Srebrenica 20 År Senare: Del 2

A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of  Srebrenica genocide came from.
A Memorial Stone in Potocari, listing the places where victims of Srebrenica genocide came from.

Den här artikeln publicerades i Västerbotten-Kuriren den 11 juli 2015 i samband med minneshögtiden för folkmordet i Srebrenica. För att läsa artikeln på VK.se följ länken.

I dag, den 11 juli 2015, är det 20 år på dagen sedan den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladic den FN-skyddade enklaven Srebrenica. Under en veckolång kampanj avrättades drygt 7 000 muslimska män och pojkar. Mördandet pågick i 10-tal dagar och drygt 1 000 människor till mördades i en rad bakhåll då de försökte nå territorium som kontrollerades av den bosniska regeringen.

Både krigsförbrytartribunalen i Haag och ICJ, den mellanstatliga internationella domstolen har kommit fram till att det rörde sig en välplanerad mordoperation vars syfte var att helt eller delvis utplåna den bosnienmuslimska befolkningen i Srebrenica och östra Bosnien.

Folkmordet i Srebrenica var också kulmen på den politik som fördes av den bosnienserbiska ledarskapet med Radovan Karadzic i spetsen. 1992 hade bosnienserbiska separatister kommit fram till att deras mål var en ”separation av folken och upprättandet av gränser där Serber bodde” och ett strävan mot att se till att Drina-floden upphör som gräns mellan Serbien och serber som bodde i Bosnien-Hercegovina.

Det var en plan för en homogen, etnisk ren stat som skulle införlivas med Serbien och serbiskt-erövrade områden i Kroatien som redan hade ”rensats” året innan.

Redan i början av april hade man med hjälp av den jugoslaviska armén, serbiska säkerhetsstyrkor och paramilitära grupper både från Bosnien och Serbien samt Karadzic-stödda extremister erövrat 60 procent av Bosnien, med massakrer koncentrationsläger och etnisk rensning som följd.

Under de tre och halv år som följde mördades tiotusentals människor runtom östra och nordvästra Bosnien, i Hercegovina och under belägringen av Sarajevo. De som kom undan massakerna flydde till ställen som Srebrenica, Zepa eller Gorazde, småstäder som nu fylldes med folk som hade flytt i ren desperation undan ett folkmord var nu fångar i små så kallade ”skyddade enklaver” som i själva verket var inte alls skyddade.

Fyra år efter folkmordet i Srebrenica kom FN-rapporten om folkmordet där den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan erkände att FN hade genom sin hållning i förhållande till den serbiska militära och politiska ledningen gjort sig medskyldiga till folkmordet.

Annan kallade det för: appeasement (eftergiftspolitik) och pekade ut bland annat förre FN-generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali, FN-generalen Bertrand Janvier och Yasushi Akashi.

Enligt rapporten så hade det internationella samfundet under hela kriget i Bosnien försökt förhandla med vad som var en ”skrupulös och mordisk regim” och att det enda sättet att stoppa aggressionen mot Bosnien Hercegovina var genom militära medel. FN-rapporten medgav också att vapenembargot mot den bosniska regeringen gjorde att landets armé inte kunde försvara sin befolkning.

Det internationella samfundets eftergiftspolitik i Bosnien slutade dock inte med Srebrenica. Oförmågan eller oviljan att se den serbiska regimen i Belgrad och deras klienter i Bosnien som de skrupulösa mördare de var, ledde till att de behandlades som samarbetspartners även i efter folkmordet i Srebrenica – vid förhandlingsbordet i Dayton och deras militanta nationalistiska politik som slutade med folkmord plågar Bosnien än i dag.

Det finns så klart ljusglimtar, jag skrev tidigare i år att etno-nationalismens tid i Bosnien närmar sig sin slut, inte nödvändigtvis för att alla bosnier har hittat tillbaka till varandra (man har en hel del brobyggande kvar att göra) utan för att man sitter i samma båt.

Det kan dock inte förnekas att trots att Radovan Karadzic är i dag tillsammans med Ratko Mladic i Haag, där bägge är åtalade för folkmord, så har hans politiska arv förts vidare av bland annat nationalistiska politiker i Republika Srpska där folkmordsförnekelse, historierevisionism och diskriminering är numera institutionaliserad.

Med andra ord så skördar bosnier än i dag eftergiftspolitikens ruttna frukt.

Det finns en hel del att lära sig från folkmordet i Bosnien. Framför allt om vad ohämmad nationalism, muslimhat och rädslan för ”den andre” kan orsaka. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic brukar dagligen lägga upp bilder från massgravar i Bosnien på sin FB-vägg, bilder på klockor, skor, familjebilder och så vidare under rubriken: ”En fotografi om dan håller fascismen borta.”

För min del så har jag försökt hålla fascismen borta genom de senaste åren att skriva om Bosnien och Srebrenica, framför allt på årsdagen, och vad det betyder för mig. I grunden så handlar om att påminna folk, framför allt i Sverige om vad fördomar, till och med nationalism, missbruk av historien – det vill säga myter och drömmar om etniskt-homogena och därmed ”harmoniska” samhällen – kan leda till.

För dem som tror att det ”kan aldrig hända i Sverige”, kan jag bara säga att så brukade vi säga i forna Jugoslavien också …

Mirza Hota 

Srebrenica 20 år senare

Srebrenica
Srebrenica

Detta text publicerades på Nyheter 24 i samband minnesstunden för  folkmordet i Srebrenica, 11 juli 2015. Följ länken för att läsa texten på Nyheter 24. 

Den amerikanske författaren och historikernTaylor Branchs bok “The Clinton Tapes” gav en inblick i hur Vita Huset och dess europeiska allierade såg på det pågående folkmordet i Bosnien. I en rad samtal med Branch medgavBill Clinton så tidigt som 1993 att alla försök som hans administration hade gjort för att i alla fall minska vapenembargot mot den bosniska regeringen hade blockerats av USA:s europeiska allierade, främst Frankrike och Storbritannien.

Enligt Clinton så var anledningen till det något som de inte vågade säga rakt ut, nämligen att Bosnien, som hade en muslimsk majoritetsbefolkning helt enkelt “inte hörde hemma” i det “kristna Europa”. Enligt Clinton så hade framförallt François Mitterrand och brittiska diplomater pratat privat om en smärtsam återgång till ett “kristet Europa”. Detta kunde inte sägas öppet, framförallt av världsledare som Mitterrand men förklarar delvis varför det serbiska erövringskriget i Bosnien tolererades.

Det var realpolitik i dess blodigaste form, och det var onekligen smärtsamt och onekligen blodigt. Under det 3,5 år långa kriget så dog drygt 100 000 människor, 81,3 procent av krigets civila offer var bosniaker (bosniska muslimer), och drygt 8 000 människor saknas fortfarande. Enligt UNHCR så tvingades 2,2 miljoner människor på flykt vilket gör det till den största flyktingsvågen i Europa sedan andra världskriget. Enligt Women Under Siege kan mellan 20 000 och 50 000 kvinnor och flickor ha utsatts för olika former av sexuellt våld, och att sexuellt våld användes som vapen i kriget av de serbiska styrkorna.

Men ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica. Staden hade lyckats överleva en orkan av våld som Ed Vulliamy uttrycker det. En orkan som hade släppts loss över östra Bosnien under början av kriget, då den jugoslaviska armén med hjälp av serbiska säkerhetsstyrkor, paramilitära grupper från Serbien och Bosnien inledde sitt angrepp mot landet. Det som följde var massakrer, våldtäkter, etnisk rensning och förstörelse, hundratals byar brändes ner, städer tömdes på det icke-serbiska befolkning och läger inrättades där offren misshandlades, våldtog och mördades. 8 000 människor mördades under Srebrenicamassakern.

De som lyckades fly våldet nådde till Srebrenica, vars befolkning svällde från 8 000 till 42 000 vettskrämda svältande människor som var avskurna från omvärlden, och enligt de få observatörer som lyckades ta sig dit pågick det ett “folkmord i slowmotion“. Redan såg man vad som skulle komma, men genom en blandning av tur och militär briljans så hade staden och dess befolkning lycktas överleva den våren. Som “skyddad enklav” stod den under FN:s och NATO:s skydd som senare också visade sig falla offer för realpolitiken.

Delvis nya och omskakande detaljer som publicerades nyligen visar att det internationella samfundet visste att serbiska styrkor skulle attackera Srebrenica och vad som skulle ske om staden föll. Men de såg redan i Maj 1995 till att dra bort NATO-skyddet som lämnade befolkningen och de holländska FN-trupperna försvarslösa mot ett serbiskt angrepp. Resultat var det största slakten på europisk mark sedan andra världskriget. En slakt som alla visste skulle komma och som kunde förhindrats.

Den 11 Juli är det 20 år sedan folkmordet och runt om i världen högtidlighölls minnet av Srebrenica. I Sverige pekas folkmordet ut som nationalismens yttersta konsekvens, vilket är helt i sin ordning, Srebrenica och folkmordet i Bosnien som helhet var resultat av dels militant nationalism och ett förverkligande av gamla storserbiska drömmar. Men, medan Srebrenica och Bosnien som helhet tjänar som en varning till andra om vad som kan hända så måste man påpeka att samma ideologi som ledde till folkmordet i Bosnien är långtifrån besegrad och det internationella samfundet är medansvarig för dels folkmordet men också för att samma politik fortfarande håller Bosnien gisslan.

Srebrenica är vad som kan ske ifall man nonchalerar nationalister

Jag gör en uppdatering på min blogg just nu, vilket inkluderar artiklar som har publicerats i tidningar och nyhetsajter. Den här artikeln publicerades på SVT Opinion 11-07-2014 

9 maj i år återinvigdes Sarajevos Vjecnica, det gamla nationalbiblioteket.

Den hade förstörts av serbiska styrkor natten mellan 25-26 augusti 1992 i en riktad attack som ödelade nationalbiblioteket, förstörde en överväldigande del av de böcker, manuskript och publikationer som fanns där. En stor del av Bosniens skrivna historia gick upp i rök den dagen trots hjältemodiga insatser från brandmän och vanliga medborgare att rädda så mycket de kunde.

Detta var också anledningen till att biblioteket skulle förstöras, det som fanns där motsade det som hade predikats av Radovan Karadzic, Biljana Plavsic Ratko Mladic och andra serbiska politiker och ledare, nämligen att Bosnien som stat kunde inte överleva och att det gick inte för serber att leva ihop med bosniaker och kroater. I biblioteket fanns beviset för att de hade fel.

Biblioteket innehöll bevis för en heterogen bosnisk kultur som hade formats av de som hade bosatt sig landet under århundraden och som motbevisade de som vill ha en mur mellan kristendomen, islam, judedomen, mellan folk.  Bosnier hade visat att det gick….

Fortsätt läsa på SVT Opinion…

Bosnien överlever översvämningarna – Det är politikerna som är den verkliga faran

Jag gör en uppdatering på min blogg just nu, vilket inkluderar artiklar som har publicerats i tidningar och nyhetsajter. Den här artikeln publicerades på Nyheter24Debatt 20 Maj 2014 

Att säga att Bosnien har genomlidit mycket de senaste tjugo åren känns som en underdrift med tanke på att landet genomgår sin svåraste kris sedan landet direkt efter sin självständighet ansattes av Milosevic och hans ultranationalistiska klienter i Bosnien, med Radovan Karadzic och Ratko Mladic i spetsen, de lyckades inte trots en massiv arsenal och tre år av öppen aggression förverkliga sin dröm om att dela upp Bosnien och skapa en etnisk ren Storserbien. De lyckades däremot, med giftig och livsfarlig propaganda vända folk mot varandra och övertyga folk om att de inte kunde leva ihop och jobba ihop med samma människor som de hade levt med i generationer. Livslånga band förstördes, liv förstördes, hela familjer utplånades och hela det bosniska samhällstyget rycktes upp för att bana väg för ett ”bättre” mer ”etnisk ren” samhälle. Karadzic och Mladic hamnade i Haag tillsammans med de flesta av sina medhjälpare där hamnade även Milosevic där han dog, men Bosnien överlevde med nöd och näppe.

Fortsätt läsa på Nyheter24Debatt…

31 maj, de vita bandens dag

Enligt de domar som har avkunnats av Haagtribunalen (ICTY) tog serbiska styrkor över kontrollen av staden Prijedor i norra Bosnien 30 april 1992. 31 maj 1992 utfärdade serbiska myndigheter ett dekret där alla icke-serber i staden skulle märka sina hus med vita flaggor eller vita lakan och bära en vit armband om de gick ut ur sina hus eller lägenhet. Detta var första dagen av den kampanj som resulterade i massavrättningar, koncentrationsläger, massvåldtäkter och den etniska rensningen av stadens bosniakiska och kroatiska invånare. I september 2013 hittades var man trodde då var Bosniens största massgrav. Massgraven I Tomasica, hittills har man exhumerat 435 kroppar från massgraven och utgrävningen fortsätter. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades under den etniska rensningen av Prijedor. Idag är Ratko Mladic och Radovan Karadzic åtalade för  folkmord  I bla Prijedor.

I nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna fastställa att den gamla gruvan användes som ett samlingsområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de” eller använda sig av andra metoder

Dokumentärfilmen: Logor (Koncentrationsläger) på bosniska och engelska med bla intervjuer med överlevande men också Ed Vulliamy och Penny Marshall, två av de journalister som berättade för omvärlden om Omarska, Trnopolje Manjaca och Keraterm.

Jag är inte från Prijedor, men skulle kunna lika gärna vara det, lika mycket som jag skulle kunna vara från Foca,Rudo, Vlasenica, Bratunac, Srebrenica, Zvornik, Bjeljina, Brcko, Doboj, Kozarac, Kljuc, Sanski Most, Kotor Varos, Trebinje med mera… Städer som råkade ligga sig på det område som Milosevic, Karadzic, Bulatovic, Cosic tillsammans med det övriga politiska och militära ledarskapet i Serbien  hade bestämt skulle ingå i ett ”Storserbien” Ibland kan man inte låta bli att känna skuld för att man är vid liv, medan så många andra är inte det. Många gånger har man undrat varför så många dog medan jag fick leva och man har tänkt tanken hur det skulle kännas att byta plats med de som dog, för min del skulle det vara helt okej. Fast något sådant kommer aldrig ske  och är så klart resultat av skuldkänslor over att man är vid liv medan så många andra man kände är inte det. Jag vet varför jag är här idag.

Det är för att bära vittnesbörd och för att se till att vårda minnet av de som dog för att det skulle kunna lika gärna ha varit jag. Anledningen till att det är så viktigt att vårda minnet av de som dog är eftersom det räcker inte med att de är döda, att de togs från oss, att liv förstördes familjer splittrades och utplånades städer förstördes byar jämnades med marken och hela vår existens reducerades till vilka vi var och vad våra namn var. Det här är det minsta jag kan göra, för att hålla minnet vid liv och för att hedra de döda.

Nu bedrivs ett angrepp mot sanningen och minnet av de som dog bla i Prijedor och det bedrivs inte av enskilda förnekare någonstans ute i periferin så som Lennart Palm eller Björn Eklund och Diana Johnstone eller de som utpekade i Expressens stora avslöjande om profilerna som stödjer folkmordsförnekarna, utan av myndigheterna i delar av Bosnien Hercegovina, främst Republika Srpska där de koncentrationsläger där folk tidigare misshandlades, torterades och mördades är inte minnesplatser tillägnade offren och de som överlevde utan återigen fungerande fabriker eller gruvor och där man måste ansöka om tillstånd om man vill hedra de som dödades i lägren. En annan anledning till att det är så viktigt att vårda minnet av de döda är för att idag är Prijedor i likhet med många andra städer i RS en stad där de som deltog i pogromerna är nu vid makten. I Prijedor är det borgmästaren Marko Pavic som länge motsatte sig något som helst minneshögtid och såg till att gripa några av de aktivister, anhöriga och överlevande många från Prijedor som 31 maj 2012 och 2013 dök upp i stadskärnan för att hedra de som dog i staden. Många av dem var unga serber från Prijedor som gick sida vid sida med Bosniaker och Kroater.

Prijedor är också en stad där tidigare lägervakter återigen kan jobba som poliser, d.v.s. de som ska hålla medborgarna trygga, många av  medborgarna är  förre detta fångar i koncentrationslägren Omarska Trnopolje och Keraterm eller anhöriga till de som dödades i lägren. Nu löper man risken att se sina gamla plågoandar återigen  uniform, nu förväntas samma människor “skydda” medborgarna. Prijedor är också en stad där 20-tal meter från ställen där folk plågades, våldtogs och mördades byggs minnessten till fallna serbiska soldater.

Allt detta gör det inte bara nödvändigt utan även livsviktigt att se till att 31 maj högtidlighålls runt om i Bosnien men också utomlands. Sanningen är livsviktig för Bosnien Hercegovina. Samtidigt som översvämningarna har visat  hur löjliga gränser är, speciellt de inom Bosnien Hercegovina. Bosnier, vare sig de är Bosniaker, Serber, Kroater eller några av de andra folkgrupperna har fortfarande en del svårigheter att överbrygga men kriget och aggressionen mot den unga staten var menat att slita sönder landet och det bosniska samhället.

Översvämningarna och protesterna har fört folk närmare varandra, förhoppningen bland många innan översvämningarna var att protesterna skulle leda till att man gjorde upp med korruptionen, det icke fungerande byråkratin men också börja på allvar prata om det förflutna och börja göra upp med det en gång för alla. Därför är det livsviktigt att man fortsätter att högtidligålla 31 maj varje år eftersom för varje år som det hölls kommer fler och flera veta om vad som egentligen skedde, och man håller minnet av det som skedde vid liv och att fler och fler ser att det finns en alternativ till det schizofrena och ideologibaserade historieskrivningen som genomsyrar vissa delar av Bosnien Hercegovina.

A Conspiracy of Silence? The forgotten genocide of Omarska, Prijedor

Vad skiljer Slobodan Milosevic och Vladimir Putin åt? Svar: 22 år

Den här artikeln publicerades av Radio Free Europe 11 mars 2014. Skriven av Nenad Pejic. Pejic är just nu chefredaktör för Radio Free Europe / Radio Liberty. Han var tidigare chef för RFE / RL: s Balkan Service.

Slobodan Milosevic inför tribunalen i Haag
Slobodan Milosevic inför tribunalen i Haag

Av : Nenad Pejic

Nu när jag sitter och tittar på nyheterna och ser bilderna från Krim så kan jag inte låta bli att få en känsla av Déjà vu . Det är nästan som om jag återupplever Jugoslaviens sönderfall och början av kriget i Bosnien Hercegovina.

När Rysslands propagandamaskineri hävdar att trupperna på Krim utan några id-märken är spontant samlade ”självförsvarstyrkor” som består av oroade medborgare så kan jag inte låta bli att tänka på likanande ”självorganiserade” beväpnade grupper som började sätta upp barrikader runt om i Sarajevo i mars 1992.

Precis som på Krim så saknade dessa grupper några emblem. Det de hade var däremot splitternya Kalashnikovs, de var utomordentligt väl samordnade när det gäller kommunikation och de hade militärdisciplin. Likheten är kuslig och olycksbådande för de som var i Sarajevo under den tiden.

Vad skiljer då Slobodan Milosevic från Vladimir Putin? Svar: 22 år. Det är en och samma man med två skuggor med samma ”modus operandi” som skiljs av drygt två decennier. Faktum är att hade Milosevic varit vid liv idag så hade troligtvis stämt Putin för plagiarism. Den ryske presidenten kallar de beväpnade männen på Krim för ”volontärer” eller ”frivilliga” som skyddar de etniska ryssarnas rättigheter. Under 1990-talet använde sig Milosevic av exakt samma ord för att beskriva likanande väpnade grupper som han hävdade bara skyddade etniska serber. Putin hävdar att Ukrainas suveränitet borde respekteras samtidigt som han gör allt i sin makt för att underminera den. Milosevic pratade också om att Bosniens territoriella integritet ska respekteras samtidigt som trupper under hans kontroll gjorde allt för att dela den nyligen suveräna staten.

Bägge ledare använder religion som bränsle för att spä på konflikten och rättfärdiga militär intervention. Rysk media rapporterade nyligen – (Det visade sig vara falskt) att Kaves klostret i Kyiv hade vandaliserats. Serbisk media 1992 hävdade (Det visade sig också vara falskt) att serbiska kyrkor och kloster hade blivit vandaliserade. Putin testar väst för att se hur de ska reagera, han räknar också med att splittringen mellan USA och Europa kommer minska risken för något som liknar ett samlad och koordinerad svar, Milosevic gjorde samma sak 22 år sen.

Sen har vi de kusliga likheterna mellan Putins och Milosevic retorik. När demonstranterna i Kyiv besköts av krypskyttar, var det få bosnier som inte la märke till likheterna med vad som hände i Sarajevo 6 april 1992–när demonstranter besköts och belägringen av staden började. Den ryska rapporteringen av krypskyttattacken liknade också den serbiska rapporteringen från Sarajevo två decennier tidigare, då var det också så att demonstranter sköt på varandra. Rysk media har också rapporterat om ett påstådd ”flyktingsvåg” med ca 650 000 människor som vällde över gränsen till Ryssland från Ukraina. När det bosniska kriget började så hävdade serbisk media att flyktingar vällde över in i Serbien.  I bägge fall så slog FN fast att så var inte fallet, men det spelar ingen roll.

Både serbisk och rysk media har förlitat sig på förfalskade bilder som ett sätt att illusterara och förstärka det de har hävdat. Rysk media använde sig av bilder från den tungt trafikerade gränsen mellan Polen och Ukraina. Serbisk media 1992 använde sig av bilder där flyktingar försökte komma undan, det är bara att flyktingarna försökte komma undan Milosevic styrkor.

Den politiskt och emotionellt laddade språkbruket som rysk media har använt för att beskriva de nya makthavarna i Kyiv där man stämplar de som ”fascister” och ”anti-semiter” liknar väldigt mycket det sättet som serbisk media beskrev sina motståndare. Kroater stämplades som ”Ustasha” och Bosniaker som ”Mujaheddin”

Det är så här krig börjar, det är så här man mobiliserar folk att hata i ett samhälle. Vanliga medborgare utsätts för daglig dos av fruktan och propaganda som till slut eroderar tilliten som finns mellan olika etniska grupper, olika nationaliteter. 1992 lurades serber av Milosevic till att tro att han försvarade och räddade deras belägrade nation genom att “erövra territorier och städer.” Likaså tror en majoritet av ryssar enligt opinionsmätningar att deras militär räddar Krims ryska befolkning genom att annexera Krim. Det är betydligt lättare att tro än att ställa frågor.

Vladimir Putin
Vladimir Putin

Det finns också en kuslig likhet mellan hur både Milosevic och Putin kom till makten. Ingen av dem var invalda, Putin utnämndes som premiärminister 1999 av dåvarande presidenten Boris Jeltsin, som nämnde Putin som sin efterträdare. När Jeltsin steg åt sidan ett par månader senare, Putin blev president. På samma sätt så började Slobodan Milosevic politiska uppgång, då han 1986 utsågs till chef för det serbiska kommunistpartiet. Bägge ledares första tid präglades av utnyttjandet av en etnisk konflikt: i Milosevic fall, Kosovo, i Putins, Tjetjenien.

Bägge etablerade pseudo-demokratier med hårt styrda statliga medier och falska oppositionspartier. Bägge sökte att stärka sin ställning med ”spontana” pro-regim rallyn. Bägge använde sig av ”patriotiska” ungdomsorganisationer för att trakassera sina motståndare. När det gäller Milosevic blev det : ” Det socialistiska ungdomsförbundet” och för Putin: ”Nasi”

Både Putin och Milosevic styrde samhällen där de statliga institutioner var svaga, där korruption var utbredd, rättssäkerhet frånvarande, och säkerhetstjänsten politiskt bemyndigade.

Men medan parallellerna mellan Putin och Milosevic inte går att förneka, behöver detta inte nödvändigtvis betyda att man vet hur berättelsen kommer sluta för Putin.

Milosevic kunde ägna sig åt sina militära äventyr i “bara” åtta år, innan NATO enades mot honom i Kosovo 1999 och han störtades av en folklig revolution ett år senare.

Men Putin har en fördel som Milosevic saknade. Ryssland, till skillnad från Serbien, är en viktig geopolitisk aktör med en plats i FN: s säkerhetsråd, en kärnvapenmakt och en viktig leverantör av energi till Europa. Om, utan tillgångar som dessa, Milosevic lyckades plåga sina grannar I åtta år, hur länge kommer Putin att kunna göra det?

Om detta må du berätta

Detta är del två av mitt svar till Lennart Palm och hans artikel om kriget i forna Jugoslavien. Jag har tidigare svarat på Palms artikel, mitt första svar kan läsas här: (Länk) Därefter har journalisten Annika Hamrud också svarat Palm. Expressens Karin Olsson påpekade också att det var märkligt att publicera ett sådant inlägg. Samtliga svar till Palm följer här under:

Annika Hamrud Historien om offren på Balkan är väl dokumenterad 5 februari 2014

Karin Olsson  GP bidrar till skamlig historierevisionism 2 februari 2014

Forum För Levande Historia : Gästinlägg om den livsfarliga historien 7 Februari 2014

Emil Karlsson  Debunking Denialism : Two Swedish Professors Promote Bosnian Genocide Denial 22 februari 2014

 

Vi kan väl börja med att fastslå att det i Sverige fortfarande råder väldigt stor okunskap om krigen i den forna Jugoslavien, så mycket så att än idag så kan man anse att det ska finnas en debatt att föra om krigen. Det är det enda förklarningen jag har till att man i svenska tidningar än idag, snart 23 år efter att krigen startade och 18 år efter Daytonavtalet som avslutade Bosnienkriget anser att det finns plats för överbevisade teser  folkmordsförnekelse och historierevisionism. Jag har själv känt av och varit offer för den okunskap och det var en av de sakerna som ledde mig till att djupare forska skälen till upplösningen av Jugoslavien och de krig som följde. Det är med viss tvekan jag skriver detta eftersom jag egentligen anser att det finns ingenting att debattera om likväl så är det uppenbart att det finns saker att säga.

När det gäller just okunskapen om kriget så skulle den bosniska diasporan här i Sverige och runt om i världen för den delen må bra och dra nytta av självkritik. Inte minst när det gäller händelserna kring Angelina Jolies film In The Land Of Blood And Honey, filmen och Jolie utsattes för en välorkestrerad smutskastningskampanj både i Sverige och utomlands just pga. att det var första storfilm som behandlade Bosnienkriget och de brott som begicks där, framförallt mot kvinnor i våldtäktsläger.  Kampanjen får väl anses vara en framgång då filmen aldrig hade Sverigepremiär och har fortfarande inte kommit ut på DVD här i Sverige. Jag skrev om det vintern 2012 och den brittiske historikern Marko Attila Hoare skrev om turerna kring filmen redan 2010. (Länk) sen igen 2012 när filmen väl hade premiär. (Länk)

En del av förtalskampanjen som hade sitt ursprung här i Sverige, med Sanning Åt Alla
En del av förtalskampanjen här i Sverige, med Sanning åt alla

När Ordfrontskandalen kom 2003 så leddes försvaret av offrens värdighet av DN, Maciej Zaremba, Gellert Tamas samt Ed Vullimy. Det dock skett en förändring till det bättre, det kunde man se bla den spontana mobilisering efter sändningen av den numera avpolletterade Norsk-Serbiska dokumentärfilmen Staden Som Offrades, jag säger norsk-serbiska eftersom som Eskilstunakurirens politiska redaktör Alex Voronov mycket riktigt påpekade : “det fanns i anknytning till filmen en serbnationalistisk propaganda central och en historierevisionistisk kloak.”

Den inkulderade bla Zorica Mitic, läkare från Belgrad sen 2000 bosatt i Norge, hon har i serbiska tidskrifter som bla Pecat och diverse Diasporasajter förnekat folkmordet i Srebrenica samt rekommenderat varmt sajter och organisationer som har ”avslöjat myten om folkmord” bla Srebenica Historical Project ett pseudo-vetenskaplig NGO baserat i Holland och finansierat av bla myndigheterna i Republika Srpska. Den leds av Stephan Karganovic, en advokat som tidigare har varit översättare och medlem av diverse försvarasteam med uppgift att försvara åtalade vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Andra personer som var med var bla Ozren Jorganovic som under en tid jobbade för NRK. Under kriget i Bosnien var dock Jorganovic chef för bosnienserbiska propagandastationen Radio Ozren nära staden Doboj, och Alexandar Dorin (vars riktiga namn är Boris Krljic)  en serbisk man bosatt i Schweiz och ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica, nämligen den om att Ratko Mladic hade med sig bara 400 soldater när han tågade mot Srebrenica. Nu vill jag vara riktigt tydlig, Dorin nämns inte i eftertexterna till skillnad från Zorica Mitic och Ozren Jorganovic men filmmakarna David Hebditch och Ola Flyum valde att ta in den informationen. I själva verket så hade Dorin hävdat detta tidigare i serbiska dokumentären Dosije Srebrenica  (Dossier Srebrenica). Det var dock smått otroligt att på svensk Public Service i bästa sändningstid få helt plötsligt få höra att Mladic egentligen var en reko kille och att bosnienserberna hade med sig ca 400 soldater och fyra stridsvagnar.

En  jämförelse med vad  Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” sa i Dosije Srebrenica och vad Flyum och Hebdicth hävdade i Staden som Offrades

Det kan tyckas vara anmärkningsvärt att två filmmakare som Hebditch och Flyum valde att på detta sätt återanvända information som användes av kända folkmordsförnekare. Hade de verkligen velat och ansträngt sig för att hitta information om antalet soldater som deltog i operationen så hade de nog ganska snabbt kommit fram till att myndigheterna i den bosniska entiteten Republika Srpska hade redan 2005 släppt listan på de som deltog,  direkt eller indirekt deltog i massakern. Här i Sverige kunde man läsa om det i bla Sydsvenskan. 19 437 namn sammanlagt. Men Hebdicth och Flyum hade andra motiv, tanken var att få publiken att tro att folkmordet aldrig kunde ha skett, att bosniakerna hade övergivit Srebrenica och att Mladic var militärt underlägsen vilket han helt klart inte var och att det hela var en “kaotisk situation” istället för en välplanerad mordoperation. De visste att de kunde räkna med det bristande intresset och kunskapen hos både den norska och svenska publiken. Folk glömmer bort att Staden som Offrades visades först i Norge i maj 2011 och fick häftig kritik från Norska Helsingforskommittén, bla från Aage Borchgrevink sa; “med hjälp av sakfel, selektiv användning av källor, perifera experter och fördomsfulla uttalanden beskriver NRK folkmordet i Srebrenica på ett sätt som påminner om hur de statliga serbiska medier rapporterade från Bosnien när Slobodan Milosevic var president” Norska Helsingforskommitén skickade också ett brev till NRK med 25 (!) sakfel i filmen, brevet kan läsas här: (Länk) Till slut fälldes filmen av den norska motsvarigheten till Granskningsnämnden, PFU (Pressens Faglig Utvalg) I sin motivering skrev PFU att filmen ignorerar eller utelämnar några grundläggande fakta som hör hemma i varje berättelse om kriget i Bosnien.

Boris Krljic a.k.a Alexandar Dorin I ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.
Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” i ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.

Trots häftig kritik i Norge så valde alltså SVT att både visa filmen och senare även försvara den mot en enig svensk presskår som undrade först hur det kunde ske att SVT kunde visa vad som var uppenbart återanvänt serbnationalistisk propaganda, de första att reagera var Jasenko Selimovic och Alex Voronov , CJ Åkerberg.  Filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av de metoder som filmarna använde sig av. Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan  ansåg att det man såg var inget nytt, dessa rykter och konspirationsteorier hade florerat i åratal och de hade avfärdats av bla Haagtribunalen. ICTY Outreach skickade också ett brev till SVT och NRK där man påtalade ett antal sakfel i filmen. En av de som medverkade i produktionen, Bosniern Mirsad Fazlic hade redan tidigare tagit avstånd från dokumentären och hävdat att filmmakarna hade manipulerat honom. Dokumentären kritiserades också internt inom SVT, det fanns ett starkt missnöje bland utrikeskorrespondenter mot att SVT hade valt att visa den. Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i en flera sidors långa mejl som han hade skickat till samtliga anställda. Sakta men säkert så avslöjades lögn efter lögn och det stod uppenbart att detta var mer än bara enstaka missar från filmmakarnas sida.

Filmen hade dock sina supportrar, de två mest högröstade var ordförande för Justitia Pax Veritas Drago Drangel och socialdemokratiske kommunpolitikern (Uddevalla) Krister Kronlid. Den senare tog först avstånd från filmen för att senare göra en helomvändning och helhjärtat stödja filmen bla med en artikel på SVT Debatt tillsammans med Drago Drangel. Av någon outgrundlig anledning så nämnde Kronlid och Drangel, Björn Eklund i sitt artikel trots att denne hade ingenting med filmen att göra. Kronlid och Drangel lyfte fram Eklund som ett exempel på vad som sker när man har ett avvikande uppfattning om  kriget i Jugoslavien. Krister Kronlid och Drago Drangel skriver :

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Så enligt Kronlid och Drangel är Eklund en “pionjär” och att den starkt kritiserade Ljugoslavien artikeln som Ordfront publicerade ledde till att Eklund fick sparken.  På grund av att han gav en mer “balanserad bild” på “tragedin” Srebrenica. Man nämner dock inte den interna disskussion som pågick inom Ordfront där allt fler höjde sina röster mot vad man ansåg vara historierevisionism och folkmordsförnekelse. Man nämner inte att den debatt som pågick och vad som lyftes fram där och att Maciej Zaremba på ett mycket skickligt sätt dissekerade Eklunds argument: Zaremba skriver i sitt svar till Eklund:

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor. Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för “folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.

Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det “nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet “folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att “den judiska opinionen” varit central för att lura att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är “en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

Till slut gjorde Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktör fullt avbön för de lögner som Eklund lät publicera. I Ordfront Magasin 2004/1 skriver Ericsson så här :

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Trots det så ansåg alltså Krister Kronlid och Drago Drangel att var värt att lyfta fram Björn Eklund och Diana Johnstones version av Srebrenica. Kronlids och Drangels artikel var paketerat som försvar av yttrandefriheten och Eva Hamilton trots att yttrandefriheten var inte hotat. Det var dock ett allt mer enig svensk presskår vände sig mot var att SVT hade visat en dokumentär som dels förnekade folkmord men också till stor del återanvände serbnationalistisk krigs och efterkrigspropaganda. Däremot var framför allt Drangel inte lika nådig mot de som kritiserade Eva Hamilton. En av de mest uppenbara exemplen på det var  socialdemokraten Bo Widegren som kritiserade Hamliton för hennes arrogans gällande filmen. Widegren skriver på sin blogg:

Men kan vi ha en så arrogant och och snorkig TV-chef som Eva Hamilton? Till saken hör att SvT med anledning av filmvisningen ådragit sig 44 anmälningar till granskningsnämnden. Dessutom har filmen blivit fälld såsom ”ensidig” i dokumentärens ursprungsland, nämligen Norge.

Snart efter att Widegren hade publicerat sitt inlägg kom han under attack från bla Drago Drangel så pass mycket att Widegren var tydligen tvungen att göra efterforskningar om vem Drangel var. Widegren skrev om det på kommentarsfältet under sitt ursprungliga bloggartikel. Widegren skriver:

Jag har fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel.  I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig (vilket inom rimliga gränser är tillåtet) men också påståenden om censur. Jag censurerar inte men tycker att omtuggningar är tradiga.  Därför har jag för sed att radera upprepningar och när kommentatorer börja tugga karbon. Jag förstår att de två nämnda är djupt engagerade på den serbiska sidan.  Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla!  Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning!  Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien.  Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Till slut  fälldes dokumentären av den svenska granskningsnämnden dels för bristande opartiskhet. Det förekom inte någon debatt eller något ifrågasättande eller problematiserande i eller i anslutning till dokumentären kring hur sakuppgifter förhöll sig till den vedertagna historieskrivningen. Genom detta kom uppgifterna och slutsatserna att framstå som odiskutabla. Dels för att det förekom uttalanden i filmen från olika medverkanden samt arkivklipp med bland annat Ratko Mladic som kan ses som ifrågasättanden eller förnekelser av folkmordet. Oavsett vad man tycker om granskningsnämnden så var inte deras uttalande det viktigaste. Filmakarnas metoder hade avslöjats långt innan uttalandet kom och det stod klart vad det hela handlade om. För de som vill veta mer rekommenderar jag sidan: Sanningen Bakom Filmen Staden som Offrades

Trots det så måste man ändå påpeka att Flyum och Hebdtich var betydligt kyligare än till exempel Lennart Palm eller Björn Eklund, mannen vars intervju med Diana Johnstone och artikeln Ljugoslavien utlöste det som numera kallas: Ordfrontskandalen. Flyum och Hebditch visste att det skulle innebära slutet för deras karriärer om de öppet förnekade folkmordet i Srebrenica men de visste att om de försökte visa det som en ny sanning eller en delvis ny bild så skulle de med största sannolikhet komma undan med sitt kålsuparresonemang, detta på grund just den ovan nämnda okunskapen om dels folkmordet i Srebrenica dels om kriget i forna Jugoslavien och Milosevic expansionistiska politik.

Samtidigt så är det just det som gör Lennart Palms påståenden så otroliga, det var onekligen återanvända lögner, redan 2000 ansåg Londons High Court att Thomas Diechmanns och LM:s (Living Marxism) påståenden om Fikret Alic, Trnopolje och ITN rapportering var ärekränkning och ansåg att Diechmann och Living Marxism skulle betala skadestånd till Penny Marshall Ian Williams och ITN.

Ordfrontskandalen tre år senare kulminerade med att Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktören för Ordfront var tvungen ( som jag skrev ovan ) att göra avbön i Ordfront Magasin nr 1 2004 och erkänna att det som hade publicerats var till stora delar osann och att Björn Eklund fick gå från sin post, inte pga. Expressen och DN som han har hävdat  utan pga. en intern strid inom Ordfront Magasin där många ansåg att man borde inte publicera historierevisionism. Man måste också komma ihåg att Eklund försvarade publiceringen ivrigt fram till att alla insåg att det var ohållbart. Eklund hade gått för långt med sina konspirationsteorier som inkluderade allt från USA till ett så kallad “judisk opinion” i sitt försvar så hävdade också Eklund, likt Palm vill jag tillägga, att den berömda bilden på Fikret Alic var “en förfalskning av verkligheten, “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna.”

Palm återanvänder Eklunds, Johnstones och Diechmanns argument när han attackerar journalisten Annika Hamruds reportage. Palm skriver att:  “Den utmärglade mannen i Trnopolje som gång på gång visades i våra media är inte alls typisk för sina kamrater, som ser välnärda ut. Det är dessutom inte han som står ”bakom” taggtråden, det är den engelska journalisten Penny Marshall som ställt sig bakom ett hönsnät!”

Palm baserar hela sitt argument om Trnopolje på en bild, precis som Diechmann gjorde och precis som Björn Eklund gjorde. Hade de velat veta hur verkligheten för fångarna i Trnopolje såg ut så hade de kunnat läsa några av de otaliga vittnesmål från förre detta fångar, från läkaren från Trnopolje,  Idriz Merdzanic som i smyg tog bilder på svårt misshandlade skelettlika fångar eller tittat på  de andra bilder som Penny Marshall tog i lägret. För de som vill få en inblick i hur det var för fångarna i Trnopolje kan jag starkt rekommendera att ni tar en titt på dels dr Idriz Merdzanic och andras bilder från Trnopolje bla Ron Haviv och Patrick Robert (1) (2)(3)  samt det videomaterial som Penny Marshall och Ian Williams tog (4) och Merdznic vittnesmål (5)

I dessa sammanhang måste man också nämna John Simpson, tidigare chef för BBC World Affairs som 2012 i brittiska The Observer erkände att han hade fel, och bad offren om ursäkt för sitt försvar av Living Marxism och Thomas Diechmann. Enligt Simpson så gjorde han det eftersom han såg det som en kamp mellan lilla LM mot jätten ITN utan att fullt förstå innebörden av sitt vittnesmål som domaren ansåg var hörsägen. Enligt Simpson så inser han nu, efter att ha bla läst Ed Vulliamys bok: The War is Dead Long Live The War, att det som pågick i lägren var ren ondska. De som har läst Vulliamys bok vet vad Simpson pratar om, boken är resultatet av tjugo år lång kamp mot folkmordsförnekare och historierevisionister. Andra verk är så klart Roy Gutmans Pultizer vinnande verk: Vittne Till Folkmord (Witness to Genocide ) som skrevs av Gutman under kriget, Gutman hade likt Vulliamy varit i lägren och rapporterade från kriget i forna Jugoslavien. Gutman ( Tillsammans med Christopher Hitchens och Vullimy ) var också en av de första att slå larm om vad det var som pågick pågick i lägren. I den kategorin hör också Thomas Cushmann och Stjepan G. Mestrovic verk:  This Time We Knew: Western Responses to Genocide in Bosnia Jugoslavien sönderfall är också en av de mest väldokumenterade med bla Laura Silber och Allan Littles Yugoslavia: Death of a Nation Josip Glaurdic  The Hour of Europe: Western Powers and the Breakup of Yugoslavia samt Donald D. Halstead och Michael Libals  Limits of Persuasion: Germany and the Yugoslav Crisis     för att nämna några…

Man också nämna Gerald Toal och Carl Dahlmans banbrytande verk: Bosnia Remade: Ethnic Cleansing and its Reversal. I den kategori hör också Samantha Powers verk:  A Problem From Hell: America and the Age of Genocide , franska författarinan Sylvie Mattons omskakande bok: Srebrenica: A Genocide Foretold . Hasan Nuhanovic som jobbade som tolk åt FN i Srebrenica  överlevde folkmordet i  men resten av hans familj gjorde inte det, skrev om sina upplevelser två gånger, dels i den auktoritöra Under The UN Flag och på bosniska med boken Zbjeg, en bok som handlar om Nuhanovic flykt till Srebrenica och livet under belägring. Boken väntar översättning till svenska och engelska.
Isabelle Wesselingh och Arnaud Vaulerins Raw Memory: Prijedor, Labatory of Ethnic Cleansing. Där finns också Rezak Hukanovic bok, The Tenth Circle of Hell: a memoir of life in the death camps of  Bosnia Hukanovic överlevde både Omarska och Manjaca, men många av hans vänner, bekanta och arbetskamrater gjorde inte det. Eller för den delen Kemal Pervanic bok:  The Killing Days Kemal hade också överlevt koncentratiatonslägret Omarska.

Eli Weisel, som själv hade överlevt Auschwitz skriver i sitt förord till Hukanovic bok att : “Det förekommer i detta berättelse, scener av ren terror som talar om det vannsine som pågick. Törst, hunger, gängvåldtäkter, utmattning, smuts, slag, förölämpningar, spruckna skallar, avslitna könsorgan, uppsprättade magar, en far som tvingas bevittna sin  sons tortyr, en gammal man som tvingas att ha sex med en yngre kvinna och sonen som får se sin far bli slagen till döds.”

Man kan inte låta bli att påpeka att Diana Johnstone, Björn Eklund, Ed Herman och andra historierevisionister, konspirationteoretiker och folkmordsförnekare har aldrig varit i Bosnien under kriget, eller besökt lägren,  eller för den delen pratat med överlevare, till samma grupp hör även Lennart Palm. Han har dock översatt Diana Johnstones artiklar till svenska för Clartébloggen och det är väl alltid nåt. Lennart Palm har med största sannolikhet inte  läst fotojournalisten David Campbells dissektion av Living Marxisms och Thomas Diechmann argument gällande Trnopolje publicerad i Journal of Human Rights i mars och juni 2002 Atrocity Memory, Photograhy: Imagening the Concentration Camps of Bosnia. Dessa kan läsas här: del 1 och del 2 (PDF-varning) Under rättegången i London  2000 så kunde inte Living Marxim hitta en enda vittne från Trnopolje som kunde styrka deras berättelse.

När man pratar om Trnopolje så måste man påpeka att redan 1994 mitt under Bosnienkriget så publicerades dittills den mest omfattande FN-rapporten om Prijedor. På begäran av FN:s säkerhetsråd, och utformat av en expertgrupp rapporten kartlade den serbiska övertagandet av Prijedor, och de konsekvenserna det hade för civilbefolkningen och för samhällstyget. Den kartlade den militära operationer serbiska förband företog i trakten, den beskrev förhållanden i koncentrationslägren det mönster serbiska styrkor använde sig av för att orsaka så mycket förstörelse som möjligt.

I den 290-sidiga domen mot Milomir Stakic så fastslog Haagtribunalen att lägren användes som del av en taktik, med syfte att fullfölja de sex strategiska delmålen som hade satts upp av den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic, en av dessa mål var separationen av den serbiska befolkningen från de övriga två etniska grupper eller “naroda” d.v.s. Bosniaker och Kroater och skapandet av ett etnisk ren serbisk stat. Upprättandet av koncentrationslägren får ses som ett led i detta. Domen tar också upp den långa listan på övergrepp och mord som skedde i lägren Trnopolje, Omarska och Keraterm. Förutom Milomir Stakic har femton andra bosnienserber dömts för brott mot mänskligheten gällande Prijedor, bla Dusan Tadic.

Bland annat så innehåller domen mot Stakic och Tadic detaljerade beskrivningar av massakrer och hur offren valdes ut och bortforslandet av kroppar till anonyma massgravar, vid tiden för Stakic rättegång hade många av dessa massgravar redan grävts upp och de överlevandes berättelser kunde styrkas med DNA-bevis från massgravar. Massgravar som den som upptäcktes september månad i Tomasica. Innan Tomasica upptäcktes var Crni Vrh i östra Bosnien den enskilt största massgraven i landet med drygt 600 exhumerade bosniakiska civila. Idag, 22 år efter att lägren stängdes så saknas fortfarande drygt 1200 människor från Prijedorområdet.

I  nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter  hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna faställa att den gamla gruvan användes som ett samlingområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de”  eller använda sig av andra metoder. Simo Drljaca var eftersökt av Haagtribunalen tillsammans med Milan Kovacevic och dödades i en eldstrid med SFOR-trupper 1997. Mladic dagboksanteckningar visades vid hans rättegång i Haag kort efter att massgraven i Tomasica hade upptäckts.

Nu 21 år efter att den etablerats och efter  161 åtal, 128 rättegångar så med drygt 4000 vittnen, av dessa många var ögonvittnen, överlevande, våldtäktsoffer, demografiska experter, folkrättsexperter, DNA-specialister, rättspatologer, militärexperter osv… Med hjälp av dokument från  gamla Jugoslaviska arkiv, numera serbiska.  Så har ICTY ( International Criminal Tribunal For The Former Yugoslavia) inte bara avkunnat domar utan tack vare dokument från möten där medlemar av den högsta jugoslaviska och bosnienserbiska militära och politiska ledningen diskuterade taktik, överförande av trupper, pengar, logistisk med mera, från vittnesmål av ångerfulla bödlar, ljud och videoupptagningar kunnat skapa en klar bild av vad som hände och vem som gjorde vad och till vilken syfte och samtidigt skapat ett databas utan dess like när det gäller det forna Jugoslavien.

Därtill måste man lägga domar från ICJ (International Criminal Court of Justice) samt domar från serbiska bosniska och kroatiska domstolar samt två domar från tyska domstolar gällande folkmord i Bosnien Hercegovina, en av dessa domar bekräftades av European Court of Human Rights i Strasbourg. När Lennart Palm eftersträver en mer “saklig bild” av vad som hände i Bosnienkriget så passar han på att avfärda eller undvika att nämna alla dessa utredningar och rättegångar, vittnesmål, dokument med mera just på grund av att de alla pekar på en sak, nämligen att det att det fanns en systematik, ett plan som genomfördes med syfte att skapa ett etnisk ren serbisk stat. Denna plan dödade tusentals människor inte bara i Bosnien men också Kroatien och Kosovo.

Sen när man väl frågar sig hur kan människor som Lennart Palm, Björn Eklund, Diana Johnstone och andra  se sig själva i spegeln så är svaret enkel, de kan det eftersom de har aldrig varit med om nåt liknande själva. De har aldrig sett förödelsen, aldrig partat med överlevande. aldrig varit med om att se sina närmaste anhörigas kvarlevor i ett bårhus. De har kunnat betrakta det hela från trygg avstånd och innerst inne  hoppats på att Milosevic och Karadzic vinner eftersom det passar så väl med deras världsbild, och i nuläget vet de flesta vad det är. Ingen idé skriva mer om det. Det har redan avhandlats.

Egentligen är konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare som Lennart Palm, Diana Johnstone och Björn Eklund och andra helt oväsentliga, det som är väsentligt är det  faktum att det fortfarande råder så pass mycket  okunskap kring vad som egentligen hände i forna Jugoslavien att etablerade och respektabla tidskrifter och dagstidningar hamnar i samma fälla som Göteborgsposten och publicerar historierevisionism och folkmordsförnekelse och kränker offren på nytt. Eller för den delen SVT två år tidigare. Där måste den bosniska diasporan i Sverige vara mer självkritisk och försöka se till att kunskap om kriget sprids.

Det som är viktigt att är de som har varit med om detta, har förlorat allt och nu försöker bygga upp sina liv upp igen pratar om sina upplevelser hur smärtsamt det än må vara. Att man skriver ner det, att man är solidarisk med andra överlevare och anhöriga, att offrens anhöriga tar sig den tid som behövs att faktiskt läsa de böcker som har skrivits, de utredningar som har gjorts och de domar som har avkunnats. Att man pratar om varför det skedde och hur man kan förhindra att det sker igen.

Det är inte svårare än så, Lennart Palm och Björn Eklund är obetydliga, det är dels okunskapen om kriget i forna Jugoslavien som gör att de kan komma fram med sina lögner och dels vår brist på viljan att ta i tu med historierevisionister och konspirationsteoretiker när de väl kommer fram. Nästa gång någonting liknande sker så antigen så höjer man sitt röst på en gång eller så är man tyst. Det går inte längre att säga: “jag skulle ha men pallar fan inte”  Kunskap gör en fri, och nu tjugo år efter folkmordet i Bosnien Hercegovina så är vår det vår skyldighet att ta till vara på den enorma kunskap och information som finns tillänglig eftersom detta hände inte någon annan i ett annan världsdel, det hände oss och de flesta av oss som lever idag, gör det mest tack vare slump och tack vare uppoffringar som de som inte längre är med oss gjorde.

Detta inlägg har uppdaterats och redigerats 20/03/2014