Socialdemokrati i nationalismens tjänst

Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid
Rajko Vasic (SNSD) och Krister Kronlid

 

“Vi har en socialdemokrat i Krister Kronlid som faktiskt sticker ut näsan i blåsten för oss och för detta skall han ha all heder precis som ALLA enskilda aktörer, journalister och politiker som förr och framöver stått vid vår sida…”.

Drago Drangel skriver på Sanning åt allas forum: (Från Expressens avslöjande)

 

Den socialdemokratiske kommunalpolitikern och riksdagskandidaten Krister Kronlids band till  folkmordsförnekare  i Sverige har återigen sett dagens ljus. Just det, detta är inte första gången. Jonas Paulsson och Alen Musaefendic skrev om det i Svenska Dagbladet 2012 (1) (2)  och jag skrev om det på min blogg. (1) (2) (3) Likväl så verkar han chockad över att någon skulle kunna peka ut honom för att ha samröre med folkmordsförnekare. Enligt två ganska så okritiska intervjuer med Bohusläningen & P4 Väst så  säger han det som hände I Srebrenica var ett folkmord och att alla diskussioner i Justitia Pax Veritas som hade med folkmordet i Srebrenica att göra handlade mer om det folkrättsliga perspektivet.

Vidare säger Krister Kronlid att ordföranden i Justitia Pax Veritas; Drago Drangel ”är en person med sunda mänskliga värderingar” som aldrig förnekat att ” 5 000-10 000 pojkar och män har mördats” likväl så hade enligt Expressens avslöjande samma Drago Drangel inga problem med att sprida revisionistisk material samtidigt som han var medlem i Sanning åt Alla! och vice ordförande i Justitia Pax Veritas. Enligt Expressen så kallar Drago Drangel folkmordet i Srebrenica för en ”myt” ”som utnyttjas i geopolitiska syften” Expressen kartläggning visade också att flygblad och folkmordsförnekande material delas ut vid strategiskt viktiga sammankomster såsom som en minnesstund för folkmordet i Srebrenica. Så det är uppenbart att det är någonting som stör Drago Drangel med folkmordet i Srebrenica.

Kronlid säger också att han tycker att det är bra att SVT valde att visa den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades eftersom den gav ett ”bredare bild av kriget”

Saken är bara den att filmen inte gav ”en bredare bild av kriget” den förklarade inte någonting, snarare så gav den en medvetet falsk bild av händelserna med avsikten att grumla till den vedertagna historiebeskrivingen och vi fick se i bästa sändningstid återanvänd serbnationalistisk propaganda, historierevisionism och folkmordsförnekelse. Filmen fälldes också av både den svenska och norska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord.

Under tiden som gick direkt efter sändningen så blev det allt tydligare att filmakarna hade återanvänt många av de konspirationsteorier som hade florerat i åratal på serbnationalistiska sajter och som understöddes av bla organisationer som folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project med Stephen Karganovic i spetsen. Med andra ord så gav Krister Kronlid sitt stöd till en film som genom att återanvända gamla överbevisade teser, serbisk propaganda och dramaturgiska knep försökte visa att det som skedde i Srebrenica var inte ett folkmord. Den norska Helsingforskommittén pekade på 25 (!) sakfel i filmen och ansåg att den liknade väldigt mycket den typen av propagandafilmer som kom när Slobodan Milosevic var vid makten.

Vidare så avslöjades det att flera av de som jobbade med filmen hade förnekat folkmordet i Srebrenica och hade tidigare själva varit propagandister under kriget.  Zorica Mitic en läkare från Belgrad, numera bosatt i Norge kände Ratko Mladic under deras tid i Knin 1991 verkade som en av ”konsulterna” i filmen. Hon har öppet förnekat folkmordet i Srebrenica vid flera tillfällen både i serbiska Pecat men också diverse Diasporasajter. Hon hade också varmt rekommenderat revisionistiska och folkmordsförnekande Srebrenica Historical Project i bla Pecat. En annan konsult till filmen var Ozren Jorganovic som under kriget i Bosnien Hercegovina jobbade för den bosnienserbiska propaganda stationen Radio Ozren.

Filmakarana Oly Flyum och David Hebditch hade också valt att ta in information från en av de mest ökända folkmordförnekarna. Schweiz-baserade Alexandar Dorin, vars riktiga namn är Boris Krljic, en serbisk man ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica. Nämligen den om Ratko Mladic hade med sig bara ca 400 soldater till Srebrenica trots att det hade redan 2005 kommit fram att den egentliga siffran var 19 473 soldater. Detta efter att myndigheterna i Republika Srpska släppt namnen på de som medverkade i erövringen av staden och det påföljande folkmordet. I Sverige uppmärksammades detta I Sydsvenskan. En lista på ytterligare 892 personer misstänkta för att ha medverkat i massavrättningarna, vid sidan av de som redan var gripna släpptes också. Vidare så anser Dorin/Krljic att bara ca 2000 människor dödades och att samtliga var “muslimska soldater som dödades i strid” Allt detta var redan känt i april 2012 då filmen då filmen fälldes av granskningsnämnden.

Trots alla dessa avslöjanden och trots ett överväldigande kritik så har Krister Kronlid aldrig tagit avstånd från filmen, två år senare så hävdar han fortfarande att den ”gav en bredare bild av kriget” han har inte bett om ursäkt till de överlevande och de anhöriga från Srebrenica.

Enligt Kronlids intervju med P4 Väst så är den debattartikeln som han skrev ihop med Drago Drangel, ett verk som kom till som ett ”försvar av yttrandefriheten, och rätten att sända alternativa uppfattningar om saker som skett.” Saken är bara den att yttrandefriheten aldrig var hotad, det man vände sig emot var den uppenbara historierevisionismen lögnerna och folkmordsförnekelsen, och vilken kränkande effekt det hade på överlevare och anhöriga och sett till den händelseutveckling efter sändningen av filmen och allt vad man känner till om Sanning åt Alla! och ordföranden för Justitia Pax Veritas, Drago Drangel så är det svårt att tro att det handlade om ”försvar av yttrandefriheten” Det enda slutsatsen jag kan dra utifrån Kronlids egen utsago är det är okej trycka eller visa historierevisionism och folkmordsförnekelse och ifall man kritiserar det så är man en censsurivrare?

Däremot så kan jag hålla med Kronlid att det handlade om att få ut ett ”alternativ bild” av händelserna, i fallet Staden som Offrades en felaktig bild, därav Drago Drangels febrila försvar av filmen med bland annat debattartikel i SVT Debatt och attacker mot de som inte höll med Eva Hamilton. En av de som fick uppleva hur det var att inte dela Drago Drangels syn på dokumentärfilmen var Krister Kronlids partikamrat Bo Widegren som hade på sin blogg kritiserat Eva Hamilton för hennes försvar av filmen. Det dröjde inte länge förrän Drago Drangel och flera medlemar av Sanning åt Alla! attackerade Widegren verbalt, man kan se hela ordväxlingen på kommentarsfältet under artikeln.Widegren ska ha enligt honom själv raderat ett antal elakheter från Drago Drangel och en annan man men samtidigt gjorde efterforskningar om vilka dessa människor var. På kommentarsfältet skrev han senare att han hade:

fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel. I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig. Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla! Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning! Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien. Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Ironin blir allt större när man väl läser Kronlids och Drangels artikel som var paketerat precis som Kronlid säger som ”ett försvar av yttrandefrihet” och framförallt ett försvar av Eva Hamilton. Drangel och Kronlid skriver:

På SVT debatt, den 11 december, går en grupp vid namn ”Bosniska akademiker” till häftig attack mot SVT:s VD Eva Hamilton. Hon påstås bland annat vara ”maktgalen” och ”arrogant”. Hennes beteende är dessutom ”skamligt” och ovanpå det anklagas Eva även för att ”smutsa ner Sveriges internationella rykte” och bidra till ”den största journalistiska katastrofen som Sverige haft på länge”. Hamiltons ”brott” påstås alltså bestå i att försvara demokratin, det fria ordet och mångfalden inom journalistiken – något som uppenbart ogillas av ”bosniska akademiker” och, mer oroväckande kanske, också av Haagtribunalen.

Haagtribunalen skickade ett brev till Hamilton i slutet av november 2011 där hon kritiseras för att ha givit sitt tillstånd att sända dokumentärfilmen på SVT. Tribunalen och dess ”sponsorer” har dessutom önskemål om granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica och konflikterna i forna Jugoslavien.

Som jag skrev så paketerade Krister Kronlid och Drago Drangel sin artikel som ”försvar av yttrandefriheten och det fria ordet” och man är väldigt noga med att bara kritisera de bosniska akademiker som kritiserade Hamliton, man undviker så klart att kritisera den Norska Helsngforskommitens rapport om filmen som kom ut redan april 2011 där man listade 25 sakfel, man påpekar inte att filmen hade redan fällts av den norska motsvarigheten till den svenska granskningsnämnden. Kronlid och Drangel undviker att nämna att filmmakarnas argument hade redan då smulats sönder i debatter mot bla filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av filmen, man nämner inte att filmmakarna råkade ut för samma öde då de debatterade mot Alex Voronov: (1) (2) (3)

Vidare så nämner inte Krister Kronlid och Drago Drangel att flera utrikesreportrar var upprörda över att SVT sände filmen, journalisten och filmaren Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i ett flera sidor långt mejl, Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan skrev att det var gamla konspirationsteorier som hade sedan länge avfärdats, bosniske journalisten Mirsad Fazlic som medverkade i filmen hade tidigare i norsk media sagt att filmakarna och NRK, den norska televisionen, manipulerat handlingen i filmen. ”Visst visste jag att filmmakarna skulle även ha serbiska synpunkter men jag kunde inte ana att filmen skulle förvandlats till storserbisk propaganda”,

När det gäller brevet från ICTY så står det ingenstans om att man “vill ha granskning” av SVT framtida program, antigen så hade Kronlid och Drangel inte läst brevet ordentligt eller så valde de att förvanska det ICTY skriver. Dessutom så kommer brevet inte från själva tribunalen utan från ICTY Outreach Programme som är tribunalens kommunikationsavdelning, och för de som har läst brevet vet att det påpekas ett antal sakfel i filmen och vidare så önskar man möjligheten att lägga fram bevis nästa gång SVT visar en dokumentär som motsäger fakta som har fastslagits av tribunalen.  I brevet står det till och med att;

The Outreach Programme ifrågasätter inte rätten till yttrandefrihet eller SVTs rätt till att sända vilka program de vill, det skulle vara direkt olämpligt för mig att diktera för SVT vad de ska sända och ingår dessutom inte i våra arbetsuppgifter

Correns kulturchef Åsa Christofferson pekade på samma sak i sin kritik av Eva Hamiltons envisa försvar av filmen, d.v.s. att ingen från ICTY vill ”granskning av SVT:s framtida sändningar om Srebrenica” utan att som Åsa Christofferson skriver man vill ha en chans presentera sina resultat nästa gång SVT sänder program som motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY.

CJ Åkerberg gick så långt som att undra ifall Eva Hamilton hade ens läst det brev som ICTY hade skickat till NRK och SVT. Ingenstans i brevet står det att man vill ha granskning av SVTs program. Enligt Åkerberg hade Hamilton helt enkelt tagit på sig yttrandefrihetskoftan och hoppats att ingen skulle faktiskt läsa vad som faktiskt stod i brevet.

Däremot så reagerar man mot det faktum att över 8000 människor mördades och att filmen försöker introducera en kålsuparteori som går tvärtemot det som har fastslagits ”bortom varje rimlig tvivel” med hjälp av cirka 4000 vittnen, demografiska experter, DNA-specialister, FN-utredare och domare av högsta internationella rang under en period på 16 år. För övrigt så kom ICJ (The International Court of Justice) 2007 fram att det som hände i Srebrenica var folkmord. ICTY och ICJ är inte samma sak ifall Drago Drangel och Krister Kronlid nu undrar…

Drago Drangel i Expressens avslöjande
Drago Drangel i Expressens avslöjande

Varken Krister Kronlid eller Drago Drangel har dragit tillbaka sina felaktiga uttalanden om ICTY:s brev och har inte bemödat förklara eller visa var det skulle stå att man ville ha granskning av SVTs framtida program om Srebrenica. Gällande ”försvaret av yttrandefriheten” så kan man inte låta bli att påpeka att Expressens avslöjande visar att samtidigt som Krister Kronlid och Drago Drangel försvarade Eva Hamilton och yttrandefriheten så ägnade sig medlemmar av Sanning åt Alla! Med Drago Drangel och Goran Popov i spetsen åt påtryckningar mot media redaktioner som spred vad man ansåg var en felaktig bild. Expressen skriver:

 En artikel på aftonbladet.se från februari 2012 får ett ändrat innehåll efter påtryckningar från Justitia Pax Veritas. De dödshot som riktats mot Angelina Jolie efter hennes Bosnien-film “The land of blood and honey” beskrivs först: “Enligt uppgifter ska detta bero på filmens innehåll som på ett realistiskt sätt behandlar det bosniska kriget för 20 år sedan”. “Justitia Pax Veritas” gillade inte den formuleringen och flera personer från organisationen hörde av sig till Aftonbladet. Efter gruppens påtryckningar togs orden “på ett realistiskt sätt” bort. Drago Drangel jublade över ändringen: “Sanning åt alla!”, skrev han på Facebook efteråt.

Mejlbombningar. Organisationerna beskriver hur de skickar ut massmejl till “elit och beslutsfattare”. Drago Drangel skriver på Facebook: “… vi skriver, ringer anmäler, föreläser, ifrågasätter, klagar, berättar…”. Grupperna har bland annat uppmanat till påtryckningar mot TV4 och spred en hånande bild på reportern Rolf Porseryd.

Tyvärr för den som tror att det tar slut där så får den hålla i sig, för i samma artikel som försvar en historierevisionistisk, propagandistisk och folkmordsförnekade film så väljer Krister Kronlid och Drago Drangel att använda sig av uppsägningen av Björn Eklund i kölvattnet av Ordfrontskandalen och hans intervju med Diana Johnstone för artikeln ”Ljugoslavien” som kom i november 2003 som argument. Kronlid och Drangel skriver:

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Frågan som måste ställas till Krister Kronlid som socialdemokratisk politiker, vad är det som gör att han lockas till just Björn Eklund och dennes historierevisionism och folkmordsförnekelse? Precis som i fallet med Staden som Offrades så var aldrig yttrandefriheten hotad när det gäller Björn Eklund och Ordfrontskandalen. Eklund och Ordfront, gick flera omgångar mot Macej Zarmeba, (1) (2)  Gellert Tamas och Ed Vulliamy och förlorade, de förlorade så pass mycket att dåvarande chefsredaktören på Ordfront Leif Ericsson var tvungen att göra full avbön först i DN.se och sen i ( Ordfront Magasin 1/2004) och erkänna att Diana Johnstones bok var tendensiöst, dogmatisk och den avfärdade alla bevis som gick emot den tes som hon drev. Vidare så skrev Expressens Per Gillberg och Christian Holmén om Eklund också. I bägge fall så riktades kritiken mot de uppenbara lögnerna, historierevisionismen, folkmordsförnekelsen och den kränkande effekt det hade på de som hade fallit offren för de storserbiska pogromerna.

Björn Eklund tryckte inte en version som liknade filmen, han gick ett steg längre, enligt Johnstone var folkmordet en ”myt”, samma uttryck som Drago Drangel använde sig av, den som inte tror mig får läsa artikeln eller Johnstones bok som var grunden för artikelserien Johnstone går vidare och hävdar att ”koncentrationslägret Trnopolje i var inte i själva verket ett koncentrationsläger utan ett flyktingsläger och att det förekom inget systematisk dödande i lägret.” Enligt Johnstone så förekom de inga massvåldtäkter heller. Allting var en del av en “lysande mediakampanj för att rättfärdiga en militärintervention i forna Jugoslavien.” Detta är alltså en man som Krister Kronlid väljer att hänvisa till. Kronlid är en socialdemokratisk kommunalpolitiker och riksdagskandidat och han har inte en gång utan två gånger valt att använda sig av Björn Eklund som argument. Andra gången var det som svar till Alen Musaefendic och Jonas Paulsson i Svenska Dagbladet och då använde sig Kronlid av Eklunds  försvarstal från Journalisten.se publicerad 2006. Kronlid skriver:

Den avskedade journalisten beskrev entledigandet på följande sätt: ”Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. Istället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb. Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.

Vidare så anklagade han Jonas Paulsson för att vara en censurivrare pga. dennes kritik av en folkmordsförnekande, propagandistisk och historierevisionistisk dokumentär. Medan Björn Eklund och Diana Johnstone  är förkämpar för yttrandefriheten? Frågan är; vad är det Kronlid vill åt? Tycker Krister Kronlid att det är okej att Eklund tyckte att serbnationalistisk historierevisionism kunde få plats på Ordfronts sidor? Att det hade viss nyhetsvärde? Att det var okej att kränka offren för ett folkmord? Kränka deras anhöriga? Kränka offren för massvåldtäkter, att kränka fångar som mördades i Trnopolje Keraterm och Omarska och vars kroppar fortfarande grävs upp från massgravar runt om norra Bosnien och de som lyckades överleva och nu försöker återigen bygga upp sina liv?

Om man vänder på det och frågar Kronlid vad han skulle tycka ifall Aftonbladet.se DN.se eller Expressen.se bestämde sig för att publicera Robert Faurssions ökända brev till Le Mondé? Eller ifall svenska universitet bjöd in David Irving för att föreläsa om förintelsen, eller ifall svenska förläggare bestämde sig för att det publicera Frederick Leuchters: Auschwitz: The End of the Line: The Leuchter Report – The First Forensic Examination of Auschwitz?  Skulle Krister Kronlid då också ”stå upp för yttrandefrihet”? Björn Eklunds chefredaktör tog avstånd från honom och Diana Johnstones åsikter och flertalet av de som jobbade på Ordfront samtidigt som man gjorde uppror mot Eklunds och Johnstone lögner och historierevisionism.  Eklund har i sin tur har blivit en hjälte i serbnationalistiska kretsar här i Sverige.

Det måste återigen påpekas att yttrandefriheten aldrig var hotad, i den debatten som följde Ordfronts publicering så kläddes Eklund av då han var faktiskt tvungen att försvara det man hade tryckt, i en demokrati så har man rätten ifrågasätta och det var det man gjorde och där stötte Eklund på en vägg, han och Diana Johnstone hade inte belägg för sina argument. Lika lite som Ola Flyum och David Hebditich hade när man väl började titta närmare på de gamla lögner som de hade försökt presentera som ”ny sanning” eller för den delen Lennart Palm och Kjell Magnusson som fick rejält med stryk av bla Annika Hamrud och Emil Karlsson.

För att Eklund, Johnstone, Palm, Flyum och Hebdtich ska ha rätt innebär det att snart tjugo år av utredningar och rapporter skrivna av FN, EU, Human Rights Watch, Amnesty International, Röda Korset med mera skulle vara fel, att de drygt 4000 vittnesmål från, överlevande, förre detta soldater, ångerfulla bödlar, tidigare insiders, journalister, FN-soldater, och diverse experter under snart 20 år av rättegångar i Haag skulle vara bristfälliga, de DNA-specialister, demografiska experter ljud och bandupptagningar, dokument från serbiska och bosnienserbiska arkiv skulle vara manipulerade. George Monbiot skrev 2012 “att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, dessa människor har inga, det man har är folkmördarnas och folkmordsförnekarnas återanvända lögner blandade ihop med deras egna förvrängningar.”

2012 i sitt svar till Musaefendic och Paulsson så hävdar han att kritiken mot honom handlade inte om hans samröre med folkmordsförnekande förtryckargrupper utan dels för att han träffade “socialdemokrater i Republika Srpska” Jag försäkra Kronlid om två saker; 1) han blev inte kritiserad för att han träffade socialdemokrater i Republika Srpska. 2) De politiker han träffade var inte socialdemokrater. Sommaren 2011 så stängdes Milorad Dodiks SNSD av den Socialistiska Internationalen för partiets nationalistiska och extremistiska hållning. Balkanexperten Florian Bieber skrev då att det var föga förvånande med tanke på partiets nationalistiska retorik sen valen 2006 är det på tiden partiet stängdes av, att det har tagit så lång tid berodde på (falska) förhoppningar om att partiet skulle återgå till mer moderat politik. Tyvärr så så finns inga sådana indikationer och det var länge sen den fans någonting socialdemokratiskt i partiets politik. Första september 2012 så uteslöts partiet helt. The International Institute for Middle-East and Balkan Studies (IFIMES) baserad i Ljubljana, Slovenien skrev 20 februari 2012 i sin rapport om Dodik att;

Allvarliga frågetecken finns kring den socialdemokratiska aspekten av SNSD-s politik. Den har mer gemensamt med den franske ultranationalisten Jean Marie Le Pen och hans högerextrema Front National, samt den österrikiske högerextreme politikern Jörg Haider än det har med traditionella socialdemokratiska värden.

Bieber som är professor vid Centre for South-East European Studies at the University of Graz I Österrike säger vidare i en intervju för Institite For War and Peace Reporting 2 maj 2012 att SNSD-s partiledare Milorad Dodik är “berusad av den framgång han har med nationalism” och att det efter en viss punkt finns ingen återvändo, på det sättet så liknar Milorad Dodik väldigt mycket Slobodan Milosevic, som också började som en pragmatiker och teknokrat och kunde ha varit en enande politiker men bägge männen valde den enkla nationalistiska vägen. En del av den vägen innebär en flört med den extremnationalistiska delen av väljarkåren, en taktik som påminner om hur extremhögern i resten av Europa jobbar. “Här har Frihetspartiet varit mästerliga på att inte distansera sig själva från nationalsocialism samtidigt som man har varit noga med att deras politiker inte säger saker som bryter mot lagen. ”Det är ett skickligt sätt att provocera som får uppmärksamhet mobiliserar väljare som är ovilliga att acceptera det förra regimens brott, och för samman de som öppet tolererar krigsbrott och de som har ett ambivalent förhållande till det förflutna” säger Florian Bieber.

I juli 2012 avslöjade amerikanska Foreign Policy att myndigheterna i Republika Srpska under ledning av SNSD och Milorad Dodik hade betalat ut stora summor pengar till ljusskygga organisationer var enda syfta var att sprida en falsk bild av folkmordet i Srebrenica. En månad tidigare hade partiets dåvarande talesperson Rajko Vasic ( i bild ovan med Kronlid ) skrivit en text där han uppmanade alla serber i RS att resa sig mot den kampanj som fördes av anhöriga, överlevare och andra aktivister som ville få ett slut på folkmordsförnekandet och den institutionaliserade historierevisionismen. Stop Genocide Denial översatte hela hans text till engelska och den kan läsas här (Länk)

Här följer några korta utdrag på svenska:

I månader nu, har bosniakiska organisationer genomfört en internationell, internetbaserad, Prijedor, Visegrad, Srebrenica-relaterade … aktiviteter där varje tum av Republika Srpska och varje serb bör märkas och anklagas för folkmord. Och serbiska fittor är huvudsakligen tysta. De väntar på Tomislav Nikolic att förneka folkmord för dem. Aktivism med vita armbindlar på sina händer, vita flaggor, minnesmärken som markerar offer för falska folkmord, märkning av årsdagar av obefintliga folkmord och liknande folkmord relaterad skit, är inte bara politisk aktivism utan påtagning av en mantel av självutnämnda offer, och inte bara projekt som finansieras av någon från det internationella samfundet, eller från Sarajevo, som syftar till att finansiera genomförandet av “Vit folkmord”.

Vita armbindlar, flaggor, Prijedor-årsdagar av folkmord mot muslimer och minnesmärken i Visegrad över offren för folkmordet är bara det första steget mot ett nytt Osmansk styre över Bosnien och Hercegovina, kristendom och serbiska folket. Detta är anledningen till serbiska fittor får inte vara tysta. De skiter på sig som en duva i Haag. Rädda att utlänningar ska anklaga dem för något.

Detta är alltså samma politiker som Krister Kronlid träffade i RS men när Expressen pratar med honom säger att det han och de personerna från Justitia Pax Veritas som han träffade “- Det som jag delar med de här två personerna från Justitia Pax Veritas som jag känner, det är ett intresse för balkanfrågorna, för Serbien framförallt. Vi brinner för samförstånd, mångfald och tolerans “ utan att nämna sina resor till Republika Srpska.

Sist vill jag också säga att Krister Kronlid har all rätt att hänvisa till Björn Eklund och andra konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare. Han har också rätt att träffa serbiska ultranationalister i Republika Srpska. Däremot så finns det väldigt många svenskbosnier som är här idag pga den politik som fördes av Milosevic och hans kilenter i Bosnien Hercegovina. Liksom dem så hamnade Milosevic  i Haag. Björn Eklund, Diana Johnstone, Lennart Palm och andra har gjort sin yttersta att  förminska hans och andras brott och flytta skulden över på offer. Många av dom som överlevde Omarska Trnopolje och Keraterm, Prijedor, Srebrenica, Sarajevo, Zvornik, Visegrad, Kozarac, Sanski Most, Derventa, Bjeljina, Doboj, Rudo, Zepa, Gorazde, Kljuc, bor idag i Sverige, jag är en av dessa och jag  har rätt att påtala när en svensk kommunalpolitiker i sin iver att “skydda yttrandefriheten”  försvarar en folkmordsförnekande och historierevisionistisk film och hänvisar till gång på gång till de som har gjort allt för att förminska vidden av Milosevic, Karadzic och Mladic brott och flytta skulden över från förövarna till offren och träffar de politiker som för vidare samma destruktiva nationalistiska politik som ledde till folkmord.

Worse then expected: Bosnia and Herzegovina will need international help for years to come.

GPBiHThis article appeared in the Swedish Daily GP (Göteborgs-Posten) 23 May 2014. The report is representative of the kind of news we have been hearing from towns across Bosnia and Herzegovina that were hit by the floods, Doboj, Zavidovici, Orasje, Maglaj, Bosanski Šamac, Bjeljina as well as numerous hamlets and villages in the affected areas. The floods have made a bad situation worse and Bosnia and Herzegovina needs all the help it can get right now. That´s why in the next couple of posts I will try to devote attention to the floods in Bosnia and Herzegovina.

He came to Sarajevo last weekend, that´s where the EU-team is working together with the national organization for security and disaster relief but also with the UN and The Red Cross.

“We´re sitting in a basement, our Bosnian colleagues have a very humble attitude but a lot of Bosnians are are completely exhausted. The kind of assistance that will be needed will change once the rescue efforts go into another phase” according to Jan Karlsson.

Jan Karlsson is on loan from the Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) he was among other things in charge of part of the relief effort in Thailand after the 2004 tsunami. His team is working in one particulary hard hit part of Bosnia and Herzegovina: Posavina and the biggest town in the area; Orasje. Both the canton and the town are right next to the river Sava. “At present we only have one man up there, but he says it´s pretty bad, and that is without yet knowing the full extent of everything,”

The last few days the EU-team has managed to get a hospital in Orasje to work, the roads are ruined or buried under the dirt that has skated a few hundred meters. That also makes the reconstruction efforts heavier and very dangerous.

“I have seen maps of the areas where there are still a lot of landmines left over from the war twenty years ago. The landmines were placed along the frontlines between the fighting parties but now they have moved and nobody knows anymore where they are.”

“There is a belief that it is going to cost three times more to rebuild the network of roads in Bosnia and Herzegovina then in Serbia and precisely because of the mine clearing effort. The first phase of the rescue effort, saving lives is drawing to a close. Now we need to begin the clean-up effort and trying to get the infrastructure in order again. We´ll ned water purification efforts, blankets, tents, clothes, medicine and food for the many thousand that have been evacuated.”

“The UN, EU and the national organization are working on setting up a team to evaluate what the continued need for help will be in Bosnia and Herzegovina. The four groups have just barely a week to comprise a report on the continued need for assistance. Those reports are vital in order to properly evaluate the future financial assistance. One thing is certain, Bosnia and Herzegovina will need international help for years to come.”

 

Remembering Bloody May 1992 in Bratunac

A Bosniak woman prays above the coffin of a relative killed at the beginning of the 1992-1995 Bosnian war in the eastern town of Bratunac, May 12, 2012.  (Photo : PRESSTV.COM)
A Bosniak woman prays above the coffin of a relative killed at the beginning of the 1992-1995 Bosnian war in the eastern town of Bratunac, May 12, 2012.  34 victims were buried that time. (Photo : PRESSTV.COM)

 

This article appeared on BCS version of DW ( Deutsche Welle ) 11.05.2014

By Marinko Sekulić

In mid-April 92 a JNA-corps  from Novi Sad arrived in Bratunac. Together with them arrived other armed units from Serbia. At the end of April the disarming of the Muslim population began “We had to hand over all licensed firearms in turn for guarantees that we would be protected by them apparently so that it wouldn´t come to any excesses” says Sakib Ahmetović who worked at the factory Kaolin in Bratunac and is now the president of the Association of Former Concentration Camp Inmates from Bratunac. “After they had disarmed us everything was surrounded and the shooting started. Anyone who tried to escape was killed. They herded us like cattle into the football stadium which was used as a gathering center from which they picked out those men that were to be executed”

Around 3000 Bosniaks were detained on the stadium where they were forced to hand over their identification cards, money and anything else they had of any value. The men who were separated in the stadium were then taken away to a gymnasium hall of the primary school “Vuk Karadžić” and imprisoned there. Ahmetović remembers that there was about 700 of them there and that the first night nine people suffocated;  “because there was so many of us in one room that we couldn´t breathe. There simply was not enough air. “A Serb soldier came in the room and shot out one of the windows in order to get more air in the room only for one of the boys in the room who was good friends with the soldier to be taken out and killed.  The killings took place in the adjacent building, called; “The Hangar.”  Which had before served as a workshop for practical training of students. Whoever went to load the dead never came back”

“Someone has to speak about what happened”

On DW´s question about how many people were killed altogether Ahmetović said around 200. “Only when they find all the mass graves and all the bodies will we know the full extent of the crime and the number of those killed”

When asked which moment had etched itself deepest into his memory Sakib Ahmetović had this to say:”I’ll always remember that I was brought here by a friend of mine, a Serb. He left me there and kept me there. Twice I met him in the hallway when going to the bathroom and asked him: What did he do to me?” And he replied; take care of yourself, you will go to the exchange. “When we went to the exchange he was at the exit, he stood up and greeted me with tears. I moved forward and then something hit me from behind and I fell and hit my head on the stairs on the other side” Ahmetović said showing the scar from that blow. I turned around thinking that he had hit me, but I saw that it was another soldier that was with him. “He kicked me, hit me with the rifle butt, he grabbed me by the collar and dragged me to the corner of the building where the killings took place. I don´t know where I found the strength to break away from him and jump in the back of the truck as he was dragging me alongside. There were already people on the truck who were being taken to the exchange. It was dark, the soldier started shouting that they throw me out of the truck or he´ll kill everybody on the truck. I laid down, and those on the truck did not see who jumped in. The soldier was on his way to stop the truck from going to the exchange and said that if I didn´t get out he would kill everyone when he returned. I don´t know how long the whole thing lasted but I had already decided to surrender when I heard the voice of that killer, he was saying: “Where is that one?” I heard someone say ; “they took him away” and that´s when he stopped looking for me. I went along to the exchange and that´s how I managed to stay alive.

After I returned to Bratunac after the war, I found out that I was declared dead, I had been declared that by my friend, most likely he was the once tasked with killing me so he had to do something to avoid suspicion. I meet that man now days too; we have had a couple of conversations but three years after my testimony in front of a court of law we don´t have any more contact and we are no longer friends.

Ahmetović returned to Bratunac in 2001 where he has lived since then because as he says; “someone has to talk about what happened. We can´t forget and those responsible have to be held accountable” Since my return there is a rather thick file on me at the local police station, but none of it is my fault. Someone has tried to kill me twice, unsuccessfully. They once prepared a mine for me in order to kill me but I survived. God won´t allow it to happen, I have to bear witness and the truth has to come to light”

Killed in the same school they graduated in

In gymnasium hall of the primary school which is now days called Branko Radičević but during the killings called Vuk Karadžić paying respect to the dead is Tima Hasanović. Thru her tears she found the strength to tell us:

I walked into this room for the first time last year. Believe me, I could hardly breathe. Here they killed my two sons and my husband. One was 18, the second 20, and her husband was 42 years old. All three of them were taken together from the house, which is located barely a kilometer away. From my window I could see this room, where they were killed. My children finished elementary school in this building.

For ten years I came here to their PTA meetings. Where are their teachers now? So that they can look me and rest of the mothers in the eyes and we can ask them how come they allowed their school to turn into a slaughterhouse? A place where innocent kids and people were killed? To this day our children attend school here, and to this day they are not allowed in their own language. Why can´t one language, the Bosnian language be shared by Serbs, Bosniaks and Croats. This is Bosnia?!

A previously unknown detention centar for women

Bratunac is a town of mass graves, says Hiba Ramić a retunee to Bratunac. “In the municipality of Bratunac 73 mass graves have been found so far.” Indivdual graves, mass graves, primary graves and secondary mass graves in which those killed in Bratunac area were dumped. Some were killed during the Srebrenica genocide, others brought here from Milići, Vlasenica, even Višegrad and Foča. We still don´t have the exact figures of those killed and exhumed from those mass graves.”

Sakib Ahmetović tells us of yet another interesting detail, something about which has up to today little or nothing has been known. That is the existence of a camp for women in Bratunac during the war. He says that women were held for much longer in that camp then in the gymnasium hall. Women, some of them with children were locked up in a building close to the local police station. Those women carried messages to Srebrenica during the war. Their children would stay in Bratunac while their mother would carry a message to Srebrenica knowing full well that if she did not return to Bratunac her children would be killed. One girl, who was five six years old at the time remember that they told her in Bratunac; “If your mom does not return were are going to roast you on a spit grill”

When asked how many women were detained there and why this was previously unknown, Ahmetović said that he believed that 10 to 12 women were detained there. “We still don´t know everything, because they don´t even wish to talk about it, let alone testify about it. They are so afraid that they don´t even come here for the commemoration. I know one woman personally, I begged her to testify but she told me that she was afraid for her child, she even told me the name of the man that threatened her not to tell anything or something will happen to her child.”

“Immediately after our return to Bratunac we started looking for those missing” says Refik Begić, the former president of the Bratunac Assembly and one of the survivors of the camps. “In the existing files, which we mention frequently there are 603 missing persons. A small number of those have been found. Sadly we are still looking for a large number of victims of May 1992. Every year we remember that May and the horrible aggression that we were subjected too. Sadly the large number of discovered mass graves also testifies to that as well as those that have yet to be discovered. A lot of people were simply thrown into the Drina River and their bodies were found in Šapac, Sremska Mitrovica and even Belgrade. That´s why we throw roses in the river each year. We hope and expect justice to be done, and we will insist on it year after year and we will never stop. Of course we have to look to the future, but we will only look to the future if there is justice.”

Refik Begić confirmed the existence of 73 graves as well as the fact that the full figure of the casualties’ from this area is not known. “Sadly that is the case, but there are plenty of cases where entire families have disappeared, killed were they were caught, burned to death in houses without anyone to report it. Your neighbour can´t report that you are missing only a close relative and we are witnesses to the fact that in the things that happened in many cases all traces were lost. Despite everything I think that there is life in Bosnia and Herzegovina and in Bratunac. The level of tolerance is considerably higher now than it was previously, I think that there will be a lot more understanding for everything that happened, coming to terms with the past is moving slowly but it´s moving. I am convinced that Serbian people have that seed in them, as it´s so popular to say these days, in fighting against fascism. However Serbs need to come to terms that in 1992, a large portion acted like fascists. The sooner that happens, and the sooner there is a catharsis the sooner we can focus on the future and progress will be faster”

Commemoration of the war crimes committed in Bratunac under the banner: Days of Genocide on Bosniaks in Bratunac Municipality this year started 3d of May. Along with marking the “Day of Concentration Camp Inmates” visits were made to the mass graves in Glogova, Suha and Redžića as well as visit to the gymnasium hall of primary school Branko Radičević, the place of the camp in 1992 as well as a viewing of the documentary “Imami šehidi”. On the border crossing with Serbia on Ljubovijski Bridge, 603 roses were thrown in to The Drina River. Each rose symbolizing a murdered Bosniak civilian in Bratunac.

On Monday 12th May 2014 in the memorial center and cemetery Veljaci the eight mass funeral service will be held for six identified murdered Bosniak civilians. In the memorial centre in Veljaci bodies of 267 identified Bosniaks killed in Bratunac 1992 have been buried. The search goes on for remaining 300 bodies. One should not forget that during the Srebrenica genocide in 1995 some 2000 of those killed were originally from Bratunac who due to the pogroms taking place found refuge in Srebrenica. Days of Genocide Bratunac 2014 will close 16th May.

David N. Gibbs’s bogus complaint

This article has been re-published  from Greater Surbiton Blog with the permission of Dr Marko Attila Hoare. For those who are not familiar with the topic, three years ago a debate raged over Dr Hoare´s review of David N. Gibbs book First do no Harm: Humanitarian Intervention and the Destruction of Yugoslavia. As you see for yourself in the article(s) below Gibbs was soundly beaten and exposed as a disingenuous scholar and in the end a Milosevic-apologist. And as is always the case with Milosevic apologists and genocide deniers once they run out of arguments they resort to various forms of intimidation. That is the case with David N. Gibbs who having failed to properly respond to the criticism against his book has resorted to intimidation. But, don´t take my word for it,  in order for the readers to get better acquainted with the debate I have posted links to Dr Hoare´s  entire dissection of David N.Gibbs  book and the tactics used by Gibbs. I highly recommend that you read the links below in order to see how disingenuous scholars use their titles in order to spread lies about the conflicts in the former Yugoslavia.

The Bizzare World of Genocide Denial

First Check Their Sources: On David N. Gibbs and ‘shoddy scholarship’

First Check Their Sources 2: The myth that ‘most of Bosnia was owned by the Serbs before the war’

First Check Their Sources 3: The myth that ‘Germany encouraged Croatia to secede from Yugoslavia’

 

Posted on Greater Surbiton 12 april 2014

Three years ago, as readers may recall, David N. Gibbs of the University of Arizona responded to my criticisms of his Srebrenica-genocide-denying propaganda tract First do no Harm: Humanitarian Intervention and the Destruction of Yugoslavia with an article published on ModernityBlog, entitled – in his characteristically hyperbolic style – ‘The Second Coming of Joe McCarthy’. What followed was a public debate in the comment boxes of the blog, in which Gibbs was comprehensively defeated on every point: he was unable to counter either my criticisms of his work, or my refutations of his criticisms of my own work. So weak, underhand and disingenuous were Gibbs’s attempts at discussion that the proprietor of the venue – where Gibbs had himself chosen to publish – graciously apologised to me personally for allowing him to post there: ‘I made a mistake by allowing David Gibbs a guest post. At the time I thought he was a reasonable academic who deserved a right of reply, however, subsequently I have had time to reflect on my poor judgement.’

I then published further articles exposing the way in which Gibbs distorted and manipulated source material to construct his fictitious narrative of the war in the former Yugoslavia. I refuted his attempt to justify Serb-nationalist territorial claims in Bosnia and his attempt to blame the break-up of Yugoslavia on a German imperialist conspiracy. I could have gone on to demolish the rest of his book as well, but that would have taken weeks of my life, and I felt I had sufficiently exposed its worthlessness as a supposed piece of scholarship. In January 2011, Gibbs admitted his inability to counter my refutations: ‘In what follows, I will make no pretense that I answer all of Hoare’s allegations, which I find impossible, given the huge quantity of his charges.’

Unable to win in a public debate, Gibbs then attempted to intimidate both me and my institution, Kingston University, in order to silence me. Out of the blue, nine months after our debate, he submitted a bogus complaint against me to my university containing fraudulent allegations. When Kingston inevitably failed to uphold his ‘complaint’, he published an attack on me, on Kingston and on my faculty dean on the far-right website Antiwar.com. He then sent increasingly threatening emails to my institution, which nevertheless continued to reject his ‘complaint’. Let us be clear on this point: despite what Gibbs insinuates, no part of his bogus complaint against me has ever been accepted by Kingston University.

This week, he is attempting yet again to intimidate Kingston University in the hope of silencing me, through a further bogus public complaint published on the anti-Semitic website Counterpunch .

The essence of Gibbs’s ‘complaint’ is that he is unhappy that I have I refuted much of his book. Instead of attempting to counter my arguments, he has simply restated his already refuted claims and portrayed my exposure of their fallaciousness as some sort of legitimate grievance. I am not going to waste my time re-stating points to which he was unable to respond the first time around. I have already refuted at length his wholly fantastical claim that the break-up of Yugoslavia was engineered by Germany; his wholly disingenuous claim to have engaged with existing scholarly literature by Michael Libal, Brendan Simms, Richard Caplan and others that contradicts his own arguments; his wholly spurious denial that he blames the Bosniak side for the Srebrenica massacre (I have dealt with his victim-blaming over Srebrenica twice already); and many of his other claims.

David N. Gibbs
David N. Gibbs

As regards arguments to which I haven’t previously responded, Gibbs’s formal statement condemning Milosevic is little more than a disclaimer in the style of ‘I’m not a racist, but…’. For those who are not familiar with the way these people operate: they rarely deny the crimes of Milosevic and the Serb forces altogether, but usually make an opening gambit along the lines of ‘Of course Milosevic and the Serb forces were guilty of terrible atrocities, but…’ before proceeding to regurgitate the Great Serb propaganda narrative putting the blame for the war on the Croats, Bosniaks and Western imperialism. There is little that is original in Gibbs’s version of this narrative; it has previously been presented in book form by Diana Johnstone, Michael Parenti, Kate Hudson and others, and before that via magazine format by the people behind Living Marxism.

Of course Gibbs does not devote much space in his book to explaining how Milosevic ‘made a central contribution to Yugoslavia’s demise’. No mention of the fact that Milosevic and the Serbian and JNA leaderships were the principal separatists in the break-up of Yugoslavia; that Milosevic’s ally Borisav Jovic recorded in his diary that he, Milosevic and the JNA’s Veljko Kadijevic agreed in June 1990 to work for the forcible expulsion of Slovenia and a dismembered Croatia from Yugoslavia; that Kadijevic in his published memoirs admits that the JNA was working from this time for the ‘peaceful’ exit of Slovenia and Croatia from Yugoslavia; that Serbia’s constitution of 28 September 1990 declared: ‘The Republic of Serbia determines and guarantees: 1) the sovereignty, independence and territorial integrity of the Republic of Serbia and its international position and relations with other states and international organisations’; that the following month Serbia imposed customs duties on imports from Croatia and Slovenia; that on 16 March 1991 Milosevic publicly announced that Serbia would no longer recognise the authority of the Yugoslav Presidency. Instead, Gibbs defends Milosevic as ‘a strong advocate of maintaining both Serbia and Yugoslavia as socialist’ (Gibbs, p. 65). And he makes clear that he blames the war in Croatia on the Croatian side: ‘The Croatian war had its origins with the nationalist forces that were unleashed during the election campaign of 1990, when Franjo Tudjman’s HDZ party came to power.’ (Gibbs, p. 87). And so on and so on.

Contrary to what Gibbs claims, I have never insinuated that he is ‘an extreme anti-Semite’. Gibbs pretends to deduce this supposed insinuation from my comparison of the myth that Germany brought about the destruction of Yugoslavia by engineering Croatian and Slovenian secession (a myth that he upholds) with the Protocols of the Elders of Zion. In other words, I am comparing an anti-German libel with an anti-Jewish libel, and Gibbs deduces from this that I am therefore accusing those who uphold the anti-German libel of being anti-Semitic. It really is difficult to believe that even Gibbs is quite so logically challenged that he can take his argument here seriously. Moreover, his faux outrage at the fabricated ‘insinuation’ is undermined by the fact that he has chosen to publish his latest attack in an anti-Semitic publication.

Gibbs claims ‘I have never objected to serious condemnation of Milošević’s crimes, in the media or elsewhere.’ But this is untrue. Gibbs wrote in his book: ‘Another feature of the Balkan conflict was the tendency of the Western media needlessly to exaggerate the atrocities committed by Serb armies… Atrocities committed at Serb-run detention camps were presented in sensationalist fashion, for example, and they became “extermination camps” comparable to Auschwitz. President Izetbegovic himself encouraged these interpretations. Yet, in 2003, shortly before his death, Izetbegovic conceded that “there were no extermination camps” in Bosnia. He also conceded that his previous claims to the contrary had been deliberate misrepresentations, intended to outrage Western public opinion and thus trigger Western military intervention against the Serbs.’ (Gibbs, p. 216) So Gibbs has accused the Western media of having ‘exaggerated’ Serb atrocities and presented them in a ‘sensationalist fashion’ (NB Gibbs’s claim regarding Izetbegovic rests not on any credible source, but solely on the self-serving testimony of Bernard Kouchner, who had been a minister in France’s pro-appeasement government during the war in Bosnia).

Gibbs claims ‘Another one of Hoare’s techniques is the use of faked quotations, wherein he fabricates quoted statements, which he attributes to me.’ This is another falsehood, and represents Gibbs’s desperate attempt to deflect attention away from my point-by-point refutation of his book. Here is what he writes:

‘In the above Modernityblog posting, for example, Hoare attributes to me the phrase “creating the hatred,” which he presents as a direct quotation. The implication is that in my view the Bosnian Muslims were “creating the hatred” in the Srebrenica area. In fact, this is a fake quotation. This phrase “creating the hatred” appears nowhere in any of my writings. Then in a later posting, he attributes to me the quote “created the hatred,” which once again implies that in my view the Muslims had created the hatred in Srebrenica. But the quoted phrase appears in none of my writings, and the essence of its meaning corresponds to nothing I have ever said.’

Naturally Gibbs doesn’t provide any link that would allow his readers to check whether indeed I had said what he claims. In fact, this is what Gibbs wrote in his book: ‘The Srebrenica safe area had an especially brutal history, and it was besieged by Serb forces throughout the war. It is important to note, however, that Muslim troops also behaved brutally. Especially problematic was the Muslim commander Brigadier Oric, who based his forces inside Srebrenica and conducted forays against Serb villages in the surrounding region. One UNPROFOR commander later described Oric’s activities as follows: “Oric engaged in attacks during Orthodox holidays and destroyed [Serb] villages, massacring all the inhabitants. This created a degree of hatred that was quite extraordinary in the [Srebrenica] region… [etc.]“‘ (Gibbs, pp. 153-154).

So Gibbs quoted an UNPROFOR commander as saying that the actions of Naser Oric’s Bosnian army ‘created a degree of hatred that was quite extraordinary in the [Srebrenica] region…’. Gibbs treated this claim uncritically, using it to substantiate his attribution of blame for the Srebrenica massacre to Oric’s Bosnian forces. He is now trying to conceal the fact that he wrote this passage, perhaps because he is aware of how shameful it is.

I cited this passage from Gibbs in my first ever post about him, and gave the quote in full. Readers are invited to check what I wrote about him against what he wrote in his book, to see if I cited him accurately. The discussion at Modernity blog was Gibbs’s response to that post. Readers are invited to read the exchange and judge for themselves whether my subsequent references to his statement were accurate or not.

Gibbs continues: ‘And there is yet a third fake quote, in the title of one of Hoare’s reviews: “First Check Their Sources 2: The Myth that ‘Most of Bosnia Was Owned by the Serbs Before the War.’” The first part of the title (“First Check Their Sources”) is a play on words from the title of my book, which is First Do No Harm. The embedded phrase in Hoare’s title (“Most of Bosnia Was Owned…”) is presented as a direct quote, with quotation marks. This quote is yet another fabrication, which falsifies both the literal wording of my book and also the substance of my stated views.’

As Gibbs knows very well, the part of the title in quote marks was not ‘presented as a direct quote’; nowhere did I claim that Gibbs had used those exact words. It was an entirely accurate paraphrasing of the position common to Gibbs and others like him, who do indeed claim that ‘most of Bosnia was owned by the Serbs before the war’. The exact words Gibbs uses are provided in detail in the article in question, with page numbers given. Again, readers are invited to read the article and decide for themselves if it was an accurate paraphrasing. Readers will note that Gibbs was wholly unable to respond to that article, so we may reasonably assume that apart from his quibble over my use of quote marks in the title, he accepts the validity of what I wrote there.

Finally, Gibbs claims ‘Due to Hoare’s tactics, the public understanding of Yugoslavia’s breakup has been fundamentally distorted, due to a climate of intimidation and fear, which has prevented genuine scholarly debate.’ But my ‘tactics’ simply involved writing a negative extended review of Gibbs’s book, exposing its poor scholarship and genocide denial. By contrast, here are Gibbs’s tactics, in his own words: ‘Every time in the future that I am forced to respond to Hoare’s attacks, I will emphasize the role of Kingston University in helping to make these attacks possible. I will especially emphasize the roles of Vice Chancellor Weinberg and Dean McQuillan, who are Hoare’s academic supervisors. Up to this point, there has been too little accountability with regard to Hoare’s conduct. It is time to correct the problem.’

I leave it to readers to make up their own minds about who is guilty of trying to intimidate. Gibbs has revealed himself as a bully with no respect either for truth or for freedom of speech. Neither Kingston University nor any other university worthy of the name will uphold a bogus, malicious complaint published on an unsavoury extremist website; one aimed solely at distracting attention away from an unanswerable refutation of poor scholarship, and at silencing legitimate criticism through threats and smears. But I am not going to be intimidated. I should like to take this opportunity to reaffirm what I have written about Gibbs, and to assure readers that it will not be retracted or taken down.