31 maj, de vita bandens dag

Enligt de domar som har avkunnats av Haagtribunalen (ICTY) tog serbiska styrkor över kontrollen av staden Prijedor i norra Bosnien 30 april 1992. 31 maj 1992 utfärdade serbiska myndigheter ett dekret där alla icke-serber i staden skulle märka sina hus med vita flaggor eller vita lakan och bära en vit armband om de gick ut ur sina hus eller lägenhet. Detta var första dagen av den kampanj som resulterade i massavrättningar, koncentrationsläger, massvåldtäkter och den etniska rensningen av stadens bosniakiska och kroatiska invånare. I september 2013 hittades var man trodde då var Bosniens största massgrav. Massgraven I Tomasica, hittills har man exhumerat 435 kroppar från massgraven och utgrävningen fortsätter. 3173 civila, varutav 256 kvinnor och 102 barn dödades under den etniska rensningen av Prijedor. Idag är Ratko Mladic och Radovan Karadzic åtalade för  folkmord  I bla Prijedor.

I nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna fastställa att den gamla gruvan användes som ett samlingsområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de” eller använda sig av andra metoder

Dokumentärfilmen: Logor (Koncentrationsläger) på bosniska och engelska med bla intervjuer med överlevande men också Ed Vulliamy och Penny Marshall, två av de journalister som berättade för omvärlden om Omarska, Trnopolje Manjaca och Keraterm.

Jag är inte från Prijedor, men skulle kunna lika gärna vara det, lika mycket som jag skulle kunna vara från Foca,Rudo, Vlasenica, Bratunac, Srebrenica, Zvornik, Bjeljina, Brcko, Doboj, Kozarac, Kljuc, Sanski Most, Kotor Varos, Trebinje med mera… Städer som råkade ligga sig på det område som Milosevic, Karadzic, Bulatovic, Cosic tillsammans med det övriga politiska och militära ledarskapet i Serbien  hade bestämt skulle ingå i ett ”Storserbien” Ibland kan man inte låta bli att känna skuld för att man är vid liv, medan så många andra är inte det. Många gånger har man undrat varför så många dog medan jag fick leva och man har tänkt tanken hur det skulle kännas att byta plats med de som dog, för min del skulle det vara helt okej. Fast något sådant kommer aldrig ske  och är så klart resultat av skuldkänslor over att man är vid liv medan så många andra man kände är inte det. Jag vet varför jag är här idag.

Det är för att bära vittnesbörd och för att se till att vårda minnet av de som dog för att det skulle kunna lika gärna ha varit jag. Anledningen till att det är så viktigt att vårda minnet av de som dog är eftersom det räcker inte med att de är döda, att de togs från oss, att liv förstördes familjer splittrades och utplånades städer förstördes byar jämnades med marken och hela vår existens reducerades till vilka vi var och vad våra namn var. Det här är det minsta jag kan göra, för att hålla minnet vid liv och för att hedra de döda.

Nu bedrivs ett angrepp mot sanningen och minnet av de som dog bla i Prijedor och det bedrivs inte av enskilda förnekare någonstans ute i periferin så som Lennart Palm eller Björn Eklund och Diana Johnstone eller de som utpekade i Expressens stora avslöjande om profilerna som stödjer folkmordsförnekarna, utan av myndigheterna i delar av Bosnien Hercegovina, främst Republika Srpska där de koncentrationsläger där folk tidigare misshandlades, torterades och mördades är inte minnesplatser tillägnade offren och de som överlevde utan återigen fungerande fabriker eller gruvor och där man måste ansöka om tillstånd om man vill hedra de som dödades i lägren. En annan anledning till att det är så viktigt att vårda minnet av de döda är för att idag är Prijedor i likhet med många andra städer i RS en stad där de som deltog i pogromerna är nu vid makten. I Prijedor är det borgmästaren Marko Pavic som länge motsatte sig något som helst minneshögtid och såg till att gripa några av de aktivister, anhöriga och överlevande många från Prijedor som 31 maj 2012 och 2013 dök upp i stadskärnan för att hedra de som dog i staden. Många av dem var unga serber från Prijedor som gick sida vid sida med Bosniaker och Kroater.

Prijedor är också en stad där tidigare lägervakter återigen kan jobba som poliser, d.v.s. de som ska hålla medborgarna trygga, många av  medborgarna är  förre detta fångar i koncentrationslägren Omarska Trnopolje och Keraterm eller anhöriga till de som dödades i lägren. Nu löper man risken att se sina gamla plågoandar återigen  uniform, nu förväntas samma människor “skydda” medborgarna. Prijedor är också en stad där 20-tal meter från ställen där folk plågades, våldtogs och mördades byggs minnessten till fallna serbiska soldater.

Allt detta gör det inte bara nödvändigt utan även livsviktigt att se till att 31 maj högtidlighålls runt om i Bosnien men också utomlands. Sanningen är livsviktig för Bosnien Hercegovina. Samtidigt som översvämningarna har visat  hur löjliga gränser är, speciellt de inom Bosnien Hercegovina. Bosnier, vare sig de är Bosniaker, Serber, Kroater eller några av de andra folkgrupperna har fortfarande en del svårigheter att överbrygga men kriget och aggressionen mot den unga staten var menat att slita sönder landet och det bosniska samhället.

Översvämningarna och protesterna har fört folk närmare varandra, förhoppningen bland många innan översvämningarna var att protesterna skulle leda till att man gjorde upp med korruptionen, det icke fungerande byråkratin men också börja på allvar prata om det förflutna och börja göra upp med det en gång för alla. Därför är det livsviktigt att man fortsätter att högtidligålla 31 maj varje år eftersom för varje år som det hölls kommer fler och flera veta om vad som egentligen skedde, och man håller minnet av det som skedde vid liv och att fler och fler ser att det finns en alternativ till det schizofrena och ideologibaserade historieskrivningen som genomsyrar vissa delar av Bosnien Hercegovina.

A Conspiracy of Silence? The forgotten genocide of Omarska, Prijedor

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s