Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag