renovations to the house for which they now expect to be compensated for.

Clearly shocked by the court´s decision Muniza said to reporters from BIRN that she didn´t understand how such a thing could happen. This was her home, and she didn´t understand what gave them the right to go into her home at all? Living there for seven years in her house while Muniza lived as a refugee away from her home. Now the Serb family wanted her to pay for renovations they had made on someone elses house. Since Muniza has no means of paying the large amount set by the district court in Eastern Sarajevo; the court decided to take it out of her  monthly pension, which is 160 euro. The court said that they will take half or maybe as much as 100 Bosnian marks (50 euro) which would be unberable for someone her age, given that she needs medicine and has bills to pay.  When BIRN talked to her she openly appeled to help from anyone who could help her…

According to Muniza this is the way returnees to Visegrad are being treated by the Serb-led authorities in that part of Bosnia and Herzegovina.

Muniza´s village; Okruglo lies a few kilometers from the old town of Visegrad, in the past most famous for it´s old Ottoman era-bridge built by Mehmed-pasha Sokolovic and immortalized in Ivo Andric´s novel  Bridge on the River Drina, now infamous as the site of some of the worst atrocities during the Bosnian war. On 6th of April Visegrad was attacked by the Yugoslav People´s Army´s (JNA) Uzice Corps under the command of Dragoljub Ojdanic. Ojdanic later went on to become Chief of General Staff of the “reformed” Yugoslav Army (Vojska Jugoslavije) and was later found guilty for crimes against humanity, and sentenced to 15 years for his role in Milosevic´s Kosovo campagain. By April 14th 1992 his Uzice Corps had with the help of Serb paramilitaries, managed to take over the town installing a Serb nationalist government which proceeded to arrest and harass segments of the Bosniak and other non-Serb parts of the population. After the the JNA formally left the town on May 19th the systematic and wide-spread targeting of the town´s Bosniak community began, with arrests, disappearances, abduction of prominent local figures, executions carried out by local paramilitary units, setting up of detention camps, including the Uzamnica camp  where the inmates, both male and female subjected to physical abuse, including sexual violence. The turning of the hotel and spa resort Vilna Vlas into a rape camp where Bosniak women and girls were systematically raped by Serb police, paramilitary units and soldiers.

As well the mass executions of civilians all around Visegrad, some of the civilians were taken from their houses and rounded up, others abducted from their workplace, others taken off buses, and led to the banks of the river Drina where they were told to go into the water and executed by Serb paramilitaries or taken to ravines where they were executed and their bodies dumped into the ravines or pits. The mass killings in Visegrad also included two of the arguably most horrific cases of mass-murder early on in the war. First being The live pyre at Pionirska Street, where over 60 people were barricaded into a house which was later set on fire, 53 died. Killed by two men who are most likely Europe´s most well-known living mass-murderers; Milan Lukic and his cousin Sredoje Lukic. According to journalists who covered the war, and especially the butchery in Visegrad; the two men, especially Milan, probably killed more people during the Bosnian war than anyone else. Two weeks after they had burned 53 alive people on Pionirska Street, they repeated the act in a Visegrad neighborhood Bikavac where they barricaded another group of people into a house before setting it on fire. One person survived.

But the biggest execution-site was the old bridge itself. As Ed Vulliamy noted in the Guardian back in 1996; “the bridge is visible from almost every balcony and window in Visegrad, it´s cobblestones are a stage at the foot of an amphitheatre; the executions were intended to be as public as possible.” From their balconies witnesses watched as Milan Lukic in his red Passat together with his companions in the trucks behind would arrive at the bridge each evening. They would unload the prisoners and start killing them.  “We saw them by day or by the city lights, whether they were killing men that time, women or children. It took half an hour, sometimes more.” One witness recalled… The prisoners who were between life and death were stabbed before being thrown of the bridge into the river. According to one witness; sometimes they threw people off alive shooting at the same time.  Another witness, recalled how Milan Lukic enjoyed playing music from his car radio while throwing two men into the river; one of the men shouted that “he couldn´t swim” while Milan Lukic fired his gun into the river.

Visegrad, photo: Velija Hasanbegovic
Visegrad, photo: Velija Hasanbegovic

At the start of the Bosnian war, Visegrad and other places like it along the Drina Valley or Podrinje received a minimum of attention from the world press. What was happening in eastern Bosnia, all along the Drina Valley as well Prijedor, Kozarac, Sanski Most, Kljuc and other towns and hamlets in northwest Bosnia, and Bosanska Krajina was part of the hidden war that the Serbs were waging far away from the carnage taking place in Sarajevo. Karadzic could not keep Omarska, Trnopolje & Keraterm a secret for too long, but by then he had “cleansed” much of what was to be “Greater Serbia” of non-Serbs. As Vulliamy, one the chroniclers of the Bosnian genocide wrote in The Nation in June 1996, one of the middle-managers of genocide; Professor Nikola Koljevic a close associate of Radovan Karadzic, and wartime vice-president of RS as well as a Shakespeare scholar had said sardonically to him in the Serbian capital Belgrade 1992; “So you found them! Congratulations!  It took you a long time to find them, didn’t it? Three months! And so near to Venice! All you people could think about was poor, sophisticated Sarajevo. Ha-ha!” And then, as Vulliamy recalls, added with a chill in his voice: “None of you ever had your holidays at Omarska, did you? No Olympic Games in Prijedor!”

He was referring to the concentration camps in northwest Bosnia and the implication was clear: The dismay many felt about what was taking place in Sarajevo and the focus on the Bosnian capital meant that the Serbs were free to carry out their plans more or less uninterrupted elsewhere in the country. After the war Koljevic tried to commit suicide on January 16 1997 by shooting himself in the head and died in a Belgrade hospital a week later from the wounds. By then he had been edged out of the Bosnian Serb political leadership by Biljana Plavsic and Momcilo Krajisnik. Both Plavsic & Krajisnik were later convicted of war crimes by the ICTY.

By the end of June 1992, a Serb police inspector in Visegrad, Milan Josipovic recived a request from the the Bajina Basta hydro-electric plant just across the border in Serbia. The director of the plant asked Josipovic if those responsible could “slow down the flow of corpses” on the Drina river. According to the plant director; the corpses were clogging up the culverts of the Bajina Basta dam at such a rate that he could not assemble enough staff to remove them.

13 years later, Josipovic, who was then 48 years, was shot twice in the chest and once in the head while he was in his coffee-grinding shop. There have been speculations that he was killed by a shadowy group called Preventiva charged with protecting wanted war criminals, including Milan Lukic. In 2005 Josipovic testifed against Novo Rajak, a member of the Visegrad police who  had taken part in the mistreatment of Bosniak civilians. After that rumors started to circulate that Josipovic was ready to give evidence against higher-level officials and that may have sealed Josipovic´s fate. His killer/killers have never been arrested.

In 2010 a small boat got stuck in the turbines of the Bajina Basta hydroelectric power plant, in order for the turbines to be repared the dam had to be emptied. That gave people from Institute for the Missing Persons of Bosnia-Herzegovina what was in effect their last chance to track down the bodies of of Bosniak civilians who had been killed in Visegrad and dumped into the Drina River. As Irena Antic from the Helsinki Committee For Human Rights Serbia  pointed out;

Everybody knew that throughout 1992 bodies of the Bosniaks were ending up in the turbines of the Bajina Basta hydro-electric power plant, thrown there by executioners, Milan Lukic’s “Revengers” and members of other Serb formations, who believed no one would ever find them in such a place. No one – some working for the plant or in hydro-electric sectors of Serbia or Republika Srpska, or an official of that Bosnian entity or the neighboring state – had ever suggested that the Drina lakes or even its basin should be emptied in the search for the killed.

Antic went on to say that once the team from Institute for the Missing Persons of Bosnia andHerzegovina got to Perucac they were met with rough terrain, mines, cracked soil, snakes and piles of clay, as well as high temperatures in the summer and rain, mud and wind in September.  According to the director of the Institute, Amor Masovic; fifteen people from all over Bosnia and Herzegovina made up the investigative team. The team moved on foot down both banks of the lake. They started at the old bridge in Visegrad and moved along the canyon all the way to the lake. “It was a multiethnic team sharing the same goal” according to Masovic. The investigators were soon joined by a team from Serbia looking for the remains of Kosovars killed by Serbian State Security Forces during the 1998-1999 Kosovo war. After a while a survivor organization made up of survivors and relatives of those killed in Visegrad 1992, called; “Visegrad 92” made an appeal for help which lead to hundreds of volunteers from all over Bosnia and Herzegovina and some from Serbia as well showing up at the exhumation-site trying to help the investigators. The long list of volunteers included students from Sarajevo University, utility workers from Sarajevo and former citizens of Visegrad now living abroad and in other parts of Bosnia and Herzegovina, many of them had lost loved ones during the massacres carried out by Serb forces in Visegrad area and for them this was the probably the last chance to maybe find the remains of their loved ones. Firefighters, speleologists, rangers, de-miners, and members of Bosnia´s special police forces helped too. In total the remains of 250 people were exhumed during those few months, needless to say, there was no help from the authorities in Republika Sprska who as Antic rightly points out were too afraid of the consequences draining the lakes on the border between Bosnia and Serbia might have, what might be found there, let alone draining the Drina basin, the bottom and the mud which most likely hides the largest amount of remains.

The remains exhumed at Perucac were just a small fraction of what lies beneath, together with the 126 citizens of Visgerad who were exhumed at the village Slap near Zepa back in 2000. The bodies found in Slap were gathered by the villagers as they floated down the river and buried in shallow graves. One of the people Vulliamy interviewed back in 1996 had escaped the carnage in Visegrad and found refuge in Zepa which was together with Srebrenica and Gorazde the only Bosnian-controlled enclave in eastern Bosnia. After Serb forces took Srebrenica in July 1995 they set their sights on Zepa which fell two weeks later after fierce resistance from the vastly outgunned and desperate Bosnian soldiers defending it. Vulliamy´s interview subject, then simply named “Jasmin R” was captured, in Serbia as were many men from Zepa as they tried to make their way to Serbia or Montenegro hoping to avoid the fate of those killed in Srebrenica. By Christmas 1995 Jasmin was evacuated to Dublin from a prison camp in Serbia. When he arrived in Zepa he was 14 and deemed too young to fight, he was instead assigned to Slap, a junction between the Drina and Zepa rivers. His job was to bring up the bodies of murdered civilians from Visegrad as the current flowed to Zepa. He was to bring them ashore in a small boat and bury them, often under fire from Serb forces. Jasmin and others, they dug the graves and buried the people gathered from the river, some of them Jasmin had known personally, they had been his neighbours in Visegrad. According to Jasmin; “the bodies came almost every day Men and women, old and young. They had been beaten and tortured, they were black and blue, and some had been decapitated. Yes, and there were children. Mostly 10 or 12, and two infants of about 18 months.”

During the trial of Mitar Vasiljevic back in 2001, Amor Masovic stated that by then the remains of 311 people belived to be from Visegrad had been exhumed from 14 different locations in Visegrad, Sokolac and Rogatica. Vasiljevic had been one of Milan Lukic´s closest companions. Before Masovic took the stand, another man who had worked on bringing up and burying the bodies floating down the Drina, Mevsud Poljo testified about bringing up about 170 to 180 bodies from the river together with others. Poljo belived that the bodies they pulled out of the Drina constituted maybe one fifth of the total number of corpses floating down the river. After they pulled the bodies out of the river they searched them for any form of identification before burying them, mostly at the banks of the small river Zepa near Slap.

Exhumations At Lake Perucac photo: Velija Hasanbegovic
Exhumations At Lake Perucac photo: Velija Hasanbegovic

Many of those Poljo, Jasmin and others didn´t manage to pull out of the water most likely ended up in the culverts of the Bajina Basta hydro-electrical plant.

A proper search would mean that a greater number of those killed in Visegrad and surrounding villages would be found. As it is now that is improbable as Serb-led authorities in Visegrad have done everything in their power to erase the memory of those atrocities, including an effort to destroy the house on Pionirska Street, the site of the live pyre that took the lives of 53 people. Re-built by survivors to serve as memorial to those killed it came close to being destroyed last year on the same day as Serb authorities in Visegrad erased the word genocide from a the Straziste cemetery. (A large number of those exhumed and identified from Visegrad and the surrounding area are buried there. ) As of today, the house on Pionirska still stands but that does not mean it´s not in harm´s way. The original date set for the destruction of both the house on Pionirska and the removal of the word genocide from the memorial on Straziste was December 24th 2013 Christmas eve, but due to the controversy this caused in Bosnia and the statements made by OHR, the US Embassy and OSCE the action was delyed, until one month later that is, when the Serb-led authorities in Visegrad finally entered the Straziste cemtery and removed the word genocide from the memorial to the fallen. They did not touch the house that time but there are reports that all final appeals to prevent the demolition of Pionirska Street house have been exhausted.

Muniza Oprasic faces a similar fate as the house in Pionirska Street. The original ruling came 2012, which she appealed and at the end of last month the district court in “Eastern Sarajevo” ruled that she had to pay 10 000 euro to the Serb family. Her story isn´t new but it´s indicative of the way returnees are treated in Republika Srpska.

After the original ruling back in 2012 she spoke to Bosnian media about the situation saying that she lived as a refugee in Sarajevo until 2003. The local Serb authorities had given the Serb family material to rebuild the house which had been damaged in the war.  The repairs were carried out without her permission. The Serb family lived there for years, while she had no access to her land and house. They sued her for the renovations that they had made to the house without her permission and that she and her husband were not aware of.  According to Muniza there was a ruling in her favor too, by which the Serb family was forced to pay a 100 KM or 50 euro to Muniza for every month that they had lived there on her property but according to her; she never saw a penny of that money. They refused to remove the windows, doors and some other things they had put in to the badly damaged house; instead they sued her for compensation.

When journalists from Al Jazzera Balkans visited her two years ago they found her living a humble existence in her house on her property in Okruglo. A picture of Mecca along with some Quranic verses adores her living room walls. She was orphaned during World War II. During the visit to Muniza journalists also spoke to Nedim Jahic, a human rights activist from Sarajevo who believes that the verdict against Muniza is absurd. Jahic said that if Muniza had returned to an empty house in 2003 she would have probably received donations and her house would have been renovated at no cost to her. She wouldn´t be facing the situation she is facing today, having to pay 10 000 euros to people who lived in her house at the order of local authorities.

Still, according to Hajro Poskovic, a legal expert with the OSCE in Sarajevo temporary users of abandoned houses have a legal right to be compensated for any repairs they make, but that the owner also has the right to be compensated from the local authorities, in this case the owner is Muniza Oprasic. Strictly legally speaking that would mean that Oprasic would pay the 10 000 euros to the Serb family and then seek compensation from the local Serb authorities who settled the family in Muniza´s house in the first place.

However Muniza Oprasic is a 78 year old pensioner with no other income except her pension which is 160 euros every month, she has no means of paying 10 000 euros and given the legal situation for returnees in Republika Srpska it is naïve to think that the she will ever be compensated from the Serb authorities in Republika Srpska. With the appeal process apparently exhausted, if she does not find the money, 10 000 euro to give to the Serb family she will most likely be evicted from her home.

Note: Irena Antic´s piece for Helsinki Committee For Human Rights referred to Milan Lukic´s paramilitary unit as the “Revengers” (Osvetnici) Most court documents in english as well as articles on Visegrad refer to them as “Avengers” as well as the Balkan Insight piece which claims that Muniza Oprasic is 71 years old, while all the Bosnian articles on her, including articles in Klix, Dnevni Avaz and Slobodna Bosna indicate that she is 78 years old today.

This post has been uppdated and edited on 12/03/2015

Socialdemokrati i nationalismens tjänst

Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid
Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid

 

“Vi har en socialdemokrat i Krister Kronlid som faktiskt sticker ut näsan i blåsten för oss och för detta skall han ha all heder precis som ALLA enskilda aktörer, journalister och politiker som förr och framöver stått vid vår sida…”.

Drago Drangel skriver på Sanning åt allas forum: (Från Expressens avslöjande)

 

Den socialdemokratiske kommunalpolitikern och riksdagskandidaten Krister Kronlids band till  folkmordsförnekare  i Sverige har återigen sett dagens ljus. Just det, detta är inte första gången. Jonas Paulsson och Alen Musaefendic skrev om det i Svenska Dagbladet 2012 (1) (2)  och jag skrev om det på min blogg. (1) (2) (3) Likväl så verkar han chockad över att någon skulle kunna peka ut honom för att ha samröre med folkmordsförnekare. Enligt två ganska så okritiska intervjuer med Bohusläningen & P4 Väst så  säger han det som hände I Srebrenica var ett folkmord och att alla diskussioner i Justitia Pax Veritas som hade med folkmordet i Srebrenica att göra handlade mer om det folkrättsliga perspektivet.

Vidare säger Krister Kronlid att ordföranden i Justitia Pax Veritas; Drago Drangel ”är en person med sunda mänskliga värderingar” som aldrig förnekat att ” 5 000-10 000 pojkar och män har mördats” likväl så hade enligt Expressens avslöjande samma Drago Drangel inga problem med att sprida revisionistisk material samtidigt som han var medlem i Sanning åt Alla! och vice ordförande i Justitia Pax Veritas. Enligt Expressen så kallar Drago Drangel folkmordet i Srebrenica för en ”myt” ”som utnyttjas i geopolitiska syften” Expressen kartläggning visade också att flygblad och folkmordsförnekande material delas ut vid strategiskt viktiga sammankomster såsom som en minnesstund för folkmordet i Srebrenica. Så det är uppenbart att det är någonting som stör Drago Drangel med folkmordet i Srebrenica.

Kronlid säger också att han tycker att det är bra att SVT valde att visa den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades eftersom den gav ett ”bredare bild av kriget”

Saken är bara den att filmen inte gav ”en bredare bild av kriget” den förklarade inte någonting, snarare så gav den en medvetet falsk bild av händelserna med avsikten att grumla till den vedertagna historiebeskrivingen och vi fick se i bästa sändningstid återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse. Filmen fälldes också av både den svenska och norska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord.

Under tiden som gick direkt efter sändningen så blev det allt tydligare att filmakarna hade återanvänt många av de konspirationsteorier som hade florerat i åratal på serbnationalistiska sajter och som understöddes av bla organisationer som folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project med Stephen Karganovic i spetsen. Med andra ord så gav Krister Kronlid sitt stöd till en film som genom att återanvända gamla överbevisade teser, serbisk propaganda och dramaturgiska knep försökte visa att det som skedde i Srebrenica var inte ett folkmord. Den norska Helsingforskommittén pekade på 25 (!) sakfel i filmen och ansåg att den liknade väldigt mycket den typen av propagandafilmer som kom när Slobodan Milosevic var vid makten.

Vidare så avslöjades det att flera av de som jobbade med filmen hade förnekat folkmordet i Srebrenica och hade tidigare själva varit propagandister under kriget.  Zorica Mitic en läkare från Belgrad, numera bosatt i Norge kände Ratko Mladic under deras tid i Knin 1991 verkade som en av ”konsulterna” i filmen. Hon har öppet förnekat folkmordet i Srebrenica vid flera tillfällen både i serbiska Pecat men också diverse Diasporasajter. Hon hade också varmt rekommenderat revisionistiska och folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project i bla Pecat. En annan konsult till filmen var Ozren Jorganovic som under kriget i Bosnien Hercegovina jobbade för den bosnienserbiska propaganda stationen Radio Ozren.

Filmakarana Oly Flyum och David Hebditch hade också valt att ta in information från en av de mest ökända folkmordförnekarna. Schweiz-baserade Alexandar Dorin, vars riktiga namn är Boris Krljic, en serbisk man ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica. Nämligen den om Ratko Mladic hade med sig bara ca 400 soldater till Srebrenica trots att det hade redan 2005 kommit fram att den egentliga siffran var 19 473 soldater. Detta efter att myndigheterna i Republika Srpska släppt namnen på de som medverkade i erövringen av staden och det påföljande folkmordet. I Sverige uppmärksammades detta I Sydsvenskan. En lista på ytterligare 892 personer misstänkta för att ha medverkat i massavrättningarna, vid sidan av de som redan var gripna släpptes också. Vidare så anser Dorin/Krljic att bara ca 2000 människor dödades och att samtliga var “muslimska soldater som dödades i strid” Allt detta var redan känt i april 2012 då filmen då filmen fälldes av granskningsnämnden.

Trots alla dessa avslöjanden och trots ett överväldigande kritik så har Krister Kronlid aldrig tagit avstånd från filmen, två år senare så hävdar han fortfarande att den ”gav en bredare bild av kriget” han har inte bett om ursäkt till de överlevande och de anhöriga från Srebrenica.

Enligt Kronlids intervju med P4 Väst så är den debattartikeln som han skrev ihop med Drago Drangel, ett verk som kom till som ett ”försvar av yttrandefriheten, och rätten att sända alternativa uppfattningar om saker som skett.” Saken är bara den att yttrandefriheten aldrig var hotad, det man vände sig emot var den uppenbara historierevisionismen lögnerna och folkmordsförnekelsen, och vilken kränkande effekt det hade på överlevare och anhöriga och sett till den händelseutveckling efter sändningen av filmen och allt vad man känner till om Sanning åt Alla! och ordföranden för Justitia Pax Veritas, Drago Drangel så är det svårt att tro att det handlade om ”försvar av yttrandefriheten” Det enda slutsatsen jag kan dra utifrån Kronlids egen utsago är det är okej trycka eller visa historierevisionism och folkmordsförnekelse och ifall man kritiserar det så är man en censsurivrare?

Däremot så kan jag hålla med Kronlid att det handlade om att få ut ett ”alternativ bild” av händelserna, i fallet Staden som Offrades en felaktig bild, därav Drago Drangels febrila försvar av filmen med bland annat debattartikel i SVT Debatt och attacker mot de som inte höll med Eva Hamilton. En av de som fick uppleva hur det var att inte dela Drago Drangels syn på dokumentärfilmen var Krister Kronlids partikamrat Bo Widegren som hade på sin blogg kritiserat Eva Hamilton för hennes försvar av filmen. Det dröjde inte länge förrän Drago Drangel och flera medlemar av Sanning åt Alla! attackerade Widegren verbalt, man kan se hela ordväxlingen på kommentarsfältet under artikeln.Widegren ska ha enligt honom själv raderat ett antal elakheter från Drago Drangel och en annan man men samtidigt gjorde efterforskningar om vilka dessa människor var. På kommentarsfältet skrev han senare att han hade:

fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel. I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig. Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla! Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning! Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien. Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Ironin blir allt större när man väl läser Kronlids och Drangels artikel som var paketerat precis som Kronlid säger som ”ett försvar av yttrandefrihet” och framförallt ett försvar av Eva Hamilton. Drangel och Kronlid skriver:

På SVT debatt, den 11 december, går en grupp vid namn ”Bosniska akademiker” till häftig attack mot SVT:s VD Eva Hamilton. Hon påstås bland annat vara ”maktgalen” och ”arrogant”. Hennes beteende är dessutom ”skamligt” och ovanpå det anklagas Eva även för att ”smutsa ner Sveriges internationella rykte” och bidra till ”den största journalistiska katastrofen som Sverige haft på länge”. Hamiltons ”brott” påstås alltså bestå i att försvara demokratin, det fria ordet och mångfalden inom journalistiken – något som uppenbart ogillas av ”bosniska akademiker” och, mer oroväckande kanske, också av Haagtribunalen.

Haagtribunalen skickade ett brev till Hamilton i slutet av november 2011 där hon kritiseras för att ha givit sitt tillstånd att sända dokumentärfilmen på SVT. Tribunalen och dess ”sponsorer” har dessutom önskemål om granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica och konflikterna i forna Jugoslavien.

Som jag skrev så paketerade Krister Kronlid och Drago Drangel sin artikel som ”försvar av yttrandefriheten och det fria ordet” och man är väldigt noga med att bara kritisera de bosniska akademiker som kritiserade Hamliton, man undviker så klart att kritisera den Norska Helsngforskommitens rapport om filmen som kom ut redan april 2011 där man listade 25 sakfel, man påpekar inte att filmen hade redan fällts av den norska motsvarigheten till den svenska granskningsnämnden. Kronlid och Drangel undviker att nämna att filmmakarnas argument hade redan då smulats sönder i debatter mot bla filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av filmen, man nämner inte att filmmakarna råkade ut för samma öde då de debatterade mot Alex Voronov: (1) (2) (3)

Vidare så nämner inte Krister Kronlid och Drago Drangel att flera utrikesreportrar var upprörda över att SVT sände filmen, journalisten och filmaren Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i ett flera sidor långt mejl, Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan skrev att det var gamla konspirationsteorier som hade sedan länge avfärdats, bosniske journalisten Mirsad Fazlic som medverkade i filmen hade tidigare i norsk media sagt att filmakarna och NRK, den norska televisionen, manipulerat handlingen i filmen. ”Visst visste jag att filmmakarna skulle även ha serbiska synpunkter men jag kunde inte ana att filmen skulle förvandlats till storserbisk propaganda”,

När det gäller brevet från ICTY så står det ingenstans om att man “vill ha granskning” av SVT framtida program, antigen så hade Kronlid och Drangel inte läst brevet ordentligt eller så valde de att förvanska det ICTY skriver. Dessutom så kommer brevet inte från själva tribunalen utan från ICTY Outreach Programme som är tribunalens kommunikationsavdelning, och för de som har läst brevet vet att det påpekas ett antal sakfel i filmen och vidare så önskar man möjligheten att lägga fram bevis nästa gång SVT visar en dokumentär som motsäger fakta som har fastslagits av tribunalen.  I brevet står det till och med att;

The Outreach Programme ifrågasätter inte rätten till yttrandefrihet eller SVTs rätt till att sända vilka program de vill, det skulle vara direkt olämpligt för mig att diktera för SVT vad de ska sända och ingår dessutom inte i våra arbetsuppgifter

Correns kulturchef Åsa Christofferson pekade på samma sak i sin kritik av Eva Hamiltons envisa försvar av filmen, d.v.s. att ingen från ICTY vill ”granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica” utan att som Åsa Christofferson skriver man vill ha en chans presentera sina resultat nästa gång SVT sänder program som motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY.

CJ Åkerberg gick så långt som att undra ifall Eva Hamilton hade ens läst det brev som ICTY hade skickat till NRK och SVT. Ingenstans i brevet står det att man vill ha granskning av SVTs program. Enligt Åkerberg hade Hamilton helt enkelt tagit på sig yttrandefrihetskoftan och hoppats att ingen skulle faktiskt läsa vad som faktiskt stod i brevet.

Däremot så reagerar man mot det faktum att över 8000 människor mördades och att filmen försöker introducera en kålsuparteori som går tvärtemot det som har fastslagits ”bortom varje rimlig tvivel” med hjälp av cirka 4000 vittnen, demografiska experter, DNA-specialister, FN-utredare och domare av högsta internationella rang under en period på 16 år. För övrigt så kom ICJ (The International Court of Justice) 2007 fram att det som hände i Srebrenica var folkmord. ICTY och ICJ är inte samma sak ifall Drago Drangel och Krister Kronlid nu undrar…

Drago Drangel i Expressens avslöjande
Drago Drangel i Expressens avslöjande

Varken Krister Kronlid eller Drago Drangel har dragit tillbaka sina felaktiga uttalanden om ICTY:s brev och har inte bemödat förklara eller visa var det skulle stå att man ville ha granskning av SVTs framtida program om Srebrenica. Gällande ”försvaret av yttrandefriheten” så kan man inte låta bli att påpeka att Expressens avslöjande visar att samtidigt som Krister Kronlid och Drago Drangel försvarade Eva Hamilton och yttrandefriheten så ägnade sig medlemmar av Sanning åt Alla! Med Drago Drangel och Goran Popov i spetsen åt påtryckningar mot media redaktioner som spred vad man ansåg var en felaktig bild. Expressen skriver:

 En artikel på aftonbladet.se från februari 2012 får ett ändrat innehåll efter påtryckningar från Justitia Pax Veritas. De dödshot som riktats mot Angelina Jolie efter hennes Bosnien-film “The land of blood and honey” beskrivs först: “Enligt uppgifter ska detta bero på filmens innehåll som på ett realistiskt sätt behandlar det bosniska kriget för 20 år sedan”. “Justitia Pax Veritas” gillade inte den formuleringen och flera personer från organisationen hörde av sig till Aftonbladet. Efter gruppens påtryckningar togs orden “på ett realistiskt sätt” bort. Drago Drangel jublade över ändringen: “Sanning åt alla!”, skrev han på Facebook efteråt.

Mejlbombningar. Organisationerna beskriver hur de skickar ut massmejl till “elit och beslutsfattare”. Drago Drangel skriver på Facebook: “… vi skriver, ringer anmäler, föreläser, ifrågasätter, klagar, berättar…”. Grupperna har bland annat uppmanat till påtryckningar mot TV4 och spred en hånande bild på reportern Rolf Porseryd.

Tyvärr för den som tror att det tar slut där så får den hålla i sig, för i samma artikel som försvar en historierevisionistisk, propagandistisk och folkmordsförnekade film så väljer Krister Kronlid och Drago Drangel att använda sig av uppsägningen av Björn Eklund i kölvattnet av Ordfrontskandalen och hans intervju med Diana Johnstone för artikeln ”Ljugoslavien” som kom i november 2003 som argument. Kronlid och Drangel skriver:

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Frågan som måste ställas till Krister Kronlid som socialdemokratisk politiker, vad är det som gör att han lockas till just Björn Eklund och dennes historierevisionism och folkmordsförnekelse? Precis som i fallet med Staden som Offrades så var aldrig yttrandefriheten hotad när det gäller Björn Eklund och Ordfrontskandalen. Eklund och Ordfront, gick flera omgångar mot Macej Zarmeba, (1) (2)  Gellert Tamas och Ed Vulliamy och förlorade, de förlorade så pass mycket att dåvarande chefsredaktören på Ordfront Leif Ericsson var tvungen att göra full avbön först i DN.se och sen i ( Ordfront Magasin 1/2004) och erkänna att Diana Johnstones bok var tendensiöst, dogmatisk och den avfärdade alla bevis som gick emot den tes som hon drev. Vidare så skrev Expressens Per Gillberg och Christian Holmén om Eklund också. I bägge fall så riktades kritiken mot de uppenbara lögnerna, historierevisionismen, folkmordsförnekelsen och den kränkande effekt det hade på de som hade fallit offren för de storserbiska pogromerna.

Björn Eklund tryckte inte en version som liknade filmen, han gick ett steg längre, enligt Johnstone var folkmordet en ”myt”, samma uttryck som Drago Drangel använde sig av, den som inte tror mig får läsa artikeln eller Johnstones bok som var grunden för artikelserien Johnstone går vidare och hävdar att ”koncentrationslägret Trnopolje i var inte i själva verket ett koncentrationsläger utan ett flyktingsläger och att det förekom inget systematisk dödande i lägret.” Enligt Johnstone så förekom de inga massvåldtäkter heller. Allting var en del av en “lysande mediakampanj för att rättfärdiga en militärintervention i forna Jugoslavien.” Detta är alltså en man som Krister Kronlid väljer att hänvisa till. Kronlid är en socialdemokratisk kommunalpolitiker och riksdagskandidat och han har inte en gång utan två gånger valt att använda sig av Björn Eklund som argument. Andra gången var det som svar till Alen Musaefendic och Jonas Paulsson i Svenska Dagbladet och då använde sig Kronlid av Eklunds  försvarstal från Journalisten.se publicerad 2006. Kronlid skriver:

Den avskedade journalisten beskrev entledigandet på följande sätt: ”Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. Istället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb. Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.

Vidare så anklagade han Jonas Paulsson för att vara en censurivrare pga. dennes kritik av en folkmordsförnekande, propagandistisk och historierevisionistisk dokumentär. Medan Björn Eklund och Diana Johnstone  är förkämpar för yttrandefriheten? Frågan är; vad är det Kronlid vill åt? Tycker Krister Kronlid att det är okej att Eklund tyckte att serbnationalistisk historierevisionism kunde få plats på Ordfronts sidor? Att det hade viss nyhetsvärde? Att det var okej att kränka offren för ett folkmord? Kränka deras anhöriga? Kränka offren för massvåldtäkter, att kränka fångar som mördades i Trnopolje Keraterm och Omarska och vars kroppar fortfarande grävs upp från massgravar runt om norra Bosnien och de som lyckades överleva och nu försöker återigen bygga upp sina liv?

Om man vänder på det och frågar Kronlid vad han skulle tycka ifall Aftonbladet.se DN.se eller Expressen.se bestämde sig för att publicera Robert Faurssions ökända brev till Le Mondé? Eller ifall svenska universitet bjöd in David Irving för att föreläsa om förintelsen, eller ifall svenska förläggare bestämde sig för att det publicera Frederick Leuchters: Auschwitz: The End of the Line: The Leuchter Report – The First Forensic Examination of Auschwitz?  Skulle Krister Kronlid då också ”stå upp för yttrandefrihet”? Björn Eklunds chefredaktör tog avstånd från honom och Diana Johnstones åsikter och flertalet av de som jobbade på Ordfront samtidigt som man gjorde uppror mot Eklunds och Johnstone lögner och historierevisionism.  Eklund har i sin tur har blivit en hjälte i serbnationalistiska kretsar här i Sverige.

Det måste återigen påpekas att yttrandefriheten aldrig var hotad, i den debatten som följde Ordfronts publicering så kläddes Eklund av då han var faktiskt tvungen att försvara det man hade tryckt, i en demokrati så har man rätten ifrågasätta och det var det man gjorde och där stötte Eklund på en vägg, han och Diana Johnstone hade inte belägg för sina argument. Lika lite som Ola Flyum och David Hebditich hade när man väl började titta närmare på de gamla lögner som de hade försökt presentera som ”ny sanning” eller för den delen Lennart Palm och Kjell Magnusson som fick rejält med stryk av bla Annika Hamrud och Emil Karlsson.

För att Eklund, Johnstone, Palm, Flyum och Hebdtich ska ha rätt innebär det att snart tjugo år av utredningar och rapporter skrivna av FN, EU, Human Rights Watch, Amnesty International, Röda Korset med mera skulle vara fel, att de drygt 4000 vittnesmål från, överlevande, förre detta soldater, ångerfulla bödlar, tidigare insiders, journalister, FN-soldater, och diverse experter under snart 20 år av rättegångar i Haag skulle vara bristfälliga, de DNA-specialister, demografiska experter ljud och bandupptagningar, dokument från serbiska och bosnienserbiska arkiv skulle vara manipulerade. George Monbiot skrev 2012 “att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, dessa människor har inga, det man har är folkmördarnas och folkmordsförnekarnas återanvända lögner blandade ihop med deras egna förvrängningar.”

2012 i sitt svar till Musaefendic och Paulsson så hävdar han att kritiken mot honom handlade inte om hans samröre med folkmordsförnekande förtryckargrupper utan dels för att han träffade “socialdemokrater i Republika Srpska” Jag försäkra Kronlid om två saker; 1) han blev inte kritiserad för att han träffade socialdemokrater i Republika Srpska. 2) De politiker han träffade var inte socialdemokrater. Sommaren 2011 så stängdes Milorad Dodiks SNSD av den Socialistiska Internationalen för partiets nationalistiska och extremistiska hållning. Balkanexperten Florian Bieber skrev då att det var föga förvånande med tanke på partiets nationalistiska retorik sen valen 2006 är det på tiden partiet stängdes av, att det har tagit så lång tid berodde på (falska) förhoppningar om att partiet skulle återgå till mer moderat politik. Tyvärr så så finns inga sådana indikationer och det var länge sen den fans någonting socialdemokratiskt i partiets politik. Första september 2012 så uteslöts partiet helt. The International Institute for Middle-East and Balkan Studies (IFIMES) baserad i Ljubljana, Slovenien skrev 20 februari 2012 i sin rapport om Dodik att;

Allvarliga frågetecken finns kring den socialdemokratiska aspekten av SNSD-s politik. Den har mer gemensamt med den franske ultranationalisten Jean Marie Le Pen och hans högerextrema Front National, samt den österrikiske högerextreme politikern Jörg Haider än det har med traditionella socialdemokratiska värden.

Bieber som är professor vid Centre for South-East European Studies at the University of Graz I Österrike säger vidare i en intervju för Institite For War and Peace Reporting 2 maj 2012 att SNSD-s partiledare Milorad Dodik är “berusad av den framgång han har med nationalism” och att det efter en viss punkt finns ingen återvändo, på det sättet så liknar Milorad Dodik väldigt mycket Slobodan Milosevic, som också började som en pragmatiker och teknokrat och kunde ha varit en enande politiker men bägge männen valde den enkla nationalistiska vägen. En del av den vägen innebär en flört med den extremnationalistiska delen av väljarkåren, en taktik som påminner om hur extremhögern i resten av Europa jobbar. “Här har Frihetspartiet varit mästerliga på att inte distansera sig själva från nationalsocialism samtidigt som man har varit noga med att deras politiker inte säger saker som bryter mot lagen. ”Det är ett skickligt sätt att provocera som får uppmärksamhet mobiliserar väljare som är ovilliga att acceptera det förra regimens brott, och för samman de som öppet tolererar krigsbrott och de som har ett ambivalent förhållande till det förflutna” säger Florian Bieber.

I juli 2012 avslöjade amerikanska Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska under ledning av SNSD och Milorad Dodik hade betalat ut stora summor pengar till ljusskygga organisationer var enda syfta var att sprida en falsk bild av folkmordet i Srebrenica. En månad tidigare hade partiets dåvarande talesperson Rajko Vasic ( i bild ovan med Kronlid ) skrivit en text där han uppmanade alla serber i RS att resa sig mot den kampanj som fördes av anhöriga, överlevare och andra aktivister som ville få ett slut på folkmordsförnekandet och den institutionaliserade historierevisionismen. Stop Genocide Denial översatte hela hans text till engelska och den kan läsas här (Länk)

Här följer några korta utdrag på svenska:

I månader nu, har bosniakiska organisationer genomfört en internationell, internetbaserad, Prijedor, Visegrad, Srebrenica-relaterade … aktiviteter där varje tum av Republika Srpska och varje serb bör märkas och anklagas för folkmord. Och serbiska fittor är huvudsakligen tysta. De väntar på Tomislav Nikolic att förneka folkmord för dem. Aktivism med vita armbindlar på sina händer, vita flaggor, minnesmärken som markerar offer för falska folkmord, märkning av årsdagar av obefintliga folkmord och liknande folkmord relaterad skit, är inte bara politisk aktivism utan påtagning av en mantel av självutnämnda offer, och inte bara projekt som finansieras av någon från det internationella samfundet, eller från Sarajevo, som syftar till att finansiera genomförandet av “Vit folkmord”.

Vita armbindlar, flaggor, Prijedor-årsdagar av folkmord mot muslimer och minnesmärken i Visegrad över offren för folkmordet är bara det första steget mot ett nytt Osmansk styre över Bosnien och Hercegovina, kristendom och serbiska folket. Detta är anledningen till serbiska fittor får inte vara tysta. De skiter på sig som en duva i Haag. Rädda att utlänningar ska anklaga dem för något.

Detta är alltså samma politiker som Krister Kronlid träffade i RS men när Expressen pratar med honom säger att det han och de personerna från Justitia Pax Veritas som han träffade “- Det som jag delar med de här två personerna från Justitia Pax Veritas som jag känner, det är ett intresse för balkanfrågorna, för Serbien framförallt. Vi brinner för samförstånd, mångfald och tolerans “ utan att nämna sina resor till Republika Srpska.

Sist vill jag också säga att Krister Kronlid har all rätt att hänvisa till Björn Eklund och andra konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare. Han har också rätt att träffa serbiska ultranationalister i Republika Srpska. Däremot så finns det väldigt många svenskbosnier som är här idag pga den politik som fördes av Milosevic och hans kilenter i Bosnien Hercegovina. Liksom dem så hamnade Milosevic  i Haag. Björn Eklund, Diana Johnstone, Lennart Palm och andra har gjort sin yttersta att  förminska hans och andras brott och flytta skulden över på offer. Många av dom som överlevde Omarska Trnopolje och Keraterm, Prijedor, Srebrenica, Sarajevo, Zvornik, Visegrad, Kozarac, Sanski Most, Derventa, Bjeljina, Doboj, Rudo, Zepa, Gorazde, Kljuc, bor idag i Sverige, jag är en av dessa och jag  har rätt att påtala när en svensk kommunalpolitiker i sin iver att “skydda yttrandefriheten”  försvarar en folkmordsförnekande och historierevisionistisk film och hänvisar till gång på gång till de som har gjort allt för att förminska vidden av Milosevic, Karadzic och Mladic brott och flytta skulden över från förövarna till offren och träffar de politiker som för vidare samma destruktiva nationalistiska politik som ledde till folkmord.

A New Documentary on Sarajevo´s former Military Hospital – The unsung heroes of the siege of Sarajevo

This article was published by Kosovo News on 9th January 2014 ( Link )

On February 15th  2013 during the trial of Bosnian Serb army commander Ratko Mladic, the Trial chamber heard the testimony of one Dr Bakir Nakas a prosecution witness in the case against Mladic. Nakas was manager at the Sarajevo State Hospital, which was a military hospital before the Yugoslav People’s Army, or JNA, withdrew from the city in May 1992. According to Nakas due to the constant shelling of the city and the hospital, most of the hospital´s equipment was moved from the upper floors to the basement. Nakas office however remained on the third floor from there he had access to a terrace from where he could see the Bosnian Serb positions. “I could watch firing from that direction as well as other activities,” Nakas told the court. He said that his secretary was wounded by a bullet “probably from a sniper”, and that “a similar shot” subsequently hit his office.

When asked by the prosecution why he thought that the Bosnian Serbs intended to destroy the hospital, Nakas replied that he had heard about remarks made by Dragan Kalinic, a surgeon and former colleague of Nakas who later became health minister in Republika Srpska. Aside from saying that shelling Sarajevo´s hospitals was good idea ( Remember, Kalinic had taken the Hippocratic Oath ) Kalinic is most famous for being removed from position of chairman of the national assembly of RS and SDS for what the OHR and Paddy Ashdown called “a catalogue of abuse, corruption and tax evasion at all levels of the SDS.” According to Nakas, Kalinic had once stated that “since the former military hospital had been lost, it was “good and necessary” to target it and also another city hospital, in order to “reduce the possibility of providing care to injured citizens of Sarajevo”.

The prosecution then produced a transcript of a Republika Srpska assembly session dated May 12, 1992, where Kalinic is quoted as saying “if the military hospital falls into the hands of the enemy, I am for the destruction of the Kosevo hospital, so that the enemy has nowhere to go for medical help”.

According to Nakas, a professor of architecture surveyed the damage done to the hospital due to it´s exposure to shelling and sniper fire and pointed out that one of the pillars on the eight floor had been damaged. Had the pillar broken off or sustained more damage the hospital would have broken down. “Given that a number of shells hit the eight floor we supposed that it was an attempt to render the hospital unfit for use”

The siege of Sarajevo was the longest siege of any major city in modern time, it lasted three time longer then the siege of Stalingrad and a year longer then the siege of Leningrad. Beginning on April 5th 1992 with the murders of Olga Sucic and Suada Dilberovic on Vrbanja bridge and lasting up until February 1996, 11541 people were killed, of those 1601 were children. Approximately 50 000 people were wounded.

One of the cemeteries for those who died in the siege of Sarajevo, built on a football pitch in front of the Zetra Olympic hall in Sarajevo.
A cemetery for those who died in the siege of Sarajevo, built on a football pitch in front of the Zetra Olympic hall in Sarajevo.

In May 1994, two years before the end of the siege, the most comprehensive UN-Report on the siege of Sarajevo was published. According to the report, the structural damage and damage to property in Sarajevo as a result of the siege included hospitals and other medical buildings and ambulances and medical personnel, doctors, nurses, ambulance drivers with more. Civilians have also been subjected to attacks, which can in no way be justified by the current state of war.

According to the report:

The siege has not spared any sector of Sarajevo’s population. UNICEF reported that of the estimated 65,000 to 80,000 children in the city: at least 40 per cent had been directly shot at by snipers; 51 per cent had seen someone killed; 39 per cent had seen one or more family members killed; 19 per cent had witnessed a massacre; 48 per cent had their home occupied by someone else; 73 per cent have had their home attacked or shelled; and 89 per cent had lived in underground shelters. It is probable that the psychological trauma suffered during the siege will bear heavily on the lives of these children in the years to come. ( Civilian Casualties )

The chronology confirms that certain areas of the city have been systematically shelled throughout the course of the siege. For example, the city centre has consistently been the most often targeted area, with shelling attacks reported in that particular area of the city on 240 days. Also heavily shelled were the airport area and southwestern suburbs (shelling attacks reported on 158 days) and the Old Town area (shelling attacks reported on 113 days).

Systematic targeting can be inferred from the shelling of hospitals and in particular the Sarajevo University Clinical Centre Kosevo which has constantly been under shell and sniper fire. The Kosevo complex has reportedly been shelled at least 264 times since the siege began, killing staff and patients alike. An examination of the sheer number of shells and the high percentage of direct hits on the complex indicates intent by the besieging forces to hit this civilian target. Moreover, much of the shelling from the surrounding hillsides has taken place at midday, the time when the hospital is busiest with visitors.

It is therefore obvious that the besieging forces have knowledge of the patterns of operation of this facility. Despite extensive damage, a shortage of electricity, water and necessary equipment, the Kosevo Hospital is by necessity still in operation. UNPROFOR and city officials have indicated that shelling of the city ranges from about 200 to 300 impacts on what they refer to as a quiet day to 800 to 1,000 shell impacts on an active day. The chronology confirms that the city has been relentlessly shelled over the course of the siege. On the 196 days in the chronology where a total shelling count was available, Sarajevo was hit by 64,490 shells, totalling an average of approximately 329 shell impacts on the city per day.

The range of shelling activity on these days varied from a low of two shell impacts on 17 and 18 May 1993 and 24 August 1993, to a high of 3,777 shell impacts on 22 July 1993. Observers have noted that UNPROFOR shelling reports in many cases record only a fraction of actual shelling activity. This is due in part to the logistical difficulties encountered by the UNPROFOR contingent during the siege. Therefore, it should be assumed that Sarajevo has been hit by a greater number of shells than that which has been recorded by observers. (Structural and property damage and destruction)

At the trial of Major-General Stanislav Galic, the man that commanded the Sarajevo Romanija Corps of the Bosnian Serb Army or the SRK and was in command of the besieging forces from around 10 September 1992 to 10 August 1994, the prosecution stated the following :

The siege of Sarajevo, as it came to be popularly known, was an episode of such notoriety in the conflict in the former Yugoslavia that one must go back to World War II to find a parallel in European history. Not since then had a professional army conducted a campaign of unrelenting violence against the inhabitants of a European city so as to reduce them to a state of medieval deprivation in which they were in constant fear of death. In the period covered in this Indictment, there was nowhere safe for a Sarajevan, not at home, at school, in a hospital, from deliberate attack.

Galic was sentenced to life in prison for his role in the siege of Sarajevo, for the campaign of terror that the Bosnian Serb Army had unleashed on the citizens of Sarajevo. For the daily sniper and artillery attacks on the city as well as for the first Markale Massarce in February 1994, the verdict stated that the prosecution had proved beyond reasonable doubt that the shell had been fired from Serb positions. During the sentencing the Trial Chamber used for the first time the term; “Violence Aimed at Spreading Terror among the Civilian Population” as it was designated in the Geneva Convention. The Galic verdict also mentions the topography of Sarajevo, with its ridges and high-rise buildings provided vantage-points for the Bosnian Serb sniper and artillery to target civilians in the city.

A Former UN military observer and member of the UNPROFOR team investigating the first Markale market massacre testified in November 2012 at the trial of Ratko Mladic as to what he saw and experienced during his time in Sarajevo, John Hamill an Irish Colonel talked about what it was like to be in a city under siege, he mentioned that while he was there, on one day 3777 shells were fired at the city within the space of twelve hours. Hamill had previously testified at the trial of Stanislav Galic with regards to the first Markale Massacre. During his time in Sarajevo Hamill interviewed several Bosnian Serb officers, including  colonel Radislav Cvetkovic who confirmed to Hamill that “30,000 to 40,000 shells” had been fired on the city the previous year and wondered why so much fuss was made about a single shell that fell on the Markale market.

Bare cemetery, overlooking Sarajevo. Many of the victims are buried there.
Bare cemetery, overlooking Sarajevo. Many of the victims are buried there.

One of the most terrifying aspects of the siege was the introduction of so-called ”Modified Air Bombs” which really served only one purpose : To kill and injure as many people as possible, according to the Dragomir Milosevic verdict the bombs were heavy, clumsy and served no military purpose. Every time one of these was fired towards the city Milosevic was playing russian roulette with Sarajevo residents’ lives, according to the evidence that was put forward the effects of these so-called ”Modified Air Bombs” were overwhelming when it comes to the killing of civilians, and the psychological aspect it had on the civilian population. These clumsy mostly improvised devices usually fired from mobile launchers  had zero success rate, they could land just about anywhere and cause huge damage. During the ongoing the trial of Ratko Mladic a French UN officer described the damage such a device could cause. According to the witness on the 28th of June 1995 a so-called MAB ( Modified Air Bomb ) hit the TV building in Sarajevo, the explosion was extremely loud, almost like a train collision and the device itself was so large and flew so slowly that one could actually see it before it hit the TV building.

The witness who was an UNPROFOR official based in Sarajevo also testified about Bosnian Serb Army´s sniper activity in the city, according to the witness, the Serbs did not adhere to any ethical principals, “the shooting was very random.” “They basically wanted to crush the city, its inhabitants and their morale, and the sniper shootings seemed very logical in that regard – they were a means to achieve that goal.” According to the witness.

A "gravity bomb" or "A Modified Air Bomb" aircraft bombs modified into self-propelled projectiles launched from the ground.
A “gravity bomb” or “A Modified Air Bomb” aircraft bombs modified into self-propelled projectiles launched from the ground.

During the trial of Dragomir Milosevic in 2007 Thorbjorn Overgard testified about an attack that he personally witnessed in the Sarajevo suburb Hrasnica. Overgard, a UN monitor from Norway confirmed that the terror campaign against Sarajevo was “enhanced” after Milosevic took over the command of Sarajevo-Romanija Corps in late 1994. The prosecution had put forward the notion that Milosevic had simply continued where Stanislav Galic had left of, the campaign of terror against the civilian population continued, and was enhanced and enlarged by the use of modified air bombs. Overgard was witness to the destructive impact of the modified air bombs. As a member of the UN monitoring mission located in Sarajevo’s Hrasnica suburb. He witnessed an attack on 7 April 1995 in which a house was razed to the ground and caused damage to the houses in a radius of several hundred meters. The Norwegian major remembers having seen one or two legs sticking out of the ruins. He also added that there was no way that this was a military attack or collateral damage since the nearest Bosnian Army facility in Hrasnica was located one kilometer from the site of the blast. According to Overgard, an experienced air force officer, it´s impossible to control and guide these bombs, especially if the fired from an “an alternative source” in this case a truck.

Long before Dr Bakir Nakas came face to face in Hague with one of the architects of the siege of Sarajevo he witnessed on a daily basis the pain and suffering both physical and psychological that was being inflicted on the residents of the city by those besieging it. As a member of the staff at Sarajevo´s former Military Hospital, ( Vojna Bolnica) later renamed Sarajevo State Hospital. During the siege Nakas and his colleagues had the almost impossible task of taking care of the wounded, the victims of the siege. In many cases they were young children hit by shrapnel while playing, or by sniper fire. Or pregnant women, the elderly, students, workers and soldiers. Nobody in Sarajevo was safe, and nobody was more exposed then those tasked with taking care of the injured and the helpless. The hospital was directly hit by over 200 shells, as well as sniper fire, Serbs also used modified anti-air craft guns to fire at many of the buildings in the city.

Now a new Bosnian documentary chronicles the struggle of the hospital staff during the three and half year long siege. At the beginning of the siege the hospital lost three quarters of it´s medical staff. Given that this was a military hospital a great deal of the employees agreed with the wars JNA and the Milosevic regime in Belgrade was by then waging in Croatia and Bosnia and Herzegovina and decided to leave while others decided to stay. Those that stayed faced an impossible situation, heavily understaffed they were at the same tasked with treating an increasing number of patients with severe wounds.

As a result of the siege there also a lack of water and power; the hospital had lost fifty percent of its capacity during the very beginning of the siege. There was nowhere to put the patients. The patient ward was heavily exposed to the shelling. Patients were housed in basements and hallways. Hospital engineers were forced to dig wells around the hospital grounds in order to find water. Doctors recall several instances when pregnant woman would came running in the hospital carrying their wounded child in her arms, while expecting another one. Sometimes the doctors managed to save the children’s lives other times they did not.

A lot of the time despite the best efforts of the doctors the wounds were so severe that there was nothing that could be done. The hospital only had one power generator, which they used only when they had to do emergency surgery on a patient. Rest of the time they used candles. The bandages were recycled, they were washed dried and used again. As well as catheters, they were washed, boiled and sterilized so that they could be used again. Transfusions were given only to those that needed it most. However despite the hardships the staff persisted, adapted and rose up to the challenges they faced. The Sarafix external fracture fixation system was developed at the hospital during the war, in total 4000 of these were made at the hospital during the war. The system which is now world-renowned was born like so many great inventions out of sheer necessity. Many of the procedures that the staff adopted out of sheer necessity have now become standard practice in hospitals around the world.

slika8

The documentary, narrated by a former patient in the hospital, Marko Zita shows the quit determination and heroism of the men and women that cared for the victims of the siege, it also shows how they found time to make the patients forget about the horrors of war, even if it was for a brief moment. In the basement of the hospital, ballet performances were held for the patients and the staff, some of Bosnia´s most famous musicians preformed in the hospital, including Mladen Vojicic Tifa, Davorin Popovic, and Hanka Paldum. Sadly patients and staff were reminded of their predicament by the Bosnian Serbs on a regular basis. On New Year’s Eve 1993 it was decided that all the lights in the hospital would be turned on for fifteen minutes to cheer up the patients. The hospital was immediately struck by seven shells from the surrounding hills.

The military hospital as it was once called changed its name during the war to Sarajevo State Hospital. In 2006 it changed it again, today the hospital is called Abdullah Nakas General Hospital, named after its most prominent chief surgeon, Abdullah Nakas was chief surgeon at the hospital for well over 30 years. His colleagues remember him as a great humanist, a great surgeon a great leader and a great intellectual. He rarely left the hospital during the war and worked 1500 consecutive days during the war and its aftermath.

The documentary is a tribute to the heroism and determination of the doctors and rest of the staff of one particular hospital. However lets not forget that only a short drive away, up the hill was Sarajevo University Clinical Centre Kosevo, just as exposed shelled 264 times by 1994 and it´s staff just as heroic. Above all, for me this is a tribute not only to the heroic efforts of the doctors and the medical staff of Sarajevo´s Military Hospital, but to the heroic efforts of Dr Ilijaz Pilav and his staff during Ratko Mladic´s ruthless campaign against Srebrenica and Zepa in 1993, or the doctors and medical staff in Gorazde, Zepa, Bihac, the heroic efforts of the doctors in East Mostar and other places in Bosnia and Herzegovina during almost four years of merciless genocidal aggression on the country. The unsung heroes of the defence of Bosnia and Herzegovina, the healthcare professionals, physicians the caregivers and the healers.

The trouble with Vuk and Tomo

253036_nikolic-jeremic-foto-oliver-bunic_f
Tomislav Nikolic and Vuk Jeremic

Imagine if twenty years after the Second World War, a German diplomat who also happens to be the chairman of the UN General Assembly decided to schedule a debate on the work and the findings of the Nuremburg trials. Also imagine if one of the main speakers was the German head of state, who during the war had been a member of the SS, the elite Nazi units responsible for a large number of the atrocities carried out during the war. If that´s hard to swallow then imagine if that same head of state had denied basic facts about the genocide committed and had insulted both the victims and survivors and also proclaimed that if he was proud of his service during the war and that he was only in the service of his people. If that´s hard to take in then imagine if the chairmen himself had on previous occasions directly insulted members other ethnic groups and exhibiting what can only be described as delusional frame of mine, where a specific ethnic groups is intentionally or un-intentonally compared to humanoid fantasy creatures. Or if that same chairmen had only recently insulted the victims, survivors of war crimes and the surviving family members by playing a particularly offensive military march that was usurped by extremists and became a backdrop for scenes of ethnic cleansing and genocide, calling it a “peace march” or that same chairmen on several occasions said openly that he is in the position he is so that he can further his own goals and that of his country.

By now you could be forgiven for thinking that such a person could never hold such an important position, a position where one is supposed to be impartial, willing to compromise, working in the interest of peace and someone who takes initiative but won´t put his own country´s interest first, you could also be forgiven for thinking that while it´s a fun hypothetical discussion, it´s really all moot point since something like that could never happened in real life, surely not at the UN!? Well perhaps not in 1965 but fast forward to 2013 sadly that is the reality which we find ourselves in. Vuk Jeremic a former Serbian diplomat is the current chairman of the UN General Assembly. In November 2012 he scheduled a debate at the UN about role and performance of international tribunals founded by the UN such as the ICTY, while I see no problem in debating the work, the successes and failures of international tribunals it´s hard for me to believe that Vuk Jeremic is all of a sudden interested in international law and justice. Well maybe he is, but his interest is selective at best.

In december 2012 Jeremic said on twitter that the blockbuster movie: The Hobbit: An Unexpected Journey, “holds important lessons for who is wrong and right in the issue of Kosovo.” According to Jeremic;  the book, and now the film, centers on ”the battle of the brave dwarves, determined to reclaim their stolen land from the evil Orcs and powerful dragon Smaug,” Jeremic went on to say that, the land that the dwarves want to reclaim in The Hobbit has a lot of gold, just as Kosovo holds the important Trepica mines complex. Yes that´s right he was comparing the plot of a fantasy adventure to the situation in Kosovo, where the Serbs were the brave dwarves and Kosovars the evil Orcs, the fact that he felt that he had to sneek in the comment about the disputed Trepica mines complex is just as bizzare, my guess is that he really felt he was on to something with his analogy and wanted to end it nicely. (also it shows that Serbia has very real intrests in Kosovo aside from simply claiming historical ties to the region)

While it´s easy to make fun of Jeremic and his misadventures the fact that the chairman of the UN General Assembly is comparing the situation in Kosovo with the plot of a fantasy adventure and that he is dividing ethnic groups in to good and bad, and in this case comparing the Kosovars to Orcs is should give people reason to pause and reflect on if Jeremic is really the men you want as the UNGA.  The fact that he decided that playing “March on the Drina” a Serbian military march from WWI, that was later usurped by Chetnik Royalists and Nazi Collaborators during WWII and by Serb nationalists during their latest campaigns in Bosnia didn´t seem to bother him. The song was banned after WWII due to its links with the Chetnik Movement and their genocidal campaign against Bosniaks in Eastern Bosnia. A campaign that would repeat itself fifty years later. In 1992 during the height of the struggle for a “Greater Serbia” Serbian parliament officially rejected it as a national anthem due to its provocative lyrics and history. Yet Vuk Jeremic had felt it was appropriete to play at the UNGA and also called it a peace march.

Two months earlier in november last year Jeremic got into a very public argument on twitter with Croatian-American lawyer Luka Misetic about the acquittal of Croatian generals Ante Gotovina and Mladen Markac ( Misetic was Ante Gotovinas defense council) and called the ICTY, a UN tribunal a “group of international criminals” it was in the wake of this that he scheduled the debate at UNGA, he also stated that “he would inflict serious damage to those crminals” prior to that he had to my knowledge expressed zero interest in the work of the ICTY or the ICJ. Well that´s not entirely true, as Serbian foreign minister, Jeremic asked the ICJ a court founded by the UN, to assess whether or not the unilateral proclamation of Kosovo’s independence was in line with international law. The answer he got from ICJ was that Kosovo’s proclamation was not a violation of international law, after which he has done everything in his power to downplay the importance of that rulling because frankly it does not suit his goal of thwarting the young Balkan state addition into the UN. He has personally said on several occasions that as long as he is at the UN he will not allow any decisions to be made about Kosovo without Serbia having a say in the matter.

Vuk Jeremic´s obsession with Kosovo can be traced back to his days as Serbian foreign minister; his hardline stance on Kosovo equaled that of Slobodan Milosevic and had brought Serbia on a collision course with the EU on several occasions, but to make up for that he and his former party have gained support from hardline Serb nationalists instead, not too much though as Boris Tadic Democratic Party lost last year’s elections to a real nationalist; Tomislav Nikolic is a former member of the Serbian Radical Party, a volunteer in Serbia´s aggression on Croatia and then Bosnia and former right hand man to suspected war criminal Vojislav Seselj. In 1993 Nikolic was made a Chetnik Vojvoda ( a Duke) by the president of the Central Fatherland Administration of the Serb Chetnik Movement who just so happened to be Vojislav Seselj, on Mountain Romanija outside of Sarajevo. He was made a duke for his “bravery and heroism” and for “showing by a personal example how one should fight for the Serb idea in the battles in Slavonia” More recently he has made headlines both in the Balkans but also in the international press for his outright denial of the genocide in Srebenica. For years the two men (Nikolic and Seselj) could be seen side by side often in the company of the current First Deputy Prime Minister of Serbia Aleksandar Vucic also a former member of the Serbian Radical Party, prior to that Vucic was most famous for his July 1995 remark in the Serbian Assembly that; ”If one Serb is killed in Bosnia, we will kill a hundred Muslims in turn!” This was days after the genocide in Srebrenica.

Vucic, Nikolic and Seselj, during their time in The Serbian Radical Party
Vucic, Nikolic and Seselj togheter, during their time in The Serbian Radical Party

On February 13th Serbian news-site B92 reported that Tomislav Nikolic would open the april 10th debate at the UN general assembly on the work of the ICTY. It´s not hard to imagine what his views on the work of the ICTY will be. During the war years Nikolic served as a volunteer in the various notorious Serbian units that attacked together with what was then The Yugoslav People’s Army Croatia in 1991. On 23 june 2005 Natasha Kandic filed a report in which she demanded that Serbia´s War Crimes Prosecution Office initiate an investigation in connection with the war crimes committed in Antin, Republic of Croatia, following the establishment of the Serb Authority (the authority of the Yugoslav People´s Army, JNA) over the territory of Eastern Slavonia in August 1991.

According to Kandic there was evidence and testimony of crimes commited against the civilian population of Antin, those crimes had been committed by members of the notorious paramilitary unit “Seselj´s Followers”, according to Kandic survivors of the crimes perpetrated mentioned amongst other Tomislav Nikolic who at the time (2005) was the vice-president of the Serb Radical Party. Kandic and The Humanitarian Law Center asked Serbia´s War Crimes Prosecution Office to investigate the security organs and the head of the Security Service of former Yugoslav National Army for covering the crime, and of the commanding officers of the YNA unit and of the volunteer units for failing to report the offenders and hand them over to the judicial authorities.

Kandic writes;

“The fact that almost all institutions of Serbia and the Military Security Service of Serbia and Montenegro have allegedly determined that they are not in possession of any documents implicating or linking Tomislav Nikolic with the war crimes points to, once again, the practice of covering up and denying the crimes committed by the Serb forces in the armed conflicts on the territory of former Yugoslavia. This is confirmed by the fact that the highest officials of Serbia have been hiding the documents about the participation of the members of the Ministry of the Interior in the slaughter of the Srebrenica Bosniacs for the last ten years. The fact that the organs of the military security are hiding the evidence of the criminal responsibility of the citizens of Serbia and Montenegro for the war crimes can be seen from the documents of the Ovcara case conducted before the war crimes chamber of the district court in Belgrade. According to the statement given by a witness, colonel Slavko Tomic, on 14 March 2000, he had, in 1992 or in 1993, informed general Aleksandar Dimitrijevic, the then head of the Security Service, about the shooting of the Croatian prisoners in Vukovar in November 1991.”

According to Kandic´s report Nikolic himself had on several occasions boasted of his war campaign against Croatia. In an interview given to the weekly NIN (19 June 2003), under the title “I went to war with a heart”, Tomislav Nikolic said:

“We proved our belief in the chetnik ideology, our membership in the Serb chetnik movement, during the war outside the territory of Serbia in accordance with the principles the chetnik movement was based on”

Kandic urged the War Crimes Prosecution Office also to review the transcripts of the session of the Assembly of Serbia where Tomislav Nikolic, a member of the Assembly, said that he had been in Srebrenica at the most difficult time and that he had been the last to return from Srebrenica. In her report on Tomislav Nikolic, Kandic continiues by saying;

“The suspicion that Tomislav Nikolic had taken part in the killing of civilians in Antin was first raised by Marko Korac, a member of the Assembly of Serbia, who told RFE (20 June 2005) that the data about what had happened in Antin would be “discovered in the weeks to come”, and by Beba Popovic, the chief of the Communications Bureau in Zoran Dindjic’s Cabinet, in the supplement to TV B92 “Insajder” program (16 June 2005). And lastly, there are the testimonies of the witnesses: “Tomislav Nikolic was in our village together with the chetniks when the most horrendous atrocities were committed to our neighbors”, claims Tadija Mijakic, from Antin, in a statement given to Vecernje novosti (18 June 2005). “I can’t forget him because it was he” (that is, Tomislav Nikolic) “who, together with the deputy chetnik voivode, Slobodan Miljak, forced us to clear the minefield in the present-day Matije Gupca street. We were saved from certain death by a Serb from Markušica who, while we were entering the brushwood, cleared the area by drawing a harrow over it”, says Mijakic about the time when about 50 inhabitants of Antin were killed.”

Kandic ends by saying;

”I have voiced my suspicion of Tomislav Nikolic’s involvement in the crimes in Antin publicly. It is a legal obligation of every citizen, mine in particular, as the director of the Humanitarian Law Center whose objective it is to document the violations of human rights in armed conflicts, to make public or to report any indication that a war crime had been committed. I have learned, from a number of independent sources that Tomislav Nikolic had personally participated in the killing of the old people in Antin. >From a number of members of the Assembly of Serbia I have learned that there had been rumors in the corridors of the previous Assembly of Nikolic having killed some old people and throwing their bodies into a pool. Allegedly, the members of the Serb Radical Party themselves were saying that Tomislav had done it. In his statement for B92 radio station, on 16 June 2005, the chief of the Communications Bureau in the Cabinet of the late Zoran Dindjic said that he had received the information about Nikolic’s participation in the killings in Antin from the former head of the State Security of the Ministry of the Interior of Serbia, Jovica Stansšic. From a number of independent sources I have received information that the documentation about Antin is to be found in the Military Security Service (MSS)

As for the perpetrators of the crimes, Serbia has been hiding and protecting them for 14 years. The Military Security Service of the Army of Serbia and Montenegro is in possession of the data about them. The Military Security organs of former Yugoslav National Army, who had conducted investigation of the scene of the crime, have submitted their findings to the higher security organs who, in their turn, were supposed to submit the documentation to the Security Administration of YNA. This documentation contains the names of the officer commanding the YNA unit in Antin, of the corps commander, of the security organs and the commanders of the chetniks and other volunteer units. These documents contain everything about Tomislav Nikolic, from the time he had come to Antin and who he had come with, to the names of the chetniks and other volunteers who had committed the crimes. There lie the answers and the evidence of the criminal responsibility or of innocence of Tomislav Nikolic.

”In view of the fact that the Prime Minister of the Republic of Serbia, Vojislav Koštunica, the Defense Minister, Prvoslav Davinic, the Justice Minister, Zoran Stojkovic, and the President of the National Council for Cooperation with the Hague Tribunal, Rasim Ljajic, have taken Tomislav Nikolic under their protection, they have an obligation to present evidence which will, beyond any reasonable doubt, confirm their statements concerning the innocence of Tomislav Nikolic.”

The fact that Kandic´s report on Antin and Tomislav Nikolic didn´t lead anywhere can be attributed to the fact that Serbia has yet to deal with its tainted past. Most of the nationalists who seized power in Serbia as communism collapsed remain there and have thwarted any effort that Serbia, it´s people and above all human rights advocate´s like Natasha Kandic and Sonja Biserko have put to making sure that the perpetrators of some of the most horrendous war crimes since the Second World War are brought to justice. Telling the truth about Serbia’s past is essential and Serbia´s failure to do that and the fact that the country´s political and intellectual elite has done everything in its power to marginalize the crimes committed and equalize the blame for the wars in former and it shows that rather than dealing with its past like Germany did post WWII Serbia and great many serbs would rather sweep what happened under the rug.

Serbia´s inability to properly deal with its past and the continued genocide denial and attempts at revisionism have hampered any attempts at a real reckoning of the past. Simply put, it´s impossible to expect any form “reconciliation” in the region when Serbia and great many Serbs continue to deny basic facts about the wars in former Yugoslavia and the genocide and ethnic cleansing in Bosnia and Herzegovina. In that sense Nikolic is the perfect man for Serbia. As I have written above one of the first things he did was to deny the genocide in Srebrenica. Prior to that he had in May 2012 said that Vukovar “was a Serb city and Croats have nothing to go back to there″ the statement was made in German newspaper Frankfurter Allgemeine Zeitung, later he denied that he made that statement but Michael Martens, the FAZ journalist who interviewed Nikolic, confirmed the authenticity of Nikolic’s statements. ”Audio recording of the interview exists, if there are any doubts,” said Martens, saying that Nikolic said there was no need to authorise the interview. In that same interview he said that Greater Serbia was his ”unrealized dream” while earlier in 2004 he said in an interview that the boundaries of Greater Serbia along the Virovitica-Karlovac-Karlobag line were not part of any imperialistic politics, but would always remain a ”dream” for him and other Radical leaders. (Yet he had no problems going to war over those borders,and accept the title of a Chetnik Duke for his “bravery and heroism” )

His conversion from a Serb radical and extreme nationalist to a “moderate” or a “progressive” follows a clear pattern, from 2008 and onwards he has tried to downplay his long-term association with the Serbian Radical Party. Excuse he gives for his past nowadays is that; well it was a time of war and that he was saying certain things simply because it was the official policy of that party, yet his political career with the Serbian Radical Party started in 1991 when he was made a deputy in the National Assembly of Serbia and lasted until 6th of September 2008. During that time he participated in a campaign which saw the non-Serb population of Eastern Slavonia “cleansed” and was for the most part in the company of warmongering racists and extreme nationalists and seemed happy to be there.

In later interviews since his split with the Serbian Radicals, whenever he was asked about his former statements on Greater Serbia he said that this was only in line with the party’s ideology, and that he had changed his mind on much of that, which in itself is contradictory since if he was only going thru the motions, he wouldn´t have to say that he had “changed his mind on all that” However in May 2012 after he won the Serbian elections he had no problems claiming that yet again that Greater Serbia was his unrealized dream and that there was nothing imperialistic about it. Yet for those of us who were on the receiving end of a Greater Serbian ideology that ripped thru former Yugoslavia with tanks, heavy artillery, war planes, concentration camps, rape camps and waged total war on its neighbors, it was not as pleasant as it was in  Nikolic´s mind. Which is why Nikolic statements about Vukovar and Srebrenica are so offensive, During the war in Croatia, Vukovar was under siege by the former Yugoslav army and rebel Croatian Serb forces as well various paramilitary units such as the notorious Arkans Tigers as well as Vojislav Seselj´s units, the city was surrounded for 87 days during which the JNA attacked from the ground, the air as well as units of the Yugoslav Navy, at most some 36 000 soldiers attacked Vukovar supported by heavy artillery, rockets and tanks and aircraft and naval vessels on the Danube. At the end some 1700 had died during the siege and the town was reduced to rubble with some 22 000 of its inhabitants ethnically cleansed after the fall.

This pattern would repeat itself during Serbia´s genocidal campaign in Bosnia and Herzegovina where the Yugoslav Army shelled cities, towns, and hamlets into submission all along the it´s border with Bosnia before setting loose Arkans and Seseljs men as well as numerous other paramilitary units that went in to ”cleanse” the area. This way Serbia and the Bosnian Serbs managed to ”cleanse” some 70% of Bosnia´s territory of its non-Serb population, mostly Bosniaks. All this was done with the goal of linking together ethnically cleansed part of Bosnia with that of ethnically cleansed parts of Croatia and transforming it into a ”Greater Serbia” the ”ethnic cleansing” of Eastern and North-West Bosnia took the lives of thousands of civilians, Serbian authorities also set up concentration camps where people were starved beaten raped and killed on a daily basis. Bosnian towns like Sarajevo, Gorazde, Srebrenica, Zepa, Bihac all suffered the fate of Vukovar. Sarajevo was under siege for three and a half years during that time much of the city was destroyed in deliberate terror campaign intended to make the live of its citizens unbearable and bring the Bosnian government to its knees. But nowhere was it as horrible and as desperate as in Eastern Bosnia and Srebrenica, a town which had long before the genocide that took place been dubbed the largest concentration camp in the world and as far back as 1993 Venezuela’s UN ambassador Diego Arria who visited the town wrote in his report that what was happening there was a slow-motion process of genocide. According to Arria, Shocking images of poverty, destruction, starvation and squalor were hidden from the public in 1993 and that the blue helmets in the enclave did nothing to prevent the “gradual genocide” that was taking place there.

The fact that someone who served as a volunteer in what can only be called a campaign of total war and genocide, where rape was used as a form of weapon, a weapon of terror, where persecution based on ethnicity religion and even gender was not a sideffect of war but the very tool of war. Where cruel and inhumane treatment of prisoners and terrorsation of the civilian population was a trademark, where the destruction of homes of and religous objects was seen as a necessery war objective, where wholesale massaceres were not only condoned but incouraged, and Nikolic himself is implicated in some of those crimes is now going to open a debate on the work of international tribunals at the UN general assembly is beyond surreal. Frankly words fail me, but then again given the record of the UN when it comes to the former Yugoslavia why should it be a suprise?

It´s also symptomatic of the entire failed approach of the “international community” in the former Yugoslavia. If were are honest Nikolic and Jeremic are as much a product of that failed policy of appeasment as they are of the rampant Serb nationalism. The very same ideology that was allowed with the help of the Yugoslav Army and the “intrenational community” to wage wars of aggression on it´s neighbors. Where much of the political and intellectual elite that was responsible for the rise of nationalism, the same elite that has build what Croatian historian Branka Magas calls a “bi-polar image of its national history” in which Serbs are the constant victims of aggression from numerious enemies including Serbia’s neighbours, faiths other than Orthodox Christianity, and the West in general are still there and are calling the shots behind the scenes. They know very well that the image of Serbia as the prepetual victim has now come under attack.

During it´s now twenty years of existence the ICTY has after some 160 trials and some 4000 witnesses established what happened in former Yugoslavia, and who was responsible for what. In most cases it was written in black and white, the responsibility for the violent breakup of Yugoslavia falls on Belgrade, the aggression on Croatia, the genocidal campaign in Bosnia, the campaign of ethnic cleansing in Kosovo all left a paper trail leading back to Pale and more importantly Belgrade. It´s getting harder and harder for Serbia and it´s corrupt intellectual and political elite to re-write the past, that does not mean that they are not trying to.

In one of the more bizzare cases of attemped revisionism Ejup Ganic former member of the bosnian presidency was arrested at Heathrow airport in march 2010, at the request of the Serbian war-crimes prosecutor. According to the extradition request Ganic was wanted for the deaths of Yugoslav army soldiers at Dobrovoljacka Street on may 3th 1992. Ganic was forced to stay in London for five months while british courts decided his fate. In the end it turned that the only thing he was guilty of, was defending his country on 2-3 may, against an invasion that was to start with an all out assault on Sarajevo. The court in London and Senior District Judge Timothy Workman found that there was no evidence to support an extradition and that the Serbian war-crimes prosecutor´s actions were politically motivated and that what had happened here was tantamount to ”an abuse of British legal process”.

The motive was simple; prior to Ganic´s arrest a debate raged in Serbia on whether Serbia should pass the European parliament’s resolution condemning the genocide in Srebrenica, Serbia´s nationalist guru Dobrica Cosic weighed in by saying that; Serbia should never accept the lies about Serbs committing genocide in Bosnia’, because this would make the Serbs a genocidal nation on a par with Nazi Germany. (Pecat, 12 February 2010.) Before him Cedomir Antic, a well known nationalist and serbian historian wrote that; by having the Serbian parliament finally accept that what happened in Srebrenica was indeed genocide, Belgrade will accept also collective responsibility on the part of Serbia and Republika Srpska for the crimes their armies committed in Bosnia-Herzegovina (Vreme, 4.2.2010)

On august 15 2010 Christian Schwarz-Schilling who had 2006-07 served as High Representative for Bosnia and Herzegovina wrote an op-ed peice in the german newspaper Süddeutsche Zeitung where he summed up the verdict and the reasons for which Ganic was arrested.

Schwarz-Schilling writes:

The second court decision, issued by a London court after a careful examination, ruled as follows: It has freed Ejup Ganic, who at the request of Serbia had been arrested in London on March 1st and was to be extradited to Belgrade as a suspected war criminal. The court determined that there is no evidence that Ganic had in fact committed the alleged war crimes in May 1992. The judge found that it was not legally valid evidence, but political motives that led the Serbian Public Prosecutor to make false allegations; according to the judge, this was an abuse of British legal process.

The grounds for London Judge Timothy Workman’s judgment also showed that the Serbian side, behind the back of the court, had attempted to cut a political deal with London and Sarajevo: Belgrade would withdraw the request for extradition, if Ejup Ganic were put on trial in Sarajevo and if the Bosnian government would signal its approval of the inadequate declaration adopted by the Serbian Parliament on the massacre in Srebrenica, which avoided using the word “genocide.” This attempt demonstrates in what low regard the Serbian government holds the rule of law in London; of course, the court turned down such a request.

Given Jeremic´s and Nikolic past there should be no doubt that the reason for this debate is to yet again try to equalize the guilt for the wars in former Yugoslavia. This time they have the opportunity to do so at the United Nations General Assembly.

Open letter to the UN secretary general

ban ki moon Your Excellency,

I see that as of yet you have not sanctioned Vuk Jeremic for amongst other arranging that a particulary provocative and hurtful song was played during the celebration of the Orthodox Christian New Year at the UN. A song that for most Bosnians as well as Croats and Kosovars is associated with Serbian nationalism and extremism. As well as its use during the butchery in eastern Bosnia during the genocide of the Bosniaks there. It can also be heard on a large amount of archive footage from the wars in Croatia and Bosnia. While it has become immensely popular with Serbian extremists, who have misused and misappropriated it, to most Bosniaks Croats and Kosovars it a sign of Serbia´s tainted past and most associate it with war crimes and to the survivors it brings back painful memories.

I firmly believe it´s no accident Jeremic chose this song, in his youth he was a member of the “delije” a Red Star Belgrade fan club from where war criminal and warlord Zeljko Raznjatovic, Arkan used to recruit members to his paramilitary units. In interviews as late as 2007 in Serbian newspapers Jeremic had expressed his admiration for Arkan, whom he claimed instilled in Jeremic a sence of pride of being a serb and defending what he called “serbianism” I know perfictly well the history of the song, and it´s not my desire to smear Serbia or it´s efforts to defend itself in the WW1 nor the song itself simply to explain that while it was in the begining a military march, it has since been transformed into something else.

Serbian writer Milos Ciric summed up all the reasons why this song should not be played in Serbia let alone at the UN, and be called a “peace march” and he did it back in april 2012, long before mr Vuk Jeremic was elected to chair the UN General Assembly, for the Serbian portal Pescanik.net (Full article)

Ciric writes;
“March to the Drina dates back to World War I, and was later appropriated and abused by chetniks, fascists and hooligans of all types, who have been overpopulating Serbia during the last century. In year 1992, on Milosevic’s referendum on new state symbols, citizens voted for March to the Drina to become the new national anthem of Serbia, in the hysterical atmosphere of wars for greater Serbia. However, March to the Drina did not become the national anthem, but is widely perceived in the public as one of ‘the most patriotic songs’.

Today, we can hear this song at almost all football games in Serbia and Republic of Srpska; sung by the hooligans; at Ravna Gora (a highland where celebrations of the chetnik movement take place, tr.); at Guca trumpet festival on the chetnik-stage; at the gatherings of the Serbian Radical Party, and ultra-nationalist organizations Obraz , National Alignment and Dveri . It can also be heard on a large amount of archive footage from the war in Bosnia – ‘Serbian state on the other side of the Drina river’ – this song comes as a backdrop for scenes of ethnic cleansing and genocide, committed by the Bosnian Serb forces and the members of Milosevic’s paramilitary and police forces.

The Democratic Party probably thinks it is rather becoming and ‘authentically Serbian’ to mix March to the Drina, genocide, the Republic of Srpska, Ode of Joy and the European Union. The transfer of vexation and shame some of us feel after such ugly jokes, which have been an integral part of the culture of this society for a very long time (if it can be called culture at all), once again end at the same place – in our silent rooms. And somewhere outside, at the meetings of the biggest pro-European party, trumpet players are performing The Heroes Played, Who is saying, who is lying that small is Serbia and March to the Drina. As I write these words, a group of soccer fans is, passing by the Croatian embassy in Knez Milos street, yelling an incomprehensible song through a loudspeaker.

All I am able to discern is ‘… against ustashas…’. Citizens of Belgrade avert their eyes, in fear of those groups of boys, who were still in diapers, if they had been born at all, in the time of our wars against ‘ustashas and balijas’.
We can thank Slobodan Milosevic, Ivica Dacic, Vojislav Seselj and Tomislav Nikolic for giving birth and raising these children of ours. We can thank Vojislav Kostunica and the Serbian Orthodox Church for showing them the right path, straight into our everyday life; and we can thank Boris Tadic for encouraging them to grow, steadily and bravely, for the Serbian cause. March to the Drina, Kalashnikov and other ‘patriotic’ songs and iconography should be ostracized as symbols of war crimes, and should make us all ashamed, not morbidly proud”

The United States, State Department´s Seventh Report on War Crimes in the Former Yugoslavia it was shown how the song was used during the mass rapes of bosniak women in the town of Foca.

The report says ;
“Day and night, soldiers came to the house taking two to three women at a time. They were four to five guards at all times, all local Foca Serbs. The woman knew the rapes would begin when ‘Mars na Drinu’ was played over the loudspeaker of the main mosque. (‘Mars na Drinu,’ or ‘March on the Drina’, is reportedly a former Chetnik fighting song that was banned during the Tito years.)
While ‘Mars na Drinu’ was playing, the women were ordered to strip and soldiers entered the homes taking the ones they wanted.
The age of women taken ranged from 12 to 60. Frequently the soldiers would seek out mother and daughter combinations. Many of the women were severely beaten during the rapes.
The witness was selected twice. The first time, soldiers had entered and grabbed an 18-year-old girl, asking her if she were a virgin. She said she was. Licking his knife, one of the soldiers said that if they found she was not, he would butcher her. The witness pleaded with them not [to] take the girl but to take her instead. “We’ll take you too,” they said. While the witness was being raped, her rapist told her, “You should have already left this town. We’ll make you have Serbian babies who will be Christians.” Two soldiers raped her at that time; five soldiers raped the 18-year-old girl in full view of the witness.”
(Full report)

It is perfectly natural to make mistakes and firmly believe that the UN secretary general did not know anything at all about this song prior to the performance on January 16, however Vuk Jeremic must have known, or rather he had an obligation to know that this song is far from uncontroversial, first given that it´s a military march and not a “peace march” as Jeremic calls it and second that it has been appropriated by extremists and that outside Serbia especially in Bosnia Croatia and Kosovo it is mostly associated with serbian state aggression and brings back painful memories. The fact mr Jeremic seems oblivious to that makes it clear that he has no business being in that position. A position of great responsibility, a position which he has in this past year openly used to further his own ambition and to, in his own words “work for Serbia´s national interest”

Someone in that position is supposed to be impartial, willing to compromise, working in the interest of peace and someone who takes initiative but won´t put his own country´s interest first. For a diplomat Jeremic is not very diplomatic, during his time as foreign minister of Serbia he was known for making offensive remarks aimed at Kosovars and the then Croatian prime minister Jadranka Kosor, during a visit to Bosnia in august 2011 he remarked that ; “Those whose best friend is Jadranka Kosor need no enemies,” He made the statement to show his dissatifaction over the fact that Jadranka Kosor had expressed support for Kosovo, and it´s bid for independence.

Jeremic said this after talks with Milorad Dodik whom he has also given support to. Milorad Dodik is a nationalist and a separatist who is a known genocide denier and a destabilizing factor in Bosnian politics and the region. In November last year Jeremic got into a very public argument about the acquittal of Croatian generals Ante Gotovina and Mladen Markac and called the ICTY, a UN tribunal a “group of international criminals” recently he made bizzare comments on twitter where he compered Serbia´s conflict with Kosovo to the plot in a JRR Tolkien novel The Hobbit. Reading his comments it´s clear that he compared the Kosovars to the antagonists in the story, fantasy creatures called Orcs. I shouldn´t have to point out how hollow and dangerous that is, conisdering the fact he is chairing the UN General Assembly nor do I want to dig deeper into the mind of Vuk Jeremic. However given his history prior to all this it´s a bit of a mystery that he was appointed at to this position at all, having said that, sadly we are where we are, and I feel that the time has come for the UN secretary general to show that it is willing and ready to defend its founding principles.

Given the failures of the UN in the former Yugoslavia and especially Bosnia and Hercegovina where an aggression was waged on a sovereign nation for three and a half years and culminated with genocide in Srebrenica and Zepa, both designated “UN safe areas” one of the UN´s most embarrassing failures to date, it should not give space to serbian nationalists to use the UN as a public forum where they can advance their own or their country´s goals and insult the victims of genocide and aggression on Bosnia and Hercegovina. I am sure that the UN secretary general agrees with that. I am also sure that you agree that it´s in the UN´s best intrest that mr Vuk Jeremic be sanctioned for his outrageous behaviour which may gain him political points amongst nationalists in Serbia but can only reflect poorly on the reputation of the UN.

Sincerely

Mirza Hota

Nationalism Separatism Rasism Folkmord och ”Boss Mile”

Potocari 10 juli 2012
Potocari 10 juli 2012

Efter de bosniska lokalvalen i oktober så uttryckte jag vad man skulle kunna kalla för försiktig optimism om man den politiska låsningen som har förlamat Bosnien Hercegovina i över sex år nu var äntligen på väg att släppa. Optimism för att den serbiske nationalisten och separatisten Milorad Dodik och hans parti led en valförlust i oktober, Dodik har sedan han kom till makten i den bosniska entiten RS (Republika Srpska) varit ett splittrande element i bosnisk politik. Efter oktobervalen så hade hans parti SNSD (de oberoende socialdemokraterna) förlorat i över tjugo kommuner. Politiska analytiker i Bosnien tolkade hans nederlag som ett bakslag för Dodiks nationalistiska politik som på sex år har inte på någon sätt medverkat till att faktiskt förbättra situationen för medborgare i Bosnien som helhet. Försiktighet pga. att Daytonavtalet och uppdelningen i två entiteter har lämnat landet lamslaget men framför allt så har den författning som kom till som en följd av Dayton kunnat missbrukas av korrupta politiker, Dayton var aldrig tänkt som en permanent lösning utan som en temporär lösning som skulle kunna garantera stabilitet genom en övergångsperiod i ett land som hade slitits sönder genom en aggression där Belgrad med stöd av bosnienserbiska nationalister ledda av Radovan Karadzic och hans militära ledare Ratko Mladic på ena sidan och kroatiska nationalister som fick moralisk och logistisk stöd från Kroatiens president Franjo Tudjman.

Det är svårt att peka några förbättringar som har skett sedan Dodik kom till makten i RS. Hans nationalistiska retorik och hans flört med Belgrad har vunnit röster bland hårdföra serbiska nationalister däremot så har det förutom handskakningar och fototillfällen inte faktiskt medfört någonting positivt för regionen. Serbiska ekonomer som har analyserat det avtal som RS slöt med Belgrad redan 2006 har inte lett till någonting konkret, däremot så har det försämrat relationerna mellan Sarajevo och Belgrad, relationer som Belgrad borde sikta på att förbättra med tanke på att Serbien låg bakom aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som syftade till att dela upp Bosnien och länka ihop dessa områden med områden som man hade erövrat i Kroatien. Det är frustrerande att ständigt behöva gå tillbaka till kriget på 90-talet men för att kunna förstå dagens situation i Bosnien så ter det sig närmast oundvikligt att man tar sig tillbaka till krigsåren.

Slutgiltiga målet med den serbiska krigsföringen i Bosnien men också Kroatien var att skapa ”en stat för serber” ett etnisk ren stat, med andra ord ett ”Storserbien” och i praktiken innebär det påtvingad massdeportation av icke serbisk befolkning d.v.s. ”etnisk resning” som innebär att man skapade en tillvaro för dessa människor som gjorde det omöjligt för de att stanna kvar, terror var redskapen man använde för att uppnå dessa mål, tusentals människor främst bosniaker, mörades i städer runt om i Bosnien främst östra och nordöstra Bosnien som blev snabbt offer för ett kampanj i vilken den dåvarande jugoslaviska armén och diverse paramilitära grupperingar från Serbien, med moralisk ekonomisk och logistisk stöd från Belgrad gick över gränsen för vad som var då ett internationellt erkänd stat och begick systematiska övergrepp mot den då främst bosniakiska befolkningen, tusentals människor mördades och tusentals fler fördrevs, där våldtäktsläger och koncentrationsläger inrättades och ett icke-laglig bosnienserbisk rebellarmé som under kontroll av Belgrad ( för att inte tala om den militära, ekonomiska, och framförallt moraliska och logistiska stöd den bosnienserbiska rebellarmén åtnjöt från Belgrad) initierade en tre och halv år lång terrorkampanj mot civilbefolkningen i städer som Sarajevo Bihac Srebrenica Zepa Gorazde som kulminerade med folkmord i Srebrenica och Zepa i juli 1995. Under snart 16 år har det i över 160 rättegångar kommit fram med all tydlighet att kriget i Bosnien och folkmordet på bosniaker som var slutresultatet av denna krigsföring samt aggressionen mot staten Kroatien planlades och sattes i verk med moralisk, materiell och finansiellt stöd från Belgrad.

Rättegången mot förre detta stabchefen för det gamla jugoslaviska armén Momcilo Perisic visade att han agerade som samordnare och den som framförde Krajina serbernas och bosnienserbernas rebellarmé krav om diverse form av stöd till Belgrad. 2007 så fann ICJ (The International Court of Justice) också i Haag att Serbien var skyldig till att ha undlåtit att förhindra folkmordet i Srebrenica. ICJ kom fram då till att Serbien och dess regering inte hade använt sig av sitt inflytande över bosnienserberna för att förhindra folkmordet i Srebrenica. Vidare så har man i Haag fastslagit att det som pågick i Bosnien Hercegovina har en internationell konflikt, internationell på det sättet att flera olika länder hade väpnade styrkor på mark som aktivt deltog i strider i Bosnien Hercegovina. ( FN-trupper räknas inte)

Det glöms väldigt ofta att den bosniska armén var den enda legitima väpnade styrkan i den här konflikten, de olika kroatiska förband som fanns på plats samt den serbiska rebellarmén var inte internationellt erkända väpnade styrkor. De sakande legitimitet och det visades också i Dayton då istället för Radovan Karadzic och Mate Boban, så fick Slobodan Milosevic och Franjo Tudjman förhandla med den bosniske presidenten Alija Izetbegovic som var den ende internationellt erkände ledaren, Karadzic och Boban får i allt väsentligt räknas som rebelledare eller separatister.

2006 publicerade Human Rights Watch en av de mest komprehensiva studier som har gjorts om kriget i Bosnien och ICTY:s arbete och man kom fram till inte mindre än fem domar där man kom fram till att väpnade styrkor från antigen Kroatien eller Serbien fanns på plats i Bosnien trots att de hade inga som helst skäl till det, enligt internationellt lag så räknas det som angrepp mot ett lands suveränitet att ha ett annat lands armé på sitt territorium. Det måste också tilläggas att studien publicerades 2006, detta var innan domen mot Momcilo Perisic. I domen mot Dusan Tadic från 1999 så skrev tribunalen bla;

man kan visa att den jugoslaviska armén hade kontroll över de bosnienserbiska styrkorna, kontrollen manifesterades genom bla finansiellt och logistisk stöd men också och det är kanske det viktigaste av allt, den allmänna riktningen i vilken den bosnienserbiska rebellarmén tog, koordination och allmänna tillsyn av dess aktiviter och stridsoperationer 

En sammanfattning av alla fem domar kan hittas här på Srebrenica Genocide Blog. Serbiens relation till Bosnien efter Dayton kan inte klassas som vänskaplig eller produktiv, Serbiens president Slobodan Milosevic greps 2000 och fördes till Haag, där han åtalades för bla brott begångna i Bosnien, däribland folkmord i sju bosniska kommuner.

Milosevic dog 2006 innan domen kom, ett dom hade kunnat bana vägen för en mer vänskaplig relation men framför allt så hade den hjälpt såren läka och sett till att offren och de anhöriga hade fått se en av krigets arkitekter få den dom han förtjänade. Tyvärr så uteblev det, och man kan inte påstå att Serbien har på allvar tagit itu med sitt förflutna. Man såg till att skydda bla Ratko Mladic och Radovan Karadzic, och man höll undan viktigt bevismaterial från Haagtribunalen. Bevismaterial som hade kunnat hjälpa Bosnien i dess fall mot Serbien i ICJ, sammanträdesprotokoll från den dåvarande jugoslaviska försvarsrådet, ett råd där Serbiens högsta militära och politiska ledare deltog. Det hade också kunnat användas mot en rad åtalade i Haag däribland Slobodan Milosevic, man hade också kunnat väcka åtal mot de högsta serbiska militära och politiska ledare som deltog beslutsprocessen och därmed gjorde sig medskyldiga till de brott som begicks i Bosnien och Kroatien.

Faktum är att många av huvudarkitekterna för det lidande som den storserbiska projektet åsamkade civilbefolkningen i Kroatien och Bosnien Hercegovina. Personer som Blagoje Adzic, Zivota Panic, Momir Bulatovic, Zoran Lilic, Veljko Kadijevic och Dobrica Cosic och en lång rad andra figurer som hjälpte till att utforma den storserbiska stridsplanen. Förutom försöken att komma undan med skulden för vad som hände i framför allt Bosnien så har man aktivt försökt jämställa angripare och försvarare.

I maj 2010 så greps Ejup Ganic på Heathrow på den serbiska regeringens begäran som ville få honom utelämnad till Serbien för att ställas inför rätt för mord på jugoslaviska soldater i maj 1992 efter den misslyckade kuppen mot den bosniska regeringen. För många var detta bara en fortsättning mot serbiska aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som förs på flera olika plan. I maj 2010 så greps Ganic i London, och fick tillbringa fem månader i London i väntan på att brittiska domstolar skulle avgöra hans öde. I slutändan visade sig att det enda han hade gjort sig skyldig till var att; han försvarade sitt land den 2-3 maj 1992 mot en invasion som skulle starta med en statskupp där Bosniens huvudstad skulle intas, delas och dess ledare fängslas, alternativt avrättas. Sarajevo utsattes för ett fullskaligt offensiv den 2 maj 1992, ledaren för offensiven var general Milutin Kukanjac och hans Sarajevo- baserade andra militärdistrikt som hade en garnison i staden, i stadsdelen Bistrik samt Marsalk Tito barackerna i staden och därifrån började jugoslaviska soldater ge sig ut mot stadens centrum och attackera strategiska mål så som huvudpostkontoret som sattes i brand, regeringsbyggnaden, stadshuset, och andra viktiga objekt kom under attack inifrån staden medan jugoslaviskt artilleri gav understöd och bombarderade staden från bergen ovan.

Samma dag greps Bosniens president Alija Izetbegovic av den jugoslaviska armén när han landade på Sarajevos flygplats. Den jugoslaviska armén hade tagit över flygplatsen och nu hade man Bosniens statschef i förvar. Detta var en attack mot ett suvären stat, den jugoslaviska armén hade ingen legitimitet längre i Bosnien och dess rörelser runt om i Sarajevo var starkt begränsade, det som hände 2 maj var ett angepp mot ett legitimt och demokratisk vald regering. Som tur var så lyckade stadens försvarare bekämpa Milutin Kukanjac andra armékår och omringa de i Bistrik. Sarajevos smala gränder gav försvarana övertaget mot Milutin Kukanjac andra armékår.

Domstolen i London som fick avgöra Ganic öde, d.v.s ifall denne skulle utelämnas till Serbien kom fram att det fanns inga bevis att Ganic hade begått de brott som han åtalades för, istället kom domaren Timothy Workman fram till att den serbiska åklagaren som utfärdade arresteringsordern gjorde det på politisk grund. Enligt Workman så var det som hände i själva verket ett missbruk av det brittiska rättssystemet (”an abuse of British legal process”.) Enligt Workman så var det hela ett politiskt spel, det visade sig att Belgrad hade utfärdat arresteringsordern för att kunna använda det i en kohandel med Sarajevo.

Håll i er nu; Serbien skulle dra tillbaka sin begäran ifall Ejup Ganic ställdes inför rätta i Sarajevo för brott begångna maj 1992 och ifall den bosniska regieringen inte protesterade mot den deklaration som det serbiska parlamentet antog om Srebrenica, där man fördömde ”massakern” men uttryckligen undvek använda orden FOLKMORD. Enligt Workman så var detta bara ett bevis för hur lite respekt Serbien hade för det brittska rättsystemet.

Den 15 augusti skrev den förre EU-representanten i Bosnien, tysken Christian Schwarz-Schilling ett debattinlägg i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung där han förklarade vad det var som egentligen låg bakom gripandet av Ejup Ganic, förutom den ovannämnda kohandeln så tog Schilling upp det aldrig besegrade serbiska nationalismen. Enligt honom så är största problemet i regionen just det faktum att Serbien aldrig har förlikat sig med sitt förflutna, och lagt den bakom sig, istället försöker man fortfarande påverka den politiska situationen i Bosnien och Kosovo. Schilling nämner den ideologiska rigiditeten hos den politiska och akademiska eliten. Många av dessa människor spelade framträdande roll under de mörka åren på 90-talet då Serbien gjorde sig skyldig till aggression mot flera av sina grannländer, däribland Bosnien. Då det stod klart att Ganic skulle släppas så orsakade det ett ramaskri i bla serbiska medier, det serbiska radikala partiet Vojislav Seseljs parti, men också i den serbiska regieringen där dåvarande presidenten Boris Tadic utrikesministern Vuk Jeremic men också Milorad Dodik gjorde sitt bästa för att presentera detta som ännu en anti-serbisk konspiration där man helt struntade i att faktiskt nämna att domstolen i London tittade noga på bevisningen man fick från Belgrad och att Ejup Ganic tillbringade fem månader i London under den bisarra rättsprocess, där man inte kunde hitta några som helst bevis utan konstaterade istället att den serbiska begäran var politiskt motiverad.

Tyvärr så tar det inte slut där, i mars 2011 så greps den pensionerade bosniske generalen Jovan Divjak på flygplatsen i Wien, den österrikiska polisen agerade på en efterlysning från Interpol. Det visade sig att den serbiska åklagarmyndigheten hade återigen utfärdat en arresteringsorder mot en av de som var inblandade i försvaret av den bosniska huvudstaden 2-3 maj 1992. I fall gripandet av Ejup Ganic sågs av de insatta som ett politisk motiverad så kan gripandet av Jovan Divjak endast ses som Kafka liknande mardröm. Civil Rights Defenders Robert Hårdh konstaterade  på sin blogg att detta var fjärde gången i rad som den serbiska åklagarmyndigheten med politik och inte juridik för ögonen.Enligt Robert Hårdh så hade ICTY hade redan 2003 kommit fram till att det fanns inga skäl till att väcka åtal mot Divjak. Enligt ett avtal som ingicks i Rom 1996, mellan Serbien Bosnien och Kroatien för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. Även Natasha Kandic huvudansvarig för Belgrad baserade- Humanitarian Law Fund säger att det är svårt att förstå hur Divjak kunde ha gripits ett år efter att fallet mot Ejup Ganic lades ner, enligt henne är det uppenbart att beslutet att gå vidare är politiskt motiverad.

Den bosniske journalisten Omar Karabeg flög i mars 2011 till Wien för att prata med general Divjak som var förskansad i den bosniska ambassaden medan den österrikiska rättvisan avgjorde hans öde, likheterna med fallet Ejup Ganic var slående

Divijaks version skiljer sig väsentligt från det serbiska åklagarämbetets version. Enligt Divjak så försökte den dåvarande jugoslaviska armén ta kontrollen över staden. Det bosniska territorialförsvaret hade försatt i blockad hela sex armébaser i Sarajevo och det var tänkt att den jugoslaviska armén skulle lämna staden och Bosnien i slutet av maj 92. I slutet av april så kom den jugoslaviska arméledningen i staden överens med den bosniska regieringen om att den jugoslaviska armén inte skulle få röra sig fritt runt om i stan, förutom ambulanser och mattransport då armébaserna saknade egna kök för bespisning av de soldater som fanns där. Allt skulle först behöva godkänns av de lokala myndigheterna. Artilleriattacken mot staden började 2 maj kl 3 på morgonen och varade i två timmar, målet var presidentbyggnaden och stadkärnan, särskilt gamla stan och nyare delar av Sarajevo.

Målet med artilleriattacken var att bana vägen för ett markoffensiv. Samma morgon utsattes postbyggnaden för sabotage. Det var ett insidejobb, som gjorde att 60 000 telefonlinjer i gamla stan kapades, vilket gjorde det omöjligt för territorialförsvaret att hålla kontakt med resten av sina enheter i gamla stan. Enligt Divjak så fanns det ett antal jugoslaviska arméenheter ute på gatorna i Sarajevo och de kom från olika håll, från Bistrik, från armébasen i Lukavica, Marsalk Tito barackerna inne i stan. 29 april hade en specialtrupp från Nis, Serbien anlänt till Sarajevo och förskansade sig i en armébyggnad bara ett par hundra meter från presidentbyggnaden. De jugoslaviska trupper som befann sig ute på gatorna hamnade snart i strid med olika grupper av försvarare, däribland territorialförsvaret, gröna baskrar, polisens anti-terrorist styrka och andra grupper.

Enligt Divjak så backade de jugoslaviska enheterna då de stötte på motstånd, med största sannolikhet så hade man underskattat motståndet.
Det verkar som om tanken var att ett antal elitenheter som den från Nis skulle göra grovjobbet, man lastade ett antal pansarfordon fulla med elitsoldater och begav sig mot gamla stan och räknade med att det skulle räcka med överraskningsmomentet, man skulle inta presidentbyggnaden och gripa regeringsmedlemmarna samtidigt som de övriga enheter som var utspridda över stan skulle aktiveras och inta strategiska mål runt om i Sarajevo och i ett enda slag göra slut på den nyfödda staten. Istället så hamnade man i eldstrid och det hade man inte räknat med, hela förvärrades av det faktum att för att hjälpa de elittrupper som nu var belägrade så sickades ut nya som i sin tur hamnade i den pågående eldstriden samtidigt som den jugoslaviska arméns artilleri besköt staden från bergen ovan.

Enligt Divjak så var det omöjligt för någon att ge order om en attack mot kolonnen, just för att det var svårt att samordna någonting alls och för att det fanns ett antal grupper försvarare som hade spontant samlats i gamla stan den 2-3 maj just för att stoppa den jugoslaviska armén från att inta presidentbyggnaden. Divjak tror också att det hela kunde ha undvikits, ifall den jugoslaviska armén inte börjat granatera staden och bege sig med pansarfordon fullastade med soldater och vapen mot Sarajevos gamla stan och bla presidentbyggnaden. Man borde inte heller ha granaterat staden från bergen och saboterat huvudpostkontoret. Gripandet av president Izetbegovic som var ett statschef samt den avtalade utväxlingen borde inte heller ha skett, den jugoslaviska armén hade ingen rätt att kvarhålla Izetbegovic. De borde överhuvudtaget inte befunnits ute på gatorna, enligt det avtal som man hade slutit. Vad gjorde den jugoslaviska armén 2 maj 1992?

Ett år tidigare, 2010 då Ejup Ganic greps rapporterade Roy Gutman att juridikexperter ansåg att ifall Serbien hade nya bevis mot Ganic så borde man vänt sig till Haagtribunalen, eftersom de har hand om brott begångna under de olika krigen i forna Jugoslavien. Däremot så skriver Gutman att det skulle vara lönlöst då Haagtribunalen har redan undersökt fallet med de döda jugoslaviska soldaterna och kom fram till att skulden ligger hos den jugoslaviska armén som bröt mot det avtal som hade ingåtts om en fångutväxling där president Izetbegovic skulle friges mot att Kukanjac fick fri lejd ur Sarajevo. Enligt de dokument som Gutman hade fått se så ansåg tribunalen att de bosniska styrkorna hade all laglig rätt att attackera konvojen, då konvojen utgjorde ett findestyrka.

Historikern Branka Magas skrev 2010 att gripandet av Ganic var bara ett första steg i Belgrads plan att åtala alla medlemmar av det bosniska presidentskapet vilket i sin tur skulle göra varje bosnier som slogs för sitt land medskyldig. Genom att väcka åtal mot Ganic (och sen också mot Divjak) så har Serbien brutit mot den så kallade Rom-avtalet från 1996 som skrevs under av Bosnien Kroatien och Serbien, den så kallade ”Rules of the road” innebär att dessa länder har skyldighet att först vända sig till Haagtribunalen innan man väcker åtal, i fallet Ganic så struntade Serbien att göra det och gjorde sig skyldigt för brott mot internationell lag. I Bosnien, bosniakiska kroatiska men även serbiska medlemar av det krigstida bosniska presidentskapet fördömde Ganics gripande som de såg som ett sätt för Serbien att kriminalisera den Bosniska statens motstånd mot Serbiens aggression 1992-95.

Ivo Komšic, (Kroat) liksom Ganic medlem av Bosniens krigstida presidentskap, sa till lokala medier att: “detta är ett försök att visa att försvar mot angrepp är ett brott. Det är chockerande att se en respekterad medlem av det internationella samfundet som Storbritannien gå med på det. ”Mirko Pejanovic, (Serb) en annan medlem i krigstid presidentskap instämde: “utfärdande av arresteringsorder för gripandet av försvarare av Sarajevo och Bosnien-Hercegovina är ett försök från Serbien att revidera historien och att presentera kriget i vårt land som ett inbördeskrig där alla parter var lika skyldiga” Pejanovic uttryckte sin oro för effekten som Ganic gripande skulle ha för Bosniens inre stabilitet”, Man kan bara undra varför de brittiska myndigheterna har tillåtit sig att engagera sig i Serbiens farliga spel.”

Frågan måste ställas varför vill då Serbien ha Ganic och sen Divjak utlämnade? Varför är Ejup Ganic som inte längre spelar någon roll i bosnisk politik så viktig, han spelade visserligen en roll i försvaret av Bosnien under kriget 1992-95 ett krig som startades av Serbien och Milosevic. Det enkla svaret är att man gör det av rädsla. De nationalister som tog över makten i landet efter kommunismens fall är fortfarande där, de flesta i alla fall och enligt Branka Magas är de rädda för att de har under en väldigt lång tid försökt bygga ett bi-polär bild av Serbien och dess historia, en historia i vilken den ena polen står för ett slags helgonliknande oskyldig serbisk nation som lever under ständigt hot från sina grannar som representerar den andra polen. Tron som skiljer sig från den ortodox-kristna och västvärlden generellt representerar också ett hot. Den bilden som fortfarande delas av många serber både i Serbien men framförallt i den serbiska diasporan, har sett den bilden naggas ordentligt i kanten av de mängder av brott som begick under framförallt Bosnien-kriget.

Faktum kvarstår att Serbien inledde vad Magas beskriver som ”folkmordiska krig” (genocidal wars) under samma tid som den europeiska kontineten i övrigt befann sig i fred och sen när allt var sagt och gjort så insåg man att de brott som man hade begått kunde inte sopas under mattan. Ändå sedan ICTY och ICJ (International Court of Justice) kom fram till att serbiska styrkor begick folkmord i Bosnien så har den serbiska regieringen levt under fruktan att den bilden som landets politiska elit hade försökt skapa under en väldigt lång tid skulle för all tid förstöras.
Det räcker med att man citerar den serbiska nationalismens guru, Dobrica Cosic som skrev i den serbiska tidningen Pecat (februari 2010) att Serbien borde aldrig acceptera ”lögnen om ett folkmord” därför att det skulle göra Serbien till en nation skyldig till folkmord, samma som Tyskland. Serbien lyckades kringgå ICJ som kom fram till att Serbien var ”bara” skyldigt till att inte ”lyckats förhindra” folkmordet i Srebrenica. Domstolen hade förlitat sig på bevisning som hade överförts från ICTY som också ligger i Haag. Bevisning som hade till stora delar censurerats av dåvarande chefåklagaren Carla Del Ponte som ingick i en politisk kohandel med Belgrad. (min anmärkning)

Belgrad har genom åren lyckats utveckla en komplicerad strategi för att förhindra tribunalen från att göra sitt arbete. I den strategi ingår bland annat att dra ut de olika processerna så långt det går, taktik som lyckades för bla Slobodan Milosevic som dog innan man han döma honom.

Även Radovan Karadzic och Vojislav Seselj har tillämpat samma strategi, man har också förlitat sig på vad Magas kallar för ett politiskt försvar, man har som i Seseljs fall hotat vittnen, man har frånhållit viktigt bevismaterial från tribunalen, som i fallet med Carla Del Ponte som jag tog upp tidigare. Från start så har Belgrad tillämpat en policy där man har försökt jämna ut skuldfrågan, (a policy of equalisation) genom att hävda att alla parter är lika skyldiga, Karadzic har byggt hela sitt försvar kring det, en av hans försvarspunkter är att det är bosniaker som startade kriget och att den bosniska armén sköt väldigt ofta mot egna civila och skyllde sen serberna. Man måste också lägga märke till det faktum att Belgrad är mer bekymrad över förlusten av sex JNA soldater, (och inte civila offer) samt att Belgrad har lagt sitt hela fokus på Bosnien Hercegovina.

Anledningen till det är att två internationella domstolar har kommit fram till att soldater som delvis fick sin utbildning, vapen, lön och andra förmåner genom Belgrad har gjort sig skyldiga till folkmord i Bosnien. Gripandet av Ejup Ganic (och Jovan Divijak) borde ses som en del av den planen att försöka revidera historien och skapa en alternativ tolkning av vad som skedde under den serbiska aggressionen mot Bosnien Hercegovina.

Om detta får fortsätta obehindrat kan det hända att Serbiens aggression mot Bosnien Hercegovina kan ses som rättfärdigad och de vidriga brott som begicks under aggressionen mer ”lättbegripliga” När det gäller Bosnien får man inte glömma att Serbien har intresse av se till att brotten som begicks där och den serbiska aggressionen mot Bosnien ses med ”mildare ögon” pga. Republika Srpska Serbien är ansvarig för dess skapande och under kriget såg till att hålla den vid liv genom stöd i form av vapen, ammunition, manskap, pengar och annat logistiskt stöd. Man får inte glömma att Republika Srpska skulle ingå i ett betydligt större projekt. Ett projekt som omfattade hela östra och nordöstra Bosnien samt västra Slavonien(Kroatien) och Krajina regionen i också Kroatien, med andra ord; Storserbien. Det finns ingen tvekan att Republika Srpkas redan nu starkt ifrågasatta legitimitet skulle drabbas av ännu ett bakslag ifall Radovan Karadzic skulle förklaras skyldig till folkmord och Serbiens roll i folkmordet skulle nu äntligen bli ett juridisk faktum.

Det är ingen slump att det fördes en häftig debatt 2010 i Serbien, (samma år som Ganic greps) om det deklaration som Serbiens parlament skulle anta om att äntligen kalla det som hände i Srebrenica vid dess rätta namn; folkmord. Det skulle varit ett farlig steg för Serbien enligt en av nationalisternas favorit akademiker och filosofer, Radomir Antic som skrev (i dagstidningen Vreme 4 februari 2010) att det skulle i praktiken innebära att Belgrad skulle acceptera sin roll och det kollektiva skuld man bär för brott begångna i Bosnien under kriget.

Samtidigt som debatten fördes i Serbien så antog den dåvarande regieringen i RS en resolution där det stod att det som hände i Srebrenica var inte folkmord. Man kom genast under hårt kritik från OHR (Office of the High Representative) som klart och tydligt fördömde Milorad Dodiks regiering och dess resolution och sa bestämt att det man gjorde var att på ett medvetet sätt förvränga juridisk och historisk fakta som har etablerats genom otaliga rättegångar, vittnesmål, DNA, otvetydiga bevis om avsikt och planering av folkmord.

Det RS vill enligt OHR vara i slutändan propagera dessinformaton med avsikten att förmörka sanningen. OHR fortsätter med att säga även om det finns ett stort antal historierevisionister vars uppgift är att förneka grundläggande sanningar om Srebrenica så kan det dels inte ändra att det som hände i Srebrenica var folkmord dels så disskrediterar det RS genom att på ett okänsligt och kall sätt bortser ifrån den katastrofala inverkan folkmordet i Srebrenica har haft på området och på de anhöriga och överlevande. Erkännandet och acceptans av det faktum att folkmord skedde i Srebrenica är väsentligt för alla samhällen. Framförallt ett samhälle i vilken namn brotten begicks. Det är därför viktigt att belysa bla att: Genom att avfärda beslut och undersökningar av både den internationella domstolen (ICJ) och Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) som fastslog att det som tog plats i Srebrenica i juli 1995 folkmord; så gör sig RS skyldig till att förkasta rättsstaten. ICTY har förklarat att de brott som begicks i Srebrenica är så hemska att de trotsar beskrivning och visar återigen människan förmåga till brutalitet under påfrestningar av konflikten. Vidare så har man genom sin vägran att tillsätta en representant till Srebrenica-Potocari Memorial Stiftelsen har medvetet uteblivit ur stiftelsens beslutsfattande organ och ansträngningar att jobba för försoning i Bosnien Hercegovina.

Den 5 juli 2012 rapporterade den amerikanska publikationen Foregin Policy i samarbete med U.S. Holocaust Memorial Museum och deras Mladic Files att Milorad Dodik har gett mer än 1 milijon dollar till någonting som heter ”The Srebrenica Historical Project” under loppet av fem år. Enligt Foregin Policy så är ”The Srebrenica Historical Project” ett lysskygg organisation som består av ett antal pseudo-experter som och leds av en självutnämnd advokat från USA med serbiskt påbrå som heter Stephan (Stefan) Karganovic. Än så länge har varken Karganovic eller ”The Srebrenica Historical Project” lyckats bevisa någonting i de rättegångar där deras vittnen har medverkat. Enligt Foregin Policy så är det som är mest alarmerande med Stephan Karganovic är inte att det finns människor där ute som hävdar att svart är vitt, utan att den här industrin finansieras av bosnienserbiska myndigheter. Man skulle kunna säga så här, tänk er om den tyska regieringen och parlamentet kom överens om att varje år avsätta en viss summa till förintelseförnekaren David Irving och hans ”forskning”

Milorad Dodik vet att Republika Srpskas överlevnad hänger till en stor del på om honom och hans åsiktsfränder i Serbien och deras förmåga att samla kring sig nationalistiska krafter både i Bosnien och Serbien, och om de lyckas förminska vikten av de brott som begicks i Republika Srpskas namn.

 

Mirza Hota -Bosnienbloggen

Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag