Bosnia´s Chetnik Problem

Attack on N1 journalists last month in Dobrun

Last month´s attack on two Bosnian journalists in Dobrun, near Bosnia-Serbia border, at a place called Undrulje but dubbed by members of the Ravna Gora Chetnik movement as “Mala Draževina” (Little Draževina) shone a light at one of the most disturbing and frequently overlooked aspects of life in the Bosnian entity of Republika Srpska. The yearly commemoration of the Nazi-collaborationist Ravna Gora Chetnik movement and their leader Dragoljub “Draža” Mihailović in Dobrun, part of the Višegrad municipality, Višegrad and Dobrun were a scene of some of the worst atrocities committed against Bosniak civilians in the Bosnian war, as Predrag Blagovćanin points out resulting in the death of at 1.760 civilians (according to the Research and Documentation Centre in Sarajevo) of which at least 100 were children.

From last year´s gathering, Chetniks dressed in black paramilitary fatigues in Visegrad
From last year´s gathering, Chetniks dressed in black paramilitary fatigues in Visegrad

50 years earlier, during WW2 Višegrad and its Bosniak community was subjected to atrocities carried out by Chetnik forces in which over 3000 people; men, women and children were systematically killed. As historians Vladimir Dedijer and Antun Miletić point out in their book: Genocid nad Muslimanima (Genocide of the Muslims, Svjetlost 1990) Višegrad was a scene of a string of massacres carried out by Chetnik forces working under the protection of the Italian occupation force. Massacres in the summer, fall, and winter of 1941-42 where over 1500 people were killed and again in the fall of 1943 when 2000 people were killed by Chetnik forces. (By then the Italians had left Bosnia, the Axis and the war.) The description of the massacres of Bosniaks that took place throughout Eastern Bosnia during WW2 in Vladimir Dedijer and Antun Miletić´s book, the systematic nature of the mass killings and the ideology behind the genocide (The Chetnik ideoluges genocidal intent was clear, as seen by their instructions) as well as the names of the places: Višegrad, Foča, Goražde, Rogatica, Vlasenica,Čajniče and Srebrenica sends a chill down the reader´s spine, for those of us who have spent years learning about the genocide of the 90s the similarities are eerie.

As Blagovćanin points out in his article the gathering in Dobrun and the celebration of an ideology which during the the 90s (as was the case during WW2) and the iconography that followed with it was used as mechanism for ethnic cleansing which resulted in the death of close to 2000 people.  Sadly, gatherings of this nature still permitted by law, to this day there has not been a majority in Bosnian institutions for passing a ban on this kind and similar types of gatherings, commemorations and celebrations which mean to idealise fascist and quisling movements.

According to another Bosnian writer; Filip Mursel Begović, in an article on the 18th of March; according to some estimates there are tens of thousands Chetniks, they are mostly registered as members of “NGO´s” and are for the most part highly motivated, wearing uniforms with officer insignia on them which as Begović says; means that there is a hierarchy and a command chain, and when there is a hierarchy means that if you add guns we have a military formation. Begović also points out that; they wear fascist uniforms with labels that they had on in 1940s and 1990s when they engaged in mass slaughter and rape of Bosniaks. They are in Begović´s opinion the biggest security threat in Bosnia today.

Another overlooked aspect which Begović points to about Chetniks in Bosnia is the fact that in 2008 there were 60,000 registered so-called “long barrels” (duge cjevi)  i.e hunting rifles in Republika Srpska, eight years later no one knows the exact number but by now it could be double that. Many of the members of various Chetnik chapters around Republika Srpska are also members of various hunting associations and have legal firearms.

Despite the outrage the incident in Dobrun caused in many parts of Bosnia, and the despite the fact it´s known there are thousands of men in Republika Srpska who consider themselves part of this movement, many of them armed and in uniform, the minister of security: Dragan Mektić former member of VRS, Army of Republika Srpska, whose commander-in- chief was sentenced to 40 years in prison for persecution, murder, kidnapping, deportation, terror, and genocide carried out against civilian population of Bosnia and Herzegovina does not consider these men a security threat. Sadly, the political situation in Bosnia and Herzegovina, with all three ethno-nationalist blocks all equally corrupt means that high-ranking political appointments are rarely given to competent people and for the most part resemble more horse-trading then anything else. In all likelihood Mektić was a compromise, and questioning how his past as a soldier in an army where many of the men who now wear the Chetnik uniform served (and given the ideology at the heart of Republika Srpska ) reflects his performance as minister of security is not unreasonable.

It´s also not unreasonable to wonder what role these men, thousands of them would play should Bosnian Serb leader Milorad Dodik make good on his longstanding threat to secede from the rest of Bosnia and Herzegovina? Specially now that Serb nationalists and separatists don´t have the former JNA with it´s massive arsenal to back them. It should be said though that it´s a common held belief that Dodik´s threats of secession are a form of blackmail to use against the international community in Bosnia, much of it directed towards securing his own position and wealth and avoid ending up in jail should the day come and he has to pay for embezzling millions of taxpayer’s money during a decade in power in RS, a decade in which he has turned the entity into his own fiefdom.

As I wrote last year opposition politicians in RS have accused Dodik of turning the MUP RS (Ministry of the Interior) into his own praetorian guard and trying to silence critical voices by accusing them of calling for the destruction and undermining of the institutions of Republika Srpska, especially the Ministry of Interior. That accusation was levelled by Dragan Lukač, head of MUP RS, considered to be one Milorad Dodik´s closest aides.

And as I wrote in January Dodik-controlled media, including the Banja Luka-based Nezavisne Novine (which ironically translates to Independent Newspaper) has also accused his critics of working for “foreign centres of power” most prominently George Soros and his Open Society Foundation, which of course plays nicely with the  already  excesivly  paranoid Serb nationalist belief that the Vatican, CIA, IMF, Great Britain and of course Germany are working against the Serbs. Along with the “traitorous” and “conniving” Bosniaks and Croats all done in order to destroy the “great Serbian nation”. Conspiracy theories happily spread by Milošević´s media  during the wars of the 90s and now recycled by Dodik in order to keep people from asking why they don´t have any jobs and why their stomachs are empty while Mile Dodik flies around in helicopters, private jets, is driven around in limousines, and as Lily Lynch pointed out for The Balkanist in 2014: hypocritically  spending millions of their taxpayer money on consultants and lobbyists in Washington D.C all designed to keep him in power, while his media talks about western conspiracies intended to destroy the Serbs.

Milorad Dodik is used to manipulating  bone-headed Serb nationalists. Given the lengths he´s gone to in order to protect himself; his actions have crippled Bosnia and Herzegovina for the last 10 years, (with  considerable help from Bosniak and Croat nationalist politicians) it´s should not be inconceivable that he eventually goes too far.

The annual commemoration at Undrulje and the iconography used and the ideology behind the Chetnik movement is also stark reminder of what Bosniak returnees to this part of the Bosnia and Herzegovina have to deal with on a daily basis. Sadly during all the reporting and the outrage expressed over the incident in “Little Draževina” the media failed to interview any Bosniak returnees to Višegrad municipality and ask them about their experiences given that the municipality has now become a hub for adherents to an ideology fully comparable to the KKK and other white supremacists, with the added fact that the same ideology fuelled two genocides with 50 years apart. Needless to say, during those 50 years apart the movement was banned on territory of the former Yugoslavia and the republic of Bosnia and Herzegovina.

On 29th of August last year in Dobrun, not far from “Little Draževina” a memorial was erected to the 131 Bosniak civilians murdered in this village during the Bosnian war. The memorial was built on the grounds of the now re-built Emperor’s Mosque (Careve džamije), one of oldest mosques in Bosnia and Herzegovina built in 1445. (The mosque was destroyed by Serb extremists in 1992 along with all the other ones in Višegrad municipality and re-bulit in 2006) According to the president of the association „Dobrun – Stari grad“, Esad Hrustić, it was difficult to collect information on all the names of those killed in Dobrun. Most of it was done by interviewing the surviving family members of those killed in Dobrun, the list is not complete. According to Hrustić, they had to do something, “our ancestors, our brothers and sisters deserve that we finally do something like this”.

Memorial to the dead in Dobrun
Memorial to the dead in Dobrun

The ceremony was attended by Dobrun´s pre-war Bosniak residents as well as returnees to this part of Višegrad municipality. Like all Bosniak or rather non-Serb returnees to parts of Bosnia and Herzegovina that were “ethnically cleansed” by the “Great Serb” forces of Ratko Mladić and Radovan Karadžić the returnees to this part of Bosnia, one the very border with Serbia have been subjected to various forms of abuse. The emperor´s mosque, re-built in 2006 was vandalized last year. According to Bilal ef. Memišević, head of Višegrad´s Muslim Parish, unknown persons broke into the mosque, destroyed the windows, damaged the doors, destroyed the sound system, the computer in the mosque along with the lights as well as the carpets and stole a hundred meters of cable from the mosque. According to Memišević, the incident was reported to the police but he doubted that those responsible would be caught, given past experiences. Memišević pointed out that it was telling that the incident took place ahead of the annual ceremony commemorating the genocide of Bosniaks in Višegrad.

Socialdemokrati i nationalismens tjänst

Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid
Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid

 

“Vi har en socialdemokrat i Krister Kronlid som faktiskt sticker ut näsan i blåsten för oss och för detta skall han ha all heder precis som ALLA enskilda aktörer, journalister och politiker som förr och framöver stått vid vår sida…”.

Drago Drangel skriver på Sanning åt allas forum: (Från Expressens avslöjande)

 

Den socialdemokratiske kommunalpolitikern och riksdagskandidaten Krister Kronlids band till  folkmordsförnekare  i Sverige har återigen sett dagens ljus. Just det, detta är inte första gången. Jonas Paulsson och Alen Musaefendic skrev om det i Svenska Dagbladet 2012 (1) (2)  och jag skrev om det på min blogg. (1) (2) (3) Likväl så verkar han chockad över att någon skulle kunna peka ut honom för att ha samröre med folkmordsförnekare. Enligt två ganska så okritiska intervjuer med Bohusläningen & P4 Väst så  säger han det som hände I Srebrenica var ett folkmord och att alla diskussioner i Justitia Pax Veritas som hade med folkmordet i Srebrenica att göra handlade mer om det folkrättsliga perspektivet.

Vidare säger Krister Kronlid att ordföranden i Justitia Pax Veritas; Drago Drangel ”är en person med sunda mänskliga värderingar” som aldrig förnekat att ” 5 000-10 000 pojkar och män har mördats” likväl så hade enligt Expressens avslöjande samma Drago Drangel inga problem med att sprida revisionistisk material samtidigt som han var medlem i Sanning åt Alla! och vice ordförande i Justitia Pax Veritas. Enligt Expressen så kallar Drago Drangel folkmordet i Srebrenica för en ”myt” ”som utnyttjas i geopolitiska syften” Expressen kartläggning visade också att flygblad och folkmordsförnekande material delas ut vid strategiskt viktiga sammankomster såsom som en minnesstund för folkmordet i Srebrenica. Så det är uppenbart att det är någonting som stör Drago Drangel med folkmordet i Srebrenica.

Kronlid säger också att han tycker att det är bra att SVT valde att visa den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades eftersom den gav ett ”bredare bild av kriget”

Saken är bara den att filmen inte gav ”en bredare bild av kriget” den förklarade inte någonting, snarare så gav den en medvetet falsk bild av händelserna med avsikten att grumla till den vedertagna historiebeskrivingen och vi fick se i bästa sändningstid återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse. Filmen fälldes också av både den svenska och norska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord.

Under tiden som gick direkt efter sändningen så blev det allt tydligare att filmakarna hade återanvänt många av de konspirationsteorier som hade florerat i åratal på serbnationalistiska sajter och som understöddes av bla organisationer som folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project med Stephen Karganovic i spetsen. Med andra ord så gav Krister Kronlid sitt stöd till en film som genom att återanvända gamla överbevisade teser, serbisk propaganda och dramaturgiska knep försökte visa att det som skedde i Srebrenica var inte ett folkmord. Den norska Helsingforskommittén pekade på 25 (!) sakfel i filmen och ansåg att den liknade väldigt mycket den typen av propagandafilmer som kom när Slobodan Milosevic var vid makten.

Vidare så avslöjades det att flera av de som jobbade med filmen hade förnekat folkmordet i Srebrenica och hade tidigare själva varit propagandister under kriget.  Zorica Mitic en läkare från Belgrad, numera bosatt i Norge kände Ratko Mladic under deras tid i Knin 1991 verkade som en av ”konsulterna” i filmen. Hon har öppet förnekat folkmordet i Srebrenica vid flera tillfällen både i serbiska Pecat men också diverse Diasporasajter. Hon hade också varmt rekommenderat revisionistiska och folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project i bla Pecat. En annan konsult till filmen var Ozren Jorganovic som under kriget i Bosnien Hercegovina jobbade för den bosnienserbiska propaganda stationen Radio Ozren.

Filmakarana Oly Flyum och David Hebditch hade också valt att ta in information från en av de mest ökända folkmordförnekarna. Schweiz-baserade Alexandar Dorin, vars riktiga namn är Boris Krljic, en serbisk man ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica. Nämligen den om Ratko Mladic hade med sig bara ca 400 soldater till Srebrenica trots att det hade redan 2005 kommit fram att den egentliga siffran var 19 473 soldater. Detta efter att myndigheterna i Republika Srpska släppt namnen på de som medverkade i erövringen av staden och det påföljande folkmordet. I Sverige uppmärksammades detta I Sydsvenskan. En lista på ytterligare 892 personer misstänkta för att ha medverkat i massavrättningarna, vid sidan av de som redan var gripna släpptes också. Vidare så anser Dorin/Krljic att bara ca 2000 människor dödades och att samtliga var “muslimska soldater som dödades i strid” Allt detta var redan känt i april 2012 då filmen då filmen fälldes av granskningsnämnden.

Trots alla dessa avslöjanden och trots ett överväldigande kritik så har Krister Kronlid aldrig tagit avstånd från filmen, två år senare så hävdar han fortfarande att den ”gav en bredare bild av kriget” han har inte bett om ursäkt till de överlevande och de anhöriga från Srebrenica.

Enligt Kronlids intervju med P4 Väst så är den debattartikeln som han skrev ihop med Drago Drangel, ett verk som kom till som ett ”försvar av yttrandefriheten, och rätten att sända alternativa uppfattningar om saker som skett.” Saken är bara den att yttrandefriheten aldrig var hotad, det man vände sig emot var den uppenbara historierevisionismen lögnerna och folkmordsförnekelsen, och vilken kränkande effekt det hade på överlevare och anhöriga och sett till den händelseutveckling efter sändningen av filmen och allt vad man känner till om Sanning åt Alla! och ordföranden för Justitia Pax Veritas, Drago Drangel så är det svårt att tro att det handlade om ”försvar av yttrandefriheten” Det enda slutsatsen jag kan dra utifrån Kronlids egen utsago är det är okej trycka eller visa historierevisionism och folkmordsförnekelse och ifall man kritiserar det så är man en censsurivrare?

Däremot så kan jag hålla med Kronlid att det handlade om att få ut ett ”alternativ bild” av händelserna, i fallet Staden som Offrades en felaktig bild, därav Drago Drangels febrila försvar av filmen med bland annat debattartikel i SVT Debatt och attacker mot de som inte höll med Eva Hamilton. En av de som fick uppleva hur det var att inte dela Drago Drangels syn på dokumentärfilmen var Krister Kronlids partikamrat Bo Widegren som hade på sin blogg kritiserat Eva Hamilton för hennes försvar av filmen. Det dröjde inte länge förrän Drago Drangel och flera medlemar av Sanning åt Alla! attackerade Widegren verbalt, man kan se hela ordväxlingen på kommentarsfältet under artikeln.Widegren ska ha enligt honom själv raderat ett antal elakheter från Drago Drangel och en annan man men samtidigt gjorde efterforskningar om vilka dessa människor var. På kommentarsfältet skrev han senare att han hade:

fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel. I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig. Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla! Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning! Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien. Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Ironin blir allt större när man väl läser Kronlids och Drangels artikel som var paketerat precis som Kronlid säger som ”ett försvar av yttrandefrihet” och framförallt ett försvar av Eva Hamilton. Drangel och Kronlid skriver:

På SVT debatt, den 11 december, går en grupp vid namn ”Bosniska akademiker” till häftig attack mot SVT:s VD Eva Hamilton. Hon påstås bland annat vara ”maktgalen” och ”arrogant”. Hennes beteende är dessutom ”skamligt” och ovanpå det anklagas Eva även för att ”smutsa ner Sveriges internationella rykte” och bidra till ”den största journalistiska katastrofen som Sverige haft på länge”. Hamiltons ”brott” påstås alltså bestå i att försvara demokratin, det fria ordet och mångfalden inom journalistiken – något som uppenbart ogillas av ”bosniska akademiker” och, mer oroväckande kanske, också av Haagtribunalen.

Haagtribunalen skickade ett brev till Hamilton i slutet av november 2011 där hon kritiseras för att ha givit sitt tillstånd att sända dokumentärfilmen på SVT. Tribunalen och dess ”sponsorer” har dessutom önskemål om granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica och konflikterna i forna Jugoslavien.

Som jag skrev så paketerade Krister Kronlid och Drago Drangel sin artikel som ”försvar av yttrandefriheten och det fria ordet” och man är väldigt noga med att bara kritisera de bosniska akademiker som kritiserade Hamliton, man undviker så klart att kritisera den Norska Helsngforskommitens rapport om filmen som kom ut redan april 2011 där man listade 25 sakfel, man påpekar inte att filmen hade redan fällts av den norska motsvarigheten till den svenska granskningsnämnden. Kronlid och Drangel undviker att nämna att filmmakarnas argument hade redan då smulats sönder i debatter mot bla filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av filmen, man nämner inte att filmmakarna råkade ut för samma öde då de debatterade mot Alex Voronov: (1) (2) (3)

Vidare så nämner inte Krister Kronlid och Drago Drangel att flera utrikesreportrar var upprörda över att SVT sände filmen, journalisten och filmaren Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i ett flera sidor långt mejl, Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan skrev att det var gamla konspirationsteorier som hade sedan länge avfärdats, bosniske journalisten Mirsad Fazlic som medverkade i filmen hade tidigare i norsk media sagt att filmakarna och NRK, den norska televisionen, manipulerat handlingen i filmen. ”Visst visste jag att filmmakarna skulle även ha serbiska synpunkter men jag kunde inte ana att filmen skulle förvandlats till storserbisk propaganda”,

När det gäller brevet från ICTY så står det ingenstans om att man “vill ha granskning” av SVT framtida program, antigen så hade Kronlid och Drangel inte läst brevet ordentligt eller så valde de att förvanska det ICTY skriver. Dessutom så kommer brevet inte från själva tribunalen utan från ICTY Outreach Programme som är tribunalens kommunikationsavdelning, och för de som har läst brevet vet att det påpekas ett antal sakfel i filmen och vidare så önskar man möjligheten att lägga fram bevis nästa gång SVT visar en dokumentär som motsäger fakta som har fastslagits av tribunalen.  I brevet står det till och med att;

The Outreach Programme ifrågasätter inte rätten till yttrandefrihet eller SVTs rätt till att sända vilka program de vill, det skulle vara direkt olämpligt för mig att diktera för SVT vad de ska sända och ingår dessutom inte i våra arbetsuppgifter

Correns kulturchef Åsa Christofferson pekade på samma sak i sin kritik av Eva Hamiltons envisa försvar av filmen, d.v.s. att ingen från ICTY vill ”granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica” utan att som Åsa Christofferson skriver man vill ha en chans presentera sina resultat nästa gång SVT sänder program som motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY.

CJ Åkerberg gick så långt som att undra ifall Eva Hamilton hade ens läst det brev som ICTY hade skickat till NRK och SVT. Ingenstans i brevet står det att man vill ha granskning av SVTs program. Enligt Åkerberg hade Hamilton helt enkelt tagit på sig yttrandefrihetskoftan och hoppats att ingen skulle faktiskt läsa vad som faktiskt stod i brevet.

Däremot så reagerar man mot det faktum att över 8000 människor mördades och att filmen försöker introducera en kålsuparteori som går tvärtemot det som har fastslagits ”bortom varje rimlig tvivel” med hjälp av cirka 4000 vittnen, demografiska experter, DNA-specialister, FN-utredare och domare av högsta internationella rang under en period på 16 år. För övrigt så kom ICJ (The International Court of Justice) 2007 fram att det som hände i Srebrenica var folkmord. ICTY och ICJ är inte samma sak ifall Drago Drangel och Krister Kronlid nu undrar…

Drago Drangel i Expressens avslöjande
Drago Drangel i Expressens avslöjande

Varken Krister Kronlid eller Drago Drangel har dragit tillbaka sina felaktiga uttalanden om ICTY:s brev och har inte bemödat förklara eller visa var det skulle stå att man ville ha granskning av SVTs framtida program om Srebrenica. Gällande ”försvaret av yttrandefriheten” så kan man inte låta bli att påpeka att Expressens avslöjande visar att samtidigt som Krister Kronlid och Drago Drangel försvarade Eva Hamilton och yttrandefriheten så ägnade sig medlemmar av Sanning åt Alla! Med Drago Drangel och Goran Popov i spetsen åt påtryckningar mot media redaktioner som spred vad man ansåg var en felaktig bild. Expressen skriver:

 En artikel på aftonbladet.se från februari 2012 får ett ändrat innehåll efter påtryckningar från Justitia Pax Veritas. De dödshot som riktats mot Angelina Jolie efter hennes Bosnien-film “The land of blood and honey” beskrivs först: “Enligt uppgifter ska detta bero på filmens innehåll som på ett realistiskt sätt behandlar det bosniska kriget för 20 år sedan”. “Justitia Pax Veritas” gillade inte den formuleringen och flera personer från organisationen hörde av sig till Aftonbladet. Efter gruppens påtryckningar togs orden “på ett realistiskt sätt” bort. Drago Drangel jublade över ändringen: “Sanning åt alla!”, skrev han på Facebook efteråt.

Mejlbombningar. Organisationerna beskriver hur de skickar ut massmejl till “elit och beslutsfattare”. Drago Drangel skriver på Facebook: “… vi skriver, ringer anmäler, föreläser, ifrågasätter, klagar, berättar…”. Grupperna har bland annat uppmanat till påtryckningar mot TV4 och spred en hånande bild på reportern Rolf Porseryd.

Tyvärr för den som tror att det tar slut där så får den hålla i sig, för i samma artikel som försvar en historierevisionistisk, propagandistisk och folkmordsförnekade film så väljer Krister Kronlid och Drago Drangel att använda sig av uppsägningen av Björn Eklund i kölvattnet av Ordfrontskandalen och hans intervju med Diana Johnstone för artikeln ”Ljugoslavien” som kom i november 2003 som argument. Kronlid och Drangel skriver:

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Frågan som måste ställas till Krister Kronlid som socialdemokratisk politiker, vad är det som gör att han lockas till just Björn Eklund och dennes historierevisionism och folkmordsförnekelse? Precis som i fallet med Staden som Offrades så var aldrig yttrandefriheten hotad när det gäller Björn Eklund och Ordfrontskandalen. Eklund och Ordfront, gick flera omgångar mot Macej Zarmeba, (1) (2)  Gellert Tamas och Ed Vulliamy och förlorade, de förlorade så pass mycket att dåvarande chefsredaktören på Ordfront Leif Ericsson var tvungen att göra full avbön först i DN.se och sen i ( Ordfront Magasin 1/2004) och erkänna att Diana Johnstones bok var tendensiöst, dogmatisk och den avfärdade alla bevis som gick emot den tes som hon drev. Vidare så skrev Expressens Per Gillberg och Christian Holmén om Eklund också. I bägge fall så riktades kritiken mot de uppenbara lögnerna, historierevisionismen, folkmordsförnekelsen och den kränkande effekt det hade på de som hade fallit offren för de storserbiska pogromerna.

Björn Eklund tryckte inte en version som liknade filmen, han gick ett steg längre, enligt Johnstone var folkmordet en ”myt”, samma uttryck som Drago Drangel använde sig av, den som inte tror mig får läsa artikeln eller Johnstones bok som var grunden för artikelserien Johnstone går vidare och hävdar att ”koncentrationslägret Trnopolje i var inte i själva verket ett koncentrationsläger utan ett flyktingsläger och att det förekom inget systematisk dödande i lägret.” Enligt Johnstone så förekom de inga massvåldtäkter heller. Allting var en del av en “lysande mediakampanj för att rättfärdiga en militärintervention i forna Jugoslavien.” Detta är alltså en man som Krister Kronlid väljer att hänvisa till. Kronlid är en socialdemokratisk kommunalpolitiker och riksdagskandidat och han har inte en gång utan två gånger valt att använda sig av Björn Eklund som argument. Andra gången var det som svar till Alen Musaefendic och Jonas Paulsson i Svenska Dagbladet och då använde sig Kronlid av Eklunds  försvarstal från Journalisten.se publicerad 2006. Kronlid skriver:

Den avskedade journalisten beskrev entledigandet på följande sätt: ”Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. Istället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb. Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.

Vidare så anklagade han Jonas Paulsson för att vara en censurivrare pga. dennes kritik av en folkmordsförnekande, propagandistisk och historierevisionistisk dokumentär. Medan Björn Eklund och Diana Johnstone  är förkämpar för yttrandefriheten? Frågan är; vad är det Kronlid vill åt? Tycker Krister Kronlid att det är okej att Eklund tyckte att serbnationalistisk historierevisionism kunde få plats på Ordfronts sidor? Att det hade viss nyhetsvärde? Att det var okej att kränka offren för ett folkmord? Kränka deras anhöriga? Kränka offren för massvåldtäkter, att kränka fångar som mördades i Trnopolje Keraterm och Omarska och vars kroppar fortfarande grävs upp från massgravar runt om norra Bosnien och de som lyckades överleva och nu försöker återigen bygga upp sina liv?

Om man vänder på det och frågar Kronlid vad han skulle tycka ifall Aftonbladet.se DN.se eller Expressen.se bestämde sig för att publicera Robert Faurssions ökända brev till Le Mondé? Eller ifall svenska universitet bjöd in David Irving för att föreläsa om förintelsen, eller ifall svenska förläggare bestämde sig för att det publicera Frederick Leuchters: Auschwitz: The End of the Line: The Leuchter Report – The First Forensic Examination of Auschwitz?  Skulle Krister Kronlid då också ”stå upp för yttrandefrihet”? Björn Eklunds chefredaktör tog avstånd från honom och Diana Johnstones åsikter och flertalet av de som jobbade på Ordfront samtidigt som man gjorde uppror mot Eklunds och Johnstone lögner och historierevisionism.  Eklund har i sin tur har blivit en hjälte i serbnationalistiska kretsar här i Sverige.

Det måste återigen påpekas att yttrandefriheten aldrig var hotad, i den debatten som följde Ordfronts publicering så kläddes Eklund av då han var faktiskt tvungen att försvara det man hade tryckt, i en demokrati så har man rätten ifrågasätta och det var det man gjorde och där stötte Eklund på en vägg, han och Diana Johnstone hade inte belägg för sina argument. Lika lite som Ola Flyum och David Hebditich hade när man väl började titta närmare på de gamla lögner som de hade försökt presentera som ”ny sanning” eller för den delen Lennart Palm och Kjell Magnusson som fick rejält med stryk av bla Annika Hamrud och Emil Karlsson.

För att Eklund, Johnstone, Palm, Flyum och Hebdtich ska ha rätt innebär det att snart tjugo år av utredningar och rapporter skrivna av FN, EU, Human Rights Watch, Amnesty International, Röda Korset med mera skulle vara fel, att de drygt 4000 vittnesmål från, överlevande, förre detta soldater, ångerfulla bödlar, tidigare insiders, journalister, FN-soldater, och diverse experter under snart 20 år av rättegångar i Haag skulle vara bristfälliga, de DNA-specialister, demografiska experter ljud och bandupptagningar, dokument från serbiska och bosnienserbiska arkiv skulle vara manipulerade. George Monbiot skrev 2012 “att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, dessa människor har inga, det man har är folkmördarnas och folkmordsförnekarnas återanvända lögner blandade ihop med deras egna förvrängningar.”

2012 i sitt svar till Musaefendic och Paulsson så hävdar han att kritiken mot honom handlade inte om hans samröre med folkmordsförnekande förtryckargrupper utan dels för att han träffade “socialdemokrater i Republika Srpska” Jag försäkra Kronlid om två saker; 1) han blev inte kritiserad för att han träffade socialdemokrater i Republika Srpska. 2) De politiker han träffade var inte socialdemokrater. Sommaren 2011 så stängdes Milorad Dodiks SNSD av den Socialistiska Internationalen för partiets nationalistiska och extremistiska hållning. Balkanexperten Florian Bieber skrev då att det var föga förvånande med tanke på partiets nationalistiska retorik sen valen 2006 är det på tiden partiet stängdes av, att det har tagit så lång tid berodde på (falska) förhoppningar om att partiet skulle återgå till mer moderat politik. Tyvärr så så finns inga sådana indikationer och det var länge sen den fans någonting socialdemokratiskt i partiets politik. Första september 2012 så uteslöts partiet helt. The International Institute for Middle-East and Balkan Studies (IFIMES) baserad i Ljubljana, Slovenien skrev 20 februari 2012 i sin rapport om Dodik att;

Allvarliga frågetecken finns kring den socialdemokratiska aspekten av SNSD-s politik. Den har mer gemensamt med den franske ultranationalisten Jean Marie Le Pen och hans högerextrema Front National, samt den österrikiske högerextreme politikern Jörg Haider än det har med traditionella socialdemokratiska värden.

Bieber som är professor vid Centre for South-East European Studies at the University of Graz I Österrike säger vidare i en intervju för Institite For War and Peace Reporting 2 maj 2012 att SNSD-s partiledare Milorad Dodik är “berusad av den framgång han har med nationalism” och att det efter en viss punkt finns ingen återvändo, på det sättet så liknar Milorad Dodik väldigt mycket Slobodan Milosevic, som också började som en pragmatiker och teknokrat och kunde ha varit en enande politiker men bägge männen valde den enkla nationalistiska vägen. En del av den vägen innebär en flört med den extremnationalistiska delen av väljarkåren, en taktik som påminner om hur extremhögern i resten av Europa jobbar. “Här har Frihetspartiet varit mästerliga på att inte distansera sig själva från nationalsocialism samtidigt som man har varit noga med att deras politiker inte säger saker som bryter mot lagen. ”Det är ett skickligt sätt att provocera som får uppmärksamhet mobiliserar väljare som är ovilliga att acceptera det förra regimens brott, och för samman de som öppet tolererar krigsbrott och de som har ett ambivalent förhållande till det förflutna” säger Florian Bieber.

I juli 2012 avslöjade amerikanska Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska under ledning av SNSD och Milorad Dodik hade betalat ut stora summor pengar till ljusskygga organisationer var enda syfta var att sprida en falsk bild av folkmordet i Srebrenica. En månad tidigare hade partiets dåvarande talesperson Rajko Vasic ( i bild ovan med Kronlid ) skrivit en text där han uppmanade alla serber i RS att resa sig mot den kampanj som fördes av anhöriga, överlevare och andra aktivister som ville få ett slut på folkmordsförnekandet och den institutionaliserade historierevisionismen. Stop Genocide Denial översatte hela hans text till engelska och den kan läsas här (Länk)

Här följer några korta utdrag på svenska:

I månader nu, har bosniakiska organisationer genomfört en internationell, internetbaserad, Prijedor, Visegrad, Srebrenica-relaterade … aktiviteter där varje tum av Republika Srpska och varje serb bör märkas och anklagas för folkmord. Och serbiska fittor är huvudsakligen tysta. De väntar på Tomislav Nikolic att förneka folkmord för dem. Aktivism med vita armbindlar på sina händer, vita flaggor, minnesmärken som markerar offer för falska folkmord, märkning av årsdagar av obefintliga folkmord och liknande folkmord relaterad skit, är inte bara politisk aktivism utan påtagning av en mantel av självutnämnda offer, och inte bara projekt som finansieras av någon från det internationella samfundet, eller från Sarajevo, som syftar till att finansiera genomförandet av “Vit folkmord”.

Vita armbindlar, flaggor, Prijedor-årsdagar av folkmord mot muslimer och minnesmärken i Visegrad över offren för folkmordet är bara det första steget mot ett nytt Osmansk styre över Bosnien och Hercegovina, kristendom och serbiska folket. Detta är anledningen till serbiska fittor får inte vara tysta. De skiter på sig som en duva i Haag. Rädda att utlänningar ska anklaga dem för något.

Detta är alltså samma politiker som Krister Kronlid träffade i RS men när Expressen pratar med honom säger att det han och de personerna från Justitia Pax Veritas som han träffade “- Det som jag delar med de här två personerna från Justitia Pax Veritas som jag känner, det är ett intresse för balkanfrågorna, för Serbien framförallt. Vi brinner för samförstånd, mångfald och tolerans “ utan att nämna sina resor till Republika Srpska.

Sist vill jag också säga att Krister Kronlid har all rätt att hänvisa till Björn Eklund och andra konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare. Han har också rätt att träffa serbiska ultranationalister i Republika Srpska. Däremot så finns det väldigt många svenskbosnier som är här idag pga den politik som fördes av Milosevic och hans kilenter i Bosnien Hercegovina. Liksom dem så hamnade Milosevic  i Haag. Björn Eklund, Diana Johnstone, Lennart Palm och andra har gjort sin yttersta att  förminska hans och andras brott och flytta skulden över på offer. Många av dom som överlevde Omarska Trnopolje och Keraterm, Prijedor, Srebrenica, Sarajevo, Zvornik, Visegrad, Kozarac, Sanski Most, Derventa, Bjeljina, Doboj, Rudo, Zepa, Gorazde, Kljuc, bor idag i Sverige, jag är en av dessa och jag  har rätt att påtala när en svensk kommunalpolitiker i sin iver att “skydda yttrandefriheten”  försvarar en folkmordsförnekande och historierevisionistisk film och hänvisar till gång på gång till de som har gjort allt för att förminska vidden av Milosevic, Karadzic och Mladic brott och flytta skulden över från förövarna till offren och träffar de politiker som för vidare samma destruktiva nationalistiska politik som ledde till folkmord.

The trouble with Vuk and Tomo

253036_nikolic-jeremic-foto-oliver-bunic_f
Tomislav Nikolic and Vuk Jeremic

Imagine if twenty years after the Second World War, a German diplomat who also happens to be the chairman of the UN General Assembly decided to schedule a debate on the work and the findings of the Nuremburg trials. Also imagine if one of the main speakers was the German head of state, who during the war had been a member of the SS, the elite Nazi units responsible for a large number of the atrocities carried out during the war. If that´s hard to swallow then imagine if that same head of state had denied basic facts about the genocide committed and had insulted both the victims and survivors and also proclaimed that if he was proud of his service during the war and that he was only in the service of his people. If that´s hard to take in then imagine if the chairmen himself had on previous occasions directly insulted members other ethnic groups and exhibiting what can only be described as delusional frame of mine, where a specific ethnic groups is intentionally or un-intentonally compared to humanoid fantasy creatures. Or if that same chairmen had only recently insulted the victims, survivors of war crimes and the surviving family members by playing a particularly offensive military march that was usurped by extremists and became a backdrop for scenes of ethnic cleansing and genocide, calling it a “peace march” or that same chairmen on several occasions said openly that he is in the position he is so that he can further his own goals and that of his country.

By now you could be forgiven for thinking that such a person could never hold such an important position, a position where one is supposed to be impartial, willing to compromise, working in the interest of peace and someone who takes initiative but won´t put his own country´s interest first, you could also be forgiven for thinking that while it´s a fun hypothetical discussion, it´s really all moot point since something like that could never happened in real life, surely not at the UN!? Well perhaps not in 1965 but fast forward to 2013 sadly that is the reality which we find ourselves in. Vuk Jeremic a former Serbian diplomat is the current chairman of the UN General Assembly. In November 2012 he scheduled a debate at the UN about role and performance of international tribunals founded by the UN such as the ICTY, while I see no problem in debating the work, the successes and failures of international tribunals it´s hard for me to believe that Vuk Jeremic is all of a sudden interested in international law and justice. Well maybe he is, but his interest is selective at best.

In december 2012 Jeremic said on twitter that the blockbuster movie: The Hobbit: An Unexpected Journey, “holds important lessons for who is wrong and right in the issue of Kosovo.” According to Jeremic;  the book, and now the film, centers on ”the battle of the brave dwarves, determined to reclaim their stolen land from the evil Orcs and powerful dragon Smaug,” Jeremic went on to say that, the land that the dwarves want to reclaim in The Hobbit has a lot of gold, just as Kosovo holds the important Trepica mines complex. Yes that´s right he was comparing the plot of a fantasy adventure to the situation in Kosovo, where the Serbs were the brave dwarves and Kosovars the evil Orcs, the fact that he felt that he had to sneek in the comment about the disputed Trepica mines complex is just as bizzare, my guess is that he really felt he was on to something with his analogy and wanted to end it nicely. (also it shows that Serbia has very real intrests in Kosovo aside from simply claiming historical ties to the region)

While it´s easy to make fun of Jeremic and his misadventures the fact that the chairman of the UN General Assembly is comparing the situation in Kosovo with the plot of a fantasy adventure and that he is dividing ethnic groups in to good and bad, and in this case comparing the Kosovars to Orcs is should give people reason to pause and reflect on if Jeremic is really the men you want as the UNGA.  The fact that he decided that playing “March on the Drina” a Serbian military march from WWI, that was later usurped by Chetnik Royalists and Nazi Collaborators during WWII and by Serb nationalists during their latest campaigns in Bosnia didn´t seem to bother him. The song was banned after WWII due to its links with the Chetnik Movement and their genocidal campaign against Bosniaks in Eastern Bosnia. A campaign that would repeat itself fifty years later. In 1992 during the height of the struggle for a “Greater Serbia” Serbian parliament officially rejected it as a national anthem due to its provocative lyrics and history. Yet Vuk Jeremic had felt it was appropriete to play at the UNGA and also called it a peace march.

Two months earlier in november last year Jeremic got into a very public argument on twitter with Croatian-American lawyer Luka Misetic about the acquittal of Croatian generals Ante Gotovina and Mladen Markac ( Misetic was Ante Gotovinas defense council) and called the ICTY, a UN tribunal a “group of international criminals” it was in the wake of this that he scheduled the debate at UNGA, he also stated that “he would inflict serious damage to those crminals” prior to that he had to my knowledge expressed zero interest in the work of the ICTY or the ICJ. Well that´s not entirely true, as Serbian foreign minister, Jeremic asked the ICJ a court founded by the UN, to assess whether or not the unilateral proclamation of Kosovo’s independence was in line with international law. The answer he got from ICJ was that Kosovo’s proclamation was not a violation of international law, after which he has done everything in his power to downplay the importance of that rulling because frankly it does not suit his goal of thwarting the young Balkan state addition into the UN. He has personally said on several occasions that as long as he is at the UN he will not allow any decisions to be made about Kosovo without Serbia having a say in the matter.

Vuk Jeremic´s obsession with Kosovo can be traced back to his days as Serbian foreign minister; his hardline stance on Kosovo equaled that of Slobodan Milosevic and had brought Serbia on a collision course with the EU on several occasions, but to make up for that he and his former party have gained support from hardline Serb nationalists instead, not too much though as Boris Tadic Democratic Party lost last year’s elections to a real nationalist; Tomislav Nikolic is a former member of the Serbian Radical Party, a volunteer in Serbia´s aggression on Croatia and then Bosnia and former right hand man to suspected war criminal Vojislav Seselj. In 1993 Nikolic was made a Chetnik Vojvoda ( a Duke) by the president of the Central Fatherland Administration of the Serb Chetnik Movement who just so happened to be Vojislav Seselj, on Mountain Romanija outside of Sarajevo. He was made a duke for his “bravery and heroism” and for “showing by a personal example how one should fight for the Serb idea in the battles in Slavonia” More recently he has made headlines both in the Balkans but also in the international press for his outright denial of the genocide in Srebenica. For years the two men (Nikolic and Seselj) could be seen side by side often in the company of the current First Deputy Prime Minister of Serbia Aleksandar Vucic also a former member of the Serbian Radical Party, prior to that Vucic was most famous for his July 1995 remark in the Serbian Assembly that; ”If one Serb is killed in Bosnia, we will kill a hundred Muslims in turn!” This was days after the genocide in Srebrenica.

Vucic, Nikolic and Seselj, during their time in The Serbian Radical Party
Vucic, Nikolic and Seselj togheter, during their time in The Serbian Radical Party

On February 13th Serbian news-site B92 reported that Tomislav Nikolic would open the april 10th debate at the UN general assembly on the work of the ICTY. It´s not hard to imagine what his views on the work of the ICTY will be. During the war years Nikolic served as a volunteer in the various notorious Serbian units that attacked together with what was then The Yugoslav People’s Army Croatia in 1991. On 23 june 2005 Natasha Kandic filed a report in which she demanded that Serbia´s War Crimes Prosecution Office initiate an investigation in connection with the war crimes committed in Antin, Republic of Croatia, following the establishment of the Serb Authority (the authority of the Yugoslav People´s Army, JNA) over the territory of Eastern Slavonia in August 1991.

According to Kandic there was evidence and testimony of crimes commited against the civilian population of Antin, those crimes had been committed by members of the notorious paramilitary unit “Seselj´s Followers”, according to Kandic survivors of the crimes perpetrated mentioned amongst other Tomislav Nikolic who at the time (2005) was the vice-president of the Serb Radical Party. Kandic and The Humanitarian Law Center asked Serbia´s War Crimes Prosecution Office to investigate the security organs and the head of the Security Service of former Yugoslav National Army for covering the crime, and of the commanding officers of the YNA unit and of the volunteer units for failing to report the offenders and hand them over to the judicial authorities.

Kandic writes;

“The fact that almost all institutions of Serbia and the Military Security Service of Serbia and Montenegro have allegedly determined that they are not in possession of any documents implicating or linking Tomislav Nikolic with the war crimes points to, once again, the practice of covering up and denying the crimes committed by the Serb forces in the armed conflicts on the territory of former Yugoslavia. This is confirmed by the fact that the highest officials of Serbia have been hiding the documents about the participation of the members of the Ministry of the Interior in the slaughter of the Srebrenica Bosniacs for the last ten years. The fact that the organs of the military security are hiding the evidence of the criminal responsibility of the citizens of Serbia and Montenegro for the war crimes can be seen from the documents of the Ovcara case conducted before the war crimes chamber of the district court in Belgrade. According to the statement given by a witness, colonel Slavko Tomic, on 14 March 2000, he had, in 1992 or in 1993, informed general Aleksandar Dimitrijevic, the then head of the Security Service, about the shooting of the Croatian prisoners in Vukovar in November 1991.”

According to Kandic´s report Nikolic himself had on several occasions boasted of his war campaign against Croatia. In an interview given to the weekly NIN (19 June 2003), under the title “I went to war with a heart”, Tomislav Nikolic said:

“We proved our belief in the chetnik ideology, our membership in the Serb chetnik movement, during the war outside the territory of Serbia in accordance with the principles the chetnik movement was based on”

Kandic urged the War Crimes Prosecution Office also to review the transcripts of the session of the Assembly of Serbia where Tomislav Nikolic, a member of the Assembly, said that he had been in Srebrenica at the most difficult time and that he had been the last to return from Srebrenica. In her report on Tomislav Nikolic, Kandic continiues by saying;

“The suspicion that Tomislav Nikolic had taken part in the killing of civilians in Antin was first raised by Marko Korac, a member of the Assembly of Serbia, who told RFE (20 June 2005) that the data about what had happened in Antin would be “discovered in the weeks to come”, and by Beba Popovic, the chief of the Communications Bureau in Zoran Dindjic’s Cabinet, in the supplement to TV B92 “Insajder” program (16 June 2005). And lastly, there are the testimonies of the witnesses: “Tomislav Nikolic was in our village together with the chetniks when the most horrendous atrocities were committed to our neighbors”, claims Tadija Mijakic, from Antin, in a statement given to Vecernje novosti (18 June 2005). “I can’t forget him because it was he” (that is, Tomislav Nikolic) “who, together with the deputy chetnik voivode, Slobodan Miljak, forced us to clear the minefield in the present-day Matije Gupca street. We were saved from certain death by a Serb from Markušica who, while we were entering the brushwood, cleared the area by drawing a harrow over it”, says Mijakic about the time when about 50 inhabitants of Antin were killed.”

Kandic ends by saying;

”I have voiced my suspicion of Tomislav Nikolic’s involvement in the crimes in Antin publicly. It is a legal obligation of every citizen, mine in particular, as the director of the Humanitarian Law Center whose objective it is to document the violations of human rights in armed conflicts, to make public or to report any indication that a war crime had been committed. I have learned, from a number of independent sources that Tomislav Nikolic had personally participated in the killing of the old people in Antin. >From a number of members of the Assembly of Serbia I have learned that there had been rumors in the corridors of the previous Assembly of Nikolic having killed some old people and throwing their bodies into a pool. Allegedly, the members of the Serb Radical Party themselves were saying that Tomislav had done it. In his statement for B92 radio station, on 16 June 2005, the chief of the Communications Bureau in the Cabinet of the late Zoran Dindjic said that he had received the information about Nikolic’s participation in the killings in Antin from the former head of the State Security of the Ministry of the Interior of Serbia, Jovica Stansšic. From a number of independent sources I have received information that the documentation about Antin is to be found in the Military Security Service (MSS)

As for the perpetrators of the crimes, Serbia has been hiding and protecting them for 14 years. The Military Security Service of the Army of Serbia and Montenegro is in possession of the data about them. The Military Security organs of former Yugoslav National Army, who had conducted investigation of the scene of the crime, have submitted their findings to the higher security organs who, in their turn, were supposed to submit the documentation to the Security Administration of YNA. This documentation contains the names of the officer commanding the YNA unit in Antin, of the corps commander, of the security organs and the commanders of the chetniks and other volunteer units. These documents contain everything about Tomislav Nikolic, from the time he had come to Antin and who he had come with, to the names of the chetniks and other volunteers who had committed the crimes. There lie the answers and the evidence of the criminal responsibility or of innocence of Tomislav Nikolic.

”In view of the fact that the Prime Minister of the Republic of Serbia, Vojislav Koštunica, the Defense Minister, Prvoslav Davinic, the Justice Minister, Zoran Stojkovic, and the President of the National Council for Cooperation with the Hague Tribunal, Rasim Ljajic, have taken Tomislav Nikolic under their protection, they have an obligation to present evidence which will, beyond any reasonable doubt, confirm their statements concerning the innocence of Tomislav Nikolic.”

The fact that Kandic´s report on Antin and Tomislav Nikolic didn´t lead anywhere can be attributed to the fact that Serbia has yet to deal with its tainted past. Most of the nationalists who seized power in Serbia as communism collapsed remain there and have thwarted any effort that Serbia, it´s people and above all human rights advocate´s like Natasha Kandic and Sonja Biserko have put to making sure that the perpetrators of some of the most horrendous war crimes since the Second World War are brought to justice. Telling the truth about Serbia’s past is essential and Serbia´s failure to do that and the fact that the country´s political and intellectual elite has done everything in its power to marginalize the crimes committed and equalize the blame for the wars in former and it shows that rather than dealing with its past like Germany did post WWII Serbia and great many serbs would rather sweep what happened under the rug.

Serbia´s inability to properly deal with its past and the continued genocide denial and attempts at revisionism have hampered any attempts at a real reckoning of the past. Simply put, it´s impossible to expect any form “reconciliation” in the region when Serbia and great many Serbs continue to deny basic facts about the wars in former Yugoslavia and the genocide and ethnic cleansing in Bosnia and Herzegovina. In that sense Nikolic is the perfect man for Serbia. As I have written above one of the first things he did was to deny the genocide in Srebrenica. Prior to that he had in May 2012 said that Vukovar “was a Serb city and Croats have nothing to go back to there″ the statement was made in German newspaper Frankfurter Allgemeine Zeitung, later he denied that he made that statement but Michael Martens, the FAZ journalist who interviewed Nikolic, confirmed the authenticity of Nikolic’s statements. ”Audio recording of the interview exists, if there are any doubts,” said Martens, saying that Nikolic said there was no need to authorise the interview. In that same interview he said that Greater Serbia was his ”unrealized dream” while earlier in 2004 he said in an interview that the boundaries of Greater Serbia along the Virovitica-Karlovac-Karlobag line were not part of any imperialistic politics, but would always remain a ”dream” for him and other Radical leaders. (Yet he had no problems going to war over those borders,and accept the title of a Chetnik Duke for his “bravery and heroism” )

His conversion from a Serb radical and extreme nationalist to a “moderate” or a “progressive” follows a clear pattern, from 2008 and onwards he has tried to downplay his long-term association with the Serbian Radical Party. Excuse he gives for his past nowadays is that; well it was a time of war and that he was saying certain things simply because it was the official policy of that party, yet his political career with the Serbian Radical Party started in 1991 when he was made a deputy in the National Assembly of Serbia and lasted until 6th of September 2008. During that time he participated in a campaign which saw the non-Serb population of Eastern Slavonia “cleansed” and was for the most part in the company of warmongering racists and extreme nationalists and seemed happy to be there.

In later interviews since his split with the Serbian Radicals, whenever he was asked about his former statements on Greater Serbia he said that this was only in line with the party’s ideology, and that he had changed his mind on much of that, which in itself is contradictory since if he was only going thru the motions, he wouldn´t have to say that he had “changed his mind on all that” However in May 2012 after he won the Serbian elections he had no problems claiming that yet again that Greater Serbia was his unrealized dream and that there was nothing imperialistic about it. Yet for those of us who were on the receiving end of a Greater Serbian ideology that ripped thru former Yugoslavia with tanks, heavy artillery, war planes, concentration camps, rape camps and waged total war on its neighbors, it was not as pleasant as it was in  Nikolic´s mind. Which is why Nikolic statements about Vukovar and Srebrenica are so offensive, During the war in Croatia, Vukovar was under siege by the former Yugoslav army and rebel Croatian Serb forces as well various paramilitary units such as the notorious Arkans Tigers as well as Vojislav Seselj´s units, the city was surrounded for 87 days during which the JNA attacked from the ground, the air as well as units of the Yugoslav Navy, at most some 36 000 soldiers attacked Vukovar supported by heavy artillery, rockets and tanks and aircraft and naval vessels on the Danube. At the end some 1700 had died during the siege and the town was reduced to rubble with some 22 000 of its inhabitants ethnically cleansed after the fall.

This pattern would repeat itself during Serbia´s genocidal campaign in Bosnia and Herzegovina where the Yugoslav Army shelled cities, towns, and hamlets into submission all along the it´s border with Bosnia before setting loose Arkans and Seseljs men as well as numerous other paramilitary units that went in to ”cleanse” the area. This way Serbia and the Bosnian Serbs managed to ”cleanse” some 70% of Bosnia´s territory of its non-Serb population, mostly Bosniaks. All this was done with the goal of linking together ethnically cleansed part of Bosnia with that of ethnically cleansed parts of Croatia and transforming it into a ”Greater Serbia” the ”ethnic cleansing” of Eastern and North-West Bosnia took the lives of thousands of civilians, Serbian authorities also set up concentration camps where people were starved beaten raped and killed on a daily basis. Bosnian towns like Sarajevo, Gorazde, Srebrenica, Zepa, Bihac all suffered the fate of Vukovar. Sarajevo was under siege for three and a half years during that time much of the city was destroyed in deliberate terror campaign intended to make the live of its citizens unbearable and bring the Bosnian government to its knees. But nowhere was it as horrible and as desperate as in Eastern Bosnia and Srebrenica, a town which had long before the genocide that took place been dubbed the largest concentration camp in the world and as far back as 1993 Venezuela’s UN ambassador Diego Arria who visited the town wrote in his report that what was happening there was a slow-motion process of genocide. According to Arria, Shocking images of poverty, destruction, starvation and squalor were hidden from the public in 1993 and that the blue helmets in the enclave did nothing to prevent the “gradual genocide” that was taking place there.

The fact that someone who served as a volunteer in what can only be called a campaign of total war and genocide, where rape was used as a form of weapon, a weapon of terror, where persecution based on ethnicity religion and even gender was not a sideffect of war but the very tool of war. Where cruel and inhumane treatment of prisoners and terrorsation of the civilian population was a trademark, where the destruction of homes of and religous objects was seen as a necessery war objective, where wholesale massaceres were not only condoned but incouraged, and Nikolic himself is implicated in some of those crimes is now going to open a debate on the work of international tribunals at the UN general assembly is beyond surreal. Frankly words fail me, but then again given the record of the UN when it comes to the former Yugoslavia why should it be a suprise?

It´s also symptomatic of the entire failed approach of the “international community” in the former Yugoslavia. If were are honest Nikolic and Jeremic are as much a product of that failed policy of appeasment as they are of the rampant Serb nationalism. The very same ideology that was allowed with the help of the Yugoslav Army and the “intrenational community” to wage wars of aggression on it´s neighbors. Where much of the political and intellectual elite that was responsible for the rise of nationalism, the same elite that has build what Croatian historian Branka Magas calls a “bi-polar image of its national history” in which Serbs are the constant victims of aggression from numerious enemies including Serbia’s neighbours, faiths other than Orthodox Christianity, and the West in general are still there and are calling the shots behind the scenes. They know very well that the image of Serbia as the prepetual victim has now come under attack.

During it´s now twenty years of existence the ICTY has after some 160 trials and some 4000 witnesses established what happened in former Yugoslavia, and who was responsible for what. In most cases it was written in black and white, the responsibility for the violent breakup of Yugoslavia falls on Belgrade, the aggression on Croatia, the genocidal campaign in Bosnia, the campaign of ethnic cleansing in Kosovo all left a paper trail leading back to Pale and more importantly Belgrade. It´s getting harder and harder for Serbia and it´s corrupt intellectual and political elite to re-write the past, that does not mean that they are not trying to.

In one of the more bizzare cases of attemped revisionism Ejup Ganic former member of the bosnian presidency was arrested at Heathrow airport in march 2010, at the request of the Serbian war-crimes prosecutor. According to the extradition request Ganic was wanted for the deaths of Yugoslav army soldiers at Dobrovoljacka Street on may 3th 1992. Ganic was forced to stay in London for five months while british courts decided his fate. In the end it turned that the only thing he was guilty of, was defending his country on 2-3 may, against an invasion that was to start with an all out assault on Sarajevo. The court in London and Senior District Judge Timothy Workman found that there was no evidence to support an extradition and that the Serbian war-crimes prosecutor´s actions were politically motivated and that what had happened here was tantamount to ”an abuse of British legal process”.

The motive was simple; prior to Ganic´s arrest a debate raged in Serbia on whether Serbia should pass the European parliament’s resolution condemning the genocide in Srebrenica, Serbia´s nationalist guru Dobrica Cosic weighed in by saying that; Serbia should never accept the lies about Serbs committing genocide in Bosnia’, because this would make the Serbs a genocidal nation on a par with Nazi Germany. (Pecat, 12 February 2010.) Before him Cedomir Antic, a well known nationalist and serbian historian wrote that; by having the Serbian parliament finally accept that what happened in Srebrenica was indeed genocide, Belgrade will accept also collective responsibility on the part of Serbia and Republika Srpska for the crimes their armies committed in Bosnia-Herzegovina (Vreme, 4.2.2010)

On august 15 2010 Christian Schwarz-Schilling who had 2006-07 served as High Representative for Bosnia and Herzegovina wrote an op-ed peice in the german newspaper Süddeutsche Zeitung where he summed up the verdict and the reasons for which Ganic was arrested.

Schwarz-Schilling writes:

The second court decision, issued by a London court after a careful examination, ruled as follows: It has freed Ejup Ganic, who at the request of Serbia had been arrested in London on March 1st and was to be extradited to Belgrade as a suspected war criminal. The court determined that there is no evidence that Ganic had in fact committed the alleged war crimes in May 1992. The judge found that it was not legally valid evidence, but political motives that led the Serbian Public Prosecutor to make false allegations; according to the judge, this was an abuse of British legal process.

The grounds for London Judge Timothy Workman’s judgment also showed that the Serbian side, behind the back of the court, had attempted to cut a political deal with London and Sarajevo: Belgrade would withdraw the request for extradition, if Ejup Ganic were put on trial in Sarajevo and if the Bosnian government would signal its approval of the inadequate declaration adopted by the Serbian Parliament on the massacre in Srebrenica, which avoided using the word “genocide.” This attempt demonstrates in what low regard the Serbian government holds the rule of law in London; of course, the court turned down such a request.

Given Jeremic´s and Nikolic past there should be no doubt that the reason for this debate is to yet again try to equalize the guilt for the wars in former Yugoslavia. This time they have the opportunity to do so at the United Nations General Assembly.

Nationalism Separatism Rasism Folkmord och ”Boss Mile”

Potocari 10 juli 2012
Potocari 10 juli 2012

Efter de bosniska lokalvalen i oktober så uttryckte jag vad man skulle kunna kalla för försiktig optimism om man den politiska låsningen som har förlamat Bosnien Hercegovina i över sex år nu var äntligen på väg att släppa. Optimism för att den serbiske nationalisten och separatisten Milorad Dodik och hans parti led en valförlust i oktober, Dodik har sedan han kom till makten i den bosniska entiten RS (Republika Srpska) varit ett splittrande element i bosnisk politik. Efter oktobervalen så hade hans parti SNSD (de oberoende socialdemokraterna) förlorat i över tjugo kommuner. Politiska analytiker i Bosnien tolkade hans nederlag som ett bakslag för Dodiks nationalistiska politik som på sex år har inte på någon sätt medverkat till att faktiskt förbättra situationen för medborgare i Bosnien som helhet. Försiktighet pga. att Daytonavtalet och uppdelningen i två entiteter har lämnat landet lamslaget men framför allt så har den författning som kom till som en följd av Dayton kunnat missbrukas av korrupta politiker, Dayton var aldrig tänkt som en permanent lösning utan som en temporär lösning som skulle kunna garantera stabilitet genom en övergångsperiod i ett land som hade slitits sönder genom en aggression där Belgrad med stöd av bosnienserbiska nationalister ledda av Radovan Karadzic och hans militära ledare Ratko Mladic på ena sidan och kroatiska nationalister som fick moralisk och logistisk stöd från Kroatiens president Franjo Tudjman.

Det är svårt att peka några förbättringar som har skett sedan Dodik kom till makten i RS. Hans nationalistiska retorik och hans flört med Belgrad har vunnit röster bland hårdföra serbiska nationalister däremot så har det förutom handskakningar och fototillfällen inte faktiskt medfört någonting positivt för regionen. Serbiska ekonomer som har analyserat det avtal som RS slöt med Belgrad redan 2006 har inte lett till någonting konkret, däremot så har det försämrat relationerna mellan Sarajevo och Belgrad, relationer som Belgrad borde sikta på att förbättra med tanke på att Serbien låg bakom aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som syftade till att dela upp Bosnien och länka ihop dessa områden med områden som man hade erövrat i Kroatien. Det är frustrerande att ständigt behöva gå tillbaka till kriget på 90-talet men för att kunna förstå dagens situation i Bosnien så ter det sig närmast oundvikligt att man tar sig tillbaka till krigsåren.

Slutgiltiga målet med den serbiska krigsföringen i Bosnien men också Kroatien var att skapa ”en stat för serber” ett etnisk ren stat, med andra ord ett ”Storserbien” och i praktiken innebär det påtvingad massdeportation av icke serbisk befolkning d.v.s. ”etnisk resning” som innebär att man skapade en tillvaro för dessa människor som gjorde det omöjligt för de att stanna kvar, terror var redskapen man använde för att uppnå dessa mål, tusentals människor främst bosniaker, mörades i städer runt om i Bosnien främst östra och nordöstra Bosnien som blev snabbt offer för ett kampanj i vilken den dåvarande jugoslaviska armén och diverse paramilitära grupperingar från Serbien, med moralisk ekonomisk och logistisk stöd från Belgrad gick över gränsen för vad som var då ett internationellt erkänd stat och begick systematiska övergrepp mot den då främst bosniakiska befolkningen, tusentals människor mördades och tusentals fler fördrevs, där våldtäktsläger och koncentrationsläger inrättades och ett icke-laglig bosnienserbisk rebellarmé som under kontroll av Belgrad ( för att inte tala om den militära, ekonomiska, och framförallt moraliska och logistiska stöd den bosnienserbiska rebellarmén åtnjöt från Belgrad) initierade en tre och halv år lång terrorkampanj mot civilbefolkningen i städer som Sarajevo Bihac Srebrenica Zepa Gorazde som kulminerade med folkmord i Srebrenica och Zepa i juli 1995. Under snart 16 år har det i över 160 rättegångar kommit fram med all tydlighet att kriget i Bosnien och folkmordet på bosniaker som var slutresultatet av denna krigsföring samt aggressionen mot staten Kroatien planlades och sattes i verk med moralisk, materiell och finansiellt stöd från Belgrad.

Rättegången mot förre detta stabchefen för det gamla jugoslaviska armén Momcilo Perisic visade att han agerade som samordnare och den som framförde Krajina serbernas och bosnienserbernas rebellarmé krav om diverse form av stöd till Belgrad. 2007 så fann ICJ (The International Court of Justice) också i Haag att Serbien var skyldig till att ha undlåtit att förhindra folkmordet i Srebrenica. ICJ kom fram då till att Serbien och dess regering inte hade använt sig av sitt inflytande över bosnienserberna för att förhindra folkmordet i Srebrenica. Vidare så har man i Haag fastslagit att det som pågick i Bosnien Hercegovina har en internationell konflikt, internationell på det sättet att flera olika länder hade väpnade styrkor på mark som aktivt deltog i strider i Bosnien Hercegovina. ( FN-trupper räknas inte)

Det glöms väldigt ofta att den bosniska armén var den enda legitima väpnade styrkan i den här konflikten, de olika kroatiska förband som fanns på plats samt den serbiska rebellarmén var inte internationellt erkända väpnade styrkor. De sakande legitimitet och det visades också i Dayton då istället för Radovan Karadzic och Mate Boban, så fick Slobodan Milosevic och Franjo Tudjman förhandla med den bosniske presidenten Alija Izetbegovic som var den ende internationellt erkände ledaren, Karadzic och Boban får i allt väsentligt räknas som rebelledare eller separatister.

2006 publicerade Human Rights Watch en av de mest komprehensiva studier som har gjorts om kriget i Bosnien och ICTY:s arbete och man kom fram till inte mindre än fem domar där man kom fram till att väpnade styrkor från antigen Kroatien eller Serbien fanns på plats i Bosnien trots att de hade inga som helst skäl till det, enligt internationellt lag så räknas det som angrepp mot ett lands suveränitet att ha ett annat lands armé på sitt territorium. Det måste också tilläggas att studien publicerades 2006, detta var innan domen mot Momcilo Perisic. I domen mot Dusan Tadic från 1999 så skrev tribunalen bla;

man kan visa att den jugoslaviska armén hade kontroll över de bosnienserbiska styrkorna, kontrollen manifesterades genom bla finansiellt och logistisk stöd men också och det är kanske det viktigaste av allt, den allmänna riktningen i vilken den bosnienserbiska rebellarmén tog, koordination och allmänna tillsyn av dess aktiviter och stridsoperationer 

En sammanfattning av alla fem domar kan hittas här på Srebrenica Genocide Blog. Serbiens relation till Bosnien efter Dayton kan inte klassas som vänskaplig eller produktiv, Serbiens president Slobodan Milosevic greps 2000 och fördes till Haag, där han åtalades för bla brott begångna i Bosnien, däribland folkmord i sju bosniska kommuner.

Milosevic dog 2006 innan domen kom, ett dom hade kunnat bana vägen för en mer vänskaplig relation men framför allt så hade den hjälpt såren läka och sett till att offren och de anhöriga hade fått se en av krigets arkitekter få den dom han förtjänade. Tyvärr så uteblev det, och man kan inte påstå att Serbien har på allvar tagit itu med sitt förflutna. Man såg till att skydda bla Ratko Mladic och Radovan Karadzic, och man höll undan viktigt bevismaterial från Haagtribunalen. Bevismaterial som hade kunnat hjälpa Bosnien i dess fall mot Serbien i ICJ, sammanträdesprotokoll från den dåvarande jugoslaviska försvarsrådet, ett råd där Serbiens högsta militära och politiska ledare deltog. Det hade också kunnat användas mot en rad åtalade i Haag däribland Slobodan Milosevic, man hade också kunnat väcka åtal mot de högsta serbiska militära och politiska ledare som deltog beslutsprocessen och därmed gjorde sig medskyldiga till de brott som begicks i Bosnien och Kroatien.

Faktum är att många av huvudarkitekterna för det lidande som den storserbiska projektet åsamkade civilbefolkningen i Kroatien och Bosnien Hercegovina. Personer som Blagoje Adzic, Zivota Panic, Momir Bulatovic, Zoran Lilic, Veljko Kadijevic och Dobrica Cosic och en lång rad andra figurer som hjälpte till att utforma den storserbiska stridsplanen. Förutom försöken att komma undan med skulden för vad som hände i framför allt Bosnien så har man aktivt försökt jämställa angripare och försvarare.

I maj 2010 så greps Ejup Ganic på Heathrow på den serbiska regeringens begäran som ville få honom utelämnad till Serbien för att ställas inför rätt för mord på jugoslaviska soldater i maj 1992 efter den misslyckade kuppen mot den bosniska regeringen. För många var detta bara en fortsättning mot serbiska aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som förs på flera olika plan. I maj 2010 så greps Ganic i London, och fick tillbringa fem månader i London i väntan på att brittiska domstolar skulle avgöra hans öde. I slutändan visade sig att det enda han hade gjort sig skyldig till var att; han försvarade sitt land den 2-3 maj 1992 mot en invasion som skulle starta med en statskupp där Bosniens huvudstad skulle intas, delas och dess ledare fängslas, alternativt avrättas. Sarajevo utsattes för ett fullskaligt offensiv den 2 maj 1992, ledaren för offensiven var general Milutin Kukanjac och hans Sarajevo- baserade andra militärdistrikt som hade en garnison i staden, i stadsdelen Bistrik samt Marsalk Tito barackerna i staden och därifrån började jugoslaviska soldater ge sig ut mot stadens centrum och attackera strategiska mål så som huvudpostkontoret som sattes i brand, regeringsbyggnaden, stadshuset, och andra viktiga objekt kom under attack inifrån staden medan jugoslaviskt artilleri gav understöd och bombarderade staden från bergen ovan.

Samma dag greps Bosniens president Alija Izetbegovic av den jugoslaviska armén när han landade på Sarajevos flygplats. Den jugoslaviska armén hade tagit över flygplatsen och nu hade man Bosniens statschef i förvar. Detta var en attack mot ett suvären stat, den jugoslaviska armén hade ingen legitimitet längre i Bosnien och dess rörelser runt om i Sarajevo var starkt begränsade, det som hände 2 maj var ett angepp mot ett legitimt och demokratisk vald regering. Som tur var så lyckade stadens försvarare bekämpa Milutin Kukanjac andra armékår och omringa de i Bistrik. Sarajevos smala gränder gav försvarana övertaget mot Milutin Kukanjac andra armékår.

Domstolen i London som fick avgöra Ganic öde, d.v.s ifall denne skulle utelämnas till Serbien kom fram att det fanns inga bevis att Ganic hade begått de brott som han åtalades för, istället kom domaren Timothy Workman fram till att den serbiska åklagaren som utfärdade arresteringsordern gjorde det på politisk grund. Enligt Workman så var det som hände i själva verket ett missbruk av det brittiska rättssystemet (”an abuse of British legal process”.) Enligt Workman så var det hela ett politiskt spel, det visade sig att Belgrad hade utfärdat arresteringsordern för att kunna använda det i en kohandel med Sarajevo.

Håll i er nu; Serbien skulle dra tillbaka sin begäran ifall Ejup Ganic ställdes inför rätta i Sarajevo för brott begångna maj 1992 och ifall den bosniska regieringen inte protesterade mot den deklaration som det serbiska parlamentet antog om Srebrenica, där man fördömde ”massakern” men uttryckligen undvek använda orden FOLKMORD. Enligt Workman så var detta bara ett bevis för hur lite respekt Serbien hade för det brittska rättsystemet.

Den 15 augusti skrev den förre EU-representanten i Bosnien, tysken Christian Schwarz-Schilling ett debattinlägg i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung där han förklarade vad det var som egentligen låg bakom gripandet av Ejup Ganic, förutom den ovannämnda kohandeln så tog Schilling upp det aldrig besegrade serbiska nationalismen. Enligt honom så är största problemet i regionen just det faktum att Serbien aldrig har förlikat sig med sitt förflutna, och lagt den bakom sig, istället försöker man fortfarande påverka den politiska situationen i Bosnien och Kosovo. Schilling nämner den ideologiska rigiditeten hos den politiska och akademiska eliten. Många av dessa människor spelade framträdande roll under de mörka åren på 90-talet då Serbien gjorde sig skyldig till aggression mot flera av sina grannländer, däribland Bosnien. Då det stod klart att Ganic skulle släppas så orsakade det ett ramaskri i bla serbiska medier, det serbiska radikala partiet Vojislav Seseljs parti, men också i den serbiska regieringen där dåvarande presidenten Boris Tadic utrikesministern Vuk Jeremic men också Milorad Dodik gjorde sitt bästa för att presentera detta som ännu en anti-serbisk konspiration där man helt struntade i att faktiskt nämna att domstolen i London tittade noga på bevisningen man fick från Belgrad och att Ejup Ganic tillbringade fem månader i London under den bisarra rättsprocess, där man inte kunde hitta några som helst bevis utan konstaterade istället att den serbiska begäran var politiskt motiverad.

Tyvärr så tar det inte slut där, i mars 2011 så greps den pensionerade bosniske generalen Jovan Divjak på flygplatsen i Wien, den österrikiska polisen agerade på en efterlysning från Interpol. Det visade sig att den serbiska åklagarmyndigheten hade återigen utfärdat en arresteringsorder mot en av de som var inblandade i försvaret av den bosniska huvudstaden 2-3 maj 1992. I fall gripandet av Ejup Ganic sågs av de insatta som ett politisk motiverad så kan gripandet av Jovan Divjak endast ses som Kafka liknande mardröm. Civil Rights Defenders Robert Hårdh konstaterade  på sin blogg att detta var fjärde gången i rad som den serbiska åklagarmyndigheten med politik och inte juridik för ögonen.Enligt Robert Hårdh så hade ICTY hade redan 2003 kommit fram till att det fanns inga skäl till att väcka åtal mot Divjak. Enligt ett avtal som ingicks i Rom 1996, mellan Serbien Bosnien och Kroatien för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. Även Natasha Kandic huvudansvarig för Belgrad baserade- Humanitarian Law Fund säger att det är svårt att förstå hur Divjak kunde ha gripits ett år efter att fallet mot Ejup Ganic lades ner, enligt henne är det uppenbart att beslutet att gå vidare är politiskt motiverad.

Den bosniske journalisten Omar Karabeg flög i mars 2011 till Wien för att prata med general Divjak som var förskansad i den bosniska ambassaden medan den österrikiska rättvisan avgjorde hans öde, likheterna med fallet Ejup Ganic var slående

Divijaks version skiljer sig väsentligt från det serbiska åklagarämbetets version. Enligt Divjak så försökte den dåvarande jugoslaviska armén ta kontrollen över staden. Det bosniska territorialförsvaret hade försatt i blockad hela sex armébaser i Sarajevo och det var tänkt att den jugoslaviska armén skulle lämna staden och Bosnien i slutet av maj 92. I slutet av april så kom den jugoslaviska arméledningen i staden överens med den bosniska regieringen om att den jugoslaviska armén inte skulle få röra sig fritt runt om i stan, förutom ambulanser och mattransport då armébaserna saknade egna kök för bespisning av de soldater som fanns där. Allt skulle först behöva godkänns av de lokala myndigheterna. Artilleriattacken mot staden började 2 maj kl 3 på morgonen och varade i två timmar, målet var presidentbyggnaden och stadkärnan, särskilt gamla stan och nyare delar av Sarajevo.

Målet med artilleriattacken var att bana vägen för ett markoffensiv. Samma morgon utsattes postbyggnaden för sabotage. Det var ett insidejobb, som gjorde att 60 000 telefonlinjer i gamla stan kapades, vilket gjorde det omöjligt för territorialförsvaret att hålla kontakt med resten av sina enheter i gamla stan. Enligt Divjak så fanns det ett antal jugoslaviska arméenheter ute på gatorna i Sarajevo och de kom från olika håll, från Bistrik, från armébasen i Lukavica, Marsalk Tito barackerna inne i stan. 29 april hade en specialtrupp från Nis, Serbien anlänt till Sarajevo och förskansade sig i en armébyggnad bara ett par hundra meter från presidentbyggnaden. De jugoslaviska trupper som befann sig ute på gatorna hamnade snart i strid med olika grupper av försvarare, däribland territorialförsvaret, gröna baskrar, polisens anti-terrorist styrka och andra grupper.

Enligt Divjak så backade de jugoslaviska enheterna då de stötte på motstånd, med största sannolikhet så hade man underskattat motståndet.
Det verkar som om tanken var att ett antal elitenheter som den från Nis skulle göra grovjobbet, man lastade ett antal pansarfordon fulla med elitsoldater och begav sig mot gamla stan och räknade med att det skulle räcka med överraskningsmomentet, man skulle inta presidentbyggnaden och gripa regeringsmedlemmarna samtidigt som de övriga enheter som var utspridda över stan skulle aktiveras och inta strategiska mål runt om i Sarajevo och i ett enda slag göra slut på den nyfödda staten. Istället så hamnade man i eldstrid och det hade man inte räknat med, hela förvärrades av det faktum att för att hjälpa de elittrupper som nu var belägrade så sickades ut nya som i sin tur hamnade i den pågående eldstriden samtidigt som den jugoslaviska arméns artilleri besköt staden från bergen ovan.

Enligt Divjak så var det omöjligt för någon att ge order om en attack mot kolonnen, just för att det var svårt att samordna någonting alls och för att det fanns ett antal grupper försvarare som hade spontant samlats i gamla stan den 2-3 maj just för att stoppa den jugoslaviska armén från att inta presidentbyggnaden. Divjak tror också att det hela kunde ha undvikits, ifall den jugoslaviska armén inte börjat granatera staden och bege sig med pansarfordon fullastade med soldater och vapen mot Sarajevos gamla stan och bla presidentbyggnaden. Man borde inte heller ha granaterat staden från bergen och saboterat huvudpostkontoret. Gripandet av president Izetbegovic som var ett statschef samt den avtalade utväxlingen borde inte heller ha skett, den jugoslaviska armén hade ingen rätt att kvarhålla Izetbegovic. De borde överhuvudtaget inte befunnits ute på gatorna, enligt det avtal som man hade slutit. Vad gjorde den jugoslaviska armén 2 maj 1992?

Ett år tidigare, 2010 då Ejup Ganic greps rapporterade Roy Gutman att juridikexperter ansåg att ifall Serbien hade nya bevis mot Ganic så borde man vänt sig till Haagtribunalen, eftersom de har hand om brott begångna under de olika krigen i forna Jugoslavien. Däremot så skriver Gutman att det skulle vara lönlöst då Haagtribunalen har redan undersökt fallet med de döda jugoslaviska soldaterna och kom fram till att skulden ligger hos den jugoslaviska armén som bröt mot det avtal som hade ingåtts om en fångutväxling där president Izetbegovic skulle friges mot att Kukanjac fick fri lejd ur Sarajevo. Enligt de dokument som Gutman hade fått se så ansåg tribunalen att de bosniska styrkorna hade all laglig rätt att attackera konvojen, då konvojen utgjorde ett findestyrka.

Historikern Branka Magas skrev 2010 att gripandet av Ganic var bara ett första steg i Belgrads plan att åtala alla medlemmar av det bosniska presidentskapet vilket i sin tur skulle göra varje bosnier som slogs för sitt land medskyldig. Genom att väcka åtal mot Ganic (och sen också mot Divjak) så har Serbien brutit mot den så kallade Rom-avtalet från 1996 som skrevs under av Bosnien Kroatien och Serbien, den så kallade ”Rules of the road” innebär att dessa länder har skyldighet att först vända sig till Haagtribunalen innan man väcker åtal, i fallet Ganic så struntade Serbien att göra det och gjorde sig skyldigt för brott mot internationell lag. I Bosnien, bosniakiska kroatiska men även serbiska medlemar av det krigstida bosniska presidentskapet fördömde Ganics gripande som de såg som ett sätt för Serbien att kriminalisera den Bosniska statens motstånd mot Serbiens aggression 1992-95.

Ivo Komšic, (Kroat) liksom Ganic medlem av Bosniens krigstida presidentskap, sa till lokala medier att: “detta är ett försök att visa att försvar mot angrepp är ett brott. Det är chockerande att se en respekterad medlem av det internationella samfundet som Storbritannien gå med på det. ”Mirko Pejanovic, (Serb) en annan medlem i krigstid presidentskap instämde: “utfärdande av arresteringsorder för gripandet av försvarare av Sarajevo och Bosnien-Hercegovina är ett försök från Serbien att revidera historien och att presentera kriget i vårt land som ett inbördeskrig där alla parter var lika skyldiga” Pejanovic uttryckte sin oro för effekten som Ganic gripande skulle ha för Bosniens inre stabilitet”, Man kan bara undra varför de brittiska myndigheterna har tillåtit sig att engagera sig i Serbiens farliga spel.”

Frågan måste ställas varför vill då Serbien ha Ganic och sen Divjak utlämnade? Varför är Ejup Ganic som inte längre spelar någon roll i bosnisk politik så viktig, han spelade visserligen en roll i försvaret av Bosnien under kriget 1992-95 ett krig som startades av Serbien och Milosevic. Det enkla svaret är att man gör det av rädsla. De nationalister som tog över makten i landet efter kommunismens fall är fortfarande där, de flesta i alla fall och enligt Branka Magas är de rädda för att de har under en väldigt lång tid försökt bygga ett bi-polär bild av Serbien och dess historia, en historia i vilken den ena polen står för ett slags helgonliknande oskyldig serbisk nation som lever under ständigt hot från sina grannar som representerar den andra polen. Tron som skiljer sig från den ortodox-kristna och västvärlden generellt representerar också ett hot. Den bilden som fortfarande delas av många serber både i Serbien men framförallt i den serbiska diasporan, har sett den bilden naggas ordentligt i kanten av de mängder av brott som begick under framförallt Bosnien-kriget.

Faktum kvarstår att Serbien inledde vad Magas beskriver som ”folkmordiska krig” (genocidal wars) under samma tid som den europeiska kontineten i övrigt befann sig i fred och sen när allt var sagt och gjort så insåg man att de brott som man hade begått kunde inte sopas under mattan. Ändå sedan ICTY och ICJ (International Court of Justice) kom fram till att serbiska styrkor begick folkmord i Bosnien så har den serbiska regieringen levt under fruktan att den bilden som landets politiska elit hade försökt skapa under en väldigt lång tid skulle för all tid förstöras.
Det räcker med att man citerar den serbiska nationalismens guru, Dobrica Cosic som skrev i den serbiska tidningen Pecat (februari 2010) att Serbien borde aldrig acceptera ”lögnen om ett folkmord” därför att det skulle göra Serbien till en nation skyldig till folkmord, samma som Tyskland. Serbien lyckades kringgå ICJ som kom fram till att Serbien var ”bara” skyldigt till att inte ”lyckats förhindra” folkmordet i Srebrenica. Domstolen hade förlitat sig på bevisning som hade överförts från ICTY som också ligger i Haag. Bevisning som hade till stora delar censurerats av dåvarande chefåklagaren Carla Del Ponte som ingick i en politisk kohandel med Belgrad. (min anmärkning)

Belgrad har genom åren lyckats utveckla en komplicerad strategi för att förhindra tribunalen från att göra sitt arbete. I den strategi ingår bland annat att dra ut de olika processerna så långt det går, taktik som lyckades för bla Slobodan Milosevic som dog innan man han döma honom.

Även Radovan Karadzic och Vojislav Seselj har tillämpat samma strategi, man har också förlitat sig på vad Magas kallar för ett politiskt försvar, man har som i Seseljs fall hotat vittnen, man har frånhållit viktigt bevismaterial från tribunalen, som i fallet med Carla Del Ponte som jag tog upp tidigare. Från start så har Belgrad tillämpat en policy där man har försökt jämna ut skuldfrågan, (a policy of equalisation) genom att hävda att alla parter är lika skyldiga, Karadzic har byggt hela sitt försvar kring det, en av hans försvarspunkter är att det är bosniaker som startade kriget och att den bosniska armén sköt väldigt ofta mot egna civila och skyllde sen serberna. Man måste också lägga märke till det faktum att Belgrad är mer bekymrad över förlusten av sex JNA soldater, (och inte civila offer) samt att Belgrad har lagt sitt hela fokus på Bosnien Hercegovina.

Anledningen till det är att två internationella domstolar har kommit fram till att soldater som delvis fick sin utbildning, vapen, lön och andra förmåner genom Belgrad har gjort sig skyldiga till folkmord i Bosnien. Gripandet av Ejup Ganic (och Jovan Divijak) borde ses som en del av den planen att försöka revidera historien och skapa en alternativ tolkning av vad som skedde under den serbiska aggressionen mot Bosnien Hercegovina.

Om detta får fortsätta obehindrat kan det hända att Serbiens aggression mot Bosnien Hercegovina kan ses som rättfärdigad och de vidriga brott som begicks under aggressionen mer ”lättbegripliga” När det gäller Bosnien får man inte glömma att Serbien har intresse av se till att brotten som begicks där och den serbiska aggressionen mot Bosnien ses med ”mildare ögon” pga. Republika Srpska Serbien är ansvarig för dess skapande och under kriget såg till att hålla den vid liv genom stöd i form av vapen, ammunition, manskap, pengar och annat logistiskt stöd. Man får inte glömma att Republika Srpska skulle ingå i ett betydligt större projekt. Ett projekt som omfattade hela östra och nordöstra Bosnien samt västra Slavonien(Kroatien) och Krajina regionen i också Kroatien, med andra ord; Storserbien. Det finns ingen tvekan att Republika Srpkas redan nu starkt ifrågasatta legitimitet skulle drabbas av ännu ett bakslag ifall Radovan Karadzic skulle förklaras skyldig till folkmord och Serbiens roll i folkmordet skulle nu äntligen bli ett juridisk faktum.

Det är ingen slump att det fördes en häftig debatt 2010 i Serbien, (samma år som Ganic greps) om det deklaration som Serbiens parlament skulle anta om att äntligen kalla det som hände i Srebrenica vid dess rätta namn; folkmord. Det skulle varit ett farlig steg för Serbien enligt en av nationalisternas favorit akademiker och filosofer, Radomir Antic som skrev (i dagstidningen Vreme 4 februari 2010) att det skulle i praktiken innebära att Belgrad skulle acceptera sin roll och det kollektiva skuld man bär för brott begångna i Bosnien under kriget.

Samtidigt som debatten fördes i Serbien så antog den dåvarande regieringen i RS en resolution där det stod att det som hände i Srebrenica var inte folkmord. Man kom genast under hårt kritik från OHR (Office of the High Representative) som klart och tydligt fördömde Milorad Dodiks regiering och dess resolution och sa bestämt att det man gjorde var att på ett medvetet sätt förvränga juridisk och historisk fakta som har etablerats genom otaliga rättegångar, vittnesmål, DNA, otvetydiga bevis om avsikt och planering av folkmord.

Det RS vill enligt OHR vara i slutändan propagera dessinformaton med avsikten att förmörka sanningen. OHR fortsätter med att säga även om det finns ett stort antal historierevisionister vars uppgift är att förneka grundläggande sanningar om Srebrenica så kan det dels inte ändra att det som hände i Srebrenica var folkmord dels så disskrediterar det RS genom att på ett okänsligt och kall sätt bortser ifrån den katastrofala inverkan folkmordet i Srebrenica har haft på området och på de anhöriga och överlevande. Erkännandet och acceptans av det faktum att folkmord skedde i Srebrenica är väsentligt för alla samhällen. Framförallt ett samhälle i vilken namn brotten begicks. Det är därför viktigt att belysa bla att: Genom att avfärda beslut och undersökningar av både den internationella domstolen (ICJ) och Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) som fastslog att det som tog plats i Srebrenica i juli 1995 folkmord; så gör sig RS skyldig till att förkasta rättsstaten. ICTY har förklarat att de brott som begicks i Srebrenica är så hemska att de trotsar beskrivning och visar återigen människan förmåga till brutalitet under påfrestningar av konflikten. Vidare så har man genom sin vägran att tillsätta en representant till Srebrenica-Potocari Memorial Stiftelsen har medvetet uteblivit ur stiftelsens beslutsfattande organ och ansträngningar att jobba för försoning i Bosnien Hercegovina.

Den 5 juli 2012 rapporterade den amerikanska publikationen Foregin Policy i samarbete med U.S. Holocaust Memorial Museum och deras Mladic Files att Milorad Dodik har gett mer än 1 milijon dollar till någonting som heter ”The Srebrenica Historical Project” under loppet av fem år. Enligt Foregin Policy så är ”The Srebrenica Historical Project” ett lysskygg organisation som består av ett antal pseudo-experter som och leds av en självutnämnd advokat från USA med serbiskt påbrå som heter Stephan (Stefan) Karganovic. Än så länge har varken Karganovic eller ”The Srebrenica Historical Project” lyckats bevisa någonting i de rättegångar där deras vittnen har medverkat. Enligt Foregin Policy så är det som är mest alarmerande med Stephan Karganovic är inte att det finns människor där ute som hävdar att svart är vitt, utan att den här industrin finansieras av bosnienserbiska myndigheter. Man skulle kunna säga så här, tänk er om den tyska regieringen och parlamentet kom överens om att varje år avsätta en viss summa till förintelseförnekaren David Irving och hans ”forskning”

Milorad Dodik vet att Republika Srpskas överlevnad hänger till en stor del på om honom och hans åsiktsfränder i Serbien och deras förmåga att samla kring sig nationalistiska krafter både i Bosnien och Serbien, och om de lyckas förminska vikten av de brott som begicks i Republika Srpskas namn.

 

Mirza Hota -Bosnienbloggen

Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag