Srebrenica 20 år senare

Srebrenica
Srebrenica

Detta text publicerades på Nyheter 24 i samband minnesstunden för  folkmordet i Srebrenica, 11 juli 2015. Följ länken för att läsa texten på Nyheter 24. 

Den amerikanske författaren och historikernTaylor Branchs bok “The Clinton Tapes” gav en inblick i hur Vita Huset och dess europeiska allierade såg på det pågående folkmordet i Bosnien. I en rad samtal med Branch medgavBill Clinton så tidigt som 1993 att alla försök som hans administration hade gjort för att i alla fall minska vapenembargot mot den bosniska regeringen hade blockerats av USA:s europeiska allierade, främst Frankrike och Storbritannien.

Enligt Clinton så var anledningen till det något som de inte vågade säga rakt ut, nämligen att Bosnien, som hade en muslimsk majoritetsbefolkning helt enkelt “inte hörde hemma” i det “kristna Europa”. Enligt Clinton så hade framförallt François Mitterrand och brittiska diplomater pratat privat om en smärtsam återgång till ett “kristet Europa”. Detta kunde inte sägas öppet, framförallt av världsledare som Mitterrand men förklarar delvis varför det serbiska erövringskriget i Bosnien tolererades.

Det var realpolitik i dess blodigaste form, och det var onekligen smärtsamt och onekligen blodigt. Under det 3,5 år långa kriget så dog drygt 100 000 människor, 81,3 procent av krigets civila offer var bosniaker (bosniska muslimer), och drygt 8 000 människor saknas fortfarande. Enligt UNHCR så tvingades 2,2 miljoner människor på flykt vilket gör det till den största flyktingsvågen i Europa sedan andra världskriget. Enligt Women Under Siege kan mellan 20 000 och 50 000 kvinnor och flickor ha utsatts för olika former av sexuellt våld, och att sexuellt våld användes som vapen i kriget av de serbiska styrkorna.

Men ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica. Staden hade lyckats överleva en orkan av våld som Ed Vulliamy uttrycker det. En orkan som hade släppts loss över östra Bosnien under början av kriget, då den jugoslaviska armén med hjälp av serbiska säkerhetsstyrkor, paramilitära grupper från Serbien och Bosnien inledde sitt angrepp mot landet. Det som följde var massakrer, våldtäkter, etnisk rensning och förstörelse, hundratals byar brändes ner, städer tömdes på det icke-serbiska befolkning och läger inrättades där offren misshandlades, våldtog och mördades. 8 000 människor mördades under Srebrenicamassakern.

De som lyckades fly våldet nådde till Srebrenica, vars befolkning svällde från 8 000 till 42 000 vettskrämda svältande människor som var avskurna från omvärlden, och enligt de få observatörer som lyckades ta sig dit pågick det ett “folkmord i slowmotion“. Redan såg man vad som skulle komma, men genom en blandning av tur och militär briljans så hade staden och dess befolkning lycktas överleva den våren. Som “skyddad enklav” stod den under FN:s och NATO:s skydd som senare också visade sig falla offer för realpolitiken.

Delvis nya och omskakande detaljer som publicerades nyligen visar att det internationella samfundet visste att serbiska styrkor skulle attackera Srebrenica och vad som skulle ske om staden föll. Men de såg redan i Maj 1995 till att dra bort NATO-skyddet som lämnade befolkningen och de holländska FN-trupperna försvarslösa mot ett serbiskt angrepp. Resultat var det största slakten på europisk mark sedan andra världskriget. En slakt som alla visste skulle komma och som kunde förhindrats.

Den 11 Juli är det 20 år sedan folkmordet och runt om i världen högtidlighölls minnet av Srebrenica. I Sverige pekas folkmordet ut som nationalismens yttersta konsekvens, vilket är helt i sin ordning, Srebrenica och folkmordet i Bosnien som helhet var resultat av dels militant nationalism och ett förverkligande av gamla storserbiska drömmar. Men, medan Srebrenica och Bosnien som helhet tjänar som en varning till andra om vad som kan hända så måste man påpeka att samma ideologi som ledde till folkmordet i Bosnien är långtifrån besegrad och det internationella samfundet är medansvarig för dels folkmordet men också för att samma politik fortfarande håller Bosnien gisslan.

Tre grundläggande saker alla måste känna till om Srebrenica

Srebrenica Genocide Kamenica Mass Grave Body Remains Victims

”Vi kommer aldrig acceptera någon form av moralrelativism när det gäller belägringen av Srebrenica. Serber är ansvariga för mer än 90 % av alla krigsförbrytelser i Srebrenica och östra Bosnien. Många av dessa serber dog i sin strävan att skapa ett ”etniskt rent” ”Storserbien” de som stödjer den serbnationalistiska historierevisionistiska synen på händelserna runt om Srebrenica stödjer därmed direkt den serbnationalistiska rasismen och är indirekta förespråkare av ett nytt folkmord. Det finns tre grundläggande punkter som måste tas i beaktande när man ska sätta det som hände i Srebrenica i dess rätta sammanhang”

-Danijel Toljaga

Punkt 1: Tre år innan folkmordet i Srebrenica, serbiska styrkor påbörjade en kampanj av etnisk rensning riktad mot den bosniakiska befolkningen i Östra Bosnien och Srebrenica området. Enligt ICTY:s dom mot Naser Oric från 2008, så utsattes staden Srebrenica och kringliggande byar mellan april 1992 och mars 1993 för ständiga militära angrepp, inklusive artillerield, krypskyttattack, samt flyganfall. Varje attack följde ett mönster, serbiska soldater och paramilitärer omringade en bosniakisk by sen ställde man ett ultimatum till byborna att lägga ifrån sig de vapen de hade och därefter började man med eldgivning mot byn från såväl artilleri som infanterivapen. I de flesta fall , när de serbiska styrkorna väl intog en by så dödades befolkningen i dessa byar och deras hem förstördes. Under den här tiden så utsattes Srebrenica för eldgivning från artillerivapen på daglig basis, byn Potocari var framförallt utsatt då det var en knutpunkt i försvaret av Srebrenica. Andra bosniakiska byar var under ständig attack, allt detta resulterade enorma mängder flyktingar som strömmade mot Srebrenica samt ett stort antal dödsoffer. Bosniaker å andra sidan var inte alls förberedda för den förestående väpnade konflikten, det fanns oftast inga tyngre vapen i bosniakiska byar frånsett privatägda vapen så som pistoler och jaktgevär samt ett en del tyngre beväpning som redan fanns på plats i den lokala polisstationen i Srebrenica.

Punkt 2: Motståndsstyrkorna–som bestod av bosniaker som hade jagats bort från sina hem I östra Bosnien och de närliggande byarna hade en moralisk och lagmässig plikt att skydda den utsvultna bosniakiska befolkningen i Srebrenica från brutala serbiska angrepp på denna enklav. ”Under en period från april 1992 till mars 1993, bosniaker från Srebrenica företog ett antal räder mot serbiska byar, eller mot byar som de själva hade fördrivits ifrån tidigare, av serbiska styrkor. En av anledningarna till detta var förskaffa mat, vapen ammunition och militär utrustning. Serbiska styrkor som hade belägrat Srebrenica kontrollerade alla vägar till enklaven och de tillät inte humanitär hjälp att komma fram till Srebrenica. Mat och medicin som var nödvändigt för överlevnaden av enklaven kom inte fram. Som en konsekvens av detta så fanns det konstant och allvarlig matbrist i enklaven vilket ledde till att många dog av svält under vintern 1992/93.

Flertal människor dog eller var djupt utmärglade pga bristen på näring i enklaven. Striderna intensifierades i december 1992 när bosniaker attackerades av serbiska styrkor i huvudsak från byarna Kravica och Ježestica, tidigt på morgonen den 7 januari 1993 så attackerade bosniakiska styrkor byn Kravica. Jezestica och Siljkovici. Enligt bevisningen som lades fram under rättegången mot den bosniakiske befälhavaren, Naser Oric så kam domstolen fram till att de lokala byborna och förutom de beväpnade män som redan fanns i byn hade stöd av den bosnienserbiska armén (VRS) och som en följd av de strider som hade tagit plats under sommaren 1992 så hade dessa byar bla Kravica fått militärt stöd i form vapen och träning, ett betydande vapenförråd fanns i Kravica och Šiljkovići. Förutom det som finns det klara bevis för att den bosnienserbiska armén fanns i området, enligt domarkammaren så är det oklart vem som ligger bakom destruktionen av hus och andra objekt i dessa byar eftersom den bosnienserbiska armén som gav understöd använde sig av tunga vapen.

Punkt 3: Haagtribunalens ”interaktiva karta” som finns på tribunalens webbplats innehåller faktafel när det gäller Srebrenica och de närliggande byarna. De är medvetna om dessa faktafel men har vägrat rätta de eftersom det finns ett stort antal serber som jobbar på OTP (The Office of the Prosecutor) åklagarämbetet, och detta kan ses som ett sätt för de att försöka jämställa angripare och försvarare.

Ett exempel på faktafel rörande Srebrenica är att på den ”interaktiva kartan” så står det att ”Från maj 1992 till februari 1993 ”muslimska styrkor” brände ner och förstörde flertal bosnienserbiska byar däribland Fakovići, Bjelovac, Kravica, Ježestica. “

Enligt den friande domen mot den bosniakiske befälhavaren i Srebrenica, Naser Oric så kunde inte åklagarsidan bevisa att bosniaker var ansvariga för förstörelse av dessa byar, eftersom serbiska styrkor använde tungt artilleri i byarna Fakovici och Bjelovac, serbiska styrkor använde sig också av stridsflyg. Domarkammaren slog även fast att dessa byar var ”Militariserade” d.v.s. att det fanns förråd av vapen och annat logistik på plats. Samt att serbiska styrkor använde dessa byar som startpunkt för artilleri och infanteriangrepp mot de närliggande bosniakiska byarna” därmed hade bosniaker i området alla rätt att försvara sig. (min anmärkning)

Källmaterial; domslutet mot Naser Oric, Paragrafpunkt ; : 103, 110, 112, 623, 625, 631, 637, 639, 641, 643-645, 649, 651-652, 658, 662, 664, 671, 674.) Läs också gärna Danijel Toljagas brev till ICTY.

Taget och översatt (med tillstånd) från Srebrenica Genocide Blog
Detta artikel publicerades 18 december 2012

Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag