Socialdemokrati i nationalismens tjänst

Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid
Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid

 

“Vi har en socialdemokrat i Krister Kronlid som faktiskt sticker ut näsan i blåsten för oss och för detta skall han ha all heder precis som ALLA enskilda aktörer, journalister och politiker som förr och framöver stått vid vår sida…”.

Drago Drangel skriver på Sanning åt allas forum: (Från Expressens avslöjande)

 

Den socialdemokratiske kommunalpolitikern och riksdagskandidaten Krister Kronlids band till  folkmordsförnekare  i Sverige har återigen sett dagens ljus. Just det, detta är inte första gången. Jonas Paulsson och Alen Musaefendic skrev om det i Svenska Dagbladet 2012 (1) (2)  och jag skrev om det på min blogg. (1) (2) (3) Likväl så verkar han chockad över att någon skulle kunna peka ut honom för att ha samröre med folkmordsförnekare. Enligt två ganska så okritiska intervjuer med Bohusläningen & P4 Väst så  säger han det som hände I Srebrenica var ett folkmord och att alla diskussioner i Justitia Pax Veritas som hade med folkmordet i Srebrenica att göra handlade mer om det folkrättsliga perspektivet.

Vidare säger Krister Kronlid att ordföranden i Justitia Pax Veritas; Drago Drangel ”är en person med sunda mänskliga värderingar” som aldrig förnekat att ” 5 000-10 000 pojkar och män har mördats” likväl så hade enligt Expressens avslöjande samma Drago Drangel inga problem med att sprida revisionistisk material samtidigt som han var medlem i Sanning åt Alla! och vice ordförande i Justitia Pax Veritas. Enligt Expressen så kallar Drago Drangel folkmordet i Srebrenica för en ”myt” ”som utnyttjas i geopolitiska syften” Expressen kartläggning visade också att flygblad och folkmordsförnekande material delas ut vid strategiskt viktiga sammankomster såsom som en minnesstund för folkmordet i Srebrenica. Så det är uppenbart att det är någonting som stör Drago Drangel med folkmordet i Srebrenica.

Kronlid säger också att han tycker att det är bra att SVT valde att visa den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades eftersom den gav ett ”bredare bild av kriget”

Saken är bara den att filmen inte gav ”en bredare bild av kriget” den förklarade inte någonting, snarare så gav den en medvetet falsk bild av händelserna med avsikten att grumla till den vedertagna historiebeskrivingen och vi fick se i bästa sändningstid återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse. Filmen fälldes också av både den svenska och norska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord.

Under tiden som gick direkt efter sändningen så blev det allt tydligare att filmakarna hade återanvänt många av de konspirationsteorier som hade florerat i åratal på serbnationalistiska sajter och som understöddes av bla organisationer som folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project med Stephen Karganovic i spetsen. Med andra ord så gav Krister Kronlid sitt stöd till en film som genom att återanvända gamla överbevisade teser, serbisk propaganda och dramaturgiska knep försökte visa att det som skedde i Srebrenica var inte ett folkmord. Den norska Helsingforskommittén pekade på 25 (!) sakfel i filmen och ansåg att den liknade väldigt mycket den typen av propagandafilmer som kom när Slobodan Milosevic var vid makten.

Vidare så avslöjades det att flera av de som jobbade med filmen hade förnekat folkmordet i Srebrenica och hade tidigare själva varit propagandister under kriget.  Zorica Mitic en läkare från Belgrad, numera bosatt i Norge kände Ratko Mladic under deras tid i Knin 1991 verkade som en av ”konsulterna” i filmen. Hon har öppet förnekat folkmordet i Srebrenica vid flera tillfällen både i serbiska Pecat men också diverse Diasporasajter. Hon hade också varmt rekommenderat revisionistiska och folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project i bla Pecat. En annan konsult till filmen var Ozren Jorganovic som under kriget i Bosnien Hercegovina jobbade för den bosnienserbiska propaganda stationen Radio Ozren.

Filmakarana Oly Flyum och David Hebditch hade också valt att ta in information från en av de mest ökända folkmordförnekarna. Schweiz-baserade Alexandar Dorin, vars riktiga namn är Boris Krljic, en serbisk man ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica. Nämligen den om Ratko Mladic hade med sig bara ca 400 soldater till Srebrenica trots att det hade redan 2005 kommit fram att den egentliga siffran var 19 473 soldater. Detta efter att myndigheterna i Republika Srpska släppt namnen på de som medverkade i erövringen av staden och det påföljande folkmordet. I Sverige uppmärksammades detta I Sydsvenskan. En lista på ytterligare 892 personer misstänkta för att ha medverkat i massavrättningarna, vid sidan av de som redan var gripna släpptes också. Vidare så anser Dorin/Krljic att bara ca 2000 människor dödades och att samtliga var “muslimska soldater som dödades i strid” Allt detta var redan känt i april 2012 då filmen då filmen fälldes av granskningsnämnden.

Trots alla dessa avslöjanden och trots ett överväldigande kritik så har Krister Kronlid aldrig tagit avstånd från filmen, två år senare så hävdar han fortfarande att den ”gav en bredare bild av kriget” han har inte bett om ursäkt till de överlevande och de anhöriga från Srebrenica.

Enligt Kronlids intervju med P4 Väst så är den debattartikeln som han skrev ihop med Drago Drangel, ett verk som kom till som ett ”försvar av yttrandefriheten, och rätten att sända alternativa uppfattningar om saker som skett.” Saken är bara den att yttrandefriheten aldrig var hotad, det man vände sig emot var den uppenbara historierevisionismen lögnerna och folkmordsförnekelsen, och vilken kränkande effekt det hade på överlevare och anhöriga och sett till den händelseutveckling efter sändningen av filmen och allt vad man känner till om Sanning åt Alla! och ordföranden för Justitia Pax Veritas, Drago Drangel så är det svårt att tro att det handlade om ”försvar av yttrandefriheten” Det enda slutsatsen jag kan dra utifrån Kronlids egen utsago är det är okej trycka eller visa historierevisionism och folkmordsförnekelse och ifall man kritiserar det så är man en censsurivrare?

Däremot så kan jag hålla med Kronlid att det handlade om att få ut ett ”alternativ bild” av händelserna, i fallet Staden som Offrades en felaktig bild, därav Drago Drangels febrila försvar av filmen med bland annat debattartikel i SVT Debatt och attacker mot de som inte höll med Eva Hamilton. En av de som fick uppleva hur det var att inte dela Drago Drangels syn på dokumentärfilmen var Krister Kronlids partikamrat Bo Widegren som hade på sin blogg kritiserat Eva Hamilton för hennes försvar av filmen. Det dröjde inte länge förrän Drago Drangel och flera medlemar av Sanning åt Alla! attackerade Widegren verbalt, man kan se hela ordväxlingen på kommentarsfältet under artikeln.Widegren ska ha enligt honom själv raderat ett antal elakheter från Drago Drangel och en annan man men samtidigt gjorde efterforskningar om vilka dessa människor var. På kommentarsfältet skrev han senare att han hade:

fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel. I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig. Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla! Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning! Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien. Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Ironin blir allt större när man väl läser Kronlids och Drangels artikel som var paketerat precis som Kronlid säger som ”ett försvar av yttrandefrihet” och framförallt ett försvar av Eva Hamilton. Drangel och Kronlid skriver:

På SVT debatt, den 11 december, går en grupp vid namn ”Bosniska akademiker” till häftig attack mot SVT:s VD Eva Hamilton. Hon påstås bland annat vara ”maktgalen” och ”arrogant”. Hennes beteende är dessutom ”skamligt” och ovanpå det anklagas Eva även för att ”smutsa ner Sveriges internationella rykte” och bidra till ”den största journalistiska katastrofen som Sverige haft på länge”. Hamiltons ”brott” påstås alltså bestå i att försvara demokratin, det fria ordet och mångfalden inom journalistiken – något som uppenbart ogillas av ”bosniska akademiker” och, mer oroväckande kanske, också av Haagtribunalen.

Haagtribunalen skickade ett brev till Hamilton i slutet av november 2011 där hon kritiseras för att ha givit sitt tillstånd att sända dokumentärfilmen på SVT. Tribunalen och dess ”sponsorer” har dessutom önskemål om granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica och konflikterna i forna Jugoslavien.

Som jag skrev så paketerade Krister Kronlid och Drago Drangel sin artikel som ”försvar av yttrandefriheten och det fria ordet” och man är väldigt noga med att bara kritisera de bosniska akademiker som kritiserade Hamliton, man undviker så klart att kritisera den Norska Helsngforskommitens rapport om filmen som kom ut redan april 2011 där man listade 25 sakfel, man påpekar inte att filmen hade redan fällts av den norska motsvarigheten till den svenska granskningsnämnden. Kronlid och Drangel undviker att nämna att filmmakarnas argument hade redan då smulats sönder i debatter mot bla filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av filmen, man nämner inte att filmmakarna råkade ut för samma öde då de debatterade mot Alex Voronov: (1) (2) (3)

Vidare så nämner inte Krister Kronlid och Drago Drangel att flera utrikesreportrar var upprörda över att SVT sände filmen, journalisten och filmaren Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i ett flera sidor långt mejl, Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan skrev att det var gamla konspirationsteorier som hade sedan länge avfärdats, bosniske journalisten Mirsad Fazlic som medverkade i filmen hade tidigare i norsk media sagt att filmakarna och NRK, den norska televisionen, manipulerat handlingen i filmen. ”Visst visste jag att filmmakarna skulle även ha serbiska synpunkter men jag kunde inte ana att filmen skulle förvandlats till storserbisk propaganda”,

När det gäller brevet från ICTY så står det ingenstans om att man “vill ha granskning” av SVT framtida program, antigen så hade Kronlid och Drangel inte läst brevet ordentligt eller så valde de att förvanska det ICTY skriver. Dessutom så kommer brevet inte från själva tribunalen utan från ICTY Outreach Programme som är tribunalens kommunikationsavdelning, och för de som har läst brevet vet att det påpekas ett antal sakfel i filmen och vidare så önskar man möjligheten att lägga fram bevis nästa gång SVT visar en dokumentär som motsäger fakta som har fastslagits av tribunalen.  I brevet står det till och med att;

The Outreach Programme ifrågasätter inte rätten till yttrandefrihet eller SVTs rätt till att sända vilka program de vill, det skulle vara direkt olämpligt för mig att diktera för SVT vad de ska sända och ingår dessutom inte i våra arbetsuppgifter

Correns kulturchef Åsa Christofferson pekade på samma sak i sin kritik av Eva Hamiltons envisa försvar av filmen, d.v.s. att ingen från ICTY vill ”granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica” utan att som Åsa Christofferson skriver man vill ha en chans presentera sina resultat nästa gång SVT sänder program som motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY.

CJ Åkerberg gick så långt som att undra ifall Eva Hamilton hade ens läst det brev som ICTY hade skickat till NRK och SVT. Ingenstans i brevet står det att man vill ha granskning av SVTs program. Enligt Åkerberg hade Hamilton helt enkelt tagit på sig yttrandefrihetskoftan och hoppats att ingen skulle faktiskt läsa vad som faktiskt stod i brevet.

Däremot så reagerar man mot det faktum att över 8000 människor mördades och att filmen försöker introducera en kålsuparteori som går tvärtemot det som har fastslagits ”bortom varje rimlig tvivel” med hjälp av cirka 4000 vittnen, demografiska experter, DNA-specialister, FN-utredare och domare av högsta internationella rang under en period på 16 år. För övrigt så kom ICJ (The International Court of Justice) 2007 fram att det som hände i Srebrenica var folkmord. ICTY och ICJ är inte samma sak ifall Drago Drangel och Krister Kronlid nu undrar…

Drago Drangel i Expressens avslöjande
Drago Drangel i Expressens avslöjande

Varken Krister Kronlid eller Drago Drangel har dragit tillbaka sina felaktiga uttalanden om ICTY:s brev och har inte bemödat förklara eller visa var det skulle stå att man ville ha granskning av SVTs framtida program om Srebrenica. Gällande ”försvaret av yttrandefriheten” så kan man inte låta bli att påpeka att Expressens avslöjande visar att samtidigt som Krister Kronlid och Drago Drangel försvarade Eva Hamilton och yttrandefriheten så ägnade sig medlemmar av Sanning åt Alla! Med Drago Drangel och Goran Popov i spetsen åt påtryckningar mot media redaktioner som spred vad man ansåg var en felaktig bild. Expressen skriver:

 En artikel på aftonbladet.se från februari 2012 får ett ändrat innehåll efter påtryckningar från Justitia Pax Veritas. De dödshot som riktats mot Angelina Jolie efter hennes Bosnien-film “The land of blood and honey” beskrivs först: “Enligt uppgifter ska detta bero på filmens innehåll som på ett realistiskt sätt behandlar det bosniska kriget för 20 år sedan”. “Justitia Pax Veritas” gillade inte den formuleringen och flera personer från organisationen hörde av sig till Aftonbladet. Efter gruppens påtryckningar togs orden “på ett realistiskt sätt” bort. Drago Drangel jublade över ändringen: “Sanning åt alla!”, skrev han på Facebook efteråt.

Mejlbombningar. Organisationerna beskriver hur de skickar ut massmejl till “elit och beslutsfattare”. Drago Drangel skriver på Facebook: “… vi skriver, ringer anmäler, föreläser, ifrågasätter, klagar, berättar…”. Grupperna har bland annat uppmanat till påtryckningar mot TV4 och spred en hånande bild på reportern Rolf Porseryd.

Tyvärr för den som tror att det tar slut där så får den hålla i sig, för i samma artikel som försvar en historierevisionistisk, propagandistisk och folkmordsförnekade film så väljer Krister Kronlid och Drago Drangel att använda sig av uppsägningen av Björn Eklund i kölvattnet av Ordfrontskandalen och hans intervju med Diana Johnstone för artikeln ”Ljugoslavien” som kom i november 2003 som argument. Kronlid och Drangel skriver:

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Frågan som måste ställas till Krister Kronlid som socialdemokratisk politiker, vad är det som gör att han lockas till just Björn Eklund och dennes historierevisionism och folkmordsförnekelse? Precis som i fallet med Staden som Offrades så var aldrig yttrandefriheten hotad när det gäller Björn Eklund och Ordfrontskandalen. Eklund och Ordfront, gick flera omgångar mot Macej Zarmeba, (1) (2)  Gellert Tamas och Ed Vulliamy och förlorade, de förlorade så pass mycket att dåvarande chefsredaktören på Ordfront Leif Ericsson var tvungen att göra full avbön först i DN.se och sen i ( Ordfront Magasin 1/2004) och erkänna att Diana Johnstones bok var tendensiöst, dogmatisk och den avfärdade alla bevis som gick emot den tes som hon drev. Vidare så skrev Expressens Per Gillberg och Christian Holmén om Eklund också. I bägge fall så riktades kritiken mot de uppenbara lögnerna, historierevisionismen, folkmordsförnekelsen och den kränkande effekt det hade på de som hade fallit offren för de storserbiska pogromerna.

Björn Eklund tryckte inte en version som liknade filmen, han gick ett steg längre, enligt Johnstone var folkmordet en ”myt”, samma uttryck som Drago Drangel använde sig av, den som inte tror mig får läsa artikeln eller Johnstones bok som var grunden för artikelserien Johnstone går vidare och hävdar att ”koncentrationslägret Trnopolje i var inte i själva verket ett koncentrationsläger utan ett flyktingsläger och att det förekom inget systematisk dödande i lägret.” Enligt Johnstone så förekom de inga massvåldtäkter heller. Allting var en del av en “lysande mediakampanj för att rättfärdiga en militärintervention i forna Jugoslavien.” Detta är alltså en man som Krister Kronlid väljer att hänvisa till. Kronlid är en socialdemokratisk kommunalpolitiker och riksdagskandidat och han har inte en gång utan två gånger valt att använda sig av Björn Eklund som argument. Andra gången var det som svar till Alen Musaefendic och Jonas Paulsson i Svenska Dagbladet och då använde sig Kronlid av Eklunds  försvarstal från Journalisten.se publicerad 2006. Kronlid skriver:

Den avskedade journalisten beskrev entledigandet på följande sätt: ”Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. Istället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb. Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.

Vidare så anklagade han Jonas Paulsson för att vara en censurivrare pga. dennes kritik av en folkmordsförnekande, propagandistisk och historierevisionistisk dokumentär. Medan Björn Eklund och Diana Johnstone  är förkämpar för yttrandefriheten? Frågan är; vad är det Kronlid vill åt? Tycker Krister Kronlid att det är okej att Eklund tyckte att serbnationalistisk historierevisionism kunde få plats på Ordfronts sidor? Att det hade viss nyhetsvärde? Att det var okej att kränka offren för ett folkmord? Kränka deras anhöriga? Kränka offren för massvåldtäkter, att kränka fångar som mördades i Trnopolje Keraterm och Omarska och vars kroppar fortfarande grävs upp från massgravar runt om norra Bosnien och de som lyckades överleva och nu försöker återigen bygga upp sina liv?

Om man vänder på det och frågar Kronlid vad han skulle tycka ifall Aftonbladet.se DN.se eller Expressen.se bestämde sig för att publicera Robert Faurssions ökända brev till Le Mondé? Eller ifall svenska universitet bjöd in David Irving för att föreläsa om förintelsen, eller ifall svenska förläggare bestämde sig för att det publicera Frederick Leuchters: Auschwitz: The End of the Line: The Leuchter Report – The First Forensic Examination of Auschwitz?  Skulle Krister Kronlid då också ”stå upp för yttrandefrihet”? Björn Eklunds chefredaktör tog avstånd från honom och Diana Johnstones åsikter och flertalet av de som jobbade på Ordfront samtidigt som man gjorde uppror mot Eklunds och Johnstone lögner och historierevisionism.  Eklund har i sin tur har blivit en hjälte i serbnationalistiska kretsar här i Sverige.

Det måste återigen påpekas att yttrandefriheten aldrig var hotad, i den debatten som följde Ordfronts publicering så kläddes Eklund av då han var faktiskt tvungen att försvara det man hade tryckt, i en demokrati så har man rätten ifrågasätta och det var det man gjorde och där stötte Eklund på en vägg, han och Diana Johnstone hade inte belägg för sina argument. Lika lite som Ola Flyum och David Hebditich hade när man väl började titta närmare på de gamla lögner som de hade försökt presentera som ”ny sanning” eller för den delen Lennart Palm och Kjell Magnusson som fick rejält med stryk av bla Annika Hamrud och Emil Karlsson.

För att Eklund, Johnstone, Palm, Flyum och Hebdtich ska ha rätt innebär det att snart tjugo år av utredningar och rapporter skrivna av FN, EU, Human Rights Watch, Amnesty International, Röda Korset med mera skulle vara fel, att de drygt 4000 vittnesmål från, överlevande, förre detta soldater, ångerfulla bödlar, tidigare insiders, journalister, FN-soldater, och diverse experter under snart 20 år av rättegångar i Haag skulle vara bristfälliga, de DNA-specialister, demografiska experter ljud och bandupptagningar, dokument från serbiska och bosnienserbiska arkiv skulle vara manipulerade. George Monbiot skrev 2012 “att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, dessa människor har inga, det man har är folkmördarnas och folkmordsförnekarnas återanvända lögner blandade ihop med deras egna förvrängningar.”

2012 i sitt svar till Musaefendic och Paulsson så hävdar han att kritiken mot honom handlade inte om hans samröre med folkmordsförnekande förtryckargrupper utan dels för att han träffade “socialdemokrater i Republika Srpska” Jag försäkra Kronlid om två saker; 1) han blev inte kritiserad för att han träffade socialdemokrater i Republika Srpska. 2) De politiker han träffade var inte socialdemokrater. Sommaren 2011 så stängdes Milorad Dodiks SNSD av den Socialistiska Internationalen för partiets nationalistiska och extremistiska hållning. Balkanexperten Florian Bieber skrev då att det var föga förvånande med tanke på partiets nationalistiska retorik sen valen 2006 är det på tiden partiet stängdes av, att det har tagit så lång tid berodde på (falska) förhoppningar om att partiet skulle återgå till mer moderat politik. Tyvärr så så finns inga sådana indikationer och det var länge sen den fans någonting socialdemokratiskt i partiets politik. Första september 2012 så uteslöts partiet helt. The International Institute for Middle-East and Balkan Studies (IFIMES) baserad i Ljubljana, Slovenien skrev 20 februari 2012 i sin rapport om Dodik att;

Allvarliga frågetecken finns kring den socialdemokratiska aspekten av SNSD-s politik. Den har mer gemensamt med den franske ultranationalisten Jean Marie Le Pen och hans högerextrema Front National, samt den österrikiske högerextreme politikern Jörg Haider än det har med traditionella socialdemokratiska värden.

Bieber som är professor vid Centre for South-East European Studies at the University of Graz I Österrike säger vidare i en intervju för Institite For War and Peace Reporting 2 maj 2012 att SNSD-s partiledare Milorad Dodik är “berusad av den framgång han har med nationalism” och att det efter en viss punkt finns ingen återvändo, på det sättet så liknar Milorad Dodik väldigt mycket Slobodan Milosevic, som också började som en pragmatiker och teknokrat och kunde ha varit en enande politiker men bägge männen valde den enkla nationalistiska vägen. En del av den vägen innebär en flört med den extremnationalistiska delen av väljarkåren, en taktik som påminner om hur extremhögern i resten av Europa jobbar. “Här har Frihetspartiet varit mästerliga på att inte distansera sig själva från nationalsocialism samtidigt som man har varit noga med att deras politiker inte säger saker som bryter mot lagen. ”Det är ett skickligt sätt att provocera som får uppmärksamhet mobiliserar väljare som är ovilliga att acceptera det förra regimens brott, och för samman de som öppet tolererar krigsbrott och de som har ett ambivalent förhållande till det förflutna” säger Florian Bieber.

I juli 2012 avslöjade amerikanska Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska under ledning av SNSD och Milorad Dodik hade betalat ut stora summor pengar till ljusskygga organisationer var enda syfta var att sprida en falsk bild av folkmordet i Srebrenica. En månad tidigare hade partiets dåvarande talesperson Rajko Vasic ( i bild ovan med Kronlid ) skrivit en text där han uppmanade alla serber i RS att resa sig mot den kampanj som fördes av anhöriga, överlevare och andra aktivister som ville få ett slut på folkmordsförnekandet och den institutionaliserade historierevisionismen. Stop Genocide Denial översatte hela hans text till engelska och den kan läsas här (Länk)

Här följer några korta utdrag på svenska:

I månader nu, har bosniakiska organisationer genomfört en internationell, internetbaserad, Prijedor, Visegrad, Srebrenica-relaterade … aktiviteter där varje tum av Republika Srpska och varje serb bör märkas och anklagas för folkmord. Och serbiska fittor är huvudsakligen tysta. De väntar på Tomislav Nikolic att förneka folkmord för dem. Aktivism med vita armbindlar på sina händer, vita flaggor, minnesmärken som markerar offer för falska folkmord, märkning av årsdagar av obefintliga folkmord och liknande folkmord relaterad skit, är inte bara politisk aktivism utan påtagning av en mantel av självutnämnda offer, och inte bara projekt som finansieras av någon från det internationella samfundet, eller från Sarajevo, som syftar till att finansiera genomförandet av “Vit folkmord”.

Vita armbindlar, flaggor, Prijedor-årsdagar av folkmord mot muslimer och minnesmärken i Visegrad över offren för folkmordet är bara det första steget mot ett nytt Osmansk styre över Bosnien och Hercegovina, kristendom och serbiska folket. Detta är anledningen till serbiska fittor får inte vara tysta. De skiter på sig som en duva i Haag. Rädda att utlänningar ska anklaga dem för något.

Detta är alltså samma politiker som Krister Kronlid träffade i RS men när Expressen pratar med honom säger att det han och de personerna från Justitia Pax Veritas som han träffade “- Det som jag delar med de här två personerna från Justitia Pax Veritas som jag känner, det är ett intresse för balkanfrågorna, för Serbien framförallt. Vi brinner för samförstånd, mångfald och tolerans “ utan att nämna sina resor till Republika Srpska.

Sist vill jag också säga att Krister Kronlid har all rätt att hänvisa till Björn Eklund och andra konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare. Han har också rätt att träffa serbiska ultranationalister i Republika Srpska. Däremot så finns det väldigt många svenskbosnier som är här idag pga den politik som fördes av Milosevic och hans kilenter i Bosnien Hercegovina. Liksom dem så hamnade Milosevic  i Haag. Björn Eklund, Diana Johnstone, Lennart Palm och andra har gjort sin yttersta att  förminska hans och andras brott och flytta skulden över på offer. Många av dom som överlevde Omarska Trnopolje och Keraterm, Prijedor, Srebrenica, Sarajevo, Zvornik, Visegrad, Kozarac, Sanski Most, Derventa, Bjeljina, Doboj, Rudo, Zepa, Gorazde, Kljuc, bor idag i Sverige, jag är en av dessa och jag  har rätt att påtala när en svensk kommunalpolitiker i sin iver att “skydda yttrandefriheten”  försvarar en folkmordsförnekande och historierevisionistisk film och hänvisar till gång på gång till de som har gjort allt för att förminska vidden av Milosevic, Karadzic och Mladic brott och flytta skulden över från förövarna till offren och träffar de politiker som för vidare samma destruktiva nationalistiska politik som ledde till folkmord.

Hava Tatarevic´s husband and six sons

 

mh

Last September members of Bosnian Institute for Missing Persons and ICMP confirmed that they had discovered what was believed to be the biggest mass grave in Bosnia and Herzegovina. So far 435 bodies have been exhumed from the mass grave in Tomasica and the slow and painstaking identification process has begun. Amongst those recently identified were the remains of Hava Tatarevic´s two sons. They went missing along with their father in the summer of 1992 and only now 22 years later have their remains been found. Hava lost six sons, all taken away at the same time with their father. Forensics experts now believe that all six have been found along with their father. Confirmation is expected in the coming days or weeks.

The men were killed by Bosnian Serb forces on 23d of July 1992 in the village Zecovi in the Prijedor municipality. According to Mujo Begic, from the Bosnian Institute for Missing Persons, DNA analysis confirms that two of Hava´s sons were found in the mass grave in Tomasica so far.

“In the coming days we expect to have DNA confirmation for all the members of the Tatarevic family. We believe that mother Hava will finally have the chance to bury her husband and six sons.”

Hava´s youngest son; Nishad was eighteen when he was killed; the oldest one Senad was 31. According to Begic, “the first DNA confirmation was for the two brothers, one of those was Senad Tatarevc who was married so the analysts were able to get a positive id-match directly along with the other brother.” Begic believes that all of the brothers and their father are there; in part due to some other findings on the scene. In the coming days we will get the results for the other brothers as well. “Mother Hava will most definitely be able to give her sons a proper burial this year, 22 years after they were killed. The brothers and their father were found at the very bottom of the second part of the mass grave, which most likely means that they were among the first to be killed in the village.”

Hava Tatarevic testimony was written down in a book by Salih Smajlovic, (Kad bi kosti mogle govoriti 2011 / If Bones Could Speak 2011 / Testimones about crimes and genocide against Bosniaks 1992-1995 ) Her sons were taken away in July 1992 during the “ethnic cleansing” of the Brdo area near Prijedor. Sead, Senad, Nihad, Zilhad, Zijad and Nishad along with their father Muharem. They were taken away along with others from the village by the brother-in-law of one Milan Bojic, originally from Montenegro.

“I don´t have anyone, people don´t come around to visit, I live of my husband´s pension which 150 KM (about 80 euros) I am sick, I have nothing to remember my sons by. All I have are the two foundations of their destroyed houses so I try to clean the foundation by picking away the weeds, hoping that one day my sons will return. But as time goes by, hope that I will ever see them again fades.

I begged anyone who could give me some information about their fate. I wonder how they were killed, did they call on their mother, and did they look for me. Pero Rivic told me that he saw that they were killed by the garbage site. He saw the body of my husband and one son. Maybe he saw them all, but does not have the heart to say. I wish I could find their remains so I could bury them and pray for them.”

According to her testimony; nowdays Hava doesn´t remember how old her sons were when they were taken away. “The Chetniks drove us away; they forced us out of our houses and on to buses crammed with people”

At the time of the interview Hava lived of 150KM, her husband´s pension, didn´t not receive any benefits from the state” She went to the municipality building in Prijedor but they turned her down. “She´s sick, she frequently has to visit the doctor’s office, especially psychiatrists. Sometimes she goes for four days without sleep. On a table in her living room we saw a sack full of medicine, she lives alone, and her house doesn´t have any wall coating on her house, which means that she freezes during wintertime.”

Hava Tatarevic
Hava Tatarevic

Smajlovic points to how it´s strange and humiliating it is that  nobody cares about this woman, this heroine. That goes for the Bosniak politicians in Republika Srpska as well as members of the Bosnian Assembly who just a few days ago voted to give themselves a raise, and now have a salary of 6000KM not including all the benefits. “On the other side of the country, in Zvornik, Naiza Beganovic, is in a similar situation as Hava. Instead of being treated like heroines, and given all kinds of awards and all the help we can give them, they are alone, nobody visits them, at least once a year so that they don´t feel completely alone and forgotten.”

Hava´s only surviving son, Sudo asked Pero Rivic, a Croat man who married a Serb woman if he knew anything about his father and brothes. Rivic told him that his father was killed and then hugged him and started crying. “There are more dead but I only recognized Muharem and Ziko” (Zijad) said Rivic.

According to Hava, on the day they came for her husband and sons she didn´t dare leave the house and didn´t see them get killed. Afterwards the Serb soldiers came back and ordered everyone to leave their houses in ten minutes. One of the soldiers asked Hava where her son was. She replied that, they should know, they took them away. To which he replied that he did indeed know. According to Hava, the Serb soldiers played music as they rounded up the villagers; they cursed at them and told them they would never come back to their homes. 34 people were killed in the village that time, the dead bodies thrown up on a huge pile, later a bus came to take Hava and the rest away, the bus was crammed with people.

In 2012 her testimony was included in a documentary about Prijedor. Called Genocid u Prijedoru or “Genocide In Prijedor”  Her statement can be seen from 12:00 min.

The crimes that took place in and around the Prijedor and Kozarac were just as well organized as the mass executions and pogroms that took place throughout towns and hamlets in eastern Bosnia. As well as the mass executions that took place after the fall of Srebrenica.

In April 2002 the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY) charged the former mayor of Prijedor Milomir Stakic with genocide, complicity in genocide, murder as a crime against humanity, extermination, murder as a violation of the laws or customs of war, persecutions deportation and inhumane acts. The court found him guilty of extermination, murder, a violation of the laws and customs of war, persecutions, incorporating murder, and deportation, and gave him life imprisonment, later through the appeals process his sentance was reduced to forty years.

According to the judgment against Stakic he had played; “a significant role in the planning and coordinating the forcible takeover of power on 30 April 1992, set the agenda for and presided over meetings of the Crisis Staff, and took part in ordering attacks against non-Serbs. Together with his co-perpetrators, Dr. Stakic established the Omarska, Keraterm and Trnopolje camps

The 290 page verdict against Milomir Stakic offers some fascinating reading; it lists many of the crimes commited in and around Prijedor, Kozarac, Brdo area, Omarska, Trnopolje, and Keraterm and describes them in painful detail. On July 24 in Keraterm a massacre took place. The details around the massacre were recounted by several witnesses one of whom had survived the executions. According to the witness Room 3 which had previously held prisoners from the town of Kozarac was emptied and filled again with prisoners from Brdo area, Brdo comprises the villages of Biscani, Rizvanovci, Rakovcani, Hambarine, Carakovo and Zecovi. For the first few days, according to the witnesses; “the detainees were denied food as well as being subjected to beatings and abuse”

On the day of the massacre, witnesses observed the arrival of a large number of armed persons in the camp, wearing military uniforms and red berets. According to the witness:

A machine-gun was placed in front of Room 3. That night, bursts of shooting and moans could be heard coming from Room 3. A man in Room 1 was wounded by a stray bullet. The machine gun started firing. The next morning there was blood on the walls in Room 3. There were piles of bodies and wounded people. The guards opened the door and said: “Look at these foolish ‘balijas’ ( A derogatory term for Bosniaks) – they have killed each other”. Some of the detainees saw bodies laid out on the grass outside Room 3, and the area outside Room 3 was covered with blood. A truck arrived and one man from Room 1 volunteered to assist with loading the bodies onto the truck. Soon after, the truck with all the bodies left the compound. The volunteer from Room 1 reported that there were 128 dead bodies on the truck. As the truck left, blood could be seen dripping from it. Later that day, a fire engine arrived to clean Room 3 and the surrounding area.

On that same month (July) more than 100 prisoners were killed in Omarska. According to the evidence and testimonies some 200 people from the village of Hambarine were transported to the camp in late July and placed in a structure called the “White House” Early in the morning of 17th of July the killings began, around 01:00-02:00 and lasted until dawn. According to the witnesses dead bodies could be seen in front of the White House. One of those who participated in the killings was a guard named Zivko Marmat, according to the witnesses he was shooting “extra rounds” into the dead bodies. “Everyone was given an extra bullet that was shot in their head” The bodies of the dead were then loaded on to a truck and taken away. There were about 180 bodies in total.

Around the same time, in late July 44 people were taken out of Omarska and by bus, there were to be taken to a prisoner exchange in Bosanska Krupa. They were never seen or heard from again. Years later during the exhumation of Jama Lisac 56 bodies were found. It was determend that most of those found at Jama Lisac died from gunshot wounds. DNA analasys confirmed the identieties of Sureta Medunjanin, wife to Becir Medunjanin whose body was also identified, as well as Ekrem Alic and Smail Alic. All former inmates at Omarska.

A month later, on 5 August 1992 some 120 prisoners were killed at Omarska. According to the verdict one Radovan Vokic who had served as driver to Simo Drljaca asked some of the guards at the camp to bring around the buses which had the previous day brought more prisoners from Keraterm to Omarska. He had with him a list of detainees, the list had been compiled by Simo Drljaca. Those called out were herded on to the buses and driven away in the direction of Kozarac. Their corpses were later discovered during the exhumations at Hristova Glava. 126 bodies from the list were found in that area, according to forensics reports 121 died from gunshot wounds. On august 6 1992 six to eight men were taken by bus from Omarska to Manjaca, according to witnesses; as the men disembarked from the bus two of them were escorted away by the guards and had their throats slit. That was just few examples of the atrocities committed  in the camps. Killings, beatings, sexual abuse were commonplace in the camps.

So far 16 Bosnian Serbs have been convicted for crimes committed in and around Prijedor and Kozarac. Including Milomir Stakic, Dusan Tadic, Radoslav Brdjanin, Dusko Sikirica, Predrag Banovic, Zeljko Mejakic, Momcilo Gruban and others. Simo Drljaca was killed by  SFOR troops on 10 July 1997 in a attempt to arrest him. Milan Kovacvic, the Vice President of the Prijedor crisis staff died of natural causes on 1 August 1998 as well as Momir Talic, Talic was arrested in 1999 and transferred to Hague. He was charged with: genocide, crimes against humanity, violations of the laws or customs of war and grave breaches of the 1949 Geneva Convention. he died on 28 May 2003. So far 131 mass graves have been discovered in north west Bosnia, 61 in and around Prijedor.

Crimes before the ICTY: Prijedor depicts the discovery of the camps and the subsequent process that led to establishment of the first international criminal Tribunal since WWII.

 

This post has been edited and updated 5 & 6 April 2014.

Statement Concerning the January 23, 2014 Desecration of the Stražište Memorial

The Old bridge ( Na Drini Cuprija) Višegrad
The Old bridge ( Na Drini Cuprija) in Višegrad

 

This is a guest post by David Pettigrew. Shortly after professor Pettigrew´s visit and his report The Guradian published a lengthy article by Julian Borger on the situation in Višegrad.

Višegrad, March 18, 2014

By my presence in the Stražište Cemetery today in Višegrad, I condemn genocide denial in Republika Srpska and specifically condemn the removal of the word “genocide” from the memorial to the victims of the genocide in the Stražište Cemetery, a removal carried out by the municipal authorities in Višegrad on January 23, 2014. On that day, the authorities forcibly entered the Muslim cemetery and defaced the memorial by scraping the word “genocide” from the stone memorial. Under the circumstances, this was a cowardly and heinous act of desecration and denial.

In May 2012, sixty victims of the genocide were laid to rest in Stražište cemetery.  Their human remains had been exhumed from the Drina River and Lake Perućac beginning in August 2010. At that time, repairs on a nearby dam had caused the river level to drop. It then became possible for the first time to find the victims who had been murdered on the Ottoman bridge and thrown into the river in 1992.  Perhaps the perpetrators thought they had hidden the evidence of their crimes once and for all. However, due to the heroic efforts of Bosnia’s Missing Person’s Institute and the International Commission on Missing Persons, the bones of the victims were recovered from the riverbed.  I accompanied the government exhumation team and I witnessed the discovery of the human remains. These were the victims who were laid to rest in the Stražište cemetery in 2012 when the memorial to the victims of the Višegrad genocide was installed.

When removing the word “genocide” on January 23, 2014, the local authorities suggested that they were operating under the “rule of law.” But they fail to recognize that their “rule of law” is discriminatory as well as a violation of human rights. Such a “rule of law” imposed by one ethnic group (Serb) upon another ethnic group (Bosniak or non-Serb) in Višegrad, is discriminatory in the same way that the Nuremberg Laws in Nazi Germany1 discriminated “legally” against the Jews, and in the same way that the “Jim Crow Laws”in the United States2  –from approximately 1876 to 1965– discriminated “legally” against Black Americans. It should not escape our attention that the Bosnian Serb majority in Višegrad achieved its current political authority precisely as a result of the genocide that occurred from 1992-1995.

The “rule of law” that authorized the defacing of the Stražište memorial is clearly discriminatory in the sense that a monument to the perpetrators of the genocide stands prominently and undisturbed in the center of the town of Višegrad. Further, such a discriminatory “rule of law” is also operative elsewhere in Republika Srpska, since Bosnian Serbs have erected their own memorials, which are located provocatively nearby the sites of the concentration camps –such as the one at Trnopolje (Prijedor)– while Bosniaks have been prevented from doing so.

The removal of the word “genocide” from the Stražište memorial is, moreover, a violation of every core human rights instrument regarding the fundamental human right to take part in the cultural life of one’s community.  Such conventions must certainly protect the social and cultural practice of memorializing the victims of genocide in a private religious cemetery.

My colleagues and I (Sanja Seferović-Drnovšek, Chairperson, Bosnian American Genocide Institute and Education Center in Chicago IL; Prof. Emir Ramić, Chairman Institute for the Research of Genocide Canada; and Prof. Dr. Smail Čekić, Director, Institute for the Research of Crimes Against Humanity and International Law, University of Sarajevo), have proposed that one way to protect human rights regarding the preservation of cultural memory would be to recognize the sites of genocide, whether in Foča, Omarska, Trnopolje, Višegrad, or elsewhere, as “national” properties, in the same way that the Potočari Memorial Cemetery has been established and preserved as a national site in memory of the victims of the Srebrenica genocide. By establishing these memorial sites as national lands, the survivors would be empowered to create memorials and commemorate the genocide in these specific “places of pain,”3 free of the denial and the suppression of the truth.

For their part, the authorities in Višegrad have signaled their insensitive and discriminatory intention to destroy the Pionirska House, which is the only existing “memorial” to the murder of innocent civilians by Bosnian Serb forces in Višegrad in 1992. In this case, the authorities are using the excuse of a road construction project to allow them to demolish and erase the only remaining evidence of the Pionirska and Bikavac crimes, crimes which the ICTY described as horrific, vicious, callous, brutal, and uniquely cruel.4

In the light of the documented suffering of the victims of the genocide in Višegrad, and of the victims throughout Bosnia and Herzegovina, the actions and intentions of the authorities in Višegrad can be characterized as indecent and shameless. In addition, those actions and intentions can be identified as “apartheid.” Indeed, the International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid condemns “Any legislative measures and other measures calculated to prevent groups from participation in the political, social, economic and cultural life of the country and the deliberate creation of conditions preventing … the right to freedom of movement and residence, the right to freedom of opinion and expression…”5   Recent reports indicate that such discriminatory practices in Republika Srpska are affecting non-Serbs in a number of other respects, including taxes, property rights, residency, voting rights, and psychological intimidation affecting the right of return. Those discriminatory practices are a primary impediment to human rights and restorative justice as well as to national and regional economic development.

 

Let us stand in solidarity today with those who endured the genocide, and in memory of the victims as we request that the international community recognize and undertake its responsibility to protect, through all appropriate diplomatic, political and legal avenues, the Bosniak and non-Serb populations who are subject to persecution, psychological intimidation and discrimination in Republika Srpska.

Let us request that all necessary measures be taken to hold the authorities in Republika Srpska accountable for crimes against humanity under international law for willfully persecuting and discriminating against Bosniaks and other non-Serbs in their effort to secure the goals of the genocidal aggression and exclusion that took place from 1992 to 1995.

Sincerely,

David Pettigrew, Ph.D.,

Professor of Philosophy

Southern CT State University

Member, Steering Committee, Yale University Genocide Studies Program,

International Team of Experts Institute for Research of Genocide Canada,

Board Member, Bosnian American Genocide Institute and Education Center, Chicago, IL

Višegrad, March 18, 2014

1 “The Nuremberg Race Laws.” United States Holocaust Memorial Museum. Web. 18 March 2014.

2 “Jim Crow Laws.” Martin Luther King Jr. National Historic Site. National Park Service. Web. 18 March 2014.

Om detta må du berätta

Detta är del två av mitt svar till Lennart Palm och hans artikel om kriget i forna Jugoslavien. Jag har tidigare svarat på Palms artikel, mitt första svar kan läsas här: (Länk) Därefter har journalisten Annika Hamrud också svarat Palm. Expressens Karin Olsson påpekade också att det var märkligt att publicera ett sådant inlägg. Samtliga svar till Palm följer här under:

Annika Hamrud Historien om offren på Balkan är väl dokumenterad 5 februari 2014

Karin Olsson  GP bidrar till skamlig historierevisionism 2 februari 2014

Forum För Levande Historia : Gästinlägg om den livsfarliga historien 7 Februari 2014

Emil Karlsson  Debunking Denialism : Two Swedish Professors Promote Bosnian Genocide Denial 22 februari 2014

 

Vi kan väl börja med att fastslå att det i Sverige fortfarande råder väldigt stor okunskap om krigen i den forna Jugoslavien, så mycket så att än idag så kan man anse att det ska finnas en debatt att föra om krigen. Det är det enda förklarningen jag har till att man i svenska tidningar än idag, snart 23 år efter att krigen startade och 18 år efter Daytonavtalet som avslutade Bosnienkriget anser att det finns plats för överbevisade teser  folkmordsförnekelse och historierevisionism. Jag har själv känt av och varit offer för den okunskap och det var en av de sakerna som ledde mig till att djupare forska skälen till upplösningen av Jugoslavien och de krig som följde. Det är med viss tvekan jag skriver detta eftersom jag egentligen anser att det finns ingenting att debattera om likväl så är det uppenbart att det finns saker att säga.

När det gäller just okunskapen om kriget så skulle den bosniska diasporan här i Sverige och runt om i världen för den delen må bra och dra nytta av självkritik. Inte minst när det gäller händelserna kring Angelina Jolies film In The Land Of Blood And Honey, filmen och Jolie utsattes för en välorkestrerad smutskastningskampanj både i Sverige och utomlands just pga. att det var första storfilm som behandlade Bosnienkriget och de brott som begicks där, framförallt mot kvinnor i våldtäktsläger.  Kampanjen får väl anses vara en framgång då filmen aldrig hade Sverigepremiär och har fortfarande inte kommit ut på DVD här i Sverige. Jag skrev om det vintern 2012 och den brittiske historikern Marko Attila Hoare skrev om turerna kring filmen redan 2010. (Länk) sen igen 2012 när filmen väl hade premiär. (Länk)

En del av förtalskampanjen som hade sitt ursprung här i Sverige, med Sanning Åt Alla
En del av förtalskampanjen här i Sverige, med Sanning åt alla

När Ordfrontskandalen kom 2003 så leddes försvaret av offrens värdighet av DN, Maciej Zaremba, Gellert Tamas samt Ed Vullimy. Det dock skett en förändring till det bättre, det kunde man se bla den spontana mobilisering efter sändningen av den numera avpolletterade Norsk-Serbiska dokumentärfilmen Staden Som Offrades, jag säger norsk-serbiska eftersom som Eskilstunakurirens politiska redaktör Alex Voronov mycket riktigt påpekade : “det fanns i anknytning till filmen en serbnationalistisk propaganda central och en historierevisionistisk kloak.”

Den inkulderade bla Zorica Mitic, läkare från Belgrad sen 2000 bosatt i Norge, hon har i serbiska tidskrifter som bla Pecat och diverse Diasporasajter förnekat folkmordet i Srebrenica samt rekommenderat varmt sajter och organisationer som har ”avslöjat myten om folkmord” bla Srebenica Historical Project ett pseudo-vetenskaplig NGO baserat i Holland och finansierat av bla myndigheterna i Republika Srpska. Den leds av Stephan Karganovic, en advokat som tidigare har varit översättare och medlem av diverse försvarasteam med uppgift att försvara åtalade vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Andra personer som var med var bla Ozren Jorganovic som under en tid jobbade för NRK. Under kriget i Bosnien var dock Jorganovic chef för bosnienserbiska propagandastationen Radio Ozren nära staden Doboj, och Alexandar Dorin (vars riktiga namn är Boris Krljic)  en serbisk man bosatt i Schweiz och ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica, nämligen den om att Ratko Mladic hade med sig bara 400 soldater när han tågade mot Srebrenica. Nu vill jag vara riktigt tydlig, Dorin nämns inte i eftertexterna till skillnad från Zorica Mitic och Ozren Jorganovic men filmmakarna David Hebditch och Ola Flyum valde att ta in den informationen. I själva verket så hade Dorin hävdat detta tidigare i serbiska dokumentären Dosije Srebrenica  (Dossier Srebrenica). Det var dock smått otroligt att på svensk Public Service i bästa sändningstid få helt plötsligt få höra att Mladic egentligen var en reko kille och att bosnienserberna hade med sig ca 400 soldater och fyra stridsvagnar.

En  jämförelse med vad  Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” sa i Dosije Srebrenica och vad Flyum och Hebdicth hävdade i Staden som Offrades

Det kan tyckas vara anmärkningsvärt att två filmmakare som Hebditch och Flyum valde att på detta sätt återanvända information som användes av kända folkmordsförnekare. Hade de verkligen velat och ansträngt sig för att hitta information om antalet soldater som deltog i operationen så hade de nog ganska snabbt kommit fram till att myndigheterna i den bosniska entiteten Republika Srpska hade redan 2005 släppt listan på de som deltog,  direkt eller indirekt deltog i massakern. Här i Sverige kunde man läsa om det i bla Sydsvenskan. 19 437 namn sammanlagt. Men Hebdicth och Flyum hade andra motiv, tanken var att få publiken att tro att folkmordet aldrig kunde ha skett, att bosniakerna hade övergivit Srebrenica och att Mladic var militärt underlägsen vilket han helt klart inte var och att det hela var en “kaotisk situation” istället för en välplanerad mordoperation. De visste att de kunde räkna med det bristande intresset och kunskapen hos både den norska och svenska publiken. Folk glömmer bort att Staden som Offrades visades först i Norge i maj 2011 och fick häftig kritik från Norska Helsingforskommittén, bla från Aage Borchgrevink sa; “med hjälp av sakfel, selektiv användning av källor, perifera experter och fördomsfulla uttalanden beskriver NRK folkmordet i Srebrenica på ett sätt som påminner om hur de statliga serbiska medier rapporterade från Bosnien när Slobodan Milosevic var president” Norska Helsingforskommitén skickade också ett brev till NRK med 25 (!) sakfel i filmen, brevet kan läsas här: (Länk) Till slut fälldes filmen av den norska motsvarigheten till Granskningsnämnden, PFU (Pressens Faglig Utvalg) I sin motivering skrev PFU att filmen ignorerar eller utelämnar några grundläggande fakta som hör hemma i varje berättelse om kriget i Bosnien.

Boris Krljic a.k.a Alexandar Dorin I ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.
Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” i ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.

Trots häftig kritik i Norge så valde alltså SVT att både visa filmen och senare även försvara den mot en enig svensk presskår som undrade först hur det kunde ske att SVT kunde visa vad som var uppenbart återanvänt serbnationalistisk propaganda, de första att reagera var Jasenko Selimovic och Alex Voronov , CJ Åkerberg.  Filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av de metoder som filmarna använde sig av. Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan  ansåg att det man såg var inget nytt, dessa rykter och konspirationsteorier hade florerat i åratal och de hade avfärdats av bla Haagtribunalen. ICTY Outreach skickade också ett brev till SVT och NRK där man påtalade ett antal sakfel i filmen. En av de som medverkade i produktionen, Bosniern Mirsad Fazlic hade redan tidigare tagit avstånd från dokumentären och hävdat att filmmakarna hade manipulerat honom. Dokumentären kritiserades också internt inom SVT, det fanns ett starkt missnöje bland utrikeskorrespondenter mot att SVT hade valt att visa den. Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i en flera sidors långa mejl som han hade skickat till samtliga anställda. Sakta men säkert så avslöjades lögn efter lögn och det stod uppenbart att detta var mer än bara enstaka missar från filmmakarnas sida.

Filmen hade dock sina supportrar, de två mest högröstade var ordförande för Justitia Pax Veritas Drago Drangel och socialdemokratiske kommunpolitikern (Uddevalla) Krister Kronlid. Den senare tog först avstånd från filmen för att senare göra en helomvändning och helhjärtat stödja filmen bla med en artikel på SVT Debatt tillsammans med Drago Drangel. Av någon outgrundlig anledning så nämnde Kronlid och Drangel, Björn Eklund i sitt artikel trots att denne hade ingenting med filmen att göra. Kronlid och Drangel lyfte fram Eklund som ett exempel på vad som sker när man har ett avvikande uppfattning om  kriget i Jugoslavien. Krister Kronlid och Drago Drangel skriver :

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Så enligt Kronlid och Drangel är Eklund en “pionjär” och att den starkt kritiserade Ljugoslavien artikeln som Ordfront publicerade ledde till att Eklund fick sparken.  På grund av att han gav en mer “balanserad bild” på “tragedin” Srebrenica. Man nämner dock inte den interna disskussion som pågick inom Ordfront där allt fler höjde sina röster mot vad man ansåg vara historierevisionism och folkmordsförnekelse. Man nämner inte att den debatt som pågick och vad som lyftes fram där och att Maciej Zaremba på ett mycket skickligt sätt dissekerade Eklunds argument: Zaremba skriver i sitt svar till Eklund:

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor. Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för “folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.

Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det “nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet “folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att “den judiska opinionen” varit central för att lura att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är “en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

Till slut gjorde Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktör fullt avbön för de lögner som Eklund lät publicera. I Ordfront Magasin 2004/1 skriver Ericsson så här :

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Trots det så ansåg alltså Krister Kronlid och Drago Drangel att var värt att lyfta fram Björn Eklund och Diana Johnstones version av Srebrenica. Kronlids och Drangels artikel var paketerat som försvar av yttrandefriheten och Eva Hamilton trots att yttrandefriheten var inte hotat. Det var dock ett allt mer enig svensk presskår vände sig mot var att SVT hade visat en dokumentär som dels förnekade folkmord men också till stor del återanvände serbnationalistisk krigs och efterkrigspropaganda. Däremot var framför allt Drangel inte lika nådig mot de som kritiserade Eva Hamilton. En av de mest uppenbara exemplen på det var  socialdemokraten Bo Widegren som kritiserade Hamliton för hennes arrogans gällande filmen. Widegren skriver på sin blogg:

Men kan vi ha en så arrogant och och snorkig TV-chef som Eva Hamilton? Till saken hör att SvT med anledning av filmvisningen ådragit sig 44 anmälningar till granskningsnämnden. Dessutom har filmen blivit fälld såsom ”ensidig” i dokumentärens ursprungsland, nämligen Norge.

Snart efter att Widegren hade publicerat sitt inlägg kom han under attack från bla Drago Drangel så pass mycket att Widegren var tydligen tvungen att göra efterforskningar om vem Drangel var. Widegren skrev om det på kommentarsfältet under sitt ursprungliga bloggartikel. Widegren skriver:

Jag har fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel.  I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig (vilket inom rimliga gränser är tillåtet) men också påståenden om censur. Jag censurerar inte men tycker att omtuggningar är tradiga.  Därför har jag för sed att radera upprepningar och när kommentatorer börja tugga karbon. Jag förstår att de två nämnda är djupt engagerade på den serbiska sidan.  Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla!  Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning!  Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien.  Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Till slut  fälldes dokumentären av den svenska granskningsnämnden dels för bristande opartiskhet. Det förekom inte någon debatt eller något ifrågasättande eller problematiserande i eller i anslutning till dokumentären kring hur sakuppgifter förhöll sig till den vedertagna historieskrivningen. Genom detta kom uppgifterna och slutsatserna att framstå som odiskutabla. Dels för att det förekom uttalanden i filmen från olika medverkanden samt arkivklipp med bland annat Ratko Mladic som kan ses som ifrågasättanden eller förnekelser av folkmordet. Oavsett vad man tycker om granskningsnämnden så var inte deras uttalande det viktigaste. Filmakarnas metoder hade avslöjats långt innan uttalandet kom och det stod klart vad det hela handlade om. För de som vill veta mer rekommenderar jag sidan: Sanningen Bakom Filmen Staden som Offrades

Trots det så måste man ändå påpeka att Flyum och Hebdtich var betydligt kyligare än till exempel Lennart Palm eller Björn Eklund, mannen vars intervju med Diana Johnstone och artikeln Ljugoslavien utlöste det som numera kallas: Ordfrontskandalen. Flyum och Hebditch visste att det skulle innebära slutet för deras karriärer om de öppet förnekade folkmordet i Srebrenica men de visste att om de försökte visa det som en ny sanning eller en delvis ny bild så skulle de med största sannolikhet komma undan med sitt kålsuparresonemang, detta på grund just den ovan nämnda okunskapen om dels folkmordet i Srebrenica dels om kriget i forna Jugoslavien och Milosevic expansionistiska politik.

Samtidigt så är det just det som gör Lennart Palms påståenden så otroliga, det var onekligen återanvända lögner, redan 2000 ansåg Londons High Court att Thomas Diechmanns och LM:s (Living Marxism) påståenden om Fikret Alic, Trnopolje och ITN rapportering var ärekränkning och ansåg att Diechmann och Living Marxism skulle betala skadestånd till Penny Marshall Ian Williams och ITN.

Ordfrontskandalen tre år senare kulminerade med att Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktören för Ordfront var tvungen ( som jag skrev ovan ) att göra avbön i Ordfront Magasin nr 1 2004 och erkänna att det som hade publicerats var till stora delar osann och att Björn Eklund fick gå från sin post, inte pga. Expressen och DN som han har hävdat  utan pga. en intern strid inom Ordfront Magasin där många ansåg att man borde inte publicera historierevisionism. Man måste också komma ihåg att Eklund försvarade publiceringen ivrigt fram till att alla insåg att det var ohållbart. Eklund hade gått för långt med sina konspirationsteorier som inkluderade allt från USA till ett så kallad “judisk opinion” i sitt försvar så hävdade också Eklund, likt Palm vill jag tillägga, att den berömda bilden på Fikret Alic var “en förfalskning av verkligheten, “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna.”

Palm återanvänder Eklunds, Johnstones och Diechmanns argument när han attackerar journalisten Annika Hamruds reportage. Palm skriver att:  “Den utmärglade mannen i Trnopolje som gång på gång visades i våra media är inte alls typisk för sina kamrater, som ser välnärda ut. Det är dessutom inte han som står ”bakom” taggtråden, det är den engelska journalisten Penny Marshall som ställt sig bakom ett hönsnät!”

Palm baserar hela sitt argument om Trnopolje på en bild, precis som Diechmann gjorde och precis som Björn Eklund gjorde. Hade de velat veta hur verkligheten för fångarna i Trnopolje såg ut så hade de kunnat läsa några av de otaliga vittnesmål från förre detta fångar, från läkaren från Trnopolje,  Idriz Merdzanic som i smyg tog bilder på svårt misshandlade skelettlika fångar eller tittat på  de andra bilder som Penny Marshall tog i lägret. För de som vill få en inblick i hur det var för fångarna i Trnopolje kan jag starkt rekommendera att ni tar en titt på dels dr Idriz Merdzanic och andras bilder från Trnopolje bla Ron Haviv och Patrick Robert (1) (2)(3)  samt det videomaterial som Penny Marshall och Ian Williams tog (4) och Merdznic vittnesmål (5)

I dessa sammanhang måste man också nämna John Simpson, tidigare chef för BBC World Affairs som 2012 i brittiska The Observer erkände att han hade fel, och bad offren om ursäkt för sitt försvar av Living Marxism och Thomas Diechmann. Enligt Simpson så gjorde han det eftersom han såg det som en kamp mellan lilla LM mot jätten ITN utan att fullt förstå innebörden av sitt vittnesmål som domaren ansåg var hörsägen. Enligt Simpson så inser han nu, efter att ha bla läst Ed Vulliamys bok: The War is Dead Long Live The War, att det som pågick i lägren var ren ondska. De som har läst Vulliamys bok vet vad Simpson pratar om, boken är resultatet av tjugo år lång kamp mot folkmordsförnekare och historierevisionister. Andra verk är så klart Roy Gutmans Pultizer vinnande verk: Vittne Till Folkmord (Witness to Genocide ) som skrevs av Gutman under kriget, Gutman hade likt Vulliamy varit i lägren och rapporterade från kriget i forna Jugoslavien. Gutman ( Tillsammans med Christopher Hitchens och Vullimy ) var också en av de första att slå larm om vad det var som pågick pågick i lägren. I den kategorin hör också Thomas Cushmann och Stjepan G. Mestrovic verk:  This Time We Knew: Western Responses to Genocide in Bosnia Jugoslavien sönderfall är också en av de mest väldokumenterade med bla Laura Silber och Allan Littles Yugoslavia: Death of a Nation Josip Glaurdic  The Hour of Europe: Western Powers and the Breakup of Yugoslavia samt Donald D. Halstead och Michael Libals  Limits of Persuasion: Germany and the Yugoslav Crisis     för att nämna några…

Man också nämna Gerald Toal och Carl Dahlmans banbrytande verk: Bosnia Remade: Ethnic Cleansing and its Reversal. I den kategori hör också Samantha Powers verk:  A Problem From Hell: America and the Age of Genocide , franska författarinan Sylvie Mattons omskakande bok: Srebrenica: A Genocide Foretold . Hasan Nuhanovic som jobbade som tolk åt FN i Srebrenica  överlevde folkmordet i  men resten av hans familj gjorde inte det, skrev om sina upplevelser två gånger, dels i den auktoritöra Under The UN Flag och på bosniska med boken Zbjeg, en bok som handlar om Nuhanovic flykt till Srebrenica och livet under belägring. Boken väntar översättning till svenska och engelska.
Isabelle Wesselingh och Arnaud Vaulerins Raw Memory: Prijedor, Labatory of Ethnic Cleansing. Där finns också Rezak Hukanovic bok, The Tenth Circle of Hell: a memoir of life in the death camps of  Bosnia Hukanovic överlevde både Omarska och Manjaca, men många av hans vänner, bekanta och arbetskamrater gjorde inte det. Eller för den delen Kemal Pervanic bok:  The Killing Days Kemal hade också överlevt koncentratiatonslägret Omarska.

Eli Weisel, som själv hade överlevt Auschwitz skriver i sitt förord till Hukanovic bok att : “Det förekommer i detta berättelse, scener av ren terror som talar om det vannsine som pågick. Törst, hunger, gängvåldtäkter, utmattning, smuts, slag, förölämpningar, spruckna skallar, avslitna könsorgan, uppsprättade magar, en far som tvingas bevittna sin  sons tortyr, en gammal man som tvingas att ha sex med en yngre kvinna och sonen som får se sin far bli slagen till döds.”

Man kan inte låta bli att påpeka att Diana Johnstone, Björn Eklund, Ed Herman och andra historierevisionister, konspirationteoretiker och folkmordsförnekare har aldrig varit i Bosnien under kriget, eller besökt lägren,  eller för den delen pratat med överlevare, till samma grupp hör även Lennart Palm. Han har dock översatt Diana Johnstones artiklar till svenska för Clartébloggen och det är väl alltid nåt. Lennart Palm har med största sannolikhet inte  läst fotojournalisten David Campbells dissektion av Living Marxisms och Thomas Diechmann argument gällande Trnopolje publicerad i Journal of Human Rights i mars och juni 2002 Atrocity Memory, Photograhy: Imagening the Concentration Camps of Bosnia. Dessa kan läsas här: del 1 och del 2 (PDF-varning) Under rättegången i London  2000 så kunde inte Living Marxim hitta en enda vittne från Trnopolje som kunde styrka deras berättelse.

När man pratar om Trnopolje så måste man påpeka att redan 1994 mitt under Bosnienkriget så publicerades dittills den mest omfattande FN-rapporten om Prijedor. På begäran av FN:s säkerhetsråd, och utformat av en expertgrupp rapporten kartlade den serbiska övertagandet av Prijedor, och de konsekvenserna det hade för civilbefolkningen och för samhällstyget. Den kartlade den militära operationer serbiska förband företog i trakten, den beskrev förhållanden i koncentrationslägren det mönster serbiska styrkor använde sig av för att orsaka så mycket förstörelse som möjligt.

I den 290-sidiga domen mot Milomir Stakic så fastslog Haagtribunalen att lägren användes som del av en taktik, med syfte att fullfölja de sex strategiska delmålen som hade satts upp av den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic, en av dessa mål var separationen av den serbiska befolkningen från de övriga två etniska grupper eller “naroda” d.v.s. Bosniaker och Kroater och skapandet av ett etnisk ren serbisk stat. Upprättandet av koncentrationslägren får ses som ett led i detta. Domen tar också upp den långa listan på övergrepp och mord som skedde i lägren Trnopolje, Omarska och Keraterm. Förutom Milomir Stakic har femton andra bosnienserber dömts för brott mot mänskligheten gällande Prijedor, bla Dusan Tadic.

Bland annat så innehåller domen mot Stakic och Tadic detaljerade beskrivningar av massakrer och hur offren valdes ut och bortforslandet av kroppar till anonyma massgravar, vid tiden för Stakic rättegång hade många av dessa massgravar redan grävts upp och de överlevandes berättelser kunde styrkas med DNA-bevis från massgravar. Massgravar som den som upptäcktes september månad i Tomasica. Innan Tomasica upptäcktes var Crni Vrh i östra Bosnien den enskilt största massgraven i landet med drygt 600 exhumerade bosniakiska civila. Idag, 22 år efter att lägren stängdes så saknas fortfarande drygt 1200 människor från Prijedorområdet.

I  nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter  hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna faställa att den gamla gruvan användes som ett samlingområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de”  eller använda sig av andra metoder. Simo Drljaca var eftersökt av Haagtribunalen tillsammans med Milan Kovacevic och dödades i en eldstrid med SFOR-trupper 1997. Mladic dagboksanteckningar visades vid hans rättegång i Haag kort efter att massgraven i Tomasica hade upptäckts.

Nu 21 år efter att den etablerats och efter  161 åtal, 128 rättegångar så med drygt 4000 vittnen, av dessa många var ögonvittnen, överlevande, våldtäktsoffer, demografiska experter, folkrättsexperter, DNA-specialister, rättspatologer, militärexperter osv… Med hjälp av dokument från  gamla Jugoslaviska arkiv, numera serbiska.  Så har ICTY ( International Criminal Tribunal For The Former Yugoslavia) inte bara avkunnat domar utan tack vare dokument från möten där medlemar av den högsta jugoslaviska och bosnienserbiska militära och politiska ledningen diskuterade taktik, överförande av trupper, pengar, logistisk med mera, från vittnesmål av ångerfulla bödlar, ljud och videoupptagningar kunnat skapa en klar bild av vad som hände och vem som gjorde vad och till vilken syfte och samtidigt skapat ett databas utan dess like när det gäller det forna Jugoslavien.

Därtill måste man lägga domar från ICJ (International Criminal Court of Justice) samt domar från serbiska bosniska och kroatiska domstolar samt två domar från tyska domstolar gällande folkmord i Bosnien Hercegovina, en av dessa domar bekräftades av European Court of Human Rights i Strasbourg. När Lennart Palm eftersträver en mer “saklig bild” av vad som hände i Bosnienkriget så passar han på att avfärda eller undvika att nämna alla dessa utredningar och rättegångar, vittnesmål, dokument med mera just på grund av att de alla pekar på en sak, nämligen att det att det fanns en systematik, ett plan som genomfördes med syfte att skapa ett etnisk ren serbisk stat. Denna plan dödade tusentals människor inte bara i Bosnien men också Kroatien och Kosovo.

Sen när man väl frågar sig hur kan människor som Lennart Palm, Björn Eklund, Diana Johnstone och andra  se sig själva i spegeln så är svaret enkel, de kan det eftersom de har aldrig varit med om nåt liknande själva. De har aldrig sett förödelsen, aldrig partat med överlevande. aldrig varit med om att se sina närmaste anhörigas kvarlevor i ett bårhus. De har kunnat betrakta det hela från trygg avstånd och innerst inne  hoppats på att Milosevic och Karadzic vinner eftersom det passar så väl med deras världsbild, och i nuläget vet de flesta vad det är. Ingen idé skriva mer om det. Det har redan avhandlats.

Egentligen är konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare som Lennart Palm, Diana Johnstone och Björn Eklund och andra helt oväsentliga, det som är väsentligt är det  faktum att det fortfarande råder så pass mycket  okunskap kring vad som egentligen hände i forna Jugoslavien att etablerade och respektabla tidskrifter och dagstidningar hamnar i samma fälla som Göteborgsposten och publicerar historierevisionism och folkmordsförnekelse och kränker offren på nytt. Eller för den delen SVT två år tidigare. Där måste den bosniska diasporan i Sverige vara mer självkritisk och försöka se till att kunskap om kriget sprids.

Det som är viktigt att är de som har varit med om detta, har förlorat allt och nu försöker bygga upp sina liv upp igen pratar om sina upplevelser hur smärtsamt det än må vara. Att man skriver ner det, att man är solidarisk med andra överlevare och anhöriga, att offrens anhöriga tar sig den tid som behövs att faktiskt läsa de böcker som har skrivits, de utredningar som har gjorts och de domar som har avkunnats. Att man pratar om varför det skedde och hur man kan förhindra att det sker igen.

Det är inte svårare än så, Lennart Palm och Björn Eklund är obetydliga, det är dels okunskapen om kriget i forna Jugoslavien som gör att de kan komma fram med sina lögner och dels vår brist på viljan att ta i tu med historierevisionister och konspirationsteoretiker när de väl kommer fram. Nästa gång någonting liknande sker så antigen så höjer man sitt röst på en gång eller så är man tyst. Det går inte längre att säga: “jag skulle ha men pallar fan inte”  Kunskap gör en fri, och nu tjugo år efter folkmordet i Bosnien Hercegovina så är vår det vår skyldighet att ta till vara på den enorma kunskap och information som finns tillänglig eftersom detta hände inte någon annan i ett annan världsdel, det hände oss och de flesta av oss som lever idag, gör det mest tack vare slump och tack vare uppoffringar som de som inte längre är med oss gjorde.

Detta inlägg har uppdaterats och redigerats 20/03/2014

Lennart Palm förnekar inte sig

Lennart Palm
Lennart Palm

Det finns en scen i Richard Linklaters film Dazed and Confused  där Matthew McConaugheys rollfigur säger “I get older they stay the same age” nu menade han någonting annat än folkmordsförnekare och historierevisionister men tro mig samma sak gäller här. Det här kunde lika gärna ha hänt 10 år sen, eller fem år sen, eller två år sen. Det kommer alltid vara samma sak och argumenten kommer alltid vara de samma. Med tiden så har det också blivit betydligt lättare att överbevisa deras återanvända argument. På tal om det, så kan jag inte låta bli att imponeras av Lennart Palms påståenden om dels koncentrationslägret Trnopolje dels folkmordet i Srebrenica. Dels den obehagliga och avhumaniserande sifferexercis han ägnar sig kring offren i kriget och folkmordet i Bosnien. Anledningen till det är att han upprepar det som för länge sen har avfärdats som återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse.

Redan 1997 så presenterade Thomas Diechmann och Living Marxim det teori om Trnopolje som Lennart Palm saluför nu, det slutade med att Penny Marshall Ian Williams och ITN stämde Diechmann, i mars 2000 en enhällig Londons High Court, kom fram att LM var tvungna att betala skadestånd till Penny Marshall  Ian Williams och ITN för ärekränkning. LM och Deichmann kunde inte presentera några bevis för sina teorier och det kunde inte heller Björn Eklund och Ordfront 2003 då Eklund bestämde att publicera ett intervju med Diane Johnstone där man också återanvända LMs påståenden i Ordfront. Affären är numera känd som: Ordfrontskandalen.

Skandalen kulminerade med att dåvarande chefsredaktören för Ordfront; Leif Ericsson var tvungen att göra avbön och medgav att det som hade publicerats var i stora delar osann, och ”tendensiöst” med syfte att bekräfta en viss tes. Under tiden så dömdes Prijedors förre borgmästare Milomir Stakic till 40 år i fängelse för bla brott mot mänskligheten, domstolen slog fast att han hade spelat ett avgörande roll i den etniska rensningen och förföljelsen av bosniaker och kroater samt etableringen av lägren Omarska, Trnopolje och Keraterm för Prijedors icke-serbiska befolkning, Stakic dömdes bla för mord på 1500 av Prijedors medborgare samt ett stort antal mord i i ovan nämnda lägren, domstolen fann också att; våldtäkter, sexuella överfall och misshandel begicks vid lägren och minst 20 000 icke-serber antingen flytt Prijedor eller deporterades.

Folkmordet i Srebenica är vid sidan av folkmordet i Rwanda den mest väldokumenterade i modern tid, en uttömmande internationell utredning som omfattar grupper av rättsläkare, DNA-specialister, samt demografiska experter har konstaterat att bosnienserbiska styrkor mördade omkring 7.000 bosniakiska män och pojkar i en serie massakrer mellan 12 juli och 16 juli, 1995. Av dessa var drygt 500 barn. Ytterligare 1 000 mördades som ett resultat av bakhåll och väpnade sammanstötningar. Tribunalen i Haag har hittills dömt fyra bosnienserbiska officerare för folkmord. Domen bekräftades av ICJ (International Court of Justice ) 2007. Bägge besluten  grundar sig på folkmordskonventionen från 1948 där avsikten är viktigast och bägge ICTY och ICJ ansåg att det var uppenbart utifrån bevisningen att bosnienserberna hade för avsikt att ”helt eller delvis förinta” bosniakerna som etnisk eller religiös grupp.  Palm verkar inte heller förstå att det är just därför som folkmordskonventionen kom till kraft, efter förintelsen var det uppenbart att man var tvungen att se till att det inte kunde upprepas.

Vid sidan av Srebrenica har Nikola Jorgic dömts för folkmord för avseende brott begångna i norra Bosnien, hans dom bekräftades av Europadomstolen, samt Maksim Sokolovic som dömdes för folkmord av en tysk domstol gällande förbrytelser i Bosnien. Vid sidan av dessa har merparten av den bosnienserbiska politiska och militära och polisära ledningen också åtalats och dömts för brott mot mänskligheten, bla Biljana Plavsic, Radoslav Brdjanin, Momcilo Krajisnik, Mico Stanisic med mera, just nu är Ratko Mladic och Radovan Karadzic i Haag och är åtalade för bla folkmord i sju bosniska kommuner. Fikret Abdic var nära allierad till till Slobodan Milosevic och dömdes till 20 års fängelse för krigsförbrytelser av en domstol i Kroatien. Milosevic hade innan sin död 66 åtalspunkter emot sig bla brott mot mänskligheten och folkmord i Bosnien Hercegovina, Kroatien och Kosovo. Det är oroväckande att en professor vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet väljer att återanvända grundligt motbevisade teser och ägnar sig åt historierevisionism och folkmordsförnekelse.

Palm hävdar vidare att det finns ett viss intresse av att göra bilden “svartvit” han nämner bosniakerna, som han vägrar kalla för just bosniaker utan “bosnienmuslimer” enligt honom så skulle tjänar det deras intressen att upprätthålla en viss bild av  kriget.

Det måste påtalas att Palm inte introducerar några som helst bevis för att styrka sin tes. Han kan inte, för det är nämligen inte bosniakerna som försöker upprätthålla den bilden av kriget i forna Jugoslavien inte EU eller USA heller för den delen. Utan för att nu 18 år efter krigets slut med tusentals böcker skrivna om kriget i forna Jugoslaven, undersökningar gjorda av olika humanitära organisationer, rättegångar i Haag, i Serbien i Bosnien, i Kroatien, FN-rapporter, tusentals vittnesmål alltifrån de som överlevde folkmordet i Bosnien till ångerfulla bödlar, till dagböcker, dokument från sammanträden där de som förde aggressionen mot Bosnien planerade själva utförandet. För att Palm och hans åsiktsfränder ska ha rätt så måste allt det relevant forskning om kriget i forna Jugoslavien vara fel eller manipulerad.

Det känns aningen magstarkt att någon som slänger ur sig floskler och konspirationsteorier som att EU USA och NATO samt bosniaker har intresse av att upprätthålla en viss bild samtidigt eftersträvar saklighet. När det gäller Palm så måste man också påpeka att han har varit en av Diane Johnstones största försvarare här i Sverige. Här kan man läsa en artikel av Johnstone som Palm har varit med och översatt ( Länk ) Det var just intervjun med Johnstone som utlöste det som man numera kallar för Ordfrontskandalen. Johnstone förnekade precis som Deichmann gjorde att det förekom någon systematisk dödande eller systematiska övergrepp i koncentrationslägret i Bosnien och hon stöddes ivrigt av Björn Eklund.

Intervjun ledde till en kritikstorm och ett intern strid inom Ordfront mellan de som stödde Eklund och de som ansåg att tidskriften borde inte publicera serbnationalistisk propaganda och historierevisionism. Till slut fick Eklund gå och dåvarande chefredaktören Leif Ericsson skrev så här om Johnstone i  (Ordfront Magasin 1 / 2004)

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Jag kommer inom kort skriva ett mer utförligt svar till Palm eftersom det finns saker att säga, rent tidsmässigt så är det omöjligt nu dock så anser jag det är beklagligt att Göteborgsposten upplåter plats åt historierevisionism och folkmordförneklese och kränker offren för  Milosevic, Mladic, och Karadzics pogromer i Bosnien Hercegovina, Kroatien och Kosovo och det får inte gå oemotsagt.

För de som vill sätta sig in Living Marxim ITN skandalen och Ordfrontskandalen kan jag varmt rekommendera följande länkar:

Minimising Massacres

Poison in the well of history

Ordfront förnekar folkmord på Balkan

Ordfronts lögner ett hån mot offren

Så förvanskar svenska kulturprofiler historien om offren i ex-Jugoslavien

Till sist kan jag också varmt rekommendera Annika Hamruds replik till Lennart Palm som publicerades 31/01/14 Under titeln : Historien om offren på Balkan är väl dokumenterad  kan också  rekommendera Annika Hamruds reportage om Tomasica  ( Länk ) samt Ulf Martinssons artikel om behovet att belysa det första folkmordet i Europa efter andra världskriget i våra historieböcker. ( Länk )

Svik inte de bosnier som kräver upprättelse

Prijedor

Den här artikeln publicerades av SVT Debatt 6 januari 2014 ( Länk )

Den tionde december i år, internationella dagen för mänskliga rättigheter, samlades demonstranterna. Bosniaker, kroater, serber, aktivister, anhöriga, överlevare och medborgare. De tågade med plakat genom Prijedor, en stad i nordvästra Bosnien i Republika Srpska, som är en av två entiteter i Bosnien-Hercegovina. Prijedor är för många synonymt med koncentrationslägren Omarska, Trnopolje och Keraterm. Till dessa kan vi nu lägga Bosniens största massgrav: Tomasica.

Det är också födelseplatsen för en rörelse vars önskan är att resa ett minnesmärke över de 3000 som dog när serbiska styrkor ockuperade staden våren 1992. De som stod i vägen för skapandet av en etnisk ren stat rensades ut och hela familjer försvann. De flesta var vanliga arbetare men det var också akademiker, intellektuella, domare, tjänstemän inom offentliga förvaltningen, viktiga affärsmän och konstnärer. De fördes till Omarska, Trnopolje och Keraterm, därefter har alla spår efter dem upphört. Fram tills man fann massgraven i Tomasica nu i oktober.

Anledningen till att demonstranterna samlades var delvis för att bryta igenom den mur av tystnad som finns i Prijedor-området om brotten som begicks under kriget. Men också för att visa att det finns en väg ut ur den institutionaliserade historierevisionen som råder i Republika Srpska. Ett exempel på det är att det än idag inte finns något minnesmärke tillägnat de som dödades i pogromerna i staden 1992.

I fjol ingrep polis mot demonstrationståget, utan att ge något godtagbart skäl till det. Amnesty International fördömde agerandet som de ansåg var ett sätt att tysta avvikande röster i Serbiska republiken. Polisens ingripande fick dock motsatt effekt. I år var demonstrationen ännu större. Förra året greps också ett antal av offrens anhöriga för att de hade samlats på huvudtorget med plakat med texten ”folkmord” på. För myndigheterna i Prijedor är ämnet mycket känsligt. Men det avskräckte varken de anhöriga eller aktivisterna som för andra året i rad kom för att hedra de döda.

Borgmästaren kallade det hela för en ”gay-pride parad”, ett homofobiskt utspel riktat till nationalistiska väljare. Borgmästaren tillhör Radovan Karadzics gamla parti, SDS. Samma Karadzic som tillsammans med Mladic nu står åtalad för bland annat folkmord i just Prijedor. I fjol rapporterade USA:s förintelsemusem och den amerikanska tidskriften Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska, under ledning av Milorad Dodik, betalat ut stora summor till ljusskygga organisationer vars syfte är att mörka folkmordet i Srebrenica.

Låt mig vara den förste att säga att någonting stort är på väg att hända i Bosnien. Det kunde vi se i somras under protesterna från de som är trötta på uppdelningen av landet, på folkmordsförnekandet och på nationalistiska politiker som förstör landet. Omvärlden svek Bosnien en gång förr, den får inte svika oss igen.

Landets situation idag är en direkt följd av den eftergiftspolitik som världens ledande makter förde mot Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Både Maldic och Karadzic sitter nu häktade i Haag, åtalade för folkmord. Milosevic hann dö där innan han kunde dömas. Då hade han 60 åtalspunkter riktade emot sig, däribland folkmord i Bosnien Kroatien och Kosovo. Trots detta ansågs han bara elva år före hans död vara en viktig samarbetspartner som gick Milosevic och Karadzic till mötes i Dayton-avtalet som delade Bosnien.

Femtio år efter andra världskriget belönade man folkmordspolitik, gav den legitimitet och delade ett landet och dess befolkning. Det är en onaturlig uppdelning som bygger på apartheid. Apartheid som sakta men säkert kväver alla framsteg och i stället belönar dem som upprätthåller den. Allt fler röster hörs i Bosnien mot det systemet, mot uppdelningen av landet och folken. Jag skriver här för att säga att omvärlden nu måste lyssna på dessa röster, i stället för att som tidigare ge legitimitet till despoter och folkmördare.

Mirza Hota, medlem i föreningen Aldrig mer, till minne av folkmordsoffer

Genocide Denial and the Need for Maintaining Necessary Illusions

Srebrenica Genocide
Srebrenica Genocide

It is utterly depressing having to write about Bosnian Genocide and the subsequent denial of it by those that have inherited the policy of discrimination based on political racial and religious ground which was the trademark of Slobodan Milosevic main client; Radovan Karadzic and his Republika Srpska, yet here we are. Still I guess it´s only logical. Republika Srpska foundations are based on lies, and in order for the lie to survive it has to become true. It´s depressing for a number of reasons, mostly because it´s clear now that the effect of that policy now 18 years after the Dayton Accords is far from being defeated or reversed, instead it´s is becoming institutionalized. That alternate image has now become a reality in 49 percent of the country. Why else would we now, twenty years after the beginning of the war, and eighteen years after the single biggest massacre on European soil after Second World War have people at the highest levels of political life in Bosnia and Herzegovina deny basic facts about the war and the genocide in Srebrenica? It can be argued that the current Bosnian Serb political leadership believes that the very existence of the entity Republika Srpska depends on being able to create an alternate image of what happened during the Bosnian War, who did what to whom, who started it and who committed the biggest number of atrocities and above all why? A justification for it´s very existence is needed.

The border created at the US air force base in Ohio that divided Bosnia and Herzegovina and in effect stopped the Bosnian Army from liberating the country has now become a mental border dividing Bosnians along ethnic lines, even though Dayton was never meant to be permanent in the first place. It was designed to reverse the effects of “ethnic cleansing” caused by the Serbian and Bosnian Serb onslaught on Eastern, and North-West Bosnia. It was also intended to lead to something more permanent and more stable, but above all it was a way of ending or halting the war, in the end it put too much faith in the same people that worked to destroy Bosnia and Herzegovina in the first place. Looking back at it; Dayton was the worst kind of appeasement. In effect it in rewarded aggression, “ethnic cleansing” and genocide. It rewarded the policies of Slobodan Milosevic and Radovan Karadzic; those two men despite both of them eventually ending up in The Hague were the real winners in Dayton. The strategy that Milosevic and a cadre of JNA generals had developed and that was on the ground implemented by the political leadership of Radovan Karadzic and military leadership of Ratko Mladic meant to create a “State for all Serbs” a Greater Serbia meant in effect that only Serbs remain west of the Drina River. For that to become reality non-Serbs had to be physically removed.

In order to achieve that the Yugoslav Army joined forces with Serbian nationalists and extremists loyal to Radovan Karadzic, together with Serbian security forces as well as paramilitary units from Serbia and attacked towns and hamlets across eastern Bosnia, in a few weeks most of eastern Bosnia was in Serb hands and Serb forces backed by the Yugoslav Army were tightening their grip on Sarajevo. Only a few towns remained in eastern Bosnia, Srebrenica, Gorazde, Zepa and the hamlets of Cerska and Konjevic Polje. As spring turned into summer, those places would become isolated and filled with refugees and survivors from other towns in eastern Bosnia. Places like Bjeljina,Vlasenica, Visegrad, Bratunac, Rudo, Cajnice, Foca, Rogatica Zvornik. They had been witnesses too and many of them had escaped death. They told stories of mass executions, rape camps, sexual slavery, torture, eliticide, and all out destruction. All that was Muslim, or Bosniak or rather non-Serb had to be wiped of the map.

The same was taking place in northern and north-west Bosnia. Towns of Prijedor, Kozarac, Sanski Most, Trnopolje, Omarska would soon become synonymous with terror and death.

The past is never far away in Bosnia and that the Bosnian society has yet to come to terms with what happened during the war. Now when I say “Bosnian society” I mean all parts of it, including Republika Srpska as much as some, above all the current political leadership spearheaded by pragmatist and opportunist turned nationalist, separatist and genocide denier Milorad Dodik would like to convince others but above all the Serbs in Republika Srpska that it´s not. He has said openly that he will never accept that what happened in Srebrenica was an act of genocide, most recently, in september of 2012 during an election rally for his party SNSD in Srebrenica, he stood at the podium and said that he did not believe that what had happened in the very town that he was in, was in fact genocide. Yet the International Tribunal for the former Yugoslavia at The Hague has thus far, convicted four people for genocide in Srebrenica, Radislav Krstic the former commander of the Bosnian Serb Army´s Drina Corps, as well as high ranking officers Ljubisa Beara and Vujadin Popvic and most recently Zdravko Tolimir, Ratko Mladic´s head of military intelligence. Radovan Karadzic and Mladic are both currently on trial for crimes committed in Bosnia and Herzegovina, amongst those crimes are persecution kidnapping murder and genocide.

In 2007 the ICJ (International Court of Justice) ruled that what had happened in Srebrenica indeed was genocide and that not only was it genocide but that Serbia was in a position to stop the genocide but had failed to do so. Most recently Bosnian courts ruled that Zeljko Ivanovic was guilty of aiding and abetting genocide by participating in the mass execution of over 1000 captured Bosniaks in the village of Kravica. In 2011 Bosnian Court uppheld the guilty verdict of one Milorad Trbic, he had been a member of the Zvornik Brigade in the Army of Republika Srpska. Trbic was found guilty of the criminal offence of genocide, as a participant in a joint criminal enterprise, in the period from 12 July to 30 November 1995, together with Colonel Ljubisa Beara, Lieutenant Colonel Vujadin Popovic, Lieutenant Drago Nikolic and others, with a common purpose and a plan to capture, detain, summarily execute and bury all able-bodied Bosniak men from the Srebrenica enclave, who were brought to the Zvornik Brigade area of responsibility. His sentence of 30 years was uppheld. Trbic was transferred from the Hague to stand trial in Bosnia and Herzegovina.

Outside of Srebrenica, leader of a Serb paramilitary group operating in the Doboj region; Nikola Jorgic was found guilty of the crime of genocide by a German court in 1997. Jorgic was sentenced to four terms of life imprison for his involvement in the Bosnian genocide. Pronouncing the verdict, the German Federal Court said that German courts had the right “to try genocide indictees, no matter where the crime was committed”. Jorgic appealed the decision to the European Court of Human Rights which dismissed Jorgic´s claim and found that the standards used by the German court were indeed valid.

On 29th of November 1999 the Higher Regional Court (Oberlandesgericht) in Dusseldorf convicted a Bosnian Serb Paramilitary leader Maksim Sokolovic to 9 years in prison for aiding and abetting the crime of genocide and for grave breaches of the Geneva Conventions in the Kalesija region. Sokolovic appealed the conviction claiming that the court in Dusseldorf had no jurisdiction over his case; however the Federal Supreme Court (Bundesgerichtshof) rejected Sokolovic´s argument since the crimes of which he was accused of fall under the principle of universal jurisdiction. As a consequence, a foreigner could be tried by a German court for crime of genocide committed on foreign territory.

Yet that has not stopped Milorad Dodik, in 2011 he announced that he would be setting up a fund in order to help those Bosnian Serbs that were on trial at the ICTY including Ratko Mladic and Radovan Karadzic. He also complimented Karadzic, saying he “made mistakes, but should be credited for establishing Republika Srpska. RS was founded because of his courage.” He has during his time in office spent a great deal of tax funds on denying the basic facts about the Genocide in Srebrenica using the help of a group of Hague based pseudo-experts calling themselves The Srebrenica Historical Project and is registered as an NGO ( Non-Government-Organization) sadly for him those experts have yet to present any concrete evidence refuting the facts about the genocide, facts established during a 17-year period. The outfit´s front man is a Serb-American from Seattle called Stephan Karganovic.

Prior to establishing himself as the front figure of  “The Srebrenica Historical Project” he had worked as a translator and was member of the convicted war criminal Momcilo Krajisnik´s defense team, in the Hague before promoting himself as a “truth teller” refuting the “myth of genocide” in fact he has as I said before yet to prove anything, but that´s not why he is where he is.

People like Karganovic serve a purpose, in reality nobody, not even Milorad Dodik expects him to actually prove anything, he can´t. If he could you would have heard about it long ago. He is however expected to maintain the illusion that Serbia, and Republika Srpska are innocent victims of conspiracy intended to keep Serbia and Serbs at bay. And that what is going on is a continued aggression against Serbia by ”Western Imperialists”, the USA, Great Britain, CIA, the Vatican, IMF, Germany and their agents and ”homegrown traitors” the Croats and Bosniaks intent on keeping Serbia and Serbs at heel, one way is to falsely accuse them of committing genocide and hence becoming ”a genocidal nation” on par with Germany, a concern expressed by the godfather of contemporary Serb nationalism Dobrica Cosic in 2010 right about the same time as the Serbian Assembly was preparing to vote on European parliament’s resolution condemning the genocide in Srebrenica, Cosic claimed that ”Serbia should never accept the lies about Serbs committing genocide in Bosnia’, because this would make the Serbs a genocidal nation on a par with Nazi Germany”. (Pecat, 12 February 2010.)

The most telling example of Srebrenica Historical project’s real purpose could be seen during Pelemis/Simic trial.

The two men were accused of involvement in the mass killings that took place in the villages of Pilica and Branjevo after the fall of Srebrenica. Karganovics neuro-forensic expert Ljubisa Simic participated as an “expert witness” for Slavko Perics defense in order to refute the DNA-identifications that had been conducted on the remains in Branjevo. Under cross-examination by State Prosecutor Erik Larson, neurosurgeon Simic, who testified in his in the role as a medical expert, said that; “his name was not included on the list of court experts, he has not passed a specialist exam and he had not testified at any trial before. He confirmed that no organization had certified him as an expert witness in forensic medicine, pathology, or DNA analysis. He had not participated in any exhumations, had never had performed an autopsy on his own and he had never performed an identification using DNA analysis. Simic confirmed that he worked for the “Srebrenica Historical Project” but could not confirm that his role in the organization was to deny the genocide in Srebrenica. “I deal with medical issues at that organization,” Simic said. (See: Pelemis/Peric trial 2012)

Most recently Karganovic could be found harrasing American journalist and fellow at the United States Holocaust Memorial Museum (USHMM) Michael Dobbs on Dobbs’ Foreign Policy Blog “Origins of Evil” a blog devoted to Ratko Mladic and the genocide in Srebrenica. Dobbs´s plan was to more or less devote most of his time digging into Mladic´s past and slowly blogpost by blogpost explain the “origins of evil”, simply put; Dobbs wanted to show what led Mladic and the Bosnian Serbs to commit the single biggest atrocity on European Soil since World War Two. Sadly Dobbs approach left a lot to be desired, in my opinion his efforts were lackluster and feeble and many of his posts were frankly pointless, and sub-tabloid level.

His naïve and let´s say “uninvolved” approach led him down some strange paths, and it all culminated last September when he was criticized by myself and others for his naive views on militant Serb nationalism and Slobodan Milosevic´s expansionist policies and deadly experiments with nationalism that ended in the violent death of Yugoslavia and more importantly in the death of thousands that stood in the way of Milosevic´s attempts to carve out a Greater Serbia and a state for all Serbs on the ruins of former Yugoslavia. Now Yugoslavia, would have most likely fallen apart anyway, as a direct consequence of the fall of communism in Europe, but few would disagree that if it hadn´t been for Milosevic that breakup would have gone peacefully. As for Dobbs, well he tried but simply did not have anything interesting or relevant to say on Mladic or Srebrenica.

To Dobbs credit he did however try to stand up to Karganovic and his associates who plagued the comments section and used it as forum to spew out their conspiracy theories and revisionism. Dobbs had at his disposal the large amount of research and documentation collected on the genocide in Srebrenica over the past 17-years. In one glorious moment last July he pointed out to the fact that Karganovic´s outfit had by then ( July 2012) received in total 1 million US dollars from the government of Republika Srpska and that the nature of The Srebrenica Historical project was to perpetuate genocide denial. in July 2012 Dobbs wrote the following:

It turns out that genocide denial has a price tag — and a hefty one at that. Financial records from the Bosnian Serb entity known as Republika Srpska reveal that a Hague-based group of pseudo-experts that calls itself the “Srebrenica Historical Project” has received more than $1 million from the cash-strapped mini-state over the past five years. Question, and in many cases deny, basic historical facts concerning massacres carried out by Bosnian Serb forces under the command of General Ratko Mladic in July 1995.

An exhaustive international investigation of the Srebrenica events, involving teams of forensic pathologists, DNA specialists, demographic experts, and detectives has established that Bosnian Serb forces murdered around 7,000 Muslim (Bosniak) prisoners in a series of massacres between July 12 and July 16, 1995. A further 1,000 or so Muslim men and boys were killed as a result of ambushes and armed clashes as they tried to reach Muslim-controlled territory north of Srebrenica.

What is most alarming about the Srebrenica Historical Project is not that there are people out there claiming that black is white, but that the denial industry is being financed by the Bosnian Serb authorities. A rough analogy might be the German government and parliament voting every year to fund the research of David Irving and other revisionist Holocaust historians.

As British journalist George Monbiot pointed out 2012 ; “In order for these people to be right the entire canon of serious scholarship, human rights investigations, exhumations and witness statements would have to be wrong. Extraordinary claims require extraordinary evidence. But they offer little but the recycled claims of genocidaires and genocide deniers, mashed up with their own misrepresentations” In his response to another set of Milosevic apologist and genocide deniers. Those of the internationalist left, most notably Edward Herman and David Peterson, as well as Noam Chomsky and John Pilger.

Needless to say, Dobbs article drew fire from Karganovic and rest of the creepy-crawlies of the “Great Serb” genocide-denial lobby that quickly rushed to the comment section to attack him, and that is where Karganovic and his sympathizers are most at home. People like Karganovic look for certain things, that they can isolate and latch on too, picking selective portions of evidence and deliberately miss-quoting witnesses in order to spread doubt, They cater to a specific kind of crowd, people like Karganovic, Nebojsa Malic, Srdja Trifkovic. None of their followers really demand of them to present any evidence for their theories but then again they don´t really have to try very hard. They tend to preach to the choir, of Serb nationalists, far-right extremists, people that hate the west or ”anti-imperialists” conspiracy theorists and and ideologues to whom human life is less valuable then the notion of a “Yugoslavia as the last socialist country in the Balkans” under threat from “The Empire” meaning the west and above all the hated USA. These are the kind of people that deny Srebrenica happened at the same time as they secretly and sometime not so secretly glorify and/or openly justify that it did happened. Simply because they wanted the Serbs and their cause to win. Nevermind the victims of Serb fascism…

The most extreme example of that is Anders Behring Breivik, the Norwegian terrorist whose Balkan obsession and his hatred towards Islam and Muslims spills out over the pages of his manifesto 2083: A European Declaration of Independence. A look thru the manifesto shows that he had a unhealthy obsession with the Balkans and admiration for the Bosnian Serb leader Radovan Karadzic who Breivik considers to be a “honorable Crusader and a European war hero” for his efforts to rid Europe of Muslims. (Radovan Karadzic is currently on trial same as Ratko Mladic for crimes of genocide, crimes against humanity and crimes that were perpetrated against the civilian population and against places of worship throughout the territory of the Republic of Bosnia and Herzegovinia, ) As well revealing that altogether, the words “Serb” shows up 341 times, “Bosnia” 343 and “Albania” 208 times while Srebrenica, the site of the biggest massacre in former Yugoslavia after WWII does not appear anywhere in the document.

To Breivik, Radovan Karadzic is a hero, and his delusions mirror those of others on the far right, and Serb nationalist circles in the sense that they view what happened in Bosnia and Herzegovina as a struggle against ”the genocidal hate ideology known as Islam”  as Breivik puts it. In that sense all the atrocities committed against Muslims or Bosniaks in Bosnia can be explained away and justified by the need to get rid of Islam and Muslims. The murder of men women elderly, the rape of women and young girls, torture, setting up of concentration camps and mass killings and deportation perpetrated against a specific groups are justifiable as self-defense as long it´s committed against a feared and hated enemy that has to be eliminated in order to protect Serbs and Serbia against “Muslim genocide” or in Breiviks case Europe and Western Civilization. Therefore people like Karadzic and Mladic are heros and crusaders and any crimes they might have committed against non-Muslims are regrettable or as Breivik himself puts it:

He (Karadzic) even went as far as offering the Muslims certain enclaves. When they refused he wanted to deport them by force. When this was made impossible by NATO he gave the order to fight the person who refused which was his sovereign right and responsibility as one of the primary leaders of Serb forces. This was never about ethnicity but about ridding the country of the genocidal hate ideology known as Islam. I do condemn any atrocities committed against Croats and vice versa but for his efforts to rid Serbia of Islam he will always be considered and remembered as an honorable Crusader and a European war hero.

Oddly enough he is sort of right that it was never really about ethnicity, when it came to the actual reasons for the war, but not for the reasons he thinks, it was not about ridding Europe of Islam but a simple land grab, orchestrated by Milosevic his close associates and a cadre of JNA generals in Belgrade loyal to Milosevic, who´s prime motive was power, if he could not make himself ruler of Yugoslavia, then he would be the creater of a new “Greater” Serbia as a home for all Serbs. There was however a need to convince people, above all Serbs and to instill fear into them about ”the others” mainly Bosniaks, Slovenes, Croats and Kosovars. For that there was a need to control the media in former Yugoslavia. As Borisav Jovic, a former Milosevic aid and probably his closest associate wrote in his book, ”The Last Days of SFRY”

For years, he (Milosevic) paid the biggest attention to the media, especially television. He personally appointed editors-in-chief of the newspapers and news programmers – especially directors-general of radio and television. “Perhaps in no other area was he in direct communication with all editors who “fed” the public with the news comments and generally with the information. He was deeply convinced that citizens formed their view not on basis of their real material and their political position what was not published has not happened at all – was Milosevic`s motto

During the Milosevic trial the Trial Chamber heard from Professor Renaud de la Brosse, a propaganda expert from the University of Reims in France who took the stand as part of the prosecution’s effort to prove a link between what the media said and war crimes perpetrated on the battlefield. de la Brosse had studied some 20,000 pages of newspaper articles, transcripts of television and radio broadcast from the former Yugoslavia in order to produce his 100-page raport called; “Political Propaganda and the Plan to Create a State for all Serbs”

According to de la Brosse; Milosevic’s propaganda was based on the same techniques as used by Adolf Hitler, with the added power of television. ”Nazi propaganda had shown that myths bind the masses together tightly. Indeed, it was through myths and, therefore, the appeal to the forces of the unconscious, to fear and terror, the instinct of power and the lost community that the propaganda orchestrated by Goebbels had succeeded in winning over the Germans and melding them into a compact mass”

In 1990 in order to facilitate Slobodan Milosevic´s takeover of control of Kosovo, Serbian television launched a campaign of generalizations and lies against the Kosovars, accusing them of “poisoning wells” and “slitting throats of children” and then following it up with a campaign in the newspaper Politika which published readers’ letters, often made up, by Politika staff that “the Albanians  were raping hundreds of Serb women there” . On February 9 1990 Vojislav K. Stojanovic president of the University Teachers and Scholars of Serbia wrote that “the savage Albanian terrorists are now running amok in Kosovo and Metohija destroying anything that is Serbian, breaking into homes of the few Serbs that have stayed behind, Kosovo and Metohija are in the grip of fear by terrorists armed to the teeth.”

Even Slobodan Milosevic participated in the stigmatization of the Kosovar community by proclaiming that “Even children know the truth about Kosovo and Serbia, so it´s quit superfluous to say anything more about it. To those that think otherwise, I should say that I refuse to talk about because we need never to try and find excuses to stop the murder of Serbs and Montenegrins in Kosovo and for our unwillingness to accept an Albanian state on Serbian territory. To avoid further confusion I hasten to add that anyone seeking concessions along those lines would have to first depose the ruling Serbian leadership”

Another example of propaganda “winning over the Serbs and melding them into a compact mass,” that de la Brosse Points too is the is the story of the so called “baby-massacre” from November 1991, in a suburb close to Vukovar, called Borovo Naselje. As the siege of Vukovar was drawing to an end Serbian media reported that soldiers from the JNA had found the bodies of 41 massacred Serbian children, in village that had fallen days before. The story turned out to be untrue, and even the JNA was forced to issue a public denial, yet it was given widespread coverage by the Milosevic controlled media, who did not try to verify the story of the children having their “throats slit by blood thirsty Croats” even though all of the children had in fact been evacuated from that village months before and no schools had been open for a long time in that area.

That was not important, the story served a purpose, and it was there to enforce the image of Croats as “bloodthirsty genocidal maniacs” and undermines those that were opposed to the war. In fact when the story broke, a number of anti-war demonstrations were taking place in Belgrade. People in Serbia, above all parents who had family members serving in the JNA were opposed the ongoing campaign in Croatia. The story did well to silence those that opposed the war, and it would also lead to a flood of Serb volunteers going to the Croatian front.

Another such example was the story of Serb children being fed to lions at the Sarajevo Zoo. The story goes that due to the siege of Sarajevo; for which “the bloody thirsty Muslims” in Sarajevo were themselves responsible, there was a shortage of food and other supplies in the city so the Muslims were feeding Serbian children to the starving lions. The “news” was carried by TV Pale, and Risto Djogo, the official voice of the Karadzic regime. The news was also picked up by Serbian media, SRNA and TANJUG reported the story with any sort of checks being made in order to verify the story. Viewers in Belgrade got to see and above all hear on the 19:30 news that; “The Muslim extremists have come up with the world’s most horrible way of torturing people. Last night they threw Serb children to the lions at the local zoo, reports the Serb patrol”

In 1994 Serbian newspaper Vecernje Novosti published a story about a Serb orphan whose whole family was killed by Bosniaks (Bosnian Muslims) in the area around Srebrenica. The story came with a photo of the boy, lying down next to what was described as his family´s grave, the text under the photo read; “The biggest casualties of war are children, that is the case as well in this most recent one, a one in which the Serbian people are again fighting for their very existence. The picture which had the year before circulated the globe, is that of a graveyard in Skelani, (near Srebrenica) on which this boy, now an orphan is crying on the graves of his mother father and rest of his family, “that were killed in a Muslim offensive” is still shocking those who know about the suffering of children. The boy has however in the meantime been adopted by a family in Zvornik and is a member of a military school”

The photo was in fact a forgery, in reality it is a 19th century oil painting by Serbian painter Uros Predic known as ”Orphan Upon His Mother’s Grave”, it was painted in 1879, the painting was made as an illustration for a poem by Hungarian poet Janos Arany.

Orphan Upon His Mothers Grave by Uros Predic, to the left and Vecernje Novosti Picture to the right. Courtesy of Srebrenica Genocide Blog.
Orphan Upon His Mothers Grave by Uros Predic, to the left and Vecernje Novosti Picture to the right. Courtesy of Srebrenica Genocide Blog.

If one were to de-construct the text under the “photo” or the painting it go something like this, in order convince people in Serbia about righteousness of their cause, there is no better way of doing that then focusing on the suffering of small children in this case a small boy, abandoned and helpless whose parents were only killed because they were Serbs. And that their struggle is now much like it was in past wars justified, since they are simply struggling to survive and fighting a ruthless enemy bent on destroying the whole of the Serb nation. By adding that the picture circulated the globe, which is not true, and that it caused outrage and shock, it even more re-affirms that the Serbian cause is just, and there is hope and that they should not give up the fight, since the poor boy isn’t going to, there is after all a silver lining; he has enlisted in military high school.

The situation was of course drastically different in the Srebrenica region, then Vecernje Novosti led the Serb public to believe nowhere was at as bad as in Eastern Bosnia and in particular the area around Srebrenica. From the beginning of the war the town had been isolated from the rest of Bosnian-controlled territory. It was one of few towns’ hamlets and villages that had escaped the onslaught of the Yugoslav Army and various Serb paramilitary units that had made their way from Serbia to join forces with nationalists and extremists loyal to Radovan Karadzic. The other ones in the area were Cerska and Konjevic Polje, and to the south Zepa and further along the Drina river Gorazde. In November 1992 Radovan Karadzic signed Directive 4 ordering the Drina corps of the Bosnian Serb army to engage the enemy with the intent of; “wearing out the enemy and forcing them to leave Srebrenica, Zepa and Gorazde areas together with the inhabitants…” The plan was implemented during the month of January 1993, slowly Bosnian Serb forces with the help of the Yugoslav Army chipped away at the territory that Bosnians had managed to defend during the initial invasion of Bosnia and Herzegovina.

Altogether some 10 000 Bosnian Serb Soldiers with the help of the reformed Yugoslav Army (VJ) participated in the offensive on the isolated Bosniak enclaves. Two of the smallest enclaves fell in March 1993, Cerska and Konjevic Polje after bitter fighting, the Bosnian defenders isolated and without access to food or ammunition were forced to retreat together with civilians, women children and elderly into Srebrenica which was slowly becoming the world´s biggest refugee camp with some 40 000 people trapped inside.

One of those that witnessed what was going on in Srebrenica was former Venezuealan ambassador to the UN, Diego Arria. He testified as defense witness at the trial of the Bosnian commander in the enclave Naser Oric and as a prosecution witness at the trial of Slobodan Milosevic. Arria arrived in Srebrenica in April 1993. According to Arria, what was taking place in Srebrenica then was a form of “genocide in slow motion” Bosniaks in Srebrenica and surrounding villages  were exposed to “extreme poverty, destruction, starvation and squalor” that were according to Arria deliberately being withheld from the public by the UN. Arria managed to take the first photographs of of the destruction of Srebrenica and its starving inhabitants. Hundreds of people that had fled the surrounding villages were now living on the streets of Srebrenica, a town that before the war had some 8000 inhabitants. To stay warm they burned trash, plastic bags, and everything else they could get their hands on, as the children wandered thru the streets, shivering in their tattered sweaters and worn out shoes and smelling of excrament and smoke and sweat. The photographs taken by Arria were the only ones in existence at the time. He refused to hand over his camera to UN troops in Srebrenica. According to Arria the international community “did not move its little finger” to protect the Bosniaks in the enclave and “did not make it possible for them to defend themselves”

In fact the UN was withholding reports that showed the true situation in Srebrenica. For that Arria blames UN Secratery General Boutros Ghali and his staff who according to Arria misinformed the Security Council about the situation in the enclave. It was not until after an appeal by the then UN High Commissioner for Refugees, Sadako Ogata that the report on the humanitarian disaster in Srebrenica was shown to the Security Council. Diego Arria warned of a “potential massacre in which there could be 25,000 victims.” Arria went on to say; “it was clear that it was just a matter of time before the massacre would happen” or before the “slow-motion genocide” would become a “real genocide.” The United Nations, according to Arria; was unwilling to do anything to prevent that.

The reason for that is that there was in the tendency in The Security Council to as Arria puts it  “morally equate the victims and the aggressor” the reason for that was that it made it more simple not to take action to prevent the atrocities, if you gave the impression that all sides are equally at fault, well then why should the International Community intervene on anyone´s behalf? In fact according to Arria the UN had been hoping that the Serbs would overrun the enclave, before it became a “safe area” and thus “solving the problem” the fact that the Bosnian defenders saw things differently created a problem for the UN. On April 16 after heavy fighting the Bosnian lines held. Naser Oric and his men had launched a desperate counter-attack in the hills above Srebrenica with the few artillary shells they had left and manged to push the Serbs back, on that same day  Srebrenica was declared a “safe area” with an ambivalent UN tasked to protect it if Serb forces tried to re-take it. That ambivalence was on full display in July 1995 as was the willingness of the international community to end the arms embargo against Bosnia…

Or as former British Foreign Secretary Douglas Hurd put it; “lifting the arms embargo would only create a level killing field” a statement that prompted a response from a retired Margaret Thatcher who pointed to the obvious, the fact that there was already in Europe a killing field in Bosnia “killing field the like of which I thought we would never see in Europe again It is in Europe’s sphere of influence. It should be in Europe’s sphere of conscience”. The arms embargo imposed on the countries in the former Yugoslavia only hurt one country, and that was Bosnia, Croatia could easily purchase weapons despite the embargo from any of the neighboring countries, and Serbia, well it had inherited the vast arsenal of the former Yugoslav People´s Army which was flowing freely across the border into the hands of the Bosnian Serbs. The chief opposition to arming the defending Bosnian Army or lifting the arms embargo came from UK and France, according to Robert Hunter, the former US ambassador to NATO; Britain has the greatest responsibility when it comes to this, “they carry a huge burden of responsibility for what happened at Srebrenica.” claimed Hunter.

The Americans had tried to ease the arms embargo against the Bosnian Army, the new administration under Clinton had sought to at least “relax” the arms embargo which they considered was punishing the weakest, most victimized nation; Bosnia and Herzegovina. Unlike the Serbs and Croats in Bosnia which had the support of Croatia and Serbia, the Bosnian Army was hopelessly landlocked. The Bosnian government wanted the arms embargo lifted in order to defend it people and country, but according to Clinton, his proposals for the relaxation of the arms embargo were blocked by US allies in Europe. Mainly the UK and France.

According to Clinton the offical reason they gave was that that as Douglas Hurd said before it would create a “level killing field” more guns in the area meant more bloodshed. However according to Clinton the real reason for the objection was the fact that Bosnia as a predominantly Muslim country would be “unnatural” in Europe. In Taylor Branchs book “The Clinton Tapes” (2009) Clinton discussed openly the role US European allies played in the destruction of Bosnia and Herzegovina. They wanted the arms embargo precisely because it locked in Bosnia´s disadvantage. What´s even worse according to Clinton was that they used the UN forces on the ground as an excuse, claiming that the options the Clinton administration proposed in order to save the Bosnian state and stop the ongoing genocide would endanger UN troops on the ground as well as jeopardizing emergency shipments of food and medical supplies that were being delivered to a population that was on a daily basis being subjected to a terror campaign and was not allowed to defend itself. In other words; the UN troops in Bosnia were being used in order to facilitate the dismemberment of the Bosnian state.

Clinton claimed that French president Francois Mitterrand had said to him that “Bosnia quite simply did not belong,” and that British diplomats in private spoke of a “painful but realistic restoration of Christian Europe” Such Anti-Muslim and bigoted views could of course not be uttered openly but it shows why the carnage and the dismemberment of the Bosnian state was allowed to happen. Bosnia and Herzegovina or more to the point a predominantly “Muslim Bosnia” did not belong and as painful as it was, it had to disappear. That´s where the biggest betrayal of Bosnia and Herzegovina lied, in their fear of a “Muslim Bosnia” French and British diplomats had missed the fact that at the beginning of the war some 25-30 percent of the Bosnian Army consisted of non-Muslims or non-Bosniaks, that at the highest levels of command, there were both Serbs and Croats, people like Jovan Divjak, Stjepan Siber, Zeljko Knez a Croat who was the first Commander of the Bosnian Army´s Second Corps, Divjak a Serb was the Bosnian Army´s second in command, there were also men like Dragan Vikic, (a Croat) Head of the interior ministry, Zoran Cegar his deputy, (a Serb) but above all those anonymous soldiers manning the trenchers, together with Bosniak soldiers, forced to fight with their hands tied behind their back depending on what they could beg steal or borrow, or more accurately what they could capture from the Serb nationalists who had no such problems, they had come to the war armed to the teeth courtesy of the former Yugoslav People´s Army.

The diplomats had also missed or decided to ignore people like, Stjepan Kljuic, Gordana Knezevic, Mirko Pejanovic to name a few more prominent non-Bosniaks who in their own way fought and still fight for Bosnia and Herzegovina. Those are of course the more prominent ones as is the case with the Bosnian Army soldiers many unnamed heroes fought and still fight the good fight. They were, we were all betrayed and for every shell that was fired and for every day the embargo was in effect the very fabric of Bosnian society was being ripped apart. So yes, it was indeed painful.

However nowhere was as painful as it was in Srebrenica, heroic Srebrenica that had withstood the initial Serb onslaught, it had withstood the intial invasion of Serbian forces into Bosnia and Herzegovina as well as Karadzic´s extremists and the genocidal campaign that followed. It had whitstood the final solution sanctioned by France and Great Britain which had cleared most of the Drina valley north-west Bosnia, eastern Bosnia of its non-Serb population, it had become a safe haven for those that had escaped certain death, those that had escaped rape camps, and torture from all across the Drina Valley as well as other parts of eastern Bosnia, it was together with Zepa and Gorazde the last of the free territory in eastern Bosnia.

The fact is that the picture of the “Orphaned Boy” published in Vecernje Novosti was there to mobilize and galvanize the Serb people against their enemy. It is also a way of inciting hate that can have, and has had horrible consequences. It´s not difficult to understand Serbs reading, listening and above all watching the reports coming in from Croatia and Bosnia about various atrocities committed against Serbs by Bosniaks and Croats, wanting to take revenge on the perpetrators. According to de la Brosse Serbian media used certain words to stir up defensive reaction amongst the Serbs. Words like “Ustasha Fascists” and “cut-throats” were used to stigmatize Croats and “Islamic Ustasha” or “Jihad Fighters” to stigmatize the Bosniaks. de la Brosse also pointed to the fact that the JNA (Yugoslav People´s Army) had during the fighting in Croatia issued memos ordering that all enemies be called “Ustasha”.

During the genocidal campaign in Bosnia and Herzegovina the Serbian Television, according to de la Brosse more or less banished the use of the word ”Bosnian” or more to the point ”Bosnian Forces” On August 17 1992 Serbian journalist Branko Elez called Bosnian forces;”Islamic Fundamentalists” ”Islamic Chauvinists” and branded them as”cruel hordes of Alija” (Alija Izetbegovic, the Bosnian president)

Bosnian Army soldiers were referred to as; ”Warriors of Allah” armed by Saddam Hussein, ”conducting a holy war in the name of Islam” even though Saddam Hussein had established a secular dictatorship in Iraq, but that did not matter, most Serbs did not know the nature of Saddam Hussein´s regime, they did however know that he was a Muslim, and an Arab and that would for some be enough. Ironically  Saddam Hussein and Muamar Gadafi had on several occasions  bought weapons and jet engines including  spare parts from Milosevic´s regime and his cronies in Republika Srpska as well as playing host to Vojislav Seselj, the leader of the Serb Radical Party back in 2001 when Seselj along with a delegation from the Serb Radical Party including current Serbian prime minister Aleksandar Vucic visited Iraq.

In June 1993 Swedish journalist Peter Kadhammar traveled to Pale, the former ski-resort that during the war in Bosnia and Herzegovina served as war-time capitol of Republika Srpska. Kadhammars first impression of Mladic was that of a commander at the very peak of his power, he exuded self-confidence and it was obvious that he was the most powerful man in the Bosnian Serb Army. “ I am the Cassius Clay of war” he claimed “ I can knock anybody out, but I am a merciful man” According to Kadhammar he loved to talk about his victories and how he back then in 1993 was in the control of the fate of the Bosniak population in Srebrenica. Kadhammar recalls that Mladic as a joke suggested to Kadhammar that the Bosniak (Muslim) population of Bosnia and Herzegovina would be better of relocating the Swedish archipelago, and the world was conspiring against the Serbs. This whole war was a conspiracy against the Serbs. At one point, Kadhammar asked Mladic if he knew how many people had been killed by Mladic´s men in Sarajevo, Mladic´s response was “that those were not people, those are Muslims”

After the Serb takeover of Prijedor, a town in northwest Bosnia, the Serb-controlled media in Prijedor both broadcast and printed media spread stories about non-Serbs, particularly a doctor named Mirsad Mujadzic who was a member of the SDA, the main Bosniak political party in Bosnia and Herzegovina. According to the reports in the Serb-controlled media, Dr Mujadzic was accused of “injecting drugs into Serb women making them incapable of giving birth to male children” Another doctor, a Croat named Zeljko Sikora referred to as the “Monster Doctor”, was accused of making Serb women abort if they were pregnant with male children and of castrating the male babies of Serb parents.

During the trial of Milomir Stakic, the former mayor of Serb-controlled Prijedor, the Trial Chamber saw proof that the weekly known as “Kozarski Vjesnik” became the voice of the local Serb authorities. The director of “Kozarski Vjesnik” and and “Radio Prijedor” Mile Mutic and journalist Rade Mutic regulary showed up at the meetings of the “Serbian Crisis Staff”, the “National Defence Council,” or the “Executive Committee” During the Stakic trial the prosecution tendered into evidence minutes of the Municipal Board of the SDS in Prijedor from 30 April 1991 session record showed that the Secretary of the Serbian Municipal Assembly, Dusan Baltic, put forward the opinion that “Kozarski Vjesnik” should be brought under the control of the SDS, Radovan Karadzic party. After the Serbian takeover of Prijedor, most of the articles were aimed at discrediting and undermining the credibility of prominent non-Serbs in Prijedor. In an article published on 10th on June 1992 Dr. Osman Mahmuljin (a Bosniak) was accused of deliberately having provided incorrect medical care to his Serb colleague Dr. Zivko Dukic, who had a heart attack. According to Kozarski Vjesnik; Dr. Dukic’s life was saved only because Dr. Radojka Elenkov (Serb) discontinued the therapy allegedly initiated by Dr. Mahmuljin.

Radio Prijedor also broadcasted forged “biographies of prominent non-Serbs”, including Prof. Muhamed Cehajic, Dr. Eso Sadikovic and Dr. Osman Mahmuljin in order to discredit them. According to the Trial Chamber, after the Serb takeover, Radio Prijedor mostly played Serb nationalist songs and broadcast propaganda against the main Bosniak party in Bosnia, the SDA and prominent non-Serbs characterizing them as “criminals and extremists who should be punished for their behavior”

Others frequently interviewed by “Radio Prijedor” were Milan Kovacevic Dusko Tadic and Simo Drljaca. Kovacevic was the President of the Executive Committee of the Municipal Assembly of Prijedor. In 1996 he was indicted by the ICTY for genocide, for complicity in genocide, extermination, persecutions, torture, deportation. For murder; cruel treatment; torture; wanton destruction of cities, towns or villages, or devastation not justified by military necessity. For willful killing; torture; willfully causing great suffering; unlawful deportation or transfer; extensive destruction of property and appropriation of property, not justified by military necessity and carried out unlawfully and wantonly. Kovacevic was indicted together with Simo Drljaca, who served as the chief of police in Prijedor. According to the indictment during the period from 30 April 1992 to 31 December 1992 Drljaca was both a member of the municipality of Prijedor Crisis Staff and the Chief of the Public Security Station (SJB) for the municipality of Prijedor.

According to the indictment Kovacevic and Drljaca ordered and implemented a plan designed to expel Bosniak and Croat population from what had been proclaimed to be “Serb Territory” The plan consisted limiting the movement of the Bosniak and Croat populations to their villages, and then ordering or initiating attacks on those areas by combined forces of the 43rd Brigade and other Yugoslav People’s Army (JNA) units, Territorial Defence (TO) units from Prijedor, regular and reserve police members from Prijedor, and paramilitary units organized and equipped by the Serbian Democratic Party (SDS).

Those civilians captured in these attacks were usually taken to Omarska, Keraterm or Trnopolje which were called “detention camps” by the authorities but in fact resembled in many ways the  concentration camps set up in WWII by the Nazis, the prisoners in those camps were subjected to daily physical abuse, sexual abuse of both male and female prisoners as well as young girls. Torture and murder were also common place. According to the indictment, Serb forces under the control of the Prijedor Crisis Staff systematically looted and destroyed Bosniak and Croat villages and property, including homes, businesses, mosques and churches. The destruction was so extensive that nothing but portions of buildings and rubble were all that remained in many of villages of the area and not one mosque was left standing in the towns of Prijedor and Kozarac. To the detriment of the victims Milan Kovacevic died in 1998, not having received a verdict. Simo Drljaca, was killed in an attempt to arrest him in 1997 near Omarska.

Dusko Tadic who served as President of the Local Board of the Serb Democratic Party (SDS) in neighboring Kozarac was arrested in Germany in 1994 and transferred to the hague to stand trial, the Trial Chamber found convicted him of “Willful killing; torture or inhuman treatment; wilfully causing great suffering or serious injury to body or health” Tadic was also found guilty of participating in the in the forced transfer of civilians into “Detention Camps” or more appropriately concentration camps such as Omarska Trnopolje and Keraterm. The Tadic verdict was also the first legal confirmation that what happened in Bosnia and Herzegovina was indeed and International conflict. The Yugoslav Army was in fact in control of the Bosnian Serb Army, according to the Appeals Chamber verdict ;

Tadic, (Appeals Chamber), July 15, 1999, paras. 156, 162: “It is sufficient to show that [the Yugoslav Army] exercised overall control over the Bosnian Serb Forces. Such control manifested itself not only in financial, logistical and other assistance and support, but also, and more importantly, in terms of participation in the general direction, coordination and supervision of the activities and operations of the VRS [the Army ofthe Serbian Republic of Bosnia and Herzegovina/Republika Srpska]. This sort of control is sufficient for the purposes of the legal criteria required by international law.” “[F]or the period material to this case (1992), the armed forces of the Republika Srpska were to be regarded as acting under the overall control of and on behalf of the FRY [the Federal Republic of Yugoslavia (Serbia and Montenegro)]. Hence, even after 19 May 1992 the armed conflict in Bosnia and Herzegovina between the Bosnian Serbs and the central authorities of Bosnia and Herzegovina must be classified as an international armed conflict.” See also Tadic, (Appeals Chamber), July 15, 1999, para. 87.

Milomir Stakic who had been the Vice-President of the Prijedor Municipal Assembly as a member of the Serbian Democratic Party, was found guilty of murder, persecution, extermination and deportation, all crimes against humanity. Stakic rose to prominence, during the May 1992 Serb takeover of the municipality of Prijedor. According to the judgement;

the takeover was an illegal coup d’état which had been planned and coordinated for months and which had as its final goal the creation of a Serbian municipality eventually to form part of an envisaged pure Serbian state.
A comprehensive pattern of atrocities amounting to a campaign of a prosecutorial nature was proved to have been committed against non-Serbs in Prijedor municipality in 1992. This included killings on a massive scale in the Omarska, Keraterm and Trnopolje camps, in Bosniak towns and villages throughout the municipality, and, finally, on Mount Vlasic. The Trial Chamber held Dr. Stakic responsible for more than 1,500 killings and was able to identify by name 486 victims. Rapes, sexual assaults and beatings were committed at the camps and at least 20,000 non-Serbs either fled Prijedor or were deported

According to latest statistics 3173 people were killed in Prijedor in 1992, of those 102 were children, the youngest was a three month old baby, many of the children were killed from a close range. A total of 256 women were killed as well during the spring and summer of 1992, the most common killing grounds were the Concentration Camps in Omarska Keraterm and Trnopolje. The Dayton accords placed Prijedor Kozarac as well as Omarska Keraterm and Trnopolje with the entity of Republika Srpska. During the negations in Dayton in November 1995 the Bosnian delegation was forced to halt the Bosnian Army offensive which was in effect routing the Bosnian Serb Army (VRS) the offensive stopped before the Bosnian Army could reach Prijedor, and all chances of recapturing Prijedor as well as Omarska and Trnopolje disappeared of the table.

Today twenty one years after the “ethnic cleansing” and mass murder of several thousand of Prijedors non-Serb inhabitants, albeit mostly Bosniaks, there is not a single monument dedicated to non-Serb victims in urban parts of Prijedor municipality. Today there is however some 60 monuments dedicated to “the soldiers who died in the homeland war, 1991-1995” or that they “courageously died for the fatherland of Republika Srpska” According to Haris Subasic from the Ministry for Issues of Veterans and Disabled Veterans of the Defensive-Liberation War of Bosnia-Herzegovina (BiH) this is due to a culture of denial that shapes the past, present and future memories of the crimes against humanity committed. For example the local government in Prijedor does not allow construction of monuments for non-Serb victims in those areas where Concentration Camps were located, Omarska Trnopolje Keraterm. Excuses used are that it would incite “inter-ethnic hatred” or that “there must be a minimum consensus on it at state level” Bosnia and Herzegovina today has no laws prohibiting genocide denial and the denial of war crimes, most attempts at passing such laws have been obstructed by SNSD, the party of Milorad Dodik.

The most of offensive example of genocide denial in Prijedor and the institutionalized culture of denial that is widespread throughout Republika Srpska is a monument erected at the site of the former concentration camp Trnopolje by the Serb-dominated local government. “The monument for all Serb soldiers who were killed” was erected in close proximity to the infamous concentration camp. Images from Trnopolje together with images from Omarska of have become iconic, in august 1992 as the first reporters were allowed to enter the gulag of concentration camps set by the Bosnian Serbs in the Prijedor area, they broadcasted to the world, the men and women of the concentration camps who were subjected to physical as well as mental abuse on a daily bases, many of the prisoners both male and female were subjected to sexual abuse, murder was commonplace. A female prisoner from Omarska identified only as “J” told Helsinki Watch investigators:

 We saw corpses piled one on top of another…. The bodies eventually were gathered with a forklift and put onto trucks—usually two large trucks and a third, smaller truck. The trucks first would unload containers of food, and then the bodies would be loaded [on]…. This happened almost every day—sometimes there [were]…twenty or thirty—but usually there were more. Most of the deaths occurred as a result of beatings

(See: War Crimes in Bosnia-Herzegovina, Volume II, p. 103)

Ed Vulliamy of The Guardian was the first one in Omarska, describes his first meeting with prisoners of Omarska:

I don´t want to tell any lies, but I cannot tell the truth” says the young man emaciated, sunken-eyed and attacking his watery bean stew like a famished dog, his spindly hands shaking. The guards swinging their machine guns are watching and listening carefully. His name is Sabahudin Elezovic. “Let me eat my lunch first” he says “then I´ll talk” The stew in the aluminum bowl is gone within seconds, showed into his mouth with an old spoon clenched with difficulty by a rangy fist.

This is lunchtime at the Omarska concentration camp or “investigation center” run by the Bosnian Serb police for mainly Muslim internees near Prijedor. The prisoners are horribly thin raw bones; some are almost cadaverous with skin like parchment folded over their bones. Their faces are lantern-jawed and their eyes are haunted by the inimitable empty stare of the prisoner dumb with fear, who has no idea what is going to happen to him next. No one from the red cross the UN or the press has been this far inside the belly of the beast until the day we arrived at Omarska on Wednsday 5 august 1992

(Vulliamy: Seasons in Hell, 1994 Chapter Five, The Camps, Echoes of the Reich, page 98)

Trnopolje concentration camp like Omarska was set up by the Bosnian Serb military and police forces in the village of Trnopolje near Prijedor. Like Omarska the camp served as a prison camp for Bosniak s and Croats, and like Omarska many of the prisoners were subjected to physical and mental abuse. Many were also murdered. Trnopolje produced the most iconic image of the Bosnian genocide, the picture of emaciated prisoner Fikret Alic staring at the cameras behind the barb-wire fence.

Fikret Alic at Trnopolje august 1992
Fikret Alic at Trnopolje august 1992

No memorial has as of yet been erected to the victims of Trnopolje and Omarska, nor do survivors have the right to visit the former concentration camps when they choose, they are only granted access to the camps on the day of commemoration. Not that always happens, this year on May 25th survivor groups were not allowed to gather at the camp, they were not granted access to the camp by the local authorities. But that did not stop the survivors and their family members as well as family members of those that had lost loved ones in the camp. On May 26 about a hundred people gathered in front of the camp in order to commemorate the 21 years since the camps were first set up by the Bosnian Serb military and police forces. Something has however happened, staring last year a campaign under the name Stop Genocide Denial has been working to “to give a voice to victims of mass atrocities from around the world in their struggle for the truth, dignity and remembrance” as they put it. On 31th of May 2012 families of the victims of those killed in the Prijedor area gathered at the event called ‘White Ribbons Day’ the white ribbion, is symbolic, on May 31, 1992 the Bosnian Serb authorities in Prijedor issued a decree for all non-Serbs to mark their houses with white flags or sheets and to wear a white armband if they were to leave their houses.

The gathering had been banned at first by the mayor of Prijedor, Marko Pavic of the SDS, Radovan Karadzic former party. Pavic had expressed concern that the event would “undermine the town’s reputation”. Forgetting that the deaths of over 3000 of the towns citizens has yet to be honored in the town itself and the fact there was no statue or plaque anywhere to the 3173 dead civilians, men women and children. Pavic also objected to the use of the word “genocide” saying that the organizations were “politicizing” the commemoration. Obviously unaware that those that had lost their loved ones in the concentration camps had the right to call the commemoration whatever they wanted, Marko Pavic seemed totally also unaware of the fact that the ICTY had ruled that what had happened in Srebrenica was genocide, and that the International Court of Justice came to the same conclusion as well as the fact that courts in Germany had sentenced Serb paramilitaries for the crime of genocide in other places in Bosnia and Herzegovina. One of those convictions was upheld by the the European Court of Human Rights in Strasbourg. Pavic also seemed unaware that Milomir Stakic who had been the Vice-President of the Prijedor Municipal Assembly as a member of the Serbian Democratic Party, (SDS) was found guilty of murder, persecution, extermination and deportation, all crimes against humanity. Also there was no law in Bosnia and Herzegovina prohibiting victims and survivors from calling the commemoration of their fallen loved ones whatever they wanted. Sadly there is no law against genocide denial and denial of crimes against humanity either in Bosnia and Herzegovina.

Though the gathering last year was relatively small, it had brought worldwide attention to the issue of genocide denial in Bosnia and the denial of crimes against humanity in Republika Srpska. The culture of denial has become institutionalized in Republika Srpska so much so that last year Amnesty International reported that the police in Prijedor had banned s march to commemorate the International Human Rights Day without giving any valid reason as to why they would do something like that. If the gathering in Prijedor last year was humble, the same cannot be said for the turn out this year, on May 31 hundreds of activists, from across Bosnia and Herzegovina, survivors and family members of the victims showed up at the town square in Prijedor. Bosnians from all across Bosnia had to show their support with citizens of Prijedor, the victims, the survivors and their families as the support from the world was pouring in. Marko Pavic true to form dismissed the fact Bosnians, now even across ethnic lines were starting to take a stand against genocide denial and the denial of war crimes and crimes against humanity. His responsse to the gathering of Bosnians in Prijedor was to dismiss it by calling it “nothing more then a gay pride parade” that kind of horrible homophobic remark shows the nature of the political scene in Republika Srpska, Pavic was simply trying win points with his racist, nationalist and above all homophobic constituance. For if the rights of victims of genocide and crimes agianst humanity rank low on the list of concerns in a Bosnia and Herzegovina imprisoned by Dayton, then the rights of the LGBT Community are non-existent. Sadly when it comes to the question of denying war crimes and genocide denial in Bosnia and Herzegovina, it does seem that Bosniaks have to face that struggle, despite positive signs from Prijedor for the time being anyway, more or less alone. Hopefully that will change in time.

When it comes to the ICTY, I have to admit to being a bit disillusioned to put it mildly, some have argued that after latest string of acquittals of high ranking officers by The Hague, most prominently Momcilo Perisic-Jovica Stanisic and Franko Simatovic, that the legal record does not match the historical one. Well yes, sadly that is true. will say this; the ICTY has during its 20 years of existence compiled an enormous amount of documentation and above all evidence of who did what. The fact that the Trial Chamber could not convict those three men, does not mean that they are innocent, it means that the prosecutions case did not meet the current legal standards. Nor does it mean that crimes were not committed. However, when it comes to Stanisic and Simatovic, the reasoning of the court is astonishing, the standards set are ridiculosly high. In the case of Stanisic and Simatovic, as Eric Gordy points out; “The tormented reasoning of the tribunal’s 800-page verdict offers some fascinating reading: It affirms that crimes were committed and describes them in excruciating detail. It names the victims, names the perpetrators, and in most cases details the connections between the accused parties and the direct perpetrators. Then it declines to convict, on the ground that the evidence does not show that the support provided to the criminals was “specifically directed towards the commission of the crimes.”

One of the great achivments of the Perisic trial was that for the first time, we could see how the the Yugoslav Supreme Defense Council worked and those that were a part of it, including Momcilo Perisic, Zivota Panic, Blagoje Adzic, Momir Bulatovic, Dobrica Cosic, Radoje Kontic, as well as of course Slobodan Milosevic. We could also see how the support system created by the JNA and later VJ worked to enable the Bosnian Serb and Krajina Serb or “Croatian Serb” rebel armies to continiue fighting and that without the financial military and logistical support from Belgrade those two entities would crumble within weeks. They were in fact completely dependent on Belgrade and Serbia.

In most cases the paper trail leads to Knin, Pale, Belgrade and as we could recently see in the guilty verdicts of the Herceg Bosna six, to Zagreb as well, as Franjo Tudjman Janko Bobetko and Gojko Susak were all found to be guilty albeit posthumously of being a part of Joint Crminal Enterprise in regards to the crimes of the HVO and the Croatian Army in Herzegovina and central Bosnia.

History is written by historians, not by politicians. As I wrote above one of the great, if overlooked, achievements of the ICTY is the astonishing trove of documents and other evidence assembled by researchers and prosecutors. Now 20 years after the war in the former Yugoslavia there is a an abundance material on the breakup of Yugoslavia, some of it is good some poor and some of it great, above people like Tim Judah, Josip Glaurdic, Marko Attila Hoare, Roy Gutman, David Rhode, Christopher Hitchens, Ed Vulliamy, Michael A. Sells, Stjepan G. Mestrovic, David Rieff, Chuck Sudetic, Michael Libal, Brendan Simms and others have written extensively about the breakup of Yugoslavia and the war and genocide in Bosnia and Herzegovina.

Now it is up to us to honor the memory of the victims of the Bosnian genocide by fighting the deniers and revisionists, at every turn not only with the verdicts, of which there are many. Most of the political and military leadership of Republika Srpska have been found guilty of persecution, based on ethnic or religous ground, of murder, and genocide. People like Biljana Plavsic, Momcilo Krajisnik, Dragomir Milosevic Stanislav Galic, Mico Stanisic, Radislav Krstic Dusko Tadic, Milomir Stakic… We must also fight the deniers with the facts, with the truth. We must safeguard the memory of our brothers, sisters, mothers, fathers, uncles, grandfathers, cousins, friends, lovers, husbands, wifes. All those killed in Srebrenica, Prijedor, Visegrad, Vlasenica, Rudo, Mostar, Ljubuski, Sanski Most, Bjeljina, Brcko, Cajnicje, Rogatica, Stolac, Sarajevo, Kozarac, Bratunac, Foca, Ahmici, Omarska, Trnopolje…

Professor Reunald de la Brosse´s rapport on Milosevic´s political propaganda and the Plan to Create a State for all Serbs is split in five seperate parts. Here are all five parts:

Part 1 Part 2 Part 3 Part 4 part 5