Jo Cox´s Bosnia Connection

Jo Cox
Jo Cox

Thursday brought the horrible news of the murder of Helen Joanne “Jo” Cox. Mother of two, member of British Labour as well as Member of Parliament and one of the most prominent members of the British “Remain” movement, fighting to keep England and UK in the European Union and sadly fighting against an increasingly not only openly, but at times vicously xenophobic “Leave” movement. By all accounts Cox was killed as a result of her outspoken belief that Great Britain should remain in the EU. According to the Guardian one witness who lives nearby said he heard the man shout “Britain first” before shooting and during his arrest. According to eyewitnesses Cox was shot three times and stabbed multiple times by her attacker. The police soon after arrested a one Thomas Mair. Soon after photos of Mair standing togheter with members of the far-right Britain First, holding their banner emerged on social media.

The Guardian also reported that special police units who searched Mair´s home found samples of Nazi regalia and far-right literature. Mair was also known to have bought books from a US-based neo-Nazi group, including guides on how to build homemade guns and explosives. American Hate-watch group; SPLC (Southern Poverty Law Center) published receipts that showed Mair bought, among other books, a manual on how to make a homemade pistol from the National Alliance. Some of the receipts go back to 1990´s showing that interest in and involvement with the far-right goes back at least 2 decades. According to SPLC: National Alliance was the premier neo-Nazi organization in the United States, going back decades. In 1999 Mair bought a manual from them on how to build a gun. SPLC´s investigation into Mair´s purchases in the US showed that he spent over 620 dollars for material from the National Alliance according to invocies from National Vanguard Books, which serves are NA printing imprint, according to SPLC:

Mair purchased subscriptions for periodicals published by the imprint and he bought works that instruct readers on the “Chemistry of Powder & Explosives,” “Incendiaries,” and a work called “Improvised Munitions Handbook.” Under “Section III, No. 9” (page 125) of that handbook, there are detailed instructions for constructing a “Pipe Pistol For .38 Caliber Ammunition” from components that can be purchased from nearly any hardware store.

The NA may be best-known for the work of its now-deceased founder, William Pierce, a former physics professor who also wrote racist novels. One, The Turner Diaries, tells the post-apocalyptic fictional story of a white man fighting in a race war that may have provided inspiration for Oklahoma City bomber Timothy McVeigh

On Saturday media in Bosnia and Herzegovina as well as Balkan Insight reported that aside from Cox strong involvement in the Remain campaign as well as her Syria activism she had taken a passionate interest in the Balkans, specially Srebrenica, site of Europe´s biggest post WW2 massacre by among other things running a camp for orphans from the Bosnian town. Cox also gave her first-born child a Bosniak name; Lejla. According to Kate Proctor of the Yorkshire Evening Post she and her husband helped run the camp for families and orphans connected to the massacre. According to Proctor, the spirit of the Bosnian people had a lasting impact on them and the couple named their first child Lejla.

During his first appearance before a judge on Saturday, Mair said that his name was “death to traitors, freedom for Britain”. Mair was also formally charged with the murder of Jo Cox on Saturday. Cox´s murder, the brutality, and the timing didn´t go unnoticed in Sweden. Shortly after Cox´s murder, dozens of Swedes and others across Europe took to social media saying how much the murder reminded them of the murder of Swedish Foreign Minister Anna Lindh, 13 years earlier. She was killed by a young Swedish-Serb with an apparent fascination for knives and possibly a grudge against Lindh. According to the killers friends who spoke to Ed Vulliamy, the man who did the reporting for the Guardian, Mijailo Mijailović, Lindh´s killer, decided to kill her after a speech she made in support of NATO´s military intervention against Serbian troops in Kosovo and the NATO-bombings of strategic targets in Serbia and in order to cripple Milošević´s military and it´s movement from Serbia to Kosovo. Aside from her support for NATO´s intervention against Milošević, she had previously supported Bosnia as well.

However in 2011 Mijailović gave an interview for one of the country´s biggest newspapers, Expressen, where he claimed that his attack on Lindh had nothing to do with the NATO intervention, but a general disliking of politicians, both Swedish and Serbian and blaming them for his personal failures. He also said that he attended a political rally with then leader of Folkpartiet, the Swedish liberal party (Ostensibly  anyway) but that he did not have a knife on him, if had he might have attacked him instead.

In the interview he also admitted that he had faked having psychological issues in order to avoid jail. As Vulliamy pointed out in his article from 2003 Mijailović had asked to be represented by Tom Cruise, and claimed that he was Cruise himself. In the interview for Expressen in 2011 he said  that he made all that up, saying that the more you rant the more the doctors will listen, he also said that he played Anders Forsman ( late, renowned professor of forensic psychiatry, at Sahlgernska University Hospital, Gothenburg,) for a fool, adding that  “if you can trick a professor of psychiatry then anything is possible. You say that you hear voices during the attack and he buys it and makes a diagnoses based on made up symptoms. Some psychiatrists are so enthusiastic and kind that they swallow it all up.” He admitted that he wanted to end up in a forensic psychiatric care unit because he believed that you could have a better standard of living there then in prison.

Unfortunatly for him the courts mostly didn´t buy it and sentenced Mijailović to life in prison, Stockholm´s district court sentenced him to life in prison, while a court of appeals changed the verdict to forensic psychiatric care, a verdict that was finally squashed by the Swedish Supreme Court which re-instated the life sentence.

His interview with Expressen also showed that the murder of Anna Lindh was premeditated, he admitted that he saw Lindh on the street before she entered the NK department store and decided then and there that he would kill her. He had a knife on him and followed her into NK looking floor after floor for her before he saw her and struck. His interview for Expressen also showed someone capable of manipulating the system easily, as Vulliamy pointed out in his article from 2003 Mijailović had been in and out of forensic psychiatric care for much of his life up until the murder, for various other crimes including attacking his father with a knife. Given what he revealed in the interview it´s also difficult to rule out political motive, despite, or rather beacuse of his own admissions, given his proven ability to lie and manipulate the system and as Vulliamy pointed out a proclaimed loyalty to Slobodan Milošević. After all his general disliking for Swedish and Serbian politicians could have to do, (aside from blaming personal failures on them), the fact that both Lindh and large portion of the Swedish political establishment ( Folkpartiet playing a prominent role)  had supported NATO´s intervention in Kosovo, and Lindh´s support for Bosnia as well as the fact that Lindh staunchly supported the reformist forces in Serbia, led by Zoran Đinđić who was assassinated in March 2003, seven months before the Lindh murder.

In any case, regardless of Mijailović´s motives, be they personal or political it´s clear that Cox´s murder struck a chord with many Swedes, bringing back painful memories. Lindh´s murder also came days before Sweden was about to vote on entering the Eurozone. Many of us who voted in that referendum remember it as a very tense time, by Swedish standards anyway, still, to be honest it´s difficult to compare it to the viciousness of the Leave-campaign leading up to the upcoming referendum in Great Britain.

The Truth About “A Town Betrayed”


Most people outside of Scandinavia, more precisely Norway and Sweden have never heard of “A Town Betrayed ” a revisionist take on the genocide in Srebrenica and the events that led up to it. It first aired in Norway in the spring of 2011 and later in Sweden in fall that same year. On the surface, it looked like a typical Norwegian documentary with high production values packaged as a “new truth” about the genocide in Srebrenica and the events that led up to it, however it didn´t take long before most people with basic knowledge of the events in and around Srebrenica and the Bosnian genocide to see that this “new truth”  was in fact old lies and discarded conspiracy theories that the filmmakers Ola Flyum and David Hebdicth had repackaged as a “new truth”.

I have written extensively on the documentary on my blog (1 2 3, in Swedish) along with a long host of others. This list includes some of the most noted experts on the Balkans in Scandinavia. As well as journalists and human rights groups who were exposed to the same type of recycled Serb propaganda and conspiracy theories that the filmmakers were peddling as a “new truth”

However I never considered writing about it in English. I honestly saw no need for it, until now. By the spring of 2012 the documentary had been widely perceived as recycled Serb nationalist propaganda. Swedish journalist, of Croatian origin, Tonchi Percan who had covered the wars in Bosnia and Croatia for Swedish press, wrote several times about the documentary saying that Swedish Television should apologize to the victims and survivors for broadcasting what were essentially discarded Serb nationalist conspiracy theories that had been floating around in the Balkans and had been debunked by amongst other things the court proceedings at ICTY in Hague. Percan compared it to Swedish Television broadcasting a documentary about the 9/11 attacks being a false flag, without showing any actual evidence.

Still, in time of the 20th anniversary of the genocide in Srebrenica, the documentary floated up again on twitter, spread by Serb nationalists, propagandists and their sympathizers, including far-right loons, in other words; people like: John R. Schindler.

By the fall of 2011 the documentary had been debunked in Norway and exposed as recycled Serb propaganda and conspiracy theories with one of the journalists working on the documentary, the Bosnian Mirsad Fazlić publicly distancing himself in interviews in Norway and Bosnia from it, saying that he protested in several e-mails to the filmmakers that they were in fact trying to distort the what had happened in Bosnia. According to Fazlić once he saw the finished results of several years of work he was shocked, the documentary was clearly pro-Serbian and in it went out of its way to downplay and shift the blame for the genocide from the Serbs.

The documentary was the first program to be brought down in both the Press Complaints Commission ( PFU ) in the fall of 2011 and the Investigation Committee , the Swedish equivalent of PFU in the spring of 2012. The Norwegian PFU wrote that the documentary leaves out some of the most basic facts about the Bosnian war.

Aage Borchgrevink, the senior advisor at The Norwegian Helsinki Committee wrote back in 2011 that the documentary described the Bosnian war in a way that reminded him of the way Serbian state media used to report from Bosnia when Slobodan Milošević was president.

According to Borchgrevink : ”the documentary was historical revisionism disguised as groundbreaking journalism. Using factually incorrect information, selective use of sources, fringe experts and biased portrayals of events, NRK had described the genocide in Srebrenica the same way Serbian state media had reported from Bosnia when Slobodan Milošević was president. Ratko Mladić, the general indicted for genocide is portrayed as a decent soldier while Izetbegović who didn´t bother answering Srebrenica´s calls for help is responsible.”

Borchgrevink also pointed to the fact that the Bosnian Army´s attack on Kravica in January 1993 is described as a “massacre” in the documentary, however the ICTY cleared the Bosnian commander Naser Orić of any wrongdoing during the attack. Several civilians were killed in the attack. Though most of those killed were Serb soldiers and the village of Kravica was according to the ICTY  a legitimate military target. According to RDC ( Reaserch and Documentation Centre) 35 Serb soldiers and 11 civilians died in the fighting. An additional 36 Serb soldiers were wounded. This information was collected from offical Bosnian Serb documentation, a document entitled: Warpath of the Bratunac Brigade.

According to the ICTY´s verdict against the Bosnian Army commander in Srebrenica, Naser Orić :

Between April 1992 and March 1993, Srebrenica town and the villages in the area held by Bosnian Muslims were constantly subjected to Serb military assaults, including artillery attacks, sniper fire, as well as occasional bombing from aircrafts. Each onslaught followed a similar pattern. Serb soldiers and paramilitaries surrounded a Bosnian Muslim village or hamlet, called upon the population to surrender their weapons, and then began with indiscriminate shelling and shooting. In most cases, they then entered the village or hamlet, expelled or killed the population, who offered no significant resistance, and destroyed their homes. During this period, Srebrenica was subjected to indiscriminate shelling from all directions on a daily basis. Potočari in particular was a daily target for Serb artillery and infantry because it was a sensitive point in the defence line around Srebrenica. Other Bosnian Muslim settlements were routinely attacked as well. All this resulted in a great number of refugees and casualties.(Orić , par.103)

In comparison, it appears that the Bosnian Muslim side did not adequately prepare for the looming armed conflict. There were not even firearms to be found in the Bosnian Muslim villages, apart from some privately owned pistols and hunting rifles; a few light weapons were kept at the Srebrenica police station. (Oric, par.94)

Between June 1992 and March 1993, Bosnian Muslims raided a number of villages and hamlets inhabited by Bosnian Serbs, or from which Bosnian Muslims had formerly been expelled. One of the purposes of these actions was to acquire food, weapons, ammunition and military equipment. Bosnian Serb forces controlling the access roads were not allowing international humanitarian aid – most importantly, food and medicine – to reach Srebrenica. As a consequence, there was a constant and serious shortage of food causing starvation to peak in the winter of 1992/1993. Numerous people died or were in an extremely emaciated state due to malnutrition. (Orić , par.104)

In regards to Kravica, the verdict says:

The fighting intensified in December 1992 and the beginning of January 1993, when Bosnian Muslims were attacked by Bosnian Serbs primarily from the direction of Kravica and Ježestica. In the early morning of the 7 January 1993, Orthodox Christmas day, Bosnian Muslims attacked Kravica, Ježestica and Šiljkovići. Convincing evidence suggests that the village guards were backed by the VRS [Bosnian Serb Army], and following the fighting in the summer of 1992, they received military support, including weapons and training. A considerable amount of weapons and ammunition was kept in Kravica and Šiljkovići. Moreover, there is evidence that besides the village guards, there was Serb and Bosnian Serb military presence in the area. The evidence is unclear as to the number of houses destroyed by Bosnian Muslims as opposed to those destroyed by Bosnian Serbs. In light of this uncertainty, the Trial Chamber concludes that the destruction of property in Kravica between 7 and 8 December 1992 does not fulfil the elements of wanton destruction of cities, towns or villages not justified by military necessity. (Orić , par.662,)

A report from the Bosnian Serb Army´s Bratunac Brigade dated January 4th 1993 says that combat operations in the area Bratunac – Kravica will continue until Serb forces have control over that area. Meaning that far from being on the defensive, the VRS were in fact on the offensive. Lazar Ostojić , the Bosnian Serb commander in Kravica during the attack says in his book, “Bloody Christmas in Kravica” (Krvavi Božić Sela Kravica) that he had at his disposal 50 elite soldiers from Bjelijna and a so-called Internventni Vod ( a commando unit)  along with 400 soldiers. According to his account he decided to evacuate the village around 9 o´clock in the morning, leaving only soldiers in Kravica. Last group of Serb soldiers left Kravica at around four in the afternoon. That day he signed off on 22 cases of infantry ammunition and more than 400 artillery shells along with 5000 anti-air craft rounds to his soldiers, proving that Kravica was a highly militarized village and one of the staging points for Serb attacks on Srebrenica.

The Trial Chamber also found that there was  evidence that in Kravica and Ježestica, Serbs fired artillery from houses and other buildings, which led to house-to-house fighting  between Bosnian Army soldiers and the Serb rebels. Furthermore, according to the Trial Chamber;  Serbs located on hills north and northeast of Kravica fired artillery in the direction of Kravica and Ježestica. A witness observed shells landing on houses in the villiges, causing fire. (Orić , par.665)

According to the RDC, the number of Serbs from Central Bosnia buried in Bratunac was consistent with the population movements after the war, especially the Serb population from the Serb-held parts of Sarajevo, which had under the Dayton Peace Accords became part of a re-integrated Sarajevo, having previously been held by Bosnian Serb forces. The political leadership of the Bosnian Serbs called on the population to leave those areas and even take the graves of their loved ones with them. According to RDC such a large percentage of Sarajevo Serbs followed the instructions that parts of the city that had been under  occupation remained deserted for months. Most importantly though,  the RDC notes that the Serb dead from Sarajevo who were later re-buried in Bratunac area are represented as results of actions taken by the Bosnian Army units from Srebrenica.

The RDC also concluded from their investigation of the military cemetery in Bratunac that 139 of the dead soldiers buried there had lived and fought elswhere in Bosnia and Herzegovina during the war, but where nevertheless buried at the Bratunac military cemetery. According to the RDC: 48 victims buried in Bratunac fought and died in Hadžići; 36 fought and died in Srebrenica; 34 and died in Vogošća; 3 in Konjic and 3 more in Ilijaš; 2 fought and died in Sarajevo, two more in Ilidža; one in Trnovo, Pale and Tuzla each. All of these figures are  presented as results of Naser Orić ´s actions as well. ( the only ones actually being the 34 Serb soldiers who died in fighting around Srebrenica)

Serbs in Ilijas digging up their dead in winter of 1996
Bosnian Serbs in Ilijaš digging up their dead in winter of 1996

In January 1996 HRW´s Emma Daly reported from Sarajevo about the removal of bodies from cemeteries and Serbs burning their own houses rather then let it fall into the hands of the “Muslim enemy” as well as the fact that Bosnian Serb forces were still firing into the city, and killing civilians months after Dayton Peace Accords had been signed. (Daly reported for The Independent during the Bosnian war)

Borchgrevink also points to the United Nations 155-page report on the fall of Srebrenica, where former UN-secretary general Kofi Annan says that the Serbs exaggerated the Bosnian Army attacks as way of disguising their real objective; which was an ethnically pure Serb state. That meant that Serb forces killed tens of thousands Bosniak and Croat civilians during the ethnic cleansing in Bosnia. According to Borchgrevink: Srebrenica was not an ordinary military operation as NRK´s expert (John R. Schindler) points out but the culmination of the ethnic cleansing of eastern Bosnia.

Borchgrevink goes on to say that the documentary´s expert (John R. Schindler) recycles old controversial Serb nationalist claims about 1300 Serb civilians killed around Srebrenica, and that of the Bosniaks killed by Serb forces after the fall of Srebrenica only some 2000 disarmed prisoners of war were executed by elements of the Bosnian Serb Army´s counterintelligence while the rest were killed in combat while trying to reach Tuzla.

This is of course nonsense, even if it´s cleverly packaged. As Borchgrevink writes; John R. Schindler´s  claims are refuted by RDC´s findings, which show that of the 567 Serbs killed in the Bratunac area (Where Naser Orić ´s alleged crimes took place) 448 were Serb soldiers, and the rest, 119, were civilians. This is of course a lot, but nowhere near the figures Schindler cites. It should be added that John R. Schindler  himself has used RDC findings in his now eviscerated propaganda tract Unholy Terror. British historian, well known Balkan expert and genocide scholar Marko Attila Hoare, who reviewed Schindler´s book pointed to Schindler´s amusing blunders in regards to RDC figures. Hoare writes:

One of the more amusing of Schindler’s blunders concerns the scientific calculation of the figure for Bosnian war-dead carried out by Mirsad Tokaca’s Research and Documentation Centre in Sarajevo, which placed it at about one hundred thousand. Schindler seems to endorse this figure wholeheartedly, seeing it as proof that earlier estimates of Bosnian war-dead had been ‘grossly exaggerated’, and complaining that Tokaca’s result ‘got minimal attention in Bosnia or abroad’ (p. 317). The reason this is amusing is that Tokaca’s figures disprove several of the figures for Serb dead at the hands of Bosnian forces that Schindler himself cites. Thus, Schindler claims that ‘more than 3,000 Bosnian Serbs, some soldiers but at least 1,300 unarmed civilians, had been killed by Muslim forces based in Srebrenica’ (p. 228).

Borchgrevink also points out that international forensics experts have identified 6481 individual victims from various mass graves from around Srebrenica and have determend that over 8100 Bosniaks (Bosnian Muslims) were killed. Subsquent trials that have taken place at the ICTY and ICJ (International Court of Justice) have proven that Srebrenica was an act of genocide, a well planned and carried out mass murder with the intent to destroy the Bosniaks of Srebrenica and Žepa as an ethnic, religous and a political group.

It should also be added that Borchgrevink´s and Norwegian Helsinki Committee critique of  “A Town Betrayed” and it´s main “expert” John R. Schindler came in May 2011. Since then figures regarding those found in mass graves has changed, given that Srebrenica is still an active crime scene and that about 1000 of those killed in the genocide still are uncounted for. As of June 2015, the figure of those Bosniaks who have been identified stands at 6930, working from a set of 17,000 human remains located in 93 mass graves. This of course destroys the filmmakers and John R. Schindler´s thesis that the majority of Srebrenica´s Bosniaks were “killed making their way to Tuzla” instead they were captured and taken to various execution sites. For more, see Christian Jennings: Bosnia´s Million Bones- Solving the World´s Biggest Forensic Puzzle)

Borchgrevink also dismisses Schindler´s claim that the reason Ratko Mladić wanted to take the town was due to arms smuggling into Srebrenica. Schindler and the filmmakers remain quiet about the notorious Directive 7 order issued out by Bosnian Serb leadership in March 1995, four months before the genocide in Srebrenica. Directive 7, signed by Radovan Karadžić called for the permanent removal of Bosnian Muslims from the safe areas. The safe areas included Srebrenica and Žepa. On March 8th 1995, Radovan Karadžić issued Operational Directive 7 from the Supreme Command of the VRS. The Directive ordered the VRS (Bosnian Serb Army) to “complete the physical separation of the Srebrenica and Žepa enclaves as soon as possible, preventing even communication between individuals between the two enclaves. By planned and well-thought-out combat operations, create an unbearable situation of total insecurity, with no hope of further survival or life for the inhabitants of Srebrenica or Žepa.”

As Ed Vulliamy and Florence Hartmann point out in a new report published by The Guardian, Mladić  had told the Bosnian Serb assembly, “My concern is to have them vanish completely”, and that Karadžić pledged “blood up to the knees” if his army took Srebrenica.” Directive 7, was of course known, or should have been known to the filmmakers and John R. Schindler, yet it does not appear anywhere in the documentary. A pretty big omission in my opinion…

But the most telling sign of what this documentary´s objective really was, is the fact that behind the scenes, the documentary´s advisors and consultants were made up of what Swedish daily Eskilstuna-Kuriren´s political editor Alex Voronov called “a Serb nationalist propaganda centre and a revisionist sewer.”

This sewer included Zorica Mitić, a physician from Belgrade who had since 2000 lived in Norway. In Serbian media, like Pecat and various Serb Diaspora sites she had repeatedly denied that what had happened in Srebrenica was an act of genocide and had highly recommended sites and organizations that had “exposed the myth of genocide” (go ahead, just read the link from Pecat and Glas Dijaspore) among the sites she had recommended was a Hague-based NGO called “Srebenica Historical Project”  led by a Serb-American lawyer Stephan Karganović who was in 2012 compared to Holocaust denier David Irving by USHMM and Foreign Policy Magazine. Srebenica Historical Project is funded in part by Bosnian Serb President Milorad Dodik as USHMM and Foreign Policy explain. Dodik is one the most fervent genocide deniers in the Balkans, as late as June 2015 he called the genocide in Srebrenica “the biggest sham of the 20th century.”

Another “consultant” to the documentary was a man named Ozren Jorganović, who for a while worked for Norwegian State Television. (NRK) I don´t  know how he got the job in Norwegian State Television, but what is known is that during the Bosnian war Jorganović was station manager of Radio Ozren, a Bosnian Serb propaganda station near Doboj, as well as Radio Doboj during the war. He was also a long-time correspondent for various news sites in Bosnia´s Republika Srpska entity as well as for SRNA.

Aside from Borchgrevink´s critique, the Norwegian Helsinki Committee also sent the Norwegian Television an 18-page report listing 25 (!) factual errors in the documentary. Here is the full report, in Norwegian (PDF)

It would be simply impossible to list and translate all the inaccuracies and falsehoods in the documentary; the Norwegian Helsinki Committee´s report is 18 pages long (!) so here are just a few of the most important ones. (Within the first ten pages!) However the points that NHC raises show the real intent of the filmmakers and the level of deception that they engage in.

1 (3) the documentary claims that Bosnia´s Muslim majority declared independence (in the spring of 1992) and that a civil war erupted as result of that. This is misleading. There was a referendum on March 1, 1992 about the independence where Bosniaks, Croats and some Serbs voted for independence. A large number of Serbs voted against or boycotted the referendum. What happened after was that Bosnian Serb forces along with Serbian forces (both regular and paramilitary) attacked the Bosniak civilian population and representatives of the Bosnian authorities in April 1992. After the initial attack on Bosnia, Serbia officially tried to distance itself from the war, but Serbian authorities continued to support and exercise control over those forces. This has also been established by the ICTY and the ICJ. (International Court of Justice)

2 (4) 6:32 The documentary says that “two years later (1992) there is a civil war in Eastern Bosnia” The documentary does not explain how that war played out in that part of the country. During the ethnic cleansing of Eastern Bosnia thousands of civilians were killed and the surviving Bosniaks expelled to Bosnian-government controlled territory or forced into the enclaves of Goražde, Žepa and Srebrenica where they were subjected to artillery attacks. These areas were declared “safe areas” by the UN Security resolution on 16 of April 1993. One of the main problems with that was that the despite the Security Council´s decision there was a lack of willingness from the UN-member states to send enough soldiers to protect the area.

3 (8) 25:20 The documentary says that the Bosniaks promised that they would not attack Serb villages from Srebrenica and not harass the Serbs the area of Sarajevo in connection to the establishment of the safe areas. It´s true that both sides broke the agreement on demilitarization, but the documentary avoids mentioning that the situation was asymmetrical and that the Serbs did not remove their heavy artillery from around Srebrenica. Instead Serbs used it to shell the area. In addition to blocking aid to the enclaves and taking UN-personnel as hostages on several occasions.  A delegation from the UN-Security Council, led by Diego Arria arrived in Srebrenica on April 25  1993 and in its report the UN condemned the Serb forces for carrying out that what was called a “slow-motion process of genocide” The report concluded “that Serb forces must withdraw to points from which they cannot attack, harass or terrorize the town”. In the end the Serbs captured two of the enclaves, Žepa and Srebrenica.

And lastly, the report points out that it has been proven in the Krstić verdict that Srebrenica had immense strategic importance for the Serb war effort. Being situated as it is in the middle of what was planned to be a Greater Serbia.

”Srebrenica (and the surrounding Central Podrinje Region) were… of immense strategic importance to the Bosnian Serb leadership. Without Srebrenica, the ethnically pure Serb state of Republika Srpska they sought to create would remain divided into two disconnected parts, and its access to Serbia proper would be disrupted.”

NHC concludes that is the reason why Srebrenica was attacked and that the decision to kill the male population of Srebrenica has to be viewed in that context.

Note: As I wrote above, the full report is 18-pages long and points to in total 25 similar falsehoods and factual errors which show that this is not a question of innocent mistakes, but a deliberate deception on the part of the filmmakers and the “experts” and “consultants”.

For my Bosnian readers, I can highly recommend Sanjin Pejković dissection (in Bosnian) of the documentary. Sanjin has written extensively about it in Swedish. He, along with Alex Voronov  and others were engaged in a debate with the filmmakers, a debate which the filmmakers lost.

There is of course plenty more to be said about this documentary, and a lot of it explained by the Norwegian Helsinki Committee´s 18-page report as well Pejković´s dissection of the methods used by the filmmakers and what they were alluding to.

As for me, I can only say that I am proud to have been a small part of a larger group of dedicated people who worked on exposing the lies told in the documentary.

Furthermore for those not interested in recyceled Serb nationalist lies and propaganda, I can highly recommend the following documentaries on Srebrenica:

Srebrenica- A Cry From The Grave, from 1999. Full Documentary.

As well as the new Dutch documentary: Why Srebrenica had to Fall

Also check out BBC´s new documentary about the genocide:


This post has been edited and uppdated on 19/07/2015

P.S. I had previously (erroneously) written that 448 Serbs died in the Bratunac area in total. That has been corrected. The correct figure is; 567, of those 448 Serb soldiers and 119 civilians. Follow the RDC link for full info.

Returning To Eastern Bosnia

Muniza Oprasic
Muniza Oprasic

Last month media in the Balkans reported that Muniza Oprasic, a 78-year old Bosniak returnee to Republika Sprska was ordered by a district court in Eastern Sarajevo which is in the RS entity to pay 10 000 euro to a Serb family who lived in her house as squatters in the village of Okruglo for about seven years until 2003. During that time Muniza Oprasic lived as a refugee. Oprasic who now lives of her pension, which is 320 Bosnian marks [160 euro] appealed to anyone who can help since she as an elderly returnee to that part of Bosnia and Herzegovina has no means to pay the fee ordered by the court. The Serb family sued Muniza Oprasic since they most likely had assumed that she would never return to her house and her village and therefore made renovations to the house for which they now expect to be compensated for.

Clearly shocked by the court´s decision Muniza said to reporters from BIRN that she didn´t understand how such a thing could happen. This was her home, and she didn´t understand what gave them the right to go into her home at all? Living there for seven years in her house while Muniza lived as a refugee away from her home. Now the Serb family wanted her to pay for renovations they had made on someone elses house. Since Muniza has no means of paying the large amount set by the district court in Eastern Sarajevo; the court decided to take it out of her  monthly pension, which is 160 euro. The court said that they will take half or maybe as much as 100 Bosnian marks (50 euro) which would be unberable for someone her age, given that she needs medicine and has bills to pay.  When BIRN talked to her she openly appeled to help from anyone who could help her…

According to Muniza this is the way returnees to Visegrad are being treated by the Serb-led authorities in that part of Bosnia and Herzegovina.

Muniza´s village; Okruglo lies a few kilometers from the old town of Visegrad, in the past most famous for it´s old Ottoman era-bridge built by Mehmed-pasha Sokolovic and immortalized in Ivo Andric´s novel  Bridge on the River Drina, now infamous as the site of some of the worst atrocities during the Bosnian war. On 6th of April Visegrad was attacked by the Yugoslav People´s Army´s (JNA) Uzice Corps under the command of Dragoljub Ojdanic. Ojdanic later went on to become Chief of General Staff of the “reformed” Yugoslav Army (Vojska Jugoslavije) and was later found guilty for crimes against humanity, and sentenced to 15 years for his role in Milosevic´s Kosovo campagain. By April 14th 1992 his Uzice Corps had with the help of Serb paramilitaries, managed to take over the town installing a Serb nationalist government which proceeded to arrest and harass segments of the Bosniak and other non-Serb parts of the population. After the the JNA formally left the town on May 19th the systematic and wide-spread targeting of the town´s Bosniak community began, with arrests, disappearances, abduction of prominent local figures, executions carried out by local paramilitary units, setting up of detention camps, including the Uzamnica camp  where the inmates, both male and female subjected to physical abuse, including sexual violence. The turning of the hotel and spa resort Vilna Vlas into a rape camp where Bosniak women and girls were systematically raped by Serb police, paramilitary units and soldiers.

As well the mass executions of civilians all around Visegrad, some of the civilians were taken from their houses and rounded up, others abducted from their workplace, others taken off buses, and led to the banks of the river Drina where they were told to go into the water and executed by Serb paramilitaries or taken to ravines where they were executed and their bodies dumped into the ravines or pits. The mass killings in Visegrad also included two of the arguably most horrific cases of mass-murder early on in the war. First being The live pyre at Pionirska Street, where over 60 people were barricaded into a house which was later set on fire, 53 died. Killed by two men who are most likely Europe´s most well-known living mass-murderers; Milan Lukic and his cousin Sredoje Lukic. According to journalists who covered the war, and especially the butchery in Visegrad; the two men, especially Milan, probably killed more people during the Bosnian war than anyone else. Two weeks after they had burned 53 alive people on Pionirska Street, they repeated the act in a Visegrad neighborhood Bikavac where they barricaded another group of people into a house before setting it on fire. One person survived.

But the biggest execution-site was the old bridge itself. As Ed Vulliamy noted in the Guardian back in 1996; “the bridge is visible from almost every balcony and window in Visegrad, it´s cobblestones are a stage at the foot of an amphitheatre; the executions were intended to be as public as possible.” From their balconies witnesses watched as Milan Lukic in his red Passat together with his companions in the trucks behind would arrive at the bridge each evening. They would unload the prisoners and start killing them.  “We saw them by day or by the city lights, whether they were killing men that time, women or children. It took half an hour, sometimes more.” One witness recalled… The prisoners who were between life and death were stabbed before being thrown of the bridge into the river. According to one witness; sometimes they threw people off alive shooting at the same time.  Another witness, recalled how Milan Lukic enjoyed playing music from his car radio while throwing two men into the river; one of the men shouted that “he couldn´t swim” while Milan Lukic fired his gun into the river.

Visegrad, photo: Velija Hasanbegovic
Visegrad, photo: Velija Hasanbegovic

At the start of the Bosnian war, Visegrad and other places like it along the Drina Valley or Podrinje received a minimum of attention from the world press. What was happening in eastern Bosnia, all along the Drina Valley as well Prijedor, Kozarac, Sanski Most, Kljuc and other towns and hamlets in northwest Bosnia, and Bosanska Krajina was part of the hidden war that the Serbs were waging far away from the carnage taking place in Sarajevo. Karadzic could not keep Omarska, Trnopolje & Keraterm a secret for too long, but by then he had “cleansed” much of what was to be “Greater Serbia” of non-Serbs. As Vulliamy, one the chroniclers of the Bosnian genocide wrote in The Nation in June 1996, one of the middle-managers of genocide; Professor Nikola Koljevic a close associate of Radovan Karadzic, and wartime vice-president of RS as well as a Shakespeare scholar had said sardonically to him in the Serbian capital Belgrade 1992; “So you found them! Congratulations!  It took you a long time to find them, didn’t it? Three months! And so near to Venice! All you people could think about was poor, sophisticated Sarajevo. Ha-ha!” And then, as Vulliamy recalls, added with a chill in his voice: “None of you ever had your holidays at Omarska, did you? No Olympic Games in Prijedor!”

He was referring to the concentration camps in northwest Bosnia and the implication was clear: The dismay many felt about what was taking place in Sarajevo and the focus on the Bosnian capital meant that the Serbs were free to carry out their plans more or less uninterrupted elsewhere in the country. After the war Koljevic tried to commit suicide on January 16 1997 by shooting himself in the head and died in a Belgrade hospital a week later from the wounds. By then he had been edged out of the Bosnian Serb political leadership by Biljana Plavsic and Momcilo Krajisnik. Both Plavsic & Krajisnik were later convicted of war crimes by the ICTY.

By the end of June 1992, a Serb police inspector in Visegrad, Milan Josipovic recived a request from the the Bajina Basta hydro-electric plant just across the border in Serbia. The director of the plant asked Josipovic if those responsible could “slow down the flow of corpses” on the Drina river. According to the plant director; the corpses were clogging up the culverts of the Bajina Basta dam at such a rate that he could not assemble enough staff to remove them.

13 years later, Josipovic, who was then 48 years, was shot twice in the chest and once in the head while he was in his coffee-grinding shop. There have been speculations that he was killed by a shadowy group called Preventiva charged with protecting wanted war criminals, including Milan Lukic. In 2005 Josipovic testifed against Novo Rajak, a member of the Visegrad police who  had taken part in the mistreatment of Bosniak civilians. After that rumors started to circulate that Josipovic was ready to give evidence against higher-level officials and that may have sealed Josipovic´s fate. His killer/killers have never been arrested.

In 2010 a small boat got stuck in the turbines of the Bajina Basta hydroelectric power plant, in order for the turbines to be repared the dam had to be emptied. That gave people from Institute for the Missing Persons of Bosnia-Herzegovina what was in effect their last chance to track down the bodies of of Bosniak civilians who had been killed in Visegrad and dumped into the Drina River. As Irena Antic from the Helsinki Committee For Human Rights Serbia  pointed out;

Everybody knew that throughout 1992 bodies of the Bosniaks were ending up in the turbines of the Bajina Basta hydro-electric power plant, thrown there by executioners, Milan Lukic’s “Revengers” and members of other Serb formations, who believed no one would ever find them in such a place. No one – some working for the plant or in hydro-electric sectors of Serbia or Republika Srpska, or an official of that Bosnian entity or the neighboring state – had ever suggested that the Drina lakes or even its basin should be emptied in the search for the killed.

Antic went on to say that once the team from Institute for the Missing Persons of Bosnia andHerzegovina got to Perucac they were met with rough terrain, mines, cracked soil, snakes and piles of clay, as well as high temperatures in the summer and rain, mud and wind in September.  According to the director of the Institute, Amor Masovic; fifteen people from all over Bosnia and Herzegovina made up the investigative team. The team moved on foot down both banks of the lake. They started at the old bridge in Visegrad and moved along the canyon all the way to the lake. “It was a multiethnic team sharing the same goal” according to Masovic. The investigators were soon joined by a team from Serbia looking for the remains of Kosovars killed by Serbian State Security Forces during the 1998-1999 Kosovo war. After a while a survivor organization made up of survivors and relatives of those killed in Visegrad 1992, called; “Visegrad 92” made an appeal for help which lead to hundreds of volunteers from all over Bosnia and Herzegovina and some from Serbia as well showing up at the exhumation-site trying to help the investigators. The long list of volunteers included students from Sarajevo University, utility workers from Sarajevo and former citizens of Visegrad now living abroad and in other parts of Bosnia and Herzegovina, many of them had lost loved ones during the massacres carried out by Serb forces in Visegrad area and for them this was the probably the last chance to maybe find the remains of their loved ones. Firefighters, speleologists, rangers, de-miners, and members of Bosnia´s special police forces helped too. In total the remains of 250 people were exhumed during those few months, needless to say, there was no help from the authorities in Republika Sprska who as Antic rightly points out were too afraid of the consequences draining the lakes on the border between Bosnia and Serbia might have, what might be found there, let alone draining the Drina basin, the bottom and the mud which most likely hides the largest amount of remains.

The remains exhumed at Perucac were just a small fraction of what lies beneath, together with the 126 citizens of Visgerad who were exhumed at the village Slap near Zepa back in 2000. The bodies found in Slap were gathered by the villagers as they floated down the river and buried in shallow graves. One of the people Vulliamy interviewed back in 1996 had escaped the carnage in Visegrad and found refuge in Zepa which was together with Srebrenica and Gorazde the only Bosnian-controlled enclave in eastern Bosnia. After Serb forces took Srebrenica in July 1995 they set their sights on Zepa which fell two weeks later after fierce resistance from the vastly outgunned and desperate Bosnian soldiers defending it. Vulliamy´s interview subject, then simply named “Jasmin R” was captured, in Serbia as were many men from Zepa as they tried to make their way to Serbia or Montenegro hoping to avoid the fate of those killed in Srebrenica. By Christmas 1995 Jasmin was evacuated to Dublin from a prison camp in Serbia. When he arrived in Zepa he was 14 and deemed too young to fight, he was instead assigned to Slap, a junction between the Drina and Zepa rivers. His job was to bring up the bodies of murdered civilians from Visegrad as the current flowed to Zepa. He was to bring them ashore in a small boat and bury them, often under fire from Serb forces. Jasmin and others, they dug the graves and buried the people gathered from the river, some of them Jasmin had known personally, they had been his neighbours in Visegrad. According to Jasmin; “the bodies came almost every day Men and women, old and young. They had been beaten and tortured, they were black and blue, and some had been decapitated. Yes, and there were children. Mostly 10 or 12, and two infants of about 18 months.”

During the trial of Mitar Vasiljevic back in 2001, Amor Masovic stated that by then the remains of 311 people belived to be from Visegrad had been exhumed from 14 different locations in Visegrad, Sokolac and Rogatica. Vasiljevic had been one of Milan Lukic´s closest companions. Before Masovic took the stand, another man who had worked on bringing up and burying the bodies floating down the Drina, Mevsud Poljo testified about bringing up about 170 to 180 bodies from the river together with others. Poljo belived that the bodies they pulled out of the Drina constituted maybe one fifth of the total number of corpses floating down the river. After they pulled the bodies out of the river they searched them for any form of identification before burying them, mostly at the banks of the small river Zepa near Slap.

Exhumations At Lake Perucac photo: Velija Hasanbegovic
Exhumations At Lake Perucac photo: Velija Hasanbegovic

Many of those Poljo, Jasmin and others didn´t manage to pull out of the water most likely ended up in the culverts of the Bajina Basta hydro-electrical plant.

A proper search would mean that a greater number of those killed in Visegrad and surrounding villages would be found. As it is now that is improbable as Serb-led authorities in Visegrad have done everything in their power to erase the memory of those atrocities, including an effort to destroy the house on Pionirska Street, the site of the live pyre that took the lives of 53 people. Re-built by survivors to serve as memorial to those killed it came close to being destroyed last year on the same day as Serb authorities in Visegrad erased the word genocide from a the Straziste cemetery. (A large number of those exhumed and identified from Visegrad and the surrounding area are buried there. ) As of today, the house on Pionirska still stands but that does not mean it´s not in harm´s way. The original date set for the destruction of both the house on Pionirska and the removal of the word genocide from the memorial on Straziste was December 24th 2013 Christmas eve, but due to the controversy this caused in Bosnia and the statements made by OHR, the US Embassy and OSCE the action was delyed, until one month later that is, when the Serb-led authorities in Visegrad finally entered the Straziste cemtery and removed the word genocide from the memorial to the fallen. They did not touch the house that time but there are reports that all final appeals to prevent the demolition of Pionirska Street house have been exhausted.

Muniza Oprasic faces a similar fate as the house in Pionirska Street. The original ruling came 2012, which she appealed and at the end of last month the district court in “Eastern Sarajevo” ruled that she had to pay 10 000 euro to the Serb family. Her story isn´t new but it´s indicative of the way returnees are treated in Republika Srpska.

After the original ruling back in 2012 she spoke to Bosnian media about the situation saying that she lived as a refugee in Sarajevo until 2003. The local Serb authorities had given the Serb family material to rebuild the house which had been damaged in the war.  The repairs were carried out without her permission. The Serb family lived there for years, while she had no access to her land and house. They sued her for the renovations that they had made to the house without her permission and that she and her husband were not aware of.  According to Muniza there was a ruling in her favor too, by which the Serb family was forced to pay a 100 KM or 50 euro to Muniza for every month that they had lived there on her property but according to her; she never saw a penny of that money. They refused to remove the windows, doors and some other things they had put in to the badly damaged house; instead they sued her for compensation.

When journalists from Al Jazzera Balkans visited her two years ago they found her living a humble existence in her house on her property in Okruglo. A picture of Mecca along with some Quranic verses adores her living room walls. She was orphaned during World War II. During the visit to Muniza journalists also spoke to Nedim Jahic, a human rights activist from Sarajevo who believes that the verdict against Muniza is absurd. Jahic said that if Muniza had returned to an empty house in 2003 she would have probably received donations and her house would have been renovated at no cost to her. She wouldn´t be facing the situation she is facing today, having to pay 10 000 euros to people who lived in her house at the order of local authorities.

Still, according to Hajro Poskovic, a legal expert with the OSCE in Sarajevo temporary users of abandoned houses have a legal right to be compensated for any repairs they make, but that the owner also has the right to be compensated from the local authorities, in this case the owner is Muniza Oprasic. Strictly legally speaking that would mean that Oprasic would pay the 10 000 euros to the Serb family and then seek compensation from the local Serb authorities who settled the family in Muniza´s house in the first place.

However Muniza Oprasic is a 78 year old pensioner with no other income except her pension which is 160 euros every month, she has no means of paying 10 000 euros and given the legal situation for returnees in Republika Srpska it is naïve to think that the she will ever be compensated from the Serb authorities in Republika Srpska. With the appeal process apparently exhausted, if she does not find the money, 10 000 euro to give to the Serb family she will most likely be evicted from her home.

Note: Irena Antic´s piece for Helsinki Committee For Human Rights referred to Milan Lukic´s paramilitary unit as the “Revengers” (Osvetnici) Most court documents in english as well as articles on Visegrad refer to them as “Avengers” as well as the Balkan Insight piece which claims that Muniza Oprasic is 71 years old, while all the Bosnian articles on her, including articles in Klix, Dnevni Avaz and Slobodna Bosna indicate that she is 78 years old today.

This post has been uppdated and edited on 12/03/2015

31 maj, de vita bandens dag

Enligt de domar som har avkunnats av Haagtribunalen (ICTY) tog serbiska styrkor över kontrollen av staden Prijedor i norra Bosnien 30 april 1992. 31 maj 1992 utfärdade serbiska myndigheter ett dekret där alla icke-serber i staden skulle märka sina hus med vita flaggor eller vita lakan och bära en vit armband om de gick ut ur sina hus eller lägenhet. Detta var första dagen av den kampanj som resulterade i massavrättningar, koncentrationsläger, massvåldtäkter och den etniska rensningen av stadens bosniakiska och kroatiska invånare. I september 2013 hittades var man trodde då var Bosniens största massgrav. Massgraven I Tomasica, hittills har man exhumerat 435 kroppar från massgraven och utgrävningen fortsätter. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades under den etniska rensningen av Prijedor. Idag är Ratko Mladic och Radovan Karadzic åtalade för  folkmord  I bla Prijedor.

I nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna fastställa att den gamla gruvan användes som ett samlingsområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de” eller använda sig av andra metoder

Dokumentärfilmen: Logor (Koncentrationsläger) på bosniska och engelska med bla intervjuer med överlevande men också Ed Vulliamy och Penny Marshall, två av de journalister som berättade för omvärlden om Omarska, Trnopolje Manjaca och Keraterm.

Jag är inte från Prijedor, men skulle kunna lika gärna vara det, lika mycket som jag skulle kunna vara från Foca,Rudo, Vlasenica, Bratunac, Srebrenica, Zvornik, Bjeljina, Brcko, Doboj, Kozarac, Kljuc, Sanski Most, Kotor Varos, Trebinje med mera… Städer som råkade ligga sig på det område som Milosevic, Karadzic, Bulatovic, Cosic tillsammans med det övriga politiska och militära ledarskapet i Serbien  hade bestämt skulle ingå i ett ”Storserbien” Ibland kan man inte låta bli att känna skuld för att man är vid liv, medan så många andra är inte det. Många gånger har man undrat varför så många dog medan jag fick leva och man har tänkt tanken hur det skulle kännas att byta plats med de som dog, för min del skulle det vara helt okej. Fast något sådant kommer aldrig ske  och är så klart resultat av skuldkänslor over att man är vid liv medan så många andra man kände är inte det. Jag vet varför jag är här idag.

Det är för att bära vittnesbörd och för att se till att vårda minnet av de som dog för att det skulle kunna lika gärna ha varit jag. Anledningen till att det är så viktigt att vårda minnet av de som dog är eftersom det räcker inte med att de är döda, att de togs från oss, att liv förstördes familjer splittrades och utplånades städer förstördes byar jämnades med marken och hela vår existens reducerades till vilka vi var och vad våra namn var. Det här är det minsta jag kan göra, för att hålla minnet vid liv och för att hedra de döda.

Nu bedrivs ett angrepp mot sanningen och minnet av de som dog bla i Prijedor och det bedrivs inte av enskilda förnekare någonstans ute i periferin så som Lennart Palm eller Björn Eklund och Diana Johnstone eller de som utpekade i Expressens stora avslöjande om profilerna som stödjer folkmordsförnekarna, utan av myndigheterna i delar av Bosnien Hercegovina, främst Republika Srpska där de koncentrationsläger där folk tidigare misshandlades, torterades och mördades är inte minnesplatser tillägnade offren och de som överlevde utan återigen fungerande fabriker eller gruvor och där man måste ansöka om tillstånd om man vill hedra de som dödades i lägren. En annan anledning till att det är så viktigt att vårda minnet av de döda är för att idag är Prijedor i likhet med många andra städer i RS en stad där de som deltog i pogromerna är nu vid makten. I Prijedor är det borgmästaren Marko Pavic som länge motsatte sig något som helst minneshögtid och såg till att gripa några av de aktivister, anhöriga och överlevande många från Prijedor som 31 maj 2012 och 2013 dök upp i stadskärnan för att hedra de som dog i staden. Många av dem var unga serber från Prijedor som gick sida vid sida med Bosniaker och Kroater.

Prijedor är också en stad där tidigare lägervakter återigen kan jobba som poliser, d.v.s. de som ska hålla medborgarna trygga, många av  medborgarna är  förre detta fångar i koncentrationslägren Omarska Trnopolje och Keraterm eller anhöriga till de som dödades i lägren. Nu löper man risken att se sina gamla plågoandar återigen  uniform, nu förväntas samma människor “skydda” medborgarna. Prijedor är också en stad där 20-tal meter från ställen där folk plågades, våldtogs och mördades byggs minnessten till fallna serbiska soldater.

Allt detta gör det inte bara nödvändigt utan även livsviktigt att se till att 31 maj högtidlighålls runt om i Bosnien men också utomlands. Sanningen är livsviktig för Bosnien Hercegovina. Samtidigt som översvämningarna har visat  hur löjliga gränser är, speciellt de inom Bosnien Hercegovina. Bosnier, vare sig de är Bosniaker, Serber, Kroater eller några av de andra folkgrupperna har fortfarande en del svårigheter att överbrygga men kriget och aggressionen mot den unga staten var menat att slita sönder landet och det bosniska samhället.

Översvämningarna och protesterna har fört folk närmare varandra, förhoppningen bland många innan översvämningarna var att protesterna skulle leda till att man gjorde upp med korruptionen, det icke fungerande byråkratin men också börja på allvar prata om det förflutna och börja göra upp med det en gång för alla. Därför är det livsviktigt att man fortsätter att högtidligålla 31 maj varje år eftersom för varje år som det hölls kommer fler och flera veta om vad som egentligen skedde, och man håller minnet av det som skedde vid liv och att fler och fler ser att det finns en alternativ till det schizofrena och ideologibaserade historieskrivningen som genomsyrar vissa delar av Bosnien Hercegovina.

A Conspiracy of Silence? The forgotten genocide of Omarska, Prijedor

Socialdemokrati i nationalismens tjänst

Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid
Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid


“Vi har en socialdemokrat i Krister Kronlid som faktiskt sticker ut näsan i blåsten för oss och för detta skall han ha all heder precis som ALLA enskilda aktörer, journalister och politiker som förr och framöver stått vid vår sida…”.

Drago Drangel skriver på Sanning åt allas forum: (Från Expressens avslöjande)


Den socialdemokratiske kommunalpolitikern och riksdagskandidaten Krister Kronlids band till  folkmordsförnekare  i Sverige har återigen sett dagens ljus. Just det, detta är inte första gången. Jonas Paulsson och Alen Musaefendic skrev om det i Svenska Dagbladet 2012 (1) (2)  och jag skrev om det på min blogg. (1) (2) (3) Likväl så verkar han chockad över att någon skulle kunna peka ut honom för att ha samröre med folkmordsförnekare. Enligt två ganska så okritiska intervjuer med Bohusläningen & P4 Väst så  säger han det som hände I Srebrenica var ett folkmord och att alla diskussioner i Justitia Pax Veritas som hade med folkmordet i Srebrenica att göra handlade mer om det folkrättsliga perspektivet.

Vidare säger Krister Kronlid att ordföranden i Justitia Pax Veritas; Drago Drangel ”är en person med sunda mänskliga värderingar” som aldrig förnekat att ” 5 000-10 000 pojkar och män har mördats” likväl så hade enligt Expressens avslöjande samma Drago Drangel inga problem med att sprida revisionistisk material samtidigt som han var medlem i Sanning åt Alla! och vice ordförande i Justitia Pax Veritas. Enligt Expressen så kallar Drago Drangel folkmordet i Srebrenica för en ”myt” ”som utnyttjas i geopolitiska syften” Expressen kartläggning visade också att flygblad och folkmordsförnekande material delas ut vid strategiskt viktiga sammankomster såsom som en minnesstund för folkmordet i Srebrenica. Så det är uppenbart att det är någonting som stör Drago Drangel med folkmordet i Srebrenica.

Kronlid säger också att han tycker att det är bra att SVT valde att visa den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades eftersom den gav ett ”bredare bild av kriget”

Saken är bara den att filmen inte gav ”en bredare bild av kriget” den förklarade inte någonting, snarare så gav den en medvetet falsk bild av händelserna med avsikten att grumla till den vedertagna historiebeskrivingen och vi fick se i bästa sändningstid återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse. Filmen fälldes också av både den svenska och norska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord.

Under tiden som gick direkt efter sändningen så blev det allt tydligare att filmakarna hade återanvänt många av de konspirationsteorier som hade florerat i åratal på serbnationalistiska sajter och som understöddes av bla organisationer som folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project med Stephen Karganovic i spetsen. Med andra ord så gav Krister Kronlid sitt stöd till en film som genom att återanvända gamla överbevisade teser, serbisk propaganda och dramaturgiska knep försökte visa att det som skedde i Srebrenica var inte ett folkmord. Den norska Helsingforskommittén pekade på 25 (!) sakfel i filmen och ansåg att den liknade väldigt mycket den typen av propagandafilmer som kom när Slobodan Milosevic var vid makten.

Vidare så avslöjades det att flera av de som jobbade med filmen hade förnekat folkmordet i Srebrenica och hade tidigare själva varit propagandister under kriget.  Zorica Mitic en läkare från Belgrad, numera bosatt i Norge kände Ratko Mladic under deras tid i Knin 1991 verkade som en av ”konsulterna” i filmen. Hon har öppet förnekat folkmordet i Srebrenica vid flera tillfällen både i serbiska Pecat men också diverse Diasporasajter. Hon hade också varmt rekommenderat revisionistiska och folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project i bla Pecat. En annan konsult till filmen var Ozren Jorganovic som under kriget i Bosnien Hercegovina jobbade för den bosnienserbiska propaganda stationen Radio Ozren.

Filmakarana Oly Flyum och David Hebditch hade också valt att ta in information från en av de mest ökända folkmordförnekarna. Schweiz-baserade Alexandar Dorin, vars riktiga namn är Boris Krljic, en serbisk man ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica. Nämligen den om Ratko Mladic hade med sig bara ca 400 soldater till Srebrenica trots att det hade redan 2005 kommit fram att den egentliga siffran var 19 473 soldater. Detta efter att myndigheterna i Republika Srpska släppt namnen på de som medverkade i erövringen av staden och det påföljande folkmordet. I Sverige uppmärksammades detta I Sydsvenskan. En lista på ytterligare 892 personer misstänkta för att ha medverkat i massavrättningarna, vid sidan av de som redan var gripna släpptes också. Vidare så anser Dorin/Krljic att bara ca 2000 människor dödades och att samtliga var “muslimska soldater som dödades i strid” Allt detta var redan känt i april 2012 då filmen då filmen fälldes av granskningsnämnden.

Trots alla dessa avslöjanden och trots ett överväldigande kritik så har Krister Kronlid aldrig tagit avstånd från filmen, två år senare så hävdar han fortfarande att den ”gav en bredare bild av kriget” han har inte bett om ursäkt till de överlevande och de anhöriga från Srebrenica.

Enligt Kronlids intervju med P4 Väst så är den debattartikeln som han skrev ihop med Drago Drangel, ett verk som kom till som ett ”försvar av yttrandefriheten, och rätten att sända alternativa uppfattningar om saker som skett.” Saken är bara den att yttrandefriheten aldrig var hotad, det man vände sig emot var den uppenbara historierevisionismen lögnerna och folkmordsförnekelsen, och vilken kränkande effekt det hade på överlevare och anhöriga och sett till den händelseutveckling efter sändningen av filmen och allt vad man känner till om Sanning åt Alla! och ordföranden för Justitia Pax Veritas, Drago Drangel så är det svårt att tro att det handlade om ”försvar av yttrandefriheten” Det enda slutsatsen jag kan dra utifrån Kronlids egen utsago är det är okej trycka eller visa historierevisionism och folkmordsförnekelse och ifall man kritiserar det så är man en censsurivrare?

Däremot så kan jag hålla med Kronlid att det handlade om att få ut ett ”alternativ bild” av händelserna, i fallet Staden som Offrades en felaktig bild, därav Drago Drangels febrila försvar av filmen med bland annat debattartikel i SVT Debatt och attacker mot de som inte höll med Eva Hamilton. En av de som fick uppleva hur det var att inte dela Drago Drangels syn på dokumentärfilmen var Krister Kronlids partikamrat Bo Widegren som hade på sin blogg kritiserat Eva Hamilton för hennes försvar av filmen. Det dröjde inte länge förrän Drago Drangel och flera medlemar av Sanning åt Alla! attackerade Widegren verbalt, man kan se hela ordväxlingen på kommentarsfältet under artikeln.Widegren ska ha enligt honom själv raderat ett antal elakheter från Drago Drangel och en annan man men samtidigt gjorde efterforskningar om vilka dessa människor var. På kommentarsfältet skrev han senare att han hade:

fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel. I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig. Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla! Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning! Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien. Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Ironin blir allt större när man väl läser Kronlids och Drangels artikel som var paketerat precis som Kronlid säger som ”ett försvar av yttrandefrihet” och framförallt ett försvar av Eva Hamilton. Drangel och Kronlid skriver:

På SVT debatt, den 11 december, går en grupp vid namn ”Bosniska akademiker” till häftig attack mot SVT:s VD Eva Hamilton. Hon påstås bland annat vara ”maktgalen” och ”arrogant”. Hennes beteende är dessutom ”skamligt” och ovanpå det anklagas Eva även för att ”smutsa ner Sveriges internationella rykte” och bidra till ”den största journalistiska katastrofen som Sverige haft på länge”. Hamiltons ”brott” påstås alltså bestå i att försvara demokratin, det fria ordet och mångfalden inom journalistiken – något som uppenbart ogillas av ”bosniska akademiker” och, mer oroväckande kanske, också av Haagtribunalen.

Haagtribunalen skickade ett brev till Hamilton i slutet av november 2011 där hon kritiseras för att ha givit sitt tillstånd att sända dokumentärfilmen på SVT. Tribunalen och dess ”sponsorer” har dessutom önskemål om granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica och konflikterna i forna Jugoslavien.

Som jag skrev så paketerade Krister Kronlid och Drago Drangel sin artikel som ”försvar av yttrandefriheten och det fria ordet” och man är väldigt noga med att bara kritisera de bosniska akademiker som kritiserade Hamliton, man undviker så klart att kritisera den Norska Helsngforskommitens rapport om filmen som kom ut redan april 2011 där man listade 25 sakfel, man påpekar inte att filmen hade redan fällts av den norska motsvarigheten till den svenska granskningsnämnden. Kronlid och Drangel undviker att nämna att filmmakarnas argument hade redan då smulats sönder i debatter mot bla filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av filmen, man nämner inte att filmmakarna råkade ut för samma öde då de debatterade mot Alex Voronov: (1) (2) (3)

Vidare så nämner inte Krister Kronlid och Drago Drangel att flera utrikesreportrar var upprörda över att SVT sände filmen, journalisten och filmaren Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i ett flera sidor långt mejl, Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan skrev att det var gamla konspirationsteorier som hade sedan länge avfärdats, bosniske journalisten Mirsad Fazlic som medverkade i filmen hade tidigare i norsk media sagt att filmakarna och NRK, den norska televisionen, manipulerat handlingen i filmen. ”Visst visste jag att filmmakarna skulle även ha serbiska synpunkter men jag kunde inte ana att filmen skulle förvandlats till storserbisk propaganda”,

När det gäller brevet från ICTY så står det ingenstans om att man “vill ha granskning” av SVT framtida program, antigen så hade Kronlid och Drangel inte läst brevet ordentligt eller så valde de att förvanska det ICTY skriver. Dessutom så kommer brevet inte från själva tribunalen utan från ICTY Outreach Programme som är tribunalens kommunikationsavdelning, och för de som har läst brevet vet att det påpekas ett antal sakfel i filmen och vidare så önskar man möjligheten att lägga fram bevis nästa gång SVT visar en dokumentär som motsäger fakta som har fastslagits av tribunalen.  I brevet står det till och med att;

The Outreach Programme ifrågasätter inte rätten till yttrandefrihet eller SVTs rätt till att sända vilka program de vill, det skulle vara direkt olämpligt för mig att diktera för SVT vad de ska sända och ingår dessutom inte i våra arbetsuppgifter

Correns kulturchef Åsa Christofferson pekade på samma sak i sin kritik av Eva Hamiltons envisa försvar av filmen, d.v.s. att ingen från ICTY vill ”granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica” utan att som Åsa Christofferson skriver man vill ha en chans presentera sina resultat nästa gång SVT sänder program som motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY.

CJ Åkerberg gick så långt som att undra ifall Eva Hamilton hade ens läst det brev som ICTY hade skickat till NRK och SVT. Ingenstans i brevet står det att man vill ha granskning av SVTs program. Enligt Åkerberg hade Hamilton helt enkelt tagit på sig yttrandefrihetskoftan och hoppats att ingen skulle faktiskt läsa vad som faktiskt stod i brevet.

Däremot så reagerar man mot det faktum att över 8000 människor mördades och att filmen försöker introducera en kålsuparteori som går tvärtemot det som har fastslagits ”bortom varje rimlig tvivel” med hjälp av cirka 4000 vittnen, demografiska experter, DNA-specialister, FN-utredare och domare av högsta internationella rang under en period på 16 år. För övrigt så kom ICJ (The International Court of Justice) 2007 fram att det som hände i Srebrenica var folkmord. ICTY och ICJ är inte samma sak ifall Drago Drangel och Krister Kronlid nu undrar…

Drago Drangel i Expressens avslöjande
Drago Drangel i Expressens avslöjande

Varken Krister Kronlid eller Drago Drangel har dragit tillbaka sina felaktiga uttalanden om ICTY:s brev och har inte bemödat förklara eller visa var det skulle stå att man ville ha granskning av SVTs framtida program om Srebrenica. Gällande ”försvaret av yttrandefriheten” så kan man inte låta bli att påpeka att Expressens avslöjande visar att samtidigt som Krister Kronlid och Drago Drangel försvarade Eva Hamilton och yttrandefriheten så ägnade sig medlemmar av Sanning åt Alla! Med Drago Drangel och Goran Popov i spetsen åt påtryckningar mot media redaktioner som spred vad man ansåg var en felaktig bild. Expressen skriver:

 En artikel på från februari 2012 får ett ändrat innehåll efter påtryckningar från Justitia Pax Veritas. De dödshot som riktats mot Angelina Jolie efter hennes Bosnien-film “The land of blood and honey” beskrivs först: “Enligt uppgifter ska detta bero på filmens innehåll som på ett realistiskt sätt behandlar det bosniska kriget för 20 år sedan”. “Justitia Pax Veritas” gillade inte den formuleringen och flera personer från organisationen hörde av sig till Aftonbladet. Efter gruppens påtryckningar togs orden “på ett realistiskt sätt” bort. Drago Drangel jublade över ändringen: “Sanning åt alla!”, skrev han på Facebook efteråt.

Mejlbombningar. Organisationerna beskriver hur de skickar ut massmejl till “elit och beslutsfattare”. Drago Drangel skriver på Facebook: “… vi skriver, ringer anmäler, föreläser, ifrågasätter, klagar, berättar…”. Grupperna har bland annat uppmanat till påtryckningar mot TV4 och spred en hånande bild på reportern Rolf Porseryd.

Tyvärr för den som tror att det tar slut där så får den hålla i sig, för i samma artikel som försvar en historierevisionistisk, propagandistisk och folkmordsförnekade film så väljer Krister Kronlid och Drago Drangel att använda sig av uppsägningen av Björn Eklund i kölvattnet av Ordfrontskandalen och hans intervju med Diana Johnstone för artikeln ”Ljugoslavien” som kom i november 2003 som argument. Kronlid och Drangel skriver:

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Frågan som måste ställas till Krister Kronlid som socialdemokratisk politiker, vad är det som gör att han lockas till just Björn Eklund och dennes historierevisionism och folkmordsförnekelse? Precis som i fallet med Staden som Offrades så var aldrig yttrandefriheten hotad när det gäller Björn Eklund och Ordfrontskandalen. Eklund och Ordfront, gick flera omgångar mot Macej Zarmeba, (1) (2)  Gellert Tamas och Ed Vulliamy och förlorade, de förlorade så pass mycket att dåvarande chefsredaktören på Ordfront Leif Ericsson var tvungen att göra full avbön först i och sen i ( Ordfront Magasin 1/2004) och erkänna att Diana Johnstones bok var tendensiöst, dogmatisk och den avfärdade alla bevis som gick emot den tes som hon drev. Vidare så skrev Expressens Per Gillberg och Christian Holmén om Eklund också. I bägge fall så riktades kritiken mot de uppenbara lögnerna, historierevisionismen, folkmordsförnekelsen och den kränkande effekt det hade på de som hade fallit offren för de storserbiska pogromerna.

Björn Eklund tryckte inte en version som liknade filmen, han gick ett steg längre, enligt Johnstone var folkmordet en ”myt”, samma uttryck som Drago Drangel använde sig av, den som inte tror mig får läsa artikeln eller Johnstones bok som var grunden för artikelserien Johnstone går vidare och hävdar att ”koncentrationslägret Trnopolje i var inte i själva verket ett koncentrationsläger utan ett flyktingsläger och att det förekom inget systematisk dödande i lägret.” Enligt Johnstone så förekom de inga massvåldtäkter heller. Allting var en del av en “lysande mediakampanj för att rättfärdiga en militärintervention i forna Jugoslavien.” Detta är alltså en man som Krister Kronlid väljer att hänvisa till. Kronlid är en socialdemokratisk kommunalpolitiker och riksdagskandidat och han har inte en gång utan två gånger valt att använda sig av Björn Eklund som argument. Andra gången var det som svar till Alen Musaefendic och Jonas Paulsson i Svenska Dagbladet och då använde sig Kronlid av Eklunds  försvarstal från publicerad 2006. Kronlid skriver:

Den avskedade journalisten beskrev entledigandet på följande sätt: ”Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. Istället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb. Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.

Vidare så anklagade han Jonas Paulsson för att vara en censurivrare pga. dennes kritik av en folkmordsförnekande, propagandistisk och historierevisionistisk dokumentär. Medan Björn Eklund och Diana Johnstone  är förkämpar för yttrandefriheten? Frågan är; vad är det Kronlid vill åt? Tycker Krister Kronlid att det är okej att Eklund tyckte att serbnationalistisk historierevisionism kunde få plats på Ordfronts sidor? Att det hade viss nyhetsvärde? Att det var okej att kränka offren för ett folkmord? Kränka deras anhöriga? Kränka offren för massvåldtäkter, att kränka fångar som mördades i Trnopolje Keraterm och Omarska och vars kroppar fortfarande grävs upp från massgravar runt om norra Bosnien och de som lyckades överleva och nu försöker återigen bygga upp sina liv?

Om man vänder på det och frågar Kronlid vad han skulle tycka ifall eller bestämde sig för att publicera Robert Faurssions ökända brev till Le Mondé? Eller ifall svenska universitet bjöd in David Irving för att föreläsa om förintelsen, eller ifall svenska förläggare bestämde sig för att det publicera Frederick Leuchters: Auschwitz: The End of the Line: The Leuchter Report – The First Forensic Examination of Auschwitz?  Skulle Krister Kronlid då också ”stå upp för yttrandefrihet”? Björn Eklunds chefredaktör tog avstånd från honom och Diana Johnstones åsikter och flertalet av de som jobbade på Ordfront samtidigt som man gjorde uppror mot Eklunds och Johnstone lögner och historierevisionism.  Eklund har i sin tur har blivit en hjälte i serbnationalistiska kretsar här i Sverige.

Det måste återigen påpekas att yttrandefriheten aldrig var hotad, i den debatten som följde Ordfronts publicering så kläddes Eklund av då han var faktiskt tvungen att försvara det man hade tryckt, i en demokrati så har man rätten ifrågasätta och det var det man gjorde och där stötte Eklund på en vägg, han och Diana Johnstone hade inte belägg för sina argument. Lika lite som Ola Flyum och David Hebditich hade när man väl började titta närmare på de gamla lögner som de hade försökt presentera som ”ny sanning” eller för den delen Lennart Palm och Kjell Magnusson som fick rejält med stryk av bla Annika Hamrud och Emil Karlsson.

För att Eklund, Johnstone, Palm, Flyum och Hebdtich ska ha rätt innebär det att snart tjugo år av utredningar och rapporter skrivna av FN, EU, Human Rights Watch, Amnesty International, Röda Korset med mera skulle vara fel, att de drygt 4000 vittnesmål från, överlevande, förre detta soldater, ångerfulla bödlar, tidigare insiders, journalister, FN-soldater, och diverse experter under snart 20 år av rättegångar i Haag skulle vara bristfälliga, de DNA-specialister, demografiska experter ljud och bandupptagningar, dokument från serbiska och bosnienserbiska arkiv skulle vara manipulerade. George Monbiot skrev 2012 “att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, dessa människor har inga, det man har är folkmördarnas och folkmordsförnekarnas återanvända lögner blandade ihop med deras egna förvrängningar.”

2012 i sitt svar till Musaefendic och Paulsson så hävdar han att kritiken mot honom handlade inte om hans samröre med folkmordsförnekande förtryckargrupper utan dels för att han träffade “socialdemokrater i Republika Srpska” Jag försäkra Kronlid om två saker; 1) han blev inte kritiserad för att han träffade socialdemokrater i Republika Srpska. 2) De politiker han träffade var inte socialdemokrater. Sommaren 2011 så stängdes Milorad Dodiks SNSD av den Socialistiska Internationalen för partiets nationalistiska och extremistiska hållning. Balkanexperten Florian Bieber skrev då att det var föga förvånande med tanke på partiets nationalistiska retorik sen valen 2006 är det på tiden partiet stängdes av, att det har tagit så lång tid berodde på (falska) förhoppningar om att partiet skulle återgå till mer moderat politik. Tyvärr så så finns inga sådana indikationer och det var länge sen den fans någonting socialdemokratiskt i partiets politik. Första september 2012 så uteslöts partiet helt. The International Institute for Middle-East and Balkan Studies (IFIMES) baserad i Ljubljana, Slovenien skrev 20 februari 2012 i sin rapport om Dodik att;

Allvarliga frågetecken finns kring den socialdemokratiska aspekten av SNSD-s politik. Den har mer gemensamt med den franske ultranationalisten Jean Marie Le Pen och hans högerextrema Front National, samt den österrikiske högerextreme politikern Jörg Haider än det har med traditionella socialdemokratiska värden.

Bieber som är professor vid Centre for South-East European Studies at the University of Graz I Österrike säger vidare i en intervju för Institite For War and Peace Reporting 2 maj 2012 att SNSD-s partiledare Milorad Dodik är “berusad av den framgång han har med nationalism” och att det efter en viss punkt finns ingen återvändo, på det sättet så liknar Milorad Dodik väldigt mycket Slobodan Milosevic, som också började som en pragmatiker och teknokrat och kunde ha varit en enande politiker men bägge männen valde den enkla nationalistiska vägen. En del av den vägen innebär en flört med den extremnationalistiska delen av väljarkåren, en taktik som påminner om hur extremhögern i resten av Europa jobbar. “Här har Frihetspartiet varit mästerliga på att inte distansera sig själva från nationalsocialism samtidigt som man har varit noga med att deras politiker inte säger saker som bryter mot lagen. ”Det är ett skickligt sätt att provocera som får uppmärksamhet mobiliserar väljare som är ovilliga att acceptera det förra regimens brott, och för samman de som öppet tolererar krigsbrott och de som har ett ambivalent förhållande till det förflutna” säger Florian Bieber.

I juli 2012 avslöjade amerikanska Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska under ledning av SNSD och Milorad Dodik hade betalat ut stora summor pengar till ljusskygga organisationer var enda syfta var att sprida en falsk bild av folkmordet i Srebrenica. En månad tidigare hade partiets dåvarande talesperson Rajko Vasic ( i bild ovan med Kronlid ) skrivit en text där han uppmanade alla serber i RS att resa sig mot den kampanj som fördes av anhöriga, överlevare och andra aktivister som ville få ett slut på folkmordsförnekandet och den institutionaliserade historierevisionismen. Stop Genocide Denial översatte hela hans text till engelska och den kan läsas här (Länk)

Här följer några korta utdrag på svenska:

I månader nu, har bosniakiska organisationer genomfört en internationell, internetbaserad, Prijedor, Visegrad, Srebrenica-relaterade … aktiviteter där varje tum av Republika Srpska och varje serb bör märkas och anklagas för folkmord. Och serbiska fittor är huvudsakligen tysta. De väntar på Tomislav Nikolic att förneka folkmord för dem. Aktivism med vita armbindlar på sina händer, vita flaggor, minnesmärken som markerar offer för falska folkmord, märkning av årsdagar av obefintliga folkmord och liknande folkmord relaterad skit, är inte bara politisk aktivism utan påtagning av en mantel av självutnämnda offer, och inte bara projekt som finansieras av någon från det internationella samfundet, eller från Sarajevo, som syftar till att finansiera genomförandet av “Vit folkmord”.

Vita armbindlar, flaggor, Prijedor-årsdagar av folkmord mot muslimer och minnesmärken i Visegrad över offren för folkmordet är bara det första steget mot ett nytt Osmansk styre över Bosnien och Hercegovina, kristendom och serbiska folket. Detta är anledningen till serbiska fittor får inte vara tysta. De skiter på sig som en duva i Haag. Rädda att utlänningar ska anklaga dem för något.

Detta är alltså samma politiker som Krister Kronlid träffade i RS men när Expressen pratar med honom säger att det han och de personerna från Justitia Pax Veritas som han träffade “- Det som jag delar med de här två personerna från Justitia Pax Veritas som jag känner, det är ett intresse för balkanfrågorna, för Serbien framförallt. Vi brinner för samförstånd, mångfald och tolerans “ utan att nämna sina resor till Republika Srpska.

Sist vill jag också säga att Krister Kronlid har all rätt att hänvisa till Björn Eklund och andra konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare. Han har också rätt att träffa serbiska ultranationalister i Republika Srpska. Däremot så finns det väldigt många svenskbosnier som är här idag pga den politik som fördes av Milosevic och hans kilenter i Bosnien Hercegovina. Liksom dem så hamnade Milosevic  i Haag. Björn Eklund, Diana Johnstone, Lennart Palm och andra har gjort sin yttersta att  förminska hans och andras brott och flytta skulden över på offer. Många av dom som överlevde Omarska Trnopolje och Keraterm, Prijedor, Srebrenica, Sarajevo, Zvornik, Visegrad, Kozarac, Sanski Most, Derventa, Bjeljina, Doboj, Rudo, Zepa, Gorazde, Kljuc, bor idag i Sverige, jag är en av dessa och jag  har rätt att påtala när en svensk kommunalpolitiker i sin iver att “skydda yttrandefriheten”  försvarar en folkmordsförnekande och historierevisionistisk film och hänvisar till gång på gång till de som har gjort allt för att förminska vidden av Milosevic, Karadzic och Mladic brott och flytta skulden över från förövarna till offren och träffar de politiker som för vidare samma destruktiva nationalistiska politik som ledde till folkmord.

Ett ohållbar tystnad





Exhumerade kvarlevor av mördade Bosniaker och Kroater i Tomasica
Exhumerade kvarlevor av mördade Bosniaker och Kroater i Tomasica

ICMP( International Commission on Missing Persons ) det organ som har högsta ansvar för utgrävningen av massgravar och identifikation av offren i Bosnien Hercegovina hade i vetat i flera år om att det fanns en massgrav i Tomasica nära Prijedor. Tipsen hade de fått från ett ångerfull serbisk soldat. Två års hårt arbete med att fastställa exakta platsen för massgraven gav resultat i början av september i år. Nu är vi inne på november och utgrävningarna fortsätter. Experter tror att det är det största massgraven i Bosnien med uppemot 700 kroppar, människor som hade dödats våren och sommaren 1992 i Prijedor-området i nordvästra Bosnien. Prijedor är annars synonymt med Omarska Trnopolje och Keraterm. De första koncentrationslägren i Europa efter andra världskriget.

Tre år innan Ratko Mladic beordrade avrättningen av over 8000 Bosniaker i den bosniska staden Srebrenica juli 1995 gick Ed Vulliamy från the Guardian, Penny Marshall från ITN och Ian Williams från Channel 4 genom grindarna av Omarska Trnopolje och Keraterm och in på vad som var just då fullt fungerande Koncentrationsläger, ställen som hade satts upp med avsikten att köra Bosniaker (Bosniska Muslimer) och Kroater ut från nordvästra Bosnien. Fångar i dessa koncentrationsläger kom i huvudsak från två städer, Kozarac och Prjedor men också de omgivande byarna. De var offren för den ”etniska rensningen” en finare omskrivning för den pågående pogromen av icke-serber som tog plats i 70 % av Bosnien Hercegovina. Bland de som hade tagits till dessa ställen var också Prijedors elit, domare, poliser, akademiker och intellektuella, tjänstemän som arbetat inom den offentliga förvaltningen, viktiga affärsmän, och konstnärer.

När en av journalisterna, Ed Vulliamy satte sig för att prata med en av fångarna, i koncentrationslägret Omarska så svarade fången att: ”jag vill inte ljuga men jag kan inte säga sanningen” Sannigen, som skulle komma fram tio år senare under bla rättegången mot Prijedors förre borgmästare Milomir Stakic var att; fångarna i Omarska, men också Trnopolje och Keraterm utsattes för inte bara systematisk misshandel av vakterna där sexuella övergrepp av bade manliga och kvinnliga fångar ingick av utan att många av fångarna avrättades, under rättegången mot Stakic fick man höra vittnesmål om ett stor antal massavrättningar i de olika lägren, varpå kropparna forslades bort med lastbilar och dumpades i gravar som den i Tomasica. Hundratals fångar dödades på så vis.

En av anledningarna till att det har tagit så lång tid att hitta massgraven i Tomasica är att Dayton-avtalet från 1995 som såg till att avsluta kriget såg också till att belöna det politik som ledde till bildandet av lägren som Omarska och Trnopolje, till belägringen av Sarajevo, Gorazde, Zepa och folkmordet i Srebrenica.

Det gav legitimitet till en entitet (Republika Srpska) som skapades i syfte att ge serber i Bosnien ett slags lebensraum. Som sen skulle införlivas i ett av Milosevic ledd Storserbien. För att det skulle ske, var man tvungen att göra sig av med de ”andra” främst Bosniaker och Kroater. Dayton-avtalet gav också mördarna tid och andrum för att sopa igen spåren. Tipset om var massgraven befann sig må ha kommit från en ångerfull ex-soldat men vintern 1996 rapporterade SVT-s Bengt Norberg och Tonchi Percan om att det fanns en massgrav i Tomasica. Det har tagit 18 år för sanningen att se dagens ljus. Dayton-avtalet stoppade den också den då framryckande bosniska armén som befann sig ett antal mil från Prijedor, och därmed förvägrade man offren möjligheten att kunna befria de städer och byar som de hade fördrivits ifrån.

Bengt Norborgs och Tonchi Percans Inslag från SVT Rapport 1996 om Tomasica

Det gav också de som deltog i pogromerna och mördandet en legitimitet som de aldrig hade kunnat drömma om, man skulle kunna säga så här I efter hand att deras handlingar sanktionerades av de som gav sitt stöd till Dayton-avtalet. För trots att rättegångar har hållits både i Haag men också i Bosnien, Tyskland, Österrike, Serbien gällande krigsförbrytelser i Bosnien Hercegovina så har som jag skrev ovan politiken som ledde till folkmord inte bara inte besegrats utan den har legitimerats. Ifall omvärlden är ärlig så kan man inte låtsas vara chockad over situationen för Bosniaker och Kroater i Republika Srpska. Det är egentligen fullständigt logiskt, varför skulle man inte känna sig berättigad till att göra som man vill? Om man leker med tanken att Hitlers expansionistiska politik hade lyckats så är det fullständigt normalt att vänta sig att man hade tillämpat ett passande sätt att beskriva händelseförloppet, dvs det som ledde till ett etnisk ren “lebensraum” I Republika Srpska har i sin tur lett till ett slags kollektiv tystnad och förnekelse, ett närmast schizofren hållning till historien och kriget där man inte pratar om det som skedde samtidigt som man bygger monument till ”serbiska hjältar” bara ett par meter från gamla koncentrationsläger.

Prijedors borgmästare Marko Pavic som tillhör Radovan Karadzic gamla parti, det nationalistiska SDS, deltog i serbiska övertagandet av Prijedor våren 1992 har konsekvent vägrat erkänna att det som hände i staden var ett folkmord och vägrat ge tillstånd till de överlevande och anhöriga att bygga minnesmärken till de som dödades 1992. Över 3000 människor dödades i Prijedor-området, många av dessa var kvinnor och barn. I år så samlades flera hundra aktivister från hela Bosnien i Prijedor för att ge stöd till de anhöriga i deras kamp för att kunna hedra offren. Bland aktivister fanns Bosniaker, Kroater Serber och andra från hela Bosnien, Pavics svar till de var att kalla det hela för ett “simpelt gay-pride parad” ett homofobisk uttalande som gick hem med hans nationalistiska väljare, tanken med det uttalande var att avfärda de anhörigas och aktivisternas ansträngningar för att få rätten att minnas och hedra sina döda i vad som är deras hemstad.

Därför är upptäcken av den största massgraven i Bosnien så monumental, det gör nämligen tystnaden och förnekelsen omöjlig och kan eventuellt leda till att fler och fler öppnar sina ögon och vågar erkänna vad som skedde, däri ligger också nyckeln till Bosniens framtid, nämligen sanningen.

Det bästa exemplet på är just den serbiske soldat som avslöjade exakt vart graven låg, enligt de som letade efter platsen så kom mannen till dem med informationen själv, han ville inte ha pengar det var samvetet som ledde honom till ICMPs undersökare. Enligt undersökarna så ledde ex-soldaten de till graven, ” de enda vi gav honom var ett regnrock då det regnade den dagen i Tomasica” säger ICMP undersökare. ”Han känner sig lättad, hans samvete plågar inte honom lika mycket som det gjorde förr” han plågades av det han såg i Tomasica, enligt undersökarna ska han ha sagt; ”att han kunde inte fatta vad hans folk hade gjort mot Bosniakerna” Hans enda krav var att han förblev anonym. Enligt ex-soldaten så var lokalbefolkningen i området upprörd över det faktum att graven fanns där, för att de visste. De ska ha klagat både under och efter kriget, klagat på liklukten nådde deras hus genom grundvattnet. ”De höll dock tyst om det, de ville inte eller vägrade informera anhöriga till de hundratals offer” som hade mördats kallblodigt under pogromen i nordvästra Bosnien. ”I Tomasica så fanns flertalet av deras gamla grannar, men de ville inte säga nåt och de hade troligtvis aldrig ha sagt nåt” ska ha ex-soldaten sagt.

Man skulle kunna säga att upptäckten av massgraven i Tomasica är kulmen på det aktivism som har förts av offrens anhöriga, det är främst dock ICMPs hårda arbete som ligger bakom upptäckten, men vi som har följt och stöttat( På det sättet vi har kunnat) de anhöriga har inte kunnat komma ifrån det symbolik som finns bakom det faktum att den kultur av förnekelse, tystnad och historierevisionism som finns i nordvästra och östra Bosnien som har stått i vägen för genuin försoning och sprängdes av upptäcken av Tomaisca. Alla undanflykter, alla lögner, all moralrelativism, all förnekelse, alla öppna hån och förolämpningar av både offren och de anhöriga som Bosnienserbiska politiker har kommit med genom åren drunknade i Tomasica. För genuin försoning krävs det ett sann bild av händelserna.

Som jag har skrivit om tidigare så är försoning ett knepigt ord, det är ett mycket laddat ord. När ordet har tillämpats i Bosnien så har de anhöriga till offren för de serbiska pogromen i nordvästra och östra Bosnien frågat; Vilka ska vi försonas med? Vad har vi gjort? Ska vi försonas med Ratko Mladic? Radovan Karadzic? Milan Lukic? Darko Mrdja? Dusan Tadic? Biljana Plavsic? Kvinnan som kallade Bosniaker för ”defekt avkomma” eller att: “de härstammar från genetiskt deformerat material” Ratko Mladic beordrade det största massmordet på europisk mark sedan andra världskriget, ett massaker vars effekter och omfattning nu systematiskt minimneras, med stöd av ett lobby som får finansiellt stöd från officiellt serbisk håll i Republika Srpska samt den serbiska diasporan. Han som befälhavare för det bosnienserbiska armén hade också huvudansvaret för belägringen av Gorazde, Bihac, Zepa och Sarajevo där över 11000 människor dödades under ett period på tre och halv år. Ska vi försonas med de som fördrev oss från våra hem, förde bort våra nära och kära?

Eller ska vi försonas med våra grannar som förnekar att någonting överhuvudtaget skedde, eller att de vet ingenting, har inte sett eller hört någonting trots att de var där på plats, och mördandet skedde i dagsljus, att det var ett systematisk våldsorige som skedde på offentliga platser och med en nästan ritualistisk karaktär. Allt med slutmålet att “tömma” stora delar av Bosnien Hercegovina på icke-serber.

Det som krävs är katarsis, att det serbiska folket inser att de lurades in i ett krig av nationalistiska och opportunistiska ledare som spelade på och spädde på deras rädslor genom att sprida desinformation om deras grannar, medarbetare, vänner, landsmän, för att på så sätt främja sina egna mål.

För att kunna lura det serbiska folket, för att få de att tro att de hade inget chans att överleva utanför ett Jugoslavien som för övrigt i Milosevic hjärna skulle vara styrd från Belgrad och där de övriga republikerna skulle rättas in i led eller straffas, spred man propaganda som såg till att ingjuta en fruktan i det serbiska folket mot de ”andra” ingenstans hade det värre effekt än i Bosnien Hercegovina, som var en stat med anor som går tillbaka till strax innan medeltiden, och där etnicitet och religiös tillhörighet var mindre viktiga, det som var viktigt var gemenskapen, den bosniska gemenskapen och toleransen förgiftades av Milosevic lögner.

Dröm om ett storserbien var viktigare för Milosevic än Jugoslavien eller det faktum att Bosniens secession från jugoslaven skedde under demokratiska former. Effekterna var som bekant katastrofala. Serbiska nationalister och anhängare till Radovan Karadzic gjorde gemensam med serbiska paramilitära grupper, specialförband och det jugoslaviska armén som vällde in över gränsen från Serbien, invasionen och det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget var ett faktum.

Utan katarsis så är det svårt att gå vidare, det finns inte tre olika sanningar, en egennyttig floskel som historierevisionister, folkmordsförnekare och Milosevic-apologeter ofta slänger ur sig. Det finns olika uppfattningar så klart. Framförallt så har serbiska nationalister så klart ett avvikande uppfattning. För de är upptäckten av massgraven i Tomasica förödande, ett argument man brukar använda sig av är att för att kunna gå vidare så ska man inte prata om kriget, de säger det just pga av ställen som Tomasica, Srebrenica Crni Vrh i Östra Bosnien där 629 bosniaker exhumerades i början av 2000-talet. De bryr sig självklart inte om det faktum att för de anhöriga som har letat efter sina närmaste, som har väntat i 20 år att få veta, att få ett avslut att kunna begrava sina makar, söner, döttrar, kusiner och andra släktingar som mördades i den våg av systematisk våld som svepte in över Bosnien under den initiala invasionen av landet.

Men nu 18 år efter krigets slut med tusentals böcker skrivna om kriget i forna jugoslaven, undersökningar gjorda av olika humanitära organisationer, rättegångar i Haag, i Serbien i Bosnien, FN-rapporter, tusentals vittnesmål alltifrån de som överlevde folkmordet i Bosnien till ångerfulla bödlar, till dagböcker, dokument från sammanträden där de som förde aggressionen mot Bosnien planerade själva utförandet så är börjar det bli ensamt ifall man är historierevisionist eller folkmordsförnekare.

På det sättet så verkar ju just Tomasica ha haft förödande effekt på de som fortfarande förnekar folkmordet i Bosnien. Det har också stärkt reformistiska krafter i området. De som söker genuin försoning, Srdjan Puhalo känd psykolog och debattör baserad i Banja Luka nära Prijedor skrev ett inlägg på sin blogg under titeln ”Våra Älskade Krigsförbrytare” där han ställde frågan hur är vi som människor? Hurdant är vårt samhälle? Om vi kan hålla tyst i tjugo år om en sådan sak som massgraven i Tomasica. Han tillade också att det var för honom märkligt det serbiska folket, som hade lidit enormt under andra världskriget inte kunde känna empati med varken offren eller de anhöriga. ”Vi är helt enkelt medskyldiga” skrev Puhalo, ”medskyldiga på grund av vår tystnad. Men, krigsbrott kan inte sopas under mattan! Den filosofi som våra ledare och vår ”elit” har tillämpat där om man inte har ett lik så har man inte ett brott funkar inte längre. Detta är 2000-talet”

”Jag kan förstå att medborgare i Prijedor har tusen olika problem, alla har sina bekymmer, men jag kan inte förstå bristen på empati med folk vars nära och kära mördades och som än idag inte vet vart de är begravna. Att så länge hålla tyst om Tomasica visar tydligt att vi som folk och som gemenskap har inte vänt ”våra” krigsförbrytare ryggen eller tagit avstånd från deras handligar och för det ska vi skämmas. Och det finns ingen; men…”

För oss bosniaker och svenskbosnier var upptäckten av massgraven i Tomasica återigen en påminnelse om vad vi alla hade gått igenom. Det var också en påminnelse om vad som hände ungefär samma tid för tio år sen här i Sverige. Nämligen Ordfrontskandalen. Än en anledning till varför Tomasica är så monumentalt viktigt, för tio år sen så såg jag för första gången i Sverige, det jag hade fått se på olika serbiska propagandakanaler, fascistiska och serbnationalistiska bloggar och sajter vars enda mål var att sprida lögner och hat. Jag kunde inte tro att det var sant att det hade hittat ett plats i svensk media. Hjältarna då var som så många gånger förr Ed Vulliamy och Maciej Zaremba. Framförallt Zarembas artiklar i DN och tillsammans med Expressen under titeln : ( Så förvanskar svenska kulturprofiler historien om offren i ex-Jugoslavien ) så påpekade man att de konspirationsteorier, och smörjan av historiska lögner kort sagt krigsförbrytarnas version av historien hade hittat ett plats på sidor av ett respektabel svensk tidskrift.

I sin artikel : ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan” belyste Zaremba problematiken i det artikel som Ordfront och Björn Eklund hade valt att publicera. Zaremba pekar på det faktum att i artikeln så till stora delar består av en intervju med amerikanska författarinnan Diane Johnstone så förnekas de systematiska övergrepp som Milosevic-understödda bosnienserbiska styrkor begick mot Bosniens icke-serbiska befolkning. Folkmordet i Srebrenica förnekas, enligt Johnstone så har det inte skett något folkmord i Srebrenica eller Bosnien, utan att det hela är en del av lysande mediakampanj.

Zaremba skriver :

Enligt Ordfront har folkmordet i Bosnien inte ägt rum. I själva verket var bilden ovan, som i augusti 1992 väckte världsopinionen, bara en lysande början på en gigantisk lögnkampanj. I verkligheten finns det inga bevis för organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Srebrenica? En myt. Ingen vet vad som egentligen hänt. Men måhända var det USA som låg bakom. Man kan inte heller lita på de experter som identifierar benknotorna, de kommer “naturligtvis att tjäna amerikanska intressen”. Massvåldtäkterna? Fanns inte, läser jag. Och Milosevic? “Den största myten av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter.” Så vad är det som pågår i Haag? En Dreyfusaffär, står det, med Slobodan Milosevic som den oskyldigt anklagade. Tribunalen är inte att lita på, ty även den går USA:s intressen. Vi är alla grundligt lurade av USA, förklarar Ordfront, av Nato, av de bosniska muslimerna, av deras pr-firma samt, på ett obestämt men tydligen effektivt sätt, av “den judiska opinionen”.

Skandalen kulminerade med att dåvarande chefsredaktören för Ordfront, Leif Ericsson var tvungen att göra avbön, och medgav att Johnstones berättelse var till stora delar osann, och att hon valde fakta tendensiöst för att kunna styrka sin berättelse. Ericsson skrev så här om Diane Johnstone i Ordfront magasin 1/2004

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Det hela slutade med att Eklund fick gå från Ordfront som en följd av skandalen men också den inre strid inom Ordfront. Björn Eklund själv, men också serbiska nationalister och folkmordsförnekare här i Sverige har försökt utmåla Eklund som offer för en hetsjakt från Expressen och DN, att det pågick en intern diskussion inom Ordfront om Eklunds artikel och hans ihärdiga försvar av densamma kringgår man. Man kringgår det faktum att det var just stora delar av Ordfronts redaktion som revolterade mot det faktum att Eklund hade valt publicera en artikel som förnekade folkmord. Eklund är ett offer för ”etablissemanget” heter det, där om man inte rättar sig efter vad Expressen och DN så får man leta efter annat jobb. Personligen kan jag inte uttala mig om vad det var som ledde till hans avskedande, hur jobbigt det än kan vara så har även folkmordförnekare rätten till att uttrycka sig, däremot så har vi andra rätten att kalla det vid dess rätta namn.

Tyvärr så slutade inte sagan Eklund där, 8 år senare skulle hans namn dyka upp igen i samband med den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades. Filmen fällds av både den norska och svenska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord. Ett rörande enig svensk presskår ansåg att det den svenska allmänheten fick i bästa sändningstid se återanvänd serbnationalistisk propaganda, av den typen man kunde se under Milosevic-åren. ( Läs mer om det här) Däremot så hade filmen sina supportar också, socialdemokratiske kommunpolitikern Krister Kronlid ( Uddevalla) gick ut på både SVT debatt och på sin blogg tillsammans med Drago Drangel, ordförande för någonting som heter Justitia Pax Veritas och försvarade filmen och Eva Hamilton allt för att det enligt honom en mer nyanserad bild av folkmordet i Srebrenica. Av någon outgrundlig anledning så åberopade han Eklunds försvarstal efter ordfrontskandalen: Hans och Drangels artikel kan läsas här. Min dissektion av Kronlids försvar av filmen kan man hitta här och här. Jag rekommenderar också Jonas Paulssons och Alen Musaefendic utmärkta artiklar om ämnet. Dessa kan hittas här och här.

En av de första sakerna jag tänkte på efter upptäckten av massgraven i Tomasica var just Ordfrontskandalen, jag mindes hur det kändes att det som jag hade själv stött på Internet, folk som Nebojsa Malic, en självutnämnd historiker som spred diverse konspirationsteorier genom sin hemsida, eller Carl Savich, Srdja Trifkovic som är en del av Counterjihadrörelsen och som Expo Research skrev om nyligen hade nu hittat en plats i en respektabel svensk tidskrift. Hade detta skett 2013 istället för 2003 så kunde Zaremba och Vulliamy pekat på den 5000 kvadratmeter stora massgraven i Tomasica där man hittills har grävt upp kvarlevor efter 430 Bosniaker och Kroater, många av dem hade mördats på ställen som Omarska och Trnopolje, och begravts där. Skulle man tro Johnstone och Eklund så fanns ingen grav i närheten av koncentrationslägren eftersom inga övergrepp begicks.

Minnena tillhör oss


Med början i april 1992 och under de följande tre och halv år, bevittnade omvärlden hur ett land mitt i Europa ödelades, och ett folk utsattes för vad som måste kallas vid dess rätta namn; Folkmord. Målet med aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina var att införliva stora delar av den, framförallt östra och norra och nordvästra Bosnien i den tänkta nya Serbiska staten som skulle omfatta stora delar av Bosnien, östra Slavonien och Krajina området i Kroatien. Under de tjugo år som har nu gått sedan Jugoslavens upplösning så har det skrivits stora volymer om kriget men också om det som ledde till upplösningen. Mycket av det är dåligt eller väldigt ofta fullt med missrepresentationer eller författares egen subjektivitet kommer in och det finns en hel del verk som försöker mer eller mindre lägga över skulden för det som har hänt från förövare på offren.

Däremot så finns det en stor mängd material som har kommit, samt ögonvittnesskildringar dels under krigsåren och direkt efteråt från bla Tim Judah, Chuck Sudetic, Ed Vulliamy, Roy Gutman, Stjepan G. Mestrovic och Brendan Simms, David Reiff, Christopher Hitchens, Noel Malcolm och Peter Maas. Michael Sells med mera… Dessa har följts upp eller kompletterats av bla Marko Attila Hoare, Carol Hodge, Michael Libal och nu senast Josip Glaurdic.

Det som har hänt är att det nu tjugo år efter kriget är vid sidan om ovan nämnda författare journalister och historiker så finns det tack vare krigsförbrytartribunalen ett imponerande samling dokument, och vittnesmål så visar på vad som skedde, vem som gjorde vad, kopplingen mellan Pale-Knin-Belgrad. Ett av de stora genombrotten som gjordes under Perisic rättegången var att hemlighetsstämpeln lyftes från ”vissa” dokument från den högsta försvarsledningen. Där fick man se hur de strukturer som hade byggts upp med hjälp av den jugoslaviska armén höll Bosnienserberna och Krajina Serberna ”vid liv” och att utan materiell och finansiellt stöd så hade dessa två mini-stater inte kunna klara sig i mer än ett par månader, man var i själva verket helt beroende av Belgrad.

En annan sak som kom fram var den djupa spricka som fanns mellan ledningen i Belgrad och Pale. VRS fortsatte att få stöd från Serbien även efter Daytonavtalet, sammanträdesprotokollet från den 5 september 1996 visar att Milosevic fortsatte stötta bosnienserberna framförallt så ville han att de bosnienserbiska officerare som den jugoslaviska armén ansåg som ”lojala” skulle fortsätta att få sina lön genom den jugoslaviska armén och att de ska behandlas med respekt bla på grund av att man inte ville att de där ”idioterna” från Pale inte skulle få kontroll över dessa officerare.

Tyvärr så har den senaste tidens kontroversiella domar bla i fallen Perisic men också frikännandet av Franko Simatovic och Jovica Stanisic gjort att revisionisterna har fått vatten på sin kvarn. Det borde de inte få, eftersom det enda man kom fram till var att man i Perisic fallet inte kunde bevisa att han hade känndedom om att de vapen som skickades via den jugoslaviska armén, ofta godkända av honom själv skulle gå till attacker mot civila i Srebrenica Zagreb och Sarajevo. När det gäller Simatovic och Stanisic så visade bevisningen att dessa två hade varit med och byggt upp det säkerhetsapparatur som deltog i striderna i Bosnien och Kroatien, att de hade intim kunskap om förhållandena i både Bosnien och Kroatien samt att brott begicks av dessa styrkor, men man kunde bevisa att dessa två visste att det skulle ske attacker mot civila.

Det måste också tilläggas att ribban har höjts avsevärt sedan Gotovina-Markac och nu Perisic-Stanisic-Simatovic så till den milda graden att många experter inte förstår resonemanget bakom de friande domarna. När det gäller Bosnien så bevisades det redan i rättegången mot Dusan Tadic (1999) att konflikten i Bosnien hade internationell karaktär och att Bosnienserbiska armén stod under kontroll av den jugoslaviska armén.

Den strategi som Milosevic och jugoslaviska militärledningen utvecklade för Bosnien och Hercegovina genomfördes på plats genom Radovan Karadzic och hans SDS samt den Bosnienserbiska armén VRS som hade fått sitt material från den jugoslaviska armén och där majoriteten av officerare däribland Ratko Mladic, som hade tjänstgjort som jugoslavisk överste under första månaderna av kriget i Kroatien. Planen var att skapa ett Stor Serbien, eller ”en stat för alla serber” på ruinerna av det som var Jugoslavien. När det gällde östra Bosnien så innebär det i praktiken att bara serber skulle leva i den nya staten väster om floden Drina. För att kunna uppnå det så gjorde den jugoslaviska armén gemensam sak med serbiska nationalister och extremister lojala mot Radovan Karadzic samt serbiska säkerhetsstyrkor som de röda baskrarna och Arkan´s tigrar som svepte över östra Bosnien under de första veckorna i april 1992.

Bara ett par enklaver överlevde, Gorazde Zepa Srebrenica Konjevic Polje och Cerska. Under sommaren 1992 förvandlades dessa ställen till isolerade och omringade flyktingsläger, fyllda med de som hade flytt den slakten som tog plats i städer som Foca, Vlasenica Visegrad, Cajnice, Rudo Zvornik och Bratunac. Det som var kvar av det bosniakiska livet i Östra Bosnien befann sig i dessa ställen. Dessa flyktingar hade varit vittnen och i många fall överlevt massakerer, våldtäkt, och tortyr och en våg av förstörelse som syftade till att utplåna allt som var muslimskt, eller bosniakisk eller icke-serbiskt. Den amerikanske författaren och journalisten Chris Hedges kommenterade den etniska rensningen av Zvornik, och hur han beskrev SDS-ledaren i Zvornik, Brano Grujic, som förklarade när den etniska rensningen var fullbordad att ”det aldrig hade funnits några moskéer i Zvornik”. Chris Hedges kommenterade det så här: ”Han visste att det hade funnits moskéer i Zvornik. Men hans barn och barnbarn skulle få lära sig lögnen. Serbiska ledare skulle förvandla den till ett accepterat historiskt faktum.” Under vintern 1993 så föll Cerska och Konjevic Polje och dess invånare var tvungna att söka skydd i Srebrenica.

Folkmordet i Srebrenica måste ses som en kulmen av den politik som fördes av den bosnienserbiska ledningen och deras sponsorer i Belgrad. Folkmordet i Srebrenica, var slutet på på den ”etniska rensing” som hade tömt Podrinje och östra Bosnien på dess bosniakiska befolkning.

Det folkmordet undveks våren 1993 då Srebrenica tillsmanas med Zepa Gorazde Sarajevo och Bihac utropades till ”skyddade zoner” men det förhindrade inte den bosnienserbiska armén utföra attacker mot dessa zoner framför allt Sarajevo Bihac och Gorazde. Säkerhetsrådets beslut från april 1993 sågs som bara som ännu ett hinder mot skapandet av ett etnisk ren storserbien, under tiden direkt efter säkerhetsrådets beslut och framtill själva folkmordet i Srebrenica så fortsatte den Bosnienserbiska armén och politiska ledningen med sina planer på att skapa ett etnisk ren sammanhängande territorium som skulle införlivas i ett storserbien. Direktiv 7 från mars 1995 är ett exempel på den politik som syftade till att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Så varför är allt det här viktigt? De flesta som läser detta kommer säga att ingenting av detta är nyt. Vad är poängen med att upprepa allt detta? Därför att alla inte vet detta, därför att om vi är ärliga och det måste vi vara så besegrades aldrig den storserbiska nationalismen, den belönades tom i Dayton med 49 % av Bosnien där man i skolböckerna i tidningarna och i det offentliga livet förnekar grundläggande fakta om kriget i Bosnien Hercegovina och folkmordet i Srebrenica. Det är uppenbart att den politiska eliten i RS tror att entitetens överlevnad hänger på den bilden av kriget och historien de lyckas förmedla till medborgarna. Milorad Dodik förnekar öppet folkmordet trots att hittills så har fyra personer sammanlagt i Haag dömts för folkmord i Srebrenica. Radislav Krstic, Ljubisa Beara, Zdravko Tolimir, och Vujadin Popovic. Bosniska domstolar har dömt Zeljko Ivanovic och Milorad Trbic för folkmord i Srebrenica.

Den internationella mellanstatliga (ICJ) domstolen kom fram till att det som hände i Srebrenica var folkmord samt att Serbien hade misslyckats med att förhindra det. Domstolar i Tyskland samt Europiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg kom fram till att Nikola Jorgic var skyldig till folkmord för brott begångna i Doboj regionen. Likaså Maksim Sokolovic som dömdes för medhjälp till folkmord. Och så brukar det se ut när jag skriver, väldigt torrt, analytiskt och faktabaserat, jag kan bekräfta varje ord jag har skrivit med länkar, men vad spelar det för roll? Vad gör man med all fakta som har samlats av olika forskare, människorättsaktivister, historiker och åklagare vid Haagtribunalen och andra krigsförbrytartribunaler, främst de i forna Jugoslavien, i Bosnien Hercegovina, Serbien och Kroatien bla Nu 18 år efter folkmordet i Srebrenica och Bosnien så tampas Bosnien med effekterna av Daytonavtalet som om vi ska vara helt ärliga här, belönade tre och halv år av systematiskt etniskt rensning, massmord, förstörelse av kulturella och religiösa objekt, massvåldtäkter, och till slut folkmordet i Srebrenica. Det går inte att se på det på något annat sätt.

Visserligen var det meningen att avtalet skulle leda någonting bättre, men i slutändan så förlitade man sig på tok för mycket på de som ville se till att Bosnien och Bosniaker försvann eller i alla fall kraftigt decimerades. Srebrenica är kulmen på den folkmordspolitik som fördes av Radovan Karadzic och Ratko Mladic, något annat ord för det kan jag inte komma på, men det känns som om det är först nu som uppvaknandet har kommit. D.v.s. att de som faktiskt har drabbats, har förlorat anhöriga eller kom undan med blotta förskräckelsen låter sig höras.

Vi börjar vakna ur dvalan, det är på gott och ont, det märks att vi börjar vakna och det har dragit till sig krafter som inte så mycket vill hjälpa oss utan snarare ser ett sätt att tjäna på vårt lidande och vårt trauma. Bland dessa finns så klart politiker, både i Bosnien men också politiker här i Sverige ser ett sätt att förena vårt lidande och vårt trauma med deras politiska mål. Srebrenica och Bosnien har blivit ett slagträ när man pratar om EU-integration, där vissa partier vill gärna dra paralleller mellan Jugoslaviens sönderfall och det som hotar Europa ifall EU faller samman eller slutar med sin expansion österut, detta är så klart en väldigt försåtligt argumentationsteknik, då de som använder sig av detta brukar prata om det hat och nationalism som släpptes loss då Jugoslaven föll sönder, men man pratar inte om det misslyckade ekonomiska politiken som fördes av den kommunistiska eliten i landet, de misslyckade eller rättare sagt uteblivna reformer som ledde till ökat missnöje och skapade en grogrund för nationalism som sen exploaterades av bla Slobodan Milosevic.

Man nämner inte heller att Jugoslavien bestod av sex federativa republiker, med ganska kraftiga skillnader rent ekonomiskt samt att i slutändan så var kommunismen, den då sönderfallande kommunismen det som höll landet ihop. Under tjugo år som har gått nu sedan Jugoslaviens sönderfall så har man kunnat visa på att den hade inte behövt vara så blodig, om än oundviklig, hade inte det varit för Slobodan Milosevic, och hans expansionistiska politik blandat med giftig propaganda som såg till att orsaka splittring mellan de olika folkgrupperna. De som använder sig av Bosnien Hercegovina som ett sätt att lyfta fram EUs storhet brukar också undvika att prata om det roll flera av EUs ledande länder hade i kriget i Bosnien då man såg till att FN upprätthöll vapenembargot mot landet vilket gjorde aggression och folkmord möjligt. Tanken var att se till att Bosnien inte överlevde som en stat. Ännu en storartad insats av den heroiska instuition som vi kallar den Europiska Unionen.

Andra använder sig av kriget i Bosnien och Hercegovina som ett sätt peka på den pågående slakten i Syrien, ordet Srebrenica dyker upp i den debatten väldigt ofta, och det är bara att instämma, den eftergiftspolitik som “världssamfundet” förde gentemot Bosnienserberna och Milosevic speglas av i den eftergiftspolitiken gentemot Assad och hans mordiska regim. Jag vet dock inte längre vad det spelar för roll, om jag är helt ärlig, ”världssamfundets” (vad det nu må vara) misslyckande i Bosnien Hercegovina och Rwanda har blivit ett stridsrop för många, men dessa inser uppenbart inte att samma geopolitiska och realpolitiska mekanismer som tillät masslakten i Bosnien, förvägrade dess armé vapen så att den kunde förvara sin befolkning och som ledde till folkmordet i Srebrenica spelar ut sin roll i masslakten i Syrien. Om tjugo år så kommer vi troligtvis hålla minnesceremonier för Homs, eller Aleppo tillsammans med Srebrenica, och tjugo år efter det, vem vet andra städer i andra länder som sveks av det vi kallar för “världssamfundet”

För att det är vårt trauma, och våra minnen, våra fäder, bröder, mödrar, och systrar. Politiker kommer och går, människorättsaktivister detsamma. Det ingen av dem vet är hur det egentligen känns, och när de försvinner så våra minnen bestå. 49 % av landet som vi brukar kalla Bosnien Hercegovina är under ockupation. Historierevisionism är instutionaliserad, vi har inte ens rätt att minns offentligt eller bekräfta vad som har hänt oss, att hedra de vi har förlorat.

I många fall är det från officiellt håll, under kriget i Bosnien Hercegovina dog över 100 000 människor, 82% av dessa var Bosniaker. 25 000 dokumenterade våldtäktsfall, 98% av dessa Bosniakiska kvinnor och flickor. Man tror dock att den egentliga siffran kan vara så mycket som 60,000 Då man i mångt och mycket vägrar erkänna från officiellt håll i Serbien och RS den karaktär kriget i Bosnien Hercegovina hade, samt vägrar ge offren, och framförallt de överlevande, ett minimum andrum genom att man faktiskt tillstår vad som har hänt dem är ord som försoning plattityder och den yttersta förolämpningen mot offren och de överlevande.  Igår på årsdagen av folkmordet så skrev Expos Alex Bengtsson, Mona Shalin och APU-medlemen Haris Grabovac om de mekanismer, som ledde till folkmordet, i mång och mycket har de rätt och det de säger är ingenting nytt. Kriget och folkmordet i Bosnien Hercegovina är resultatet av ett nationalpolitiskt projekt för att bilda ett etnisk ren Storserbien, det är ingenting nytt, det har dissekerats i ett antal böcker och rättegångar i Haag.

För att uppnå det var man tvungen att så ett hatets frö så att säga, mot de “andra” detta gjorde Milosevic genom sitt kontroll av media i Serbien och följdes tätt av Radovan Karadzic. Där man missar målet i debattartikeln är när man säger att man “visar solidaritet och vårt stöd till de krafter i Bosnien-Hercegovina och resten av före detta Jugoslavien som i dag arbetar för försoning” så misslyckats man det att förklara att för att försoning ska vara möjlig i Bosnien Hercegovina så måste förövare tillstå vad de har gjort, och framförallt måste samhället som helhet erkänna vad som har hänt och stödja offren för tortyr, våldtäkt, och andra krigsförbrytelser. Så är inte fallet i Bosnien Hercegovina.

Försoning är ett svår ord, för att två folkgrupper ska ”försonas” innebär det att de ska ha varit i fejd med varandra, efter tjugo år med tusentals böcker skrivna om Jugoslaviens sammanbrott, samt 20 år med Haagtribunalen så framgår det med all tydlighet att detta krig provocerades fram från Belgrad som under väldigt lång tid, såg till att sprida hat för att uttrycka det enkelt genom olika typer av media som gjorde serber livrädda för deras icke-serbiska grannar. Resultatet av det var att dels så kollapsade Jugoslavien tidigare än den hade ändå gjort, (se Josip Glaurdic, The Hour of Europe) dels så utsattes då den redan självständiga Kroatien för ett invasionskrig, där östra slavonien och krajina området rensades av sitt kroatiska eller icke-serbiska befolkning. Dels så utsattes staten Bosnien Hercegovina för vad man kan kalla för en folkmordisk kampanj som kulminerade med Srebrenica. Detta har systematiskt förenkats under snart tjugo år från bosnienserbisk och officiellt serbisk håll, resultatet av det är ilska och bitterhet hos de som föll offer för den storserbiska drömmen.

Ordet att föredra när det gäller Serbien är; Katarsis. Serbien, den serbiska nationen måste förlikas med vad som har hänt och vad gjordes i deras namn. Precis som Tyskland gjorde. Den serbiska statens brott är enorma, att säga att man ska försonas gör att man förminskar dessa brott. Jag måste tillägga att jag har rest runt Ex-Jugoslavien efter kriget och jag kan försäkra herrar Grabovac och Bengtsson samt Mona Shalin att det är inte så farligt som man tror, det man hakar upp sig på är just kriget och där är tydlighet önskvärd.

Bosnier, oavsett etnicitet kan sätta sig ner och dricka kaffe med varandra, detta är inte försoning speciellt när runtomkring våra städer så går människor som har begått hemska brott, mord, våldtäkt var som i fallet Marko Pavic i Prijedor direkt inblandad i den etniska rensningen av den staden, han är idag borgmästare i Prijedor och vägrar hedra de drygt 3000 människor som dog där. Enbart för att de inte var serber. Enkelt sagt, man måste vara väldigt försiktig med ordet försoning.

Bosnien var inget vanlig krig, det var inte två stridande arméer som ställdes mot varandra, oavsett om de inser det eller inte så är det så att; Grabovac, Bengtsson och Shalin genom sin artikel ( även om det är skrivet i all välvilja) förminskar (omedvetet får man hoppas) de brott som begicks i Bosnien Hercegovina och indirekt spelar historierevisonister i händerna. För att det ska bli fred och riktig försoning krävs riktig rättvisa. De som bryr sig om offren, och de överlevande har en skyldighet att påtala det. Eftersom jag kan garanterara er att modern som har förlorat alla sina söner inte skyller alla serber, men likaväl vill och förtjänar rättvisa, rättvisa som hon inte kommer få i ett land där mördare och våldtäktsmän går fria och där de som var med och utförde den etniska rensiningen kan inneha höga politiska poster.

Det som hände i Bosnien Hercegovina var ett sätt att decimera eller utplåna ett folk, ett kultur närmare bestämt; oss, Bosniaker, Inte för första gången heller. Våra hem, lägenheter, religiösa objekt, allt som på någon sätt visade att vi hade varit där, vuxit upp där, levt där, älskat där. Det är upp till oss att se till att bevara minnet av det som försökte utplånas, att om möjligt bygga upp nåt nytt eller hjälpa de återvänder till den delen av Bosnien Hercegovina som är idag under apartheidstyre, där deras lidande förminskas, de är utsatta för olika former av diskrimination och de betraktas som andra klassens medborgare, eller icke önskvärda i sitt eget hemland.

Fredrik Malm (Folkpartiet) har rätt att folkmordet är en del av vår samtidshistoria, när han skriver om det i Expressen han också rätt att ”yttersta konsekvensen om nationalism kopplar greppet över ett samhälle och tillåts att härja fritt.” Däremot så är det inte sant att den Europiska Unionen ”var oförmogen att att agera” för att förhindra folkmordet i Bosnien Hercegovina, den ville helt enkelt inte göra någonting för att förhindra aggressionen mot Bosnien Hercegovina och folkmordet i Srebrenica.

Det går inte att komma från det faktum att ledande krafter i Europa däribland Frankrike och Storbritannien såg till att vapenembargot mot Bosnien Hercegovina upprätthölls genom i stort sett hela kriget. Anledningen till det var enkel, Bosnien Hercegovina för att citera Francois Mitterrand hörde helt enkelt inte hemma som land i Europa, och anledningen till det var så klart landets två miljoner Bosniaker, eller om vi ska hårdra det; Muslimer, ett ”Muslimskt Bosnien” hörde inte hemma i det kristna Europa, så man såg till att genom att använda sig av FN som ursäkt förvägra Bosnien och dess befolkning rätt till självförsvar, det som skedde var enligt vissa brittiska diplomater ett ”smärtsamt dock nödvändigt” då Bosnien Hercegovina helt enkelt hörde inte till. Det var onekligen smärtsamt och ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica.

I dessa sammanhang måste man också nämna den fördärvliga roll som Carl Bildt som spelade, då han som EU speciella sändebud till forna Jugoslavien såg till att genomdriva vad som kan nu i efterhand bara kallas för en eftergiftspolitik som ledde till folkmord. Därefter har Bildt i sina memoarer försökt förminska omfattningen folkmordet i Srebrenica. Fredrik Malm, som känner till det har ett ansvar att påtala det, om hans kritik av EU ska ses som trovärdig. Om Bosnien Hercegovina ska överleva och folkmordsförnekelse bekämpas aktivt så måste man var vara oerhört tydlig med vad som hände och vem som gjorde vad.

Till sist så har Malm också rätt när han säger att sorgen tillhör oss, Bosniaker. Låt oss vara tydliga, i mitt fall övertydlig då jag har nämnt det här förr, folkmordet i Srebrenica var bara kulmen på den kampanj som startades i slutet av mars och början av april 1992. En kampanj som såg till att fördriva med alla möjliga med den Bosniakiska eller rättare sagt icke-serbiska befolkningen från främst östra Bosnien, i den kampanjen förekom massavrättningar av främst män som kan klassas under termen ”Gendercide” men också den Bosniakiska befolkningen som helhet, föll offer för massavrättningar,kvinnor och barn mördades också, äldre, våldtäkter var systematiska och slaveri förekom också, då kvinnor såldes som sexlavar. Kulturella minnesmärken som religiösa byggander demolerades i kommun efter kommun, all spår av Bosniakisk kultur skulle raderas, samma sak hände i nordvästra Bosnien, i städer som Prijedor, Kozarac, Sanski Most, Omarska och Trnoplje. Det är också en kampanj för vilken Haagtribunalen har precis igår bestämt att det kan eventuellt klassas som folkmord ifall Karadzic fälls för det.

Sarajevo utsattes för ett tre och halv år lång belägring, den längsta i modern tid med 11541 människor döda som följd. För min egen del så förlorade jag sex släktingar, den yngste var nio år då. Dock så är det det är en erfarenhet som jag delar med tusentals andra, jag är inte från Srebrenica men det behöver jag inte vara för att veta exakt hur det känns, samma sak gäller de från Prijedor eller Ahmici, eller Brcko, eller Mostar. Alla de är döda pga att de hade en sak gemensamnt.

Det är ett band som vi delar som ingen utomstående kan egentligen förstå, hur mycket man än slänger stora ord omkring som ”anti-rasism” ”nationalism” ”folkmord” sorgen tillhör oss men också minnena, vi vet vem som gjorde vad vi var på plats, så snälla tydlighet från er sida är önskvärt när det gäller Bosnien Hercegovina och Balkan. Srebrenica kan användas för att visa på yttersta faran med högerextremism eller ultranationalism, det kan också vara ett lärdom när det gäller Syrien eller Libyen. Jag tvivlar inte att Alex Bengtsson och Fredrik Malm har hjärtat på rätt ställe och deras stöd uppskattas.

Däremot så är orsaken till folkmordet i Srebrenica och Bosnien Hercegovina, en del av ett politik med rötter som går betydligt längre tillbaks i tiden än kriget under 1990-talet. Planen på ett Storserbien är ingenting nytt, den återuppväcktes av Slobodan Milosevic under 1980-talet. Masslakten i Podrinje är inte heller någonting nytt. Det är ett upprepning från andra världskriget, och det handlade inte om enbart hat då heller utan om ett systematisk massmord med tanke på att “rensa” den delen av gränsen mot Serbien. Den politiken har inte besegrats. Utan sakta håller på och förverkligas genom att staten Bosnien Hercegovina hölls fånge av Daytonavtalet.

All högtidlighållande av folkmordet i Srebrenica uppskattas, missförstå mig inte. Även om del är mindre rumsrent än man skulle vilja att det var. Jag tvivlar inte  att det Bengtsson och EXPO gör grundas på välvilja och det de gör för att motverka extremism uppskattas väldigt mycket. Däremot när folkmassan skingras, och folks samvete är lättad så kvarstår minnena, och de är våra. Det som kvarstår är också Republika Srpska som inte tillåter oss att minnas offentligt samtidigt som de bygger minnesmärken till de som är ansvariga för de mentala och fysiska ärr vi bär på och ser till att undergräva varje försök till normalisering av situationen i Bosnien Hercegovina och ägnar sig åt folkmordsförnekelse och historierevisionism. Jag tänker inte säga mer, men där någonstans borde polletten trillat ner för de flesta.

Mirza Hota -Bosnienbloggen 2013-07-12

Det här inlägget har redigerats och uppdaterats 2013-07-13