Bosnia´s Chetnik Problem

Attack on N1 journalists last month in Dobrun

Last month´s attack on two Bosnian journalists in Dobrun, near Bosnia-Serbia border, at a place called Undrulje but dubbed by members of the Ravna Gora Chetnik movement as “Mala Draževina” (Little Draževina) shone a light at one of the most disturbing and frequently overlooked aspects of life in the Bosnian entity of Republika Srpska. The yearly commemoration of the Nazi-collaborationist Ravna Gora Chetnik movement and their leader Dragoljub “Draža” Mihailović in Dobrun, part of the Višegrad municipality, Višegrad and Dobrun were a scene of some of the worst atrocities committed against Bosniak civilians in the Bosnian war, as Predrag Blagovćanin points out resulting in the death of at 1.760 civilians (according to the Research and Documentation Centre in Sarajevo) of which at least 100 were children.

From last year´s gathering, Chetniks dressed in black paramilitary fatigues in Visegrad
From last year´s gathering, Chetniks dressed in black paramilitary fatigues in Visegrad

50 years earlier, during WW2 Višegrad and its Bosniak community was subjected to atrocities carried out by Chetnik forces in which over 3000 people; men, women and children were systematically killed. As historians Vladimir Dedijer and Antun Miletić point out in their book: Genocid nad Muslimanima (Genocide of the Muslims, Svjetlost 1990) Višegrad was a scene of a string of massacres carried out by Chetnik forces working under the protection of the Italian occupation force. Massacres in the summer, fall, and winter of 1941-42 where over 1500 people were killed and again in the fall of 1943 when 2000 people were killed by Chetnik forces. (By then the Italians had left Bosnia, the Axis and the war.) The description of the massacres of Bosniaks that took place throughout Eastern Bosnia during WW2 in Vladimir Dedijer and Antun Miletić´s book, the systematic nature of the mass killings and the ideology behind the genocide (The Chetnik ideoluges genocidal intent was clear, as seen by their instructions) as well as the names of the places: Višegrad, Foča, Goražde, Rogatica, Vlasenica,Čajniče and Srebrenica sends a chill down the reader´s spine, for those of us who have spent years learning about the genocide of the 90s the similarities are eerie.

As Blagovćanin points out in his article the gathering in Dobrun and the celebration of an ideology which during the the 90s (as was the case during WW2) and the iconography that followed with it was used as mechanism for ethnic cleansing which resulted in the death of close to 2000 people.  Sadly, gatherings of this nature still permitted by law, to this day there has not been a majority in Bosnian institutions for passing a ban on this kind and similar types of gatherings, commemorations and celebrations which mean to idealise fascist and quisling movements.

According to another Bosnian writer; Filip Mursel Begović, in an article on the 18th of March; according to some estimates there are tens of thousands Chetniks, they are mostly registered as members of “NGO´s” and are for the most part highly motivated, wearing uniforms with officer insignia on them which as Begović says; means that there is a hierarchy and a command chain, and when there is a hierarchy means that if you add guns we have a military formation. Begović also points out that; they wear fascist uniforms with labels that they had on in 1940s and 1990s when they engaged in mass slaughter and rape of Bosniaks. They are in Begović´s opinion the biggest security threat in Bosnia today.

Another overlooked aspect which Begović points to about Chetniks in Bosnia is the fact that in 2008 there were 60,000 registered so-called “long barrels” (duge cjevi)  i.e hunting rifles in Republika Srpska, eight years later no one knows the exact number but by now it could be double that. Many of the members of various Chetnik chapters around Republika Srpska are also members of various hunting associations and have legal firearms.

Despite the outrage the incident in Dobrun caused in many parts of Bosnia, and the despite the fact it´s known there are thousands of men in Republika Srpska who consider themselves part of this movement, many of them armed and in uniform, the minister of security: Dragan Mektić former member of VRS, Army of Republika Srpska, whose commander-in- chief was sentenced to 40 years in prison for persecution, murder, kidnapping, deportation, terror, and genocide carried out against civilian population of Bosnia and Herzegovina does not consider these men a security threat. Sadly, the political situation in Bosnia and Herzegovina, with all three ethno-nationalist blocks all equally corrupt means that high-ranking political appointments are rarely given to competent people and for the most part resemble more horse-trading then anything else. In all likelihood Mektić was a compromise, and questioning how his past as a soldier in an army where many of the men who now wear the Chetnik uniform served (and given the ideology at the heart of Republika Srpska ) reflects his performance as minister of security is not unreasonable.

It´s also not unreasonable to wonder what role these men, thousands of them would play should Bosnian Serb leader Milorad Dodik make good on his longstanding threat to secede from the rest of Bosnia and Herzegovina? Specially now that Serb nationalists and separatists don´t have the former JNA with it´s massive arsenal to back them. It should be said though that it´s a common held belief that Dodik´s threats of secession are a form of blackmail to use against the international community in Bosnia, much of it directed towards securing his own position and wealth and avoid ending up in jail should the day come and he has to pay for embezzling millions of taxpayer’s money during a decade in power in RS, a decade in which he has turned the entity into his own fiefdom.

As I wrote last year opposition politicians in RS have accused Dodik of turning the MUP RS (Ministry of the Interior) into his own praetorian guard and trying to silence critical voices by accusing them of calling for the destruction and undermining of the institutions of Republika Srpska, especially the Ministry of Interior. That accusation was levelled by Dragan Lukač, head of MUP RS, considered to be one Milorad Dodik´s closest aides.

And as I wrote in January Dodik-controlled media, including the Banja Luka-based Nezavisne Novine (which ironically translates to Independent Newspaper) has also accused his critics of working for “foreign centres of power” most prominently George Soros and his Open Society Foundation, which of course plays nicely with the  already  excesivly  paranoid Serb nationalist belief that the Vatican, CIA, IMF, Great Britain and of course Germany are working against the Serbs. Along with the “traitorous” and “conniving” Bosniaks and Croats all done in order to destroy the “great Serbian nation”. Conspiracy theories happily spread by Milošević´s media  during the wars of the 90s and now recycled by Dodik in order to keep people from asking why they don´t have any jobs and why their stomachs are empty while Mile Dodik flies around in helicopters, private jets, is driven around in limousines, and as Lily Lynch pointed out for The Balkanist in 2014: hypocritically  spending millions of their taxpayer money on consultants and lobbyists in Washington D.C all designed to keep him in power, while his media talks about western conspiracies intended to destroy the Serbs.

Milorad Dodik is used to manipulating  bone-headed Serb nationalists. Given the lengths he´s gone to in order to protect himself; his actions have crippled Bosnia and Herzegovina for the last 10 years, (with  considerable help from Bosniak and Croat nationalist politicians) it´s should not be inconceivable that he eventually goes too far.

The annual commemoration at Undrulje and the iconography used and the ideology behind the Chetnik movement is also stark reminder of what Bosniak returnees to this part of the Bosnia and Herzegovina have to deal with on a daily basis. Sadly during all the reporting and the outrage expressed over the incident in “Little Draževina” the media failed to interview any Bosniak returnees to Višegrad municipality and ask them about their experiences given that the municipality has now become a hub for adherents to an ideology fully comparable to the KKK and other white supremacists, with the added fact that the same ideology fuelled two genocides with 50 years apart. Needless to say, during those 50 years apart the movement was banned on territory of the former Yugoslavia and the republic of Bosnia and Herzegovina.

On 29th of August last year in Dobrun, not far from “Little Draževina” a memorial was erected to the 131 Bosniak civilians murdered in this village during the Bosnian war. The memorial was built on the grounds of the now re-built Emperor’s Mosque (Careve džamije), one of oldest mosques in Bosnia and Herzegovina built in 1445. (The mosque was destroyed by Serb extremists in 1992 along with all the other ones in Višegrad municipality and re-bulit in 2006) According to the president of the association „Dobrun – Stari grad“, Esad Hrustić, it was difficult to collect information on all the names of those killed in Dobrun. Most of it was done by interviewing the surviving family members of those killed in Dobrun, the list is not complete. According to Hrustić, they had to do something, “our ancestors, our brothers and sisters deserve that we finally do something like this”.

Memorial to the dead in Dobrun
Memorial to the dead in Dobrun

The ceremony was attended by Dobrun´s pre-war Bosniak residents as well as returnees to this part of Višegrad municipality. Like all Bosniak or rather non-Serb returnees to parts of Bosnia and Herzegovina that were “ethnically cleansed” by the “Great Serb” forces of Ratko Mladić and Radovan Karadžić the returnees to this part of Bosnia, one the very border with Serbia have been subjected to various forms of abuse. The emperor´s mosque, re-built in 2006 was vandalized last year. According to Bilal ef. Memišević, head of Višegrad´s Muslim Parish, unknown persons broke into the mosque, destroyed the windows, damaged the doors, destroyed the sound system, the computer in the mosque along with the lights as well as the carpets and stole a hundred meters of cable from the mosque. According to Memišević, the incident was reported to the police but he doubted that those responsible would be caught, given past experiences. Memišević pointed out that it was telling that the incident took place ahead of the annual ceremony commemorating the genocide of Bosniaks in Višegrad.

Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag