Srebrenica 20 År Senare: Del 2

A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of  Srebrenica genocide came from.
A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of Srebrenica genocide came from.

Den här artikeln publicerades i Västerbotten-Kuriren den 11 juli 2015 i samband med minneshögtiden för folkmordet i Srebrenica. För att läsa artikeln på VK.se följ länken.

I dag, den 11 juli 2015, är det 20 år på dagen sedan den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladic den FN-skyddade enklaven Srebrenica. Under en veckolång kampanj avrättades drygt 7 000 muslimska män och pojkar. Mördandet pågick i 10-tal dagar och drygt 1 000 människor till mördades i en rad bakhåll då de försökte nå territorium som kontrollerades av den bosniska regeringen.

Både krigsförbrytartribunalen i Haag och ICJ, den mellanstatliga internationella domstolen har kommit fram till att det rörde sig en välplanerad mordoperation vars syfte var att helt eller delvis utplåna den bosnienmuslimska befolkningen i Srebrenica och östra Bosnien.

Folkmordet i Srebrenica var också kulmen på den politik som fördes av den bosnienserbiska ledarskapet med Radovan Karadzic i spetsen. 1992 hade bosnienserbiska separatister kommit fram till att deras mål var en ”separation av folken och upprättandet av gränser där Serber bodde” och ett strävan mot att se till att Drina-floden upphör som gräns mellan Serbien och serber som bodde i Bosnien-Hercegovina.

Det var en plan för en homogen, etnisk ren stat som skulle införlivas med Serbien och serbiskt-erövrade områden i Kroatien som redan hade ”rensats” året innan.

Redan i början av april hade man med hjälp av den jugoslaviska armén, serbiska säkerhetsstyrkor och paramilitära grupper både från Bosnien och Serbien samt Karadzic-stödda extremister erövrat 60 procent av Bosnien, med massakrer koncentrationsläger och etnisk rensning som följd.

Under de tre och halv år som följde mördades tiotusentals människor runtom östra och nordvästra Bosnien, i Hercegovina och under belägringen av Sarajevo. De som kom undan massakerna flydde till ställen som Srebrenica, Zepa eller Gorazde, småstäder som nu fylldes med folk som hade flytt i ren desperation undan ett folkmord var nu fångar i små så kallade ”skyddade enklaver” som i själva verket var inte alls skyddade.

Fyra år efter folkmordet i Srebrenica kom FN-rapporten om folkmordet där den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan erkände att FN hade genom sin hållning i förhållande till den serbiska militära och politiska ledningen gjort sig medskyldiga till folkmordet.

Annan kallade det för: appeasement (eftergiftspolitik) och pekade ut bland annat förre FN-generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali, FN-generalen Bertrand Janvier och Yasushi Akashi.

Enligt rapporten så hade det internationella samfundet under hela kriget i Bosnien försökt förhandla med vad som var en ”skrupulös och mordisk regim” och att det enda sättet att stoppa aggressionen mot Bosnien Hercegovina var genom militära medel. FN-rapporten medgav också att vapenembargot mot den bosniska regeringen gjorde att landets armé inte kunde försvara sin befolkning.

Det internationella samfundets eftergiftspolitik i Bosnien slutade dock inte med Srebrenica. Oförmågan eller oviljan att se den serbiska regimen i Belgrad och deras klienter i Bosnien som de skrupulösa mördare de var, ledde till att de behandlades som samarbetspartners även i efter folkmordet i Srebrenica – vid förhandlingsbordet i Dayton och deras militanta nationalistiska politik som slutade med folkmord plågar Bosnien än i dag.

Det finns så klart ljusglimtar, jag skrev tidigare i år att etno-nationalismens tid i Bosnien närmar sig sin slut, inte nödvändigtvis för att alla bosnier har hittat tillbaka till varandra (man har en hel del brobyggande kvar att göra) utan för att man sitter i samma båt.

Det kan dock inte förnekas att trots att Radovan Karadzic är i dag tillsammans med Ratko Mladic i Haag, där bägge är åtalade för folkmord, så har hans politiska arv förts vidare av bland annat nationalistiska politiker i Republika Srpska där folkmordsförnekelse, historierevisionism och diskriminering är numera institutionaliserad.

Med andra ord så skördar bosnier än i dag eftergiftspolitikens ruttna frukt.

Det finns en hel del att lära sig från folkmordet i Bosnien. Framför allt om vad ohämmad nationalism, muslimhat och rädslan för ”den andre” kan orsaka. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic brukar dagligen lägga upp bilder från massgravar i Bosnien på sin FB-vägg, bilder på klockor, skor, familjebilder och så vidare under rubriken: ”En fotografi om dan håller fascismen borta.”

För min del så har jag försökt hålla fascismen borta genom de senaste åren att skriva om Bosnien och Srebrenica, framför allt på årsdagen, och vad det betyder för mig. I grunden så handlar om att påminna folk, framför allt i Sverige om vad fördomar, till och med nationalism, missbruk av historien – det vill säga myter och drömmar om etniskt-homogena och därmed ”harmoniska” samhällen – kan leda till.

För dem som tror att det ”kan aldrig hända i Sverige”, kan jag bara säga att så brukade vi säga i forna Jugoslavien också …

Mirza Hota 

Nu syns spåren av EU:s eftergiftspolitik

ts

Den här artikeln publicerades på Västerbotten-kurirens hemsida, 18 juli 2013 som mitt svar till Birgitta Ohlssons debattartikel den 11 juli i samband med minneshögtiden för folkmordet i Srebrenica.

Den 11 juli, på årsdagen av folkmordet i Srebrenica, skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i VK om Srebrenica. Tyvärr så ägnades inte många rader åt själva folkmordet, offren, konsekvenserna av kriget och folkmordet samt det som ledde fram till själva folkmordet, tyvärr så användes debattartikeln för att visa att EU måste samarbeta mer.

När man pratar om folkmordet i Srebrenica så kan man inte komma ifrån att det som ledde till folkmordet i Srebrenica var just politik som fördes av EU, samt då Storbritannien men främst Carl Bildt som EU:s speciella sändebud till forna Jugoslavien såg till att genomdriva vad som kan nu i efterhand bara kallas för en eftergiftspolitik som ledde till folkmord.

Fortsätt läsa mer på Västerbotten-Kurirens hemsida