Srebrenica 20 År Senare: Del 2

A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of  Srebrenica genocide came from.
A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of Srebrenica genocide came from.

Den här artikeln publicerades i Västerbotten-Kuriren den 11 juli 2015 i samband med minneshögtiden för folkmordet i Srebrenica. För att läsa artikeln på VK.se följ länken.

I dag, den 11 juli 2015, är det 20 år på dagen sedan den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladic den FN-skyddade enklaven Srebrenica. Under en veckolång kampanj avrättades drygt 7 000 muslimska män och pojkar. Mördandet pågick i 10-tal dagar och drygt 1 000 människor till mördades i en rad bakhåll då de försökte nå territorium som kontrollerades av den bosniska regeringen.

Både krigsförbrytartribunalen i Haag och ICJ, den mellanstatliga internationella domstolen har kommit fram till att det rörde sig en välplanerad mordoperation vars syfte var att helt eller delvis utplåna den bosnienmuslimska befolkningen i Srebrenica och östra Bosnien.

Folkmordet i Srebrenica var också kulmen på den politik som fördes av den bosnienserbiska ledarskapet med Radovan Karadzic i spetsen. 1992 hade bosnienserbiska separatister kommit fram till att deras mål var en ”separation av folken och upprättandet av gränser där Serber bodde” och ett strävan mot att se till att Drina-floden upphör som gräns mellan Serbien och serber som bodde i Bosnien-Hercegovina.

Det var en plan för en homogen, etnisk ren stat som skulle införlivas med Serbien och serbiskt-erövrade områden i Kroatien som redan hade ”rensats” året innan.

Redan i början av april hade man med hjälp av den jugoslaviska armén, serbiska säkerhetsstyrkor och paramilitära grupper både från Bosnien och Serbien samt Karadzic-stödda extremister erövrat 60 procent av Bosnien, med massakrer koncentrationsläger och etnisk rensning som följd.

Under de tre och halv år som följde mördades tiotusentals människor runtom östra och nordvästra Bosnien, i Hercegovina och under belägringen av Sarajevo. De som kom undan massakerna flydde till ställen som Srebrenica, Zepa eller Gorazde, småstäder som nu fylldes med folk som hade flytt i ren desperation undan ett folkmord var nu fångar i små så kallade ”skyddade enklaver” som i själva verket var inte alls skyddade.

Fyra år efter folkmordet i Srebrenica kom FN-rapporten om folkmordet där den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan erkände att FN hade genom sin hållning i förhållande till den serbiska militära och politiska ledningen gjort sig medskyldiga till folkmordet.

Annan kallade det för: appeasement (eftergiftspolitik) och pekade ut bland annat förre FN-generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali, FN-generalen Bertrand Janvier och Yasushi Akashi.

Enligt rapporten så hade det internationella samfundet under hela kriget i Bosnien försökt förhandla med vad som var en ”skrupulös och mordisk regim” och att det enda sättet att stoppa aggressionen mot Bosnien Hercegovina var genom militära medel. FN-rapporten medgav också att vapenembargot mot den bosniska regeringen gjorde att landets armé inte kunde försvara sin befolkning.

Det internationella samfundets eftergiftspolitik i Bosnien slutade dock inte med Srebrenica. Oförmågan eller oviljan att se den serbiska regimen i Belgrad och deras klienter i Bosnien som de skrupulösa mördare de var, ledde till att de behandlades som samarbetspartners även i efter folkmordet i Srebrenica – vid förhandlingsbordet i Dayton och deras militanta nationalistiska politik som slutade med folkmord plågar Bosnien än i dag.

Det finns så klart ljusglimtar, jag skrev tidigare i år att etno-nationalismens tid i Bosnien närmar sig sin slut, inte nödvändigtvis för att alla bosnier har hittat tillbaka till varandra (man har en hel del brobyggande kvar att göra) utan för att man sitter i samma båt.

Det kan dock inte förnekas att trots att Radovan Karadzic är i dag tillsammans med Ratko Mladic i Haag, där bägge är åtalade för folkmord, så har hans politiska arv förts vidare av bland annat nationalistiska politiker i Republika Srpska där folkmordsförnekelse, historierevisionism och diskriminering är numera institutionaliserad.

Med andra ord så skördar bosnier än i dag eftergiftspolitikens ruttna frukt.

Det finns en hel del att lära sig från folkmordet i Bosnien. Framför allt om vad ohämmad nationalism, muslimhat och rädslan för ”den andre” kan orsaka. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic brukar dagligen lägga upp bilder från massgravar i Bosnien på sin FB-vägg, bilder på klockor, skor, familjebilder och så vidare under rubriken: ”En fotografi om dan håller fascismen borta.”

För min del så har jag försökt hålla fascismen borta genom de senaste åren att skriva om Bosnien och Srebrenica, framför allt på årsdagen, och vad det betyder för mig. I grunden så handlar om att påminna folk, framför allt i Sverige om vad fördomar, till och med nationalism, missbruk av historien – det vill säga myter och drömmar om etniskt-homogena och därmed ”harmoniska” samhällen – kan leda till.

För dem som tror att det ”kan aldrig hända i Sverige”, kan jag bara säga att så brukade vi säga i forna Jugoslavien också …

Mirza Hota 

Srebrenica 20 år senare

Srebrenica
Srebrenica

Detta text publicerades på Nyheter 24 i samband minnesstunden för  folkmordet i Srebrenica, 11 juli 2015. Följ länken för att läsa texten på Nyheter 24. 

Den amerikanske författaren och historikernTaylor Branchs bok “The Clinton Tapes” gav en inblick i hur Vita Huset och dess europeiska allierade såg på det pågående folkmordet i Bosnien. I en rad samtal med Branch medgavBill Clinton så tidigt som 1993 att alla försök som hans administration hade gjort för att i alla fall minska vapenembargot mot den bosniska regeringen hade blockerats av USA:s europeiska allierade, främst Frankrike och Storbritannien.

Enligt Clinton så var anledningen till det något som de inte vågade säga rakt ut, nämligen att Bosnien, som hade en muslimsk majoritetsbefolkning helt enkelt “inte hörde hemma” i det “kristna Europa”. Enligt Clinton så hade framförallt François Mitterrand och brittiska diplomater pratat privat om en smärtsam återgång till ett “kristet Europa”. Detta kunde inte sägas öppet, framförallt av världsledare som Mitterrand men förklarar delvis varför det serbiska erövringskriget i Bosnien tolererades.

Det var realpolitik i dess blodigaste form, och det var onekligen smärtsamt och onekligen blodigt. Under det 3,5 år långa kriget så dog drygt 100 000 människor, 81,3 procent av krigets civila offer var bosniaker (bosniska muslimer), och drygt 8 000 människor saknas fortfarande. Enligt UNHCR så tvingades 2,2 miljoner människor på flykt vilket gör det till den största flyktingsvågen i Europa sedan andra världskriget. Enligt Women Under Siege kan mellan 20 000 och 50 000 kvinnor och flickor ha utsatts för olika former av sexuellt våld, och att sexuellt våld användes som vapen i kriget av de serbiska styrkorna.

Men ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica. Staden hade lyckats överleva en orkan av våld som Ed Vulliamy uttrycker det. En orkan som hade släppts loss över östra Bosnien under början av kriget, då den jugoslaviska armén med hjälp av serbiska säkerhetsstyrkor, paramilitära grupper från Serbien och Bosnien inledde sitt angrepp mot landet. Det som följde var massakrer, våldtäkter, etnisk rensning och förstörelse, hundratals byar brändes ner, städer tömdes på det icke-serbiska befolkning och läger inrättades där offren misshandlades, våldtog och mördades. 8 000 människor mördades under Srebrenicamassakern.

De som lyckades fly våldet nådde till Srebrenica, vars befolkning svällde från 8 000 till 42 000 vettskrämda svältande människor som var avskurna från omvärlden, och enligt de få observatörer som lyckades ta sig dit pågick det ett “folkmord i slowmotion“. Redan såg man vad som skulle komma, men genom en blandning av tur och militär briljans så hade staden och dess befolkning lycktas överleva den våren. Som “skyddad enklav” stod den under FN:s och NATO:s skydd som senare också visade sig falla offer för realpolitiken.

Delvis nya och omskakande detaljer som publicerades nyligen visar att det internationella samfundet visste att serbiska styrkor skulle attackera Srebrenica och vad som skulle ske om staden föll. Men de såg redan i Maj 1995 till att dra bort NATO-skyddet som lämnade befolkningen och de holländska FN-trupperna försvarslösa mot ett serbiskt angrepp. Resultat var det största slakten på europisk mark sedan andra världskriget. En slakt som alla visste skulle komma och som kunde förhindrats.

Den 11 Juli är det 20 år sedan folkmordet och runt om i världen högtidlighölls minnet av Srebrenica. I Sverige pekas folkmordet ut som nationalismens yttersta konsekvens, vilket är helt i sin ordning, Srebrenica och folkmordet i Bosnien som helhet var resultat av dels militant nationalism och ett förverkligande av gamla storserbiska drömmar. Men, medan Srebrenica och Bosnien som helhet tjänar som en varning till andra om vad som kan hända så måste man påpeka att samma ideologi som ledde till folkmordet i Bosnien är långtifrån besegrad och det internationella samfundet är medansvarig för dels folkmordet men också för att samma politik fortfarande håller Bosnien gisslan.

Vita Kränkta (Kultur) Män

kränktis

Ca en timme efter att jag hade lämnat flera kommentarer på Jasenko Selimovic Facebook-vägg om Knausgårds försvar av  författaren och folkmordsförnekaren Peter Handke fick jag ett argt telefonsamtal från Selimovic som gnällde om det jag skrev om Karl Ove Knausgård. Knausgård var inte den ende  (Fd) KULTURMANNEN som var kränkt den här veckan. Jag tänker inte skriva vad han sa men det var fullständigt oacceptabelt och ovärdigt en man i hans position.  Det räcker med att säga att jag hade KRÄNKT Jasenko. Jag tror inte att han hade reagerat så hade om Ozan och Cissi hade skrivit någonting liknande på hans FB-vägg. Jag hade sårat Jasenko djupt…

Nu spekulerar jag bara så klart (not really) men jag skulle tro att kränkningen låg i det faktum att jag hade påpekat någonting som flesta svenskbosnier, eller rättare sagt de svenskbosnier som Selimovic är Facebook-vän med inte visste mycket om. Nämligen det faktum att samma man vars text Selimovic hyllade (Knausgård) var Peter Handkes främsta försvarare under den långa och bitvis bittra debatten som rasade i flera månader i Norge. Det faktum att jag påpekade detta gjorde Selimovic sårbar och sur då han har byggt upp ett rykte som någon som har aktivt kämpat mot folkmordsförnekare de sista fem-sex åren här i Sverige, någonting som har (med allt rätt) gett honom mycket beröm och respekt bland svenskbosnier och eventuellt en del röster för Folkpartiet. Skulle det komma fram att han hyllade en man som hade av den Norska Helsingforskommitén anklagats för “hvitvasking” dvs ett försök att förminska vad Peter Handke hade sagt och skrivit gällande krigen i forna Jugoslavien och folkmordet i Bosnien skulle det va dåligt…(duh!)

Den bekantskapen och FB-vänskapen tog slut den dan 😦 Jag tänkte inte mer på det förrän på kvällen då en vän frågade om jag inte skulle svara på Selimovic kommentar som tydligen förvrängde allt jag hade sagt. Vännen skickade över en skärmdump och som väntat hade jag tydligen sagt både det ena och det andra. Jag kan förstå hans situation och försvaret av Kanusgårds text framförallt med tanke på att hela det svenska borgerligheten är i extas över Kanusgårds självömkande text (enligt säkra källor så ejakulerade Erik Helmersson & Ivar Arpi  medan de läste texten)

Ett svar är på sin plats.

1) Min första kommentar syftade till den långa artikeln där Knausgård utmålade sig själv som offer trots att han publiceras i landets största tidningar, hans böcker säljer som smör här i “Cyklopernas Land” och att det är i själva verket kritiken som han inte tål, att alla kan inte se geniet Knausgård utan att vissa av oss ser en självömkande privilegierad man som uppenbart inte ser hur privilegierad han är. Jag kunde ha uttryckt mig bättre men jag tog mig tiden att läsa en fruktansvärt lång text som fick plats i Sveriges största dagstidning av en man som hävdar att man försöker tysta ner honom (!) och två meningar var det enda jag orkade få fram. Jag var utmattad och ska jag vara helt ärlig: deprimerad efter att ha läst Knausgårds text.  Jonas Gardell förklarade det så mycket bättre & senare även Robin Enander & Aleksa Lundberg.

2) Min klagomål på Knausgård var inte ”allmän” utan jag pekade specifikt på ett antal saker, däribland Knausgårds försvar av Handke som var byggt på halmgubbe-argument. Har man yttrandefrihet så kan man påpeka när någon förnekar eller relativiserar brott mot mänskligheten och folkmord framförallt då offrens anhöriga och överlevare är fortfarande vid liv och den politiken som orsakade folkmordet är också med och plågar landet. Kanusgårds försvar av Handke har dissekerats i en mängd artiklar. En del av yttrandefriheten är rätten att kunna kritisera folk. När det gäller Kanusgårds författarskap så kan jag faktiskt inte uttala mig, jag har inte läst hans verk och min uppfattning om honom kommer utifrån de artiklar han har skrivit här i Sverige och i Handkedebatten.

3) Enligt Selimovic var Kanusgårds åsikt om till priset Handke ”förfärligt oreflekterat” vilket är också ett sätt förminska Knausgårds roll och hur starkt han försvarade Handke. Debatten pågick i flera månader och var bland de smutsigare jag har sett och slagen under bältet kom från Kanusgård och hans bundsförvanter som klamrade sig fast vid halmgubbe-argument och kunde aldrig svara på de många frågor som ställdes av en lång rad insatta människor. Knausgård visste mycket väl vad han gjorde. Om man leker med tanken att det hade rört sig om Nobelpriset i litteratur och utdelningen var här i Sverige och Handke hade försvarats av Åsa Linderborg (hon och Erik Wjik har försvarat Björn Eklund, även om hon verkar ha gått vidare till att vara Putins nyttiga idiot.) eller någon annan från vänster så hade Selimovic inte tvekat utan hade gått till angrepp mot henne eller vem de nu må vara (med all rätt) dock med en svepande ton och passat på att samla politiska poäng genom att anklaga hela vänstern i Sverige och undrat hur de kan se sig själva i spegeln o.s.v Men, skulle Handke bli aktuell för Nobelpriset och han återigen försvaras av Kanusgård så misstänker dock jag att Selimovic skulle vara betydligt lugnare. (En diskussion om Knausgård/Handke och hur lämpligt det var att priset gick till Handke fördes öppet i Norge men Selimovic fegade ur)

4) Jag har rätt att kritisera Handke för hans försvar av Milosevic och hur smart är det egentligen att belöna såna människor med priser som oftast finansieras av skattepengar? Vad skickar det för budskap? Jag var inte ensam om det. Jag har också rätt att kritisera Kanusgård, jag var inte ensam där heller, en rad norska författare och den Norska Helsingforskommitén kritiserade honom också och det hade inte med hans författarskap att göra.  Jag kommer inte sluta läsa verk av författare som har “dålig moral”  är “kontroversiella” eller som har sagt någonting dumt, på mina bokhyllor har jag Hunter S. Thompson,( man har inte levt om man inte har läst Hunter S. Thompson) Ellis, Vonnegut och faktiskt Branko Copic och Miroslav Krleza (som inte är på nåt sätt kontroversiella, vet inte vad Jasenko snackar om????)  …  men jag känner ändå att jag måste dra gränsen någonstans. Jag drar den nog vid  folkmordsförnekelse, och framförallt då offren är folk som jag känner eller är släkt med. Visst är jag självisk? Andra får läsa Handke och Knausgård hur mycket de vill….

Men för att vara rättvis, Jasenko är bara en fotsoldat i en all mer uppskruvad strid och  som varje lojal soldat så gör det han måste. Borgerligheten är i extas över Knausgårds text. Det är därför som ni kommer fortsätta hitta honom till höger om Jonas Khemiri, till höger om strukturell rasism, till höger om Jonas Gardell & Aleksa Lundberg oavsett om de har har rätt eller fel. Som vi säger i Bosnien: Jasenko se bavi politikom. Odjebi Jasenko.

Selimovic kommentar till mig. Tack till D.
Selimovic kommentar till mig. Tack till D.

 

Srebrenica är vad som kan ske ifall man nonchalerar nationalister

Jag gör en uppdatering på min blogg just nu, vilket inkluderar artiklar som har publicerats i tidningar och nyhetsajter. Den här artikeln publicerades på SVT Opinion 11-07-2014 

9 maj i år återinvigdes Sarajevos Vjecnica, det gamla nationalbiblioteket.

Den hade förstörts av serbiska styrkor natten mellan 25-26 augusti 1992 i en riktad attack som ödelade nationalbiblioteket, förstörde en överväldigande del av de böcker, manuskript och publikationer som fanns där. En stor del av Bosniens skrivna historia gick upp i rök den dagen trots hjältemodiga insatser från brandmän och vanliga medborgare att rädda så mycket de kunde.

Detta var också anledningen till att biblioteket skulle förstöras, det som fanns där motsade det som hade predikats av Radovan Karadzic, Biljana Plavsic Ratko Mladic och andra serbiska politiker och ledare, nämligen att Bosnien som stat kunde inte överleva och att det gick inte för serber att leva ihop med bosniaker och kroater. I biblioteket fanns beviset för att de hade fel.

Biblioteket innehöll bevis för en heterogen bosnisk kultur som hade formats av de som hade bosatt sig landet under århundraden och som motbevisade de som vill ha en mur mellan kristendomen, islam, judedomen, mellan folk.  Bosnier hade visat att det gick….

Fortsätt läsa på SVT Opinion…

Bosnien överlever översvämningarna – Det är politikerna som är den verkliga faran

Jag gör en uppdatering på min blogg just nu, vilket inkluderar artiklar som har publicerats i tidningar och nyhetsajter. Den här artikeln publicerades på Nyheter24Debatt 20 Maj 2014 

Att säga att Bosnien har genomlidit mycket de senaste tjugo åren känns som en underdrift med tanke på att landet genomgår sin svåraste kris sedan landet direkt efter sin självständighet ansattes av Milosevic och hans ultranationalistiska klienter i Bosnien, med Radovan Karadzic och Ratko Mladic i spetsen, de lyckades inte trots en massiv arsenal och tre år av öppen aggression förverkliga sin dröm om att dela upp Bosnien och skapa en etnisk ren Storserbien. De lyckades däremot, med giftig och livsfarlig propaganda vända folk mot varandra och övertyga folk om att de inte kunde leva ihop och jobba ihop med samma människor som de hade levt med i generationer. Livslånga band förstördes, liv förstördes, hela familjer utplånades och hela det bosniska samhällstyget rycktes upp för att bana väg för ett ”bättre” mer ”etnisk ren” samhälle. Karadzic och Mladic hamnade i Haag tillsammans med de flesta av sina medhjälpare där hamnade även Milosevic där han dog, men Bosnien överlevde med nöd och näppe.

Fortsätt läsa på Nyheter24Debatt…

Lennart Palm förnekar inte sig

Lennart Palm
Lennart Palm

Det finns en scen i Richard Linklaters film Dazed and Confused  där Matthew McConaugheys rollfigur säger “I get older they stay the same age” nu menade han någonting annat än folkmordsförnekare och historierevisionister men tro mig samma sak gäller här. Det här kunde lika gärna ha hänt 10 år sen, eller fem år sen, eller två år sen. Det kommer alltid vara samma sak och argumenten kommer alltid vara de samma. Med tiden så har det också blivit betydligt lättare att överbevisa deras återanvända argument. På tal om det, så kan jag inte låta bli att imponeras av Lennart Palms påståenden om dels koncentrationslägret Trnopolje dels folkmordet i Srebrenica. Dels den obehagliga och avhumaniserande sifferexercis han ägnar sig kring offren i kriget och folkmordet i Bosnien. Anledningen till det är att han upprepar det som för länge sen har avfärdats som återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse.

Redan 1997 så presenterade Thomas Diechmann och Living Marxim det teori om Trnopolje som Lennart Palm saluför nu, det slutade med att Penny Marshall Ian Williams och ITN stämde Diechmann, i mars 2000 en enhällig Londons High Court, kom fram att LM var tvungna att betala skadestånd till Penny Marshall  Ian Williams och ITN för ärekränkning. LM och Deichmann kunde inte presentera några bevis för sina teorier och det kunde inte heller Björn Eklund och Ordfront 2003 då Eklund bestämde att publicera ett intervju med Diane Johnstone där man också återanvända LMs påståenden i Ordfront. Affären är numera känd som: Ordfrontskandalen.

Skandalen kulminerade med att dåvarande chefsredaktören för Ordfront, Leif Ericsson var tvungen att göra avbön, och medgav att det som hade publicerats var i stora delar osann, och ”tendensiöst” med syfte att bekräfta en viss tes. Under tiden så dömdes Prijedors förre borgmästare Milomir Stakic till 40 år i fängelse för bla brott mot mänskligheten, domstolen slog fast att han hade spelat ett avgörande roll i den etniska rensningen och förföljresen av Bosniaker och Kroater samt etableringen av lägren Omarska, Trnopolje och Keraterm för Prijedors icke-serbiska befolkning, Stakic dömdes bla för mord på 1500 av Prijedors medborgare samt ett stort antal mord i i ovan nämnda lägren, domstolen fann också att; våldtäkter, sexuella överfall och misshandel begicks vid lägren och minst 20 000 icke-serber antingen flytt Prijedor eller deporterades.

Folkmordet i Srebenica är vid sidan av folkmordet i Rwanda den mest väldokumenterade i modern tid, en uttömmande internationell utredning som omfattar grupper av rättsläkare, DNA-specialister, samt demografiska experter har konstaterat att bosnienserbiska styrkor mördade omkring 7.000 bosniakiska män och pojkar i en serie massakrer mellan 12 juli och 16 juli, 1995. Av dessa var drygt 500 barn. Ytterligare 1 000 mördades som ett resultat av bakhåll och väpnade sammanstötningar. Tribunalen i Haag har hittills dömt fyra bosnienserbiska officerare för folkmord, domen bekräftades av ICJ (International Court of Justice ) 2007. Bägge besluten  grundar sig på folkmordskonventionen från 1948 där avsikten är viktigast och bägge ICTY och ICJ ansåg att det var uppenbart utifrån bevisningen att Bosnienserberna hade för avsikt att ”helt eller delvis förinta” Bosniakerna som etnisk eller religös grupp.  Palm verkar inte heller förstå att det är just därför som folkmordskonventionen kom till kraft, efter förintelsen var det uppenbart att man var tvungen att se till att det inte kunde upprepas.

Vid sidan av Srebrenica har Nikola Jorgic dömts för folkmord för avseende brott begångna i norra Bosnien, hans dom bekräftades av Europadomstolen, samt Maksim Sokolovic som dömdes för folkmord av en tysk domstol gällande förbrytelser i Bosnien. Vid sidan av dessa har merparten av den bosnienserbiska politiska och militära och polisära ledningen också åtalats och dömts för brott mot mänskligheten, bla Biljana Plavsic, Radoslav Brdjanin, Momcilo Krajisnik, Mico Stanisic med mera, just nu är Ratko Mladic och Radovan Karadzic i Haag och är åtalade för bla folkmord i sju bosniska kommuner. Fikret Abdic var nära allierad till till Slobodan Milosevic och dömdes till 20 års fängelse för krigsförbrytelser av en domstol i Kroatien. Milosevic hade innan sin död 66 åtalspunkter emot sig bla brott mot mänskligheten och folkmord i Bosnien Hercegovina, Kroatien och Kosovo. Det är oroväckande att en professor vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet väljer att återanvända avvisade och grundligt motbevisade teser och ägnar sig åt historierevisionism och folkmordsförnekelse.

Palm hävdar vidare att det finns ett viss intresse av att göra bilden “svartvit” han nämner Bosniakerna, som han vägrar kalla för just bosniaker utan “Bosnienmuslimer” enligt honom så skulle tjänar det deras intressen att upprätthålla en viss bild av  kriget.

Det måste påtalas att Palm inte introducerar några som helst bevis för att styrka sin tes. Han kan inte, för det är nämligen inte Bosniakerna som försöker upprätthålla den bilden av kriget i forna Jugoslavien inte EU eller USA heller för den delen. Utan för att nu 18 år efter krigets slut med tusentals böcker skrivna om kriget i forna Jugoslaven, undersökningar gjorda av olika humanitära organisationer, rättegångar i Haag, i Serbien i Bosnien, i Kroatien, FN-rapporter, tusentals vittnesmål alltifrån de som överlevde folkmordet i Bosnien till ångerfulla bödlar, till dagböcker, dokument från sammanträden där de som förde aggressionen mot Bosnien planerade själva utförandet. För att Palm och hans åsiktsfränder ska ha rätt så måste allt det relevant forskning om kriget i forna Jugoslavien vara fel eller manipulerad.

Det känns aningen magstarkt att någon som slänger ur sig floskler och konspirationsteorier som att EU USA och NATO samt Bosniaker har intresse av att uppräthålla en viss bild samtidigt eftersträvar saklighet. När det gäller Palm så måste man också påpeka att han har varit en av Diane Johnstones största försvarare här i Sverige. Här kan man läsa en artikel av Johnstone som Palm har varit med och översatt (!)  ( Länk ) Det var just intervjun med Johnstone som utlöste det som man numera kallar för Ordfrontskandalen. Johnstone förnekade precis som Deichmann gjorde att det förekom någon systematisk dödande eller systematiska övergrepp i koncentrationslägret i Bosnien och hon påhejades ivrigt av Bjorn Eklund.

Intervjun ledde till en kritikstorm och ett intern strid inom Ordfront mellan de som stödde Eklund och de som ansåg att tidskriften borde inte publicera serbnationalistisk propaganda och historierevisionism. Till slut fick Eklund gå och dåvarande chefsredaktören Leif Ericsson skrev så här om Johnstone i  (Ordfront Magasin 1 / 2004)

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Jag kommer inom kort skriva ett mer utförligt svar till Palm eftersom det finns saker att säga, rent tidsmässigt så är det omöjligt nu dock så anser jag det är beklagligt att Göteborgsposten upplåter plats åt historierevisionism och folkmordförneklese och kränker offren för  Milosevic, Mladic, och Karadzics pogromer i Bosnien Hercegovina, Kroatien och Kosovo och det får inte gå oemotsagt.

För de som vill sätta sig in Living Marxim ITN skandalen och Ordfrontskandalen kan jag varmt rekommendera följande länkar:

Minimising Massacres

Poison in the well of history

Ordfront förnekar folkmord på Balkan

Ordfronts lögner ett hån mot offren

Så förvanskar svenska kulturprofiler historien om offren i ex-Jugoslavien

Till sist kan jag också varmt rekommendera Annika Hamruds replik till Lennart Palm som publicerades 31/01/14 Under titeln : Historien om offren på Balkan är väl dokumenterad  kan också  rekommendera Annika Hamruds fantastiska och hjärtskärande reportage om Tomasica  ( Länk ) samt Ulf Martinssons artikel om behovet att belysa det första folkmordet i Europa efter andra världskriget i våra historieböcker. ( Länk )

Svik inte de bosnier som kräver upprättelse

Prijedor

Den här artikeln publicerades av SVT Debatt 6 januari 2014 ( Länk )

Den tionde december i år, internationella dagen för mänskliga rättigheter, samlades demonstranterna. Bosniaker, kroater, serber, aktivister, anhöriga, överlevare och medborgare. De tågade med plakat genom Prijedor, en stad i nordvästra Bosnien i Republika Srpska, som är en av två entiteter i Bosnien-Hercegovina. Prijedor är för många synonymt med koncentrationslägren Omarska, Trnopolje och Keraterm. Till dessa kan vi nu lägga Bosniens största massgrav: Tomasica.

Det är också födelseplatsen för en rörelse vars önskan är att resa ett minnesmärke över de 3000 som dog när serbiska styrkor ockuperade staden våren 1992. De som stod i vägen för skapandet av en etnisk ren stat rensades ut och hela familjer försvann. De flesta var vanliga arbetare men det var också akademiker, intellektuella, domare, tjänstemän inom offentliga förvaltningen, viktiga affärsmän och konstnärer. De fördes till Omarska, Trnopolje och Keraterm, därefter har alla spår efter dem upphört. Fram tills man fann massgraven i Tomasica nu i oktober.

Anledningen till att demonstranterna samlades var delvis för att bryta igenom den mur av tystnad som finns i Prijedor-området om brotten som begicks under kriget. Men också för att visa att det finns en väg ut ur den institutionaliserade historierevisionen som råder i Republika Srpska. Ett exempel på det är att det än idag inte finns något minnesmärke tillägnat de som dödades i pogromerna i staden 1992.

I fjol ingrep polis mot demonstrationståget, utan att ge något godtagbart skäl till det. Amnesty International fördömde agerandet som de ansåg var ett sätt att tysta avvikande röster i Serbiska republiken. Polisens ingripande fick dock motsatt effekt. I år var demonstrationen ännu större. Förra året greps också ett antal av offrens anhöriga för att de hade samlats på huvudtorget med plakat med texten ”folkmord” på. För myndigheterna i Prijedor är ämnet mycket känsligt. Men det avskräckte varken de anhöriga eller aktivisterna som för andra året i rad kom för att hedra de döda.

Borgmästaren kallade det hela för en ”gay-pride parad”, ett homofobiskt utspel riktat till nationalistiska väljare. Borgmästaren tillhör Radovan Karadzics gamla parti, SDS. Samma Karadzic som tillsammans med Mladic nu står åtalad för bland annat folkmord i just Prijedor. I fjol rapporterade USA:s förintelsemusem och den amerikanska tidskriften Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska, under ledning av Milorad Dodik, betalat ut stora summor till ljusskygga organisationer vars syfte är att mörka folkmordet i Srebrenica.

Låt mig vara den förste att säga att någonting stort är på väg att hända i Bosnien. Det kunde vi se i somras under protesterna från de som är trötta på uppdelningen av landet, på folkmordsförnekandet och på nationalistiska politiker som förstör landet. Omvärlden svek Bosnien en gång förr, den får inte svika oss igen.

Landets situation idag är en direkt följd av den eftergiftspolitik som världens ledande makter förde mot Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Både Maldic och Karadzic sitter nu häktade i Haag, åtalade för folkmord. Milosevic hann dö där innan han kunde dömas. Då hade han 60 åtalspunkter riktade emot sig, däribland folkmord i Bosnien Kroatien och Kosovo. Trots detta ansågs han bara elva år före hans död vara en viktig samarbetspartner som gick Milosevic och Karadzic till mötes i Dayton-avtalet som delade Bosnien.

Femtio år efter andra världskriget belönade man folkmordspolitik, gav den legitimitet och delade ett landet och dess befolkning. Det är en onaturlig uppdelning som bygger på apartheid. Apartheid som sakta men säkert kväver alla framsteg och i stället belönar dem som upprätthåller den. Allt fler röster hörs i Bosnien mot det systemet, mot uppdelningen av landet och folken. Jag skriver här för att säga att omvärlden nu måste lyssna på dessa röster, i stället för att som tidigare ge legitimitet till despoter och folkmördare.

Mirza Hota, medlem i föreningen Aldrig mer, till minne av folkmordsoffer