Om detta må du berätta

Detta är del två av mitt svar till Lennart Palm och hans artikel om kriget i forna Jugoslavien. Jag har tidigare svarat på Palms artikel, mitt första svar kan läsas här: (Länk) Därefter har journalisten Annika Hamrud också svarat Palm. Expressens Karin Olsson påpekade också att det var märkligt att publicera ett sådant inlägg. Samtliga svar till Palm följer här under:

Annika Hamrud Historien om offren på Balkan är väl dokumenterad 5 februari 2014

Karin Olsson  GP bidrar till skamlig historierevisionism 2 februari 2014

Forum För Levande Historia : Gästinlägg om den livsfarliga historien 7 Februari 2014

Emil Karlsson  Debunking Denialism : Two Swedish Professors Promote Bosnian Genocide Denial 22 februari 2014

 

Vi kan väl börja med att fastslå att det i Sverige fortfarande råder väldigt stor okunskap om krigen i den forna Jugoslavien, så mycket så att än idag så kan man anse att det ska finnas en debatt att föra om krigen. Det är det enda förklarningen jag har till att man i svenska tidningar än idag, snart 23 år efter att krigen startade och 18 år efter Daytonavtalet som avslutade Bosnienkriget anser att det finns plats för överbevisade teser  folkmordsförnekelse och historierevisionism. Jag har själv känt av och varit offer för den okunskap och det var en av de sakerna som ledde mig till att djupare forska skälen till upplösningen av Jugoslavien och de krig som följde. Det är med viss tvekan jag skriver detta eftersom jag egentligen anser att det finns ingenting att debattera om likväl så är det uppenbart att det finns saker att säga.

När det gäller just okunskapen om kriget så skulle den bosniska diasporan här i Sverige och runt om i världen för den delen må bra och dra nytta av självkritik. Inte minst när det gäller händelserna kring Angelina Jolies film In The Land Of Blood And Honey, filmen och Jolie utsattes för en välorkestrerad smutskastningskampanj både i Sverige och utomlands just pga. att det var första storfilm som behandlade Bosnienkriget och de brott som begicks där, framförallt mot kvinnor i våldtäktsläger.  Kampanjen får väl anses vara en framgång då filmen aldrig hade Sverigepremiär och har fortfarande inte kommit ut på DVD här i Sverige. Jag skrev om det vintern 2012 och den brittiske historikern Marko Attila Hoare skrev om turerna kring filmen redan 2010. (Länk) sen igen 2012 när filmen väl hade premiär. (Länk)

En del av förtalskampanjen som hade sitt ursprung här i Sverige, med Sanning Åt Alla
En del av förtalskampanjen här i Sverige, med Sanning åt alla

När Ordfrontskandalen kom 2003 så leddes försvaret av offrens värdighet av DN, Maciej Zaremba, Gellert Tamas samt Ed Vullimy. Det dock skett en förändring till det bättre, det kunde man se bla den spontana mobilisering efter sändningen av den numera avpolletterade Norsk-Serbiska dokumentärfilmen Staden Som Offrades, jag säger norsk-serbiska eftersom som Eskilstunakurirens politiska redaktör Alex Voronov mycket riktigt påpekade : “det fanns i anknytning till filmen en serbnationalistisk propaganda central och en historierevisionistisk kloak.”

Den inkulderade bla Zorica Mitic, läkare från Belgrad sen 2000 bosatt i Norge, hon har i serbiska tidskrifter som bla Pecat och diverse Diasporasajter förnekat folkmordet i Srebrenica samt rekommenderat varmt sajter och organisationer som har ”avslöjat myten om folkmord” bla Srebenica Historical Project ett pseudo-vetenskaplig NGO baserat i Holland och finansierat av bla myndigheterna i Republika Srpska. Den leds av Stephan Karganovic, en advokat som tidigare har varit översättare och medlem av diverse försvarasteam med uppgift att försvara åtalade vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Andra personer som var med var bla Ozren Jorganovic som under en tid jobbade för NRK. Under kriget i Bosnien var dock Jorganovic chef för bosnienserbiska propagandastationen Radio Ozren nära staden Doboj, och Alexandar Dorin (vars riktiga namn är Boris Krljic)  en serbisk man bosatt i Schweiz och ansvarig för en av de mest häpnadsväckande myter om Srebrenica, nämligen den om att Ratko Mladic hade med sig bara 400 soldater när han tågade mot Srebrenica. Nu vill jag vara riktigt tydlig, Dorin nämns inte i eftertexterna till skillnad från Zorica Mitic och Ozren Jorganovic men filmmakarna David Hebditch och Ola Flyum valde att ta in den informationen. I själva verket så hade Dorin hävdat detta tidigare i serbiska dokumentären Dosije Srebrenica  (Dossier Srebrenica). Det var dock smått otroligt att på svensk Public Service i bästa sändningstid få helt plötsligt få höra att Mladic egentligen var en reko kille och att bosnienserberna hade med sig ca 400 soldater och fyra stridsvagnar.

En  jämförelse med vad  Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” sa i Dosije Srebrenica och vad Flyum och Hebdicth hävdade i Staden som Offrades

Det kan tyckas vara anmärkningsvärt att två filmmakare som Hebditch och Flyum valde att på detta sätt återanvända information som användes av kända folkmordsförnekare. Hade de verkligen velat och ansträngt sig för att hitta information om antalet soldater som deltog i operationen så hade de nog ganska snabbt kommit fram till att myndigheterna i den bosniska entiteten Republika Srpska hade redan 2005 släppt listan på de som deltog,  direkt eller indirekt deltog i massakern. Här i Sverige kunde man läsa om det i bla Sydsvenskan. 19 437 namn sammanlagt. Men Hebdicth och Flyum hade andra motiv, tanken var att få publiken att tro att folkmordet aldrig kunde ha skett, att bosniakerna hade övergivit Srebrenica och att Mladic var militärt underlägsen vilket han helt klart inte var och att det hela var en “kaotisk situation” istället för en välplanerad mordoperation. De visste att de kunde räkna med det bristande intresset och kunskapen hos både den norska och svenska publiken. Folk glömmer bort att Staden som Offrades visades först i Norge i maj 2011 och fick häftig kritik från Norska Helsingforskommittén, bla från Aage Borchgrevink sa; “med hjälp av sakfel, selektiv användning av källor, perifera experter och fördomsfulla uttalanden beskriver NRK folkmordet i Srebrenica på ett sätt som påminner om hur de statliga serbiska medier rapporterade från Bosnien när Slobodan Milosevic var president” Norska Helsingforskommitén skickade också ett brev till NRK med 25 (!) sakfel i filmen, brevet kan läsas här: (Länk) Till slut fälldes filmen av den norska motsvarigheten till Granskningsnämnden, PFU (Pressens Faglig Utvalg) I sin motivering skrev PFU att filmen ignorerar eller utelämnar några grundläggande fakta som hör hemma i varje berättelse om kriget i Bosnien.

Boris Krljic a.k.a Alexandar Dorin I ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.
Boris Krljic eller “Alexandar Dorin” i ett Schweizisk tidning från 2011 då hans folkmordsförnekelse börjde uppmärksammas I landet.

Trots häftig kritik i Norge så valde alltså SVT att både visa filmen och senare även försvara den mot en enig svensk presskår som undrade först hur det kunde ske att SVT kunde visa vad som var uppenbart återanvänt serbnationalistisk propaganda, de första att reagera var Jasenko Selimovic och Alex Voronov , CJ Åkerberg.  Filmvetaren Sanjin Pejkovic som gjorde en lysande dissektion av de metoder som filmarna använde sig av. Tonchi Percan med lång erfarenhet från Balkan  ansåg att det man såg var inget nytt, dessa rykter och konspirationsteorier hade florerat i åratal och de hade avfärdats av bla Haagtribunalen. ICTY Outreach skickade också ett brev till SVT och NRK där man påtalade ett antal sakfel i filmen. En av de som medverkade i produktionen, Bosniern Mirsad Fazlic hade redan tidigare tagit avstånd från dokumentären och hävdat att filmmakarna hade manipulerat honom. Dokumentären kritiserades också internt inom SVT, det fanns ett starkt missnöje bland utrikeskorrespondenter mot att SVT hade valt att visa den. Claes JB Löfgren kritiserade filmen internt i en flera sidors långa mejl som han hade skickat till samtliga anställda. Sakta men säkert så avslöjades lögn efter lögn och det stod uppenbart att detta var mer än bara enstaka missar från filmmakarnas sida.

Filmen hade dock sina supportrar, de två mest högröstade var ordförande för Justitia Pax Veritas Drago Drangel och socialdemokratiske kommunpolitikern (Uddevalla) Krister Kronlid. Den senare tog först avstånd från filmen för att senare göra en helomvändning och helhjärtat stödja filmen bla med en artikel på SVT Debatt tillsammans med Drago Drangel. Av någon outgrundlig anledning så nämnde Kronlid och Drangel, Björn Eklund i sitt artikel trots att denne hade ingenting med filmen att göra. Kronlid och Drangel lyfte fram Eklund som ett exempel på vad som sker när man har ett avvikande uppfattning om  kriget i Jugoslavien. Krister Kronlid och Drago Drangel skriver :

SVT är inte pionjärer i Sverige när det gäller en mer balanserad bild kring tragedin Srebrenica. Ordfronts chefredaktör Björn Eklund lät 2003 trycka en version av händelserna kring Srebrenica som liknar den norska filmen. Resultatet blev ”entledigande” för Björn Eklund. Fredsforskaren, Jan Öberg, blev av med sitt statliga bidrag för sin forskning efter att ha gett ytterligare en version av kriget i Jugoslavien som påminner om den norska dokumentären.

Så enligt Kronlid och Drangel är Eklund en “pionjär” och att den starkt kritiserade Ljugoslavien artikeln som Ordfront publicerade ledde till att Eklund fick sparken.  På grund av att han gav en mer “balanserad bild” på “tragedin” Srebrenica. Man nämner dock inte den interna disskussion som pågick inom Ordfront där allt fler höjde sina röster mot vad man ansåg vara historierevisionism och folkmordsförnekelse. Man nämner inte att den debatt som pågick och vad som lyftes fram där och att Maciej Zaremba på ett mycket skickligt sätt dissekerade Eklunds argument: Zaremba skriver i sitt svar till Eklund:

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor. Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för “folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.

Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det “nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet “folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att “den judiska opinionen” varit central för att lura att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är “en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

Till slut gjorde Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktör fullt avbön för de lögner som Eklund lät publicera. I Ordfront Magasin 2004/1 skriver Ericsson så här :

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Trots det så ansåg alltså Krister Kronlid och Drago Drangel att var värt att lyfta fram Björn Eklund och Diana Johnstones version av Srebrenica. Kronlids och Drangels artikel var paketerat som försvar av yttrandefriheten och Eva Hamilton trots att yttrandefriheten var inte hotat. Det var dock ett allt mer enig svensk presskår vände sig mot var att SVT hade visat en dokumentär som dels förnekade folkmord men också till stor del återanvände serbnationalistisk krigs och efterkrigspropaganda. Däremot var framför allt Drangel inte lika nådig mot de som kritiserade Eva Hamilton. En av de mest uppenbara exemplen på det var  socialdemokraten Bo Widegren som kritiserade Hamliton för hennes arrogans gällande filmen. Widegren skriver på sin blogg:

Men kan vi ha en så arrogant och och snorkig TV-chef som Eva Hamilton? Till saken hör att SvT med anledning av filmvisningen ådragit sig 44 anmälningar till granskningsnämnden. Dessutom har filmen blivit fälld såsom ”ensidig” i dokumentärens ursprungsland, nämligen Norge.

Snart efter att Widegren hade publicerat sitt inlägg kom han under attack från bla Drago Drangel så pass mycket att Widegren var tydligen tvungen att göra efterforskningar om vem Drangel var. Widegren skrev om det på kommentarsfältet under sitt ursprungliga bloggartikel. Widegren skriver:

Jag har fått flera kommentarer från Danijel Trkulja och Drago Drangel som tuggar om samma sak med vissa variationer jämfört med de två inlägg som redan finns vid denna bloggartikel.  I dessa kommentarer som jag raderat finns också elakheter om mig (vilket inom rimliga gränser är tillåtet) men också påståenden om censur. Jag censurerar inte men tycker att omtuggningar är tradiga.  Därför har jag för sed att radera upprepningar och när kommentatorer börja tugga karbon. Jag förstår att de två nämnda är djupt engagerade på den serbiska sidan.  Vissa efterforskningar visar att de två är knutna till ett serbiskt-nationalistiskt nätverk Sanning åt alla!  Texterna på den hemsidan följer knappast den stolta titeln eftersom den med hänsyn till innehållet bort heta En begränsad serbisk sanning!  Jag har ingen anledning att ställning till förmån för just någon nationell grupp från gamla Jugoslavien.  Däremot vänder jag mig mot förnekelse av brott mot mänskligheten på vilken sida de än förekommit.

Till slut  fälldes dokumentären av den svenska granskningsnämnden dels för bristande opartiskhet. Det förekom inte någon debatt eller något ifrågasättande eller problematiserande i eller i anslutning till dokumentären kring hur sakuppgifter förhöll sig till den vedertagna historieskrivningen. Genom detta kom uppgifterna och slutsatserna att framstå som odiskutabla. Dels för att det förekom uttalanden i filmen från olika medverkanden samt arkivklipp med bland annat Ratko Mladic som kan ses som ifrågasättanden eller förnekelser av folkmordet. Oavsett vad man tycker om granskningsnämnden så var inte deras uttalande det viktigaste. Filmakarnas metoder hade avslöjats långt innan uttalandet kom och det stod klart vad det hela handlade om. För de som vill veta mer rekommenderar jag sidan: Sanningen Bakom Filmen Staden som Offrades

Trots det så måste man ändå påpeka att Flyum och Hebdtich var betydligt kyligare än till exempel Lennart Palm eller Björn Eklund, mannen vars intervju med Diana Johnstone och artikeln Ljugoslavien utlöste det som numera kallas: Ordfrontskandalen. Flyum och Hebditch visste att det skulle innebära slutet för deras karriärer om de öppet förnekade folkmordet i Srebrenica men de visste att om de försökte visa det som en ny sanning eller en delvis ny bild så skulle de med största sannolikhet komma undan med sitt kålsuparresonemang, detta på grund just den ovan nämnda okunskapen om dels folkmordet i Srebrenica dels om kriget i forna Jugoslavien och Milosevic expansionistiska politik.

Samtidigt så är det just det som gör Lennart Palms påståenden så otroliga, det var onekligen återanvända lögner, redan 2000 ansåg Londons High Court att Thomas Diechmanns och LM:s (Living Marxism) påståenden om Fikret Alic, Trnopolje och ITN rapportering var ärekränkning och ansåg att Diechmann och Living Marxism skulle betala skadestånd till Penny Marshall Ian Williams och ITN.

Ordfrontskandalen tre år senare kulminerade med att Leif Ericsson, dåvarande chefsredaktören för Ordfront var tvungen ( som jag skrev ovan ) att göra avbön i Ordfront Magasin nr 1 2004 och erkänna att det som hade publicerats var till stora delar osann och att Björn Eklund fick gå från sin post, inte pga. Expressen och DN som han har hävdat  utan pga. en intern strid inom Ordfront Magasin där många ansåg att man borde inte publicera historierevisionism. Man måste också komma ihåg att Eklund försvarade publiceringen ivrigt fram till att alla insåg att det var ohållbart. Eklund hade gått för långt med sina konspirationsteorier som inkluderade allt från USA till ett så kallad “judisk opinion” i sitt försvar så hävdade också Eklund, likt Palm vill jag tillägga, att den berömda bilden på Fikret Alic var “en förfalskning av verkligheten, “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna.”

Palm återanvänder Eklunds, Johnstones och Diechmanns argument när han attackerar journalisten Annika Hamruds reportage. Palm skriver att:  “Den utmärglade mannen i Trnopolje som gång på gång visades i våra media är inte alls typisk för sina kamrater, som ser välnärda ut. Det är dessutom inte han som står ”bakom” taggtråden, det är den engelska journalisten Penny Marshall som ställt sig bakom ett hönsnät!”

Palm baserar hela sitt argument om Trnopolje på en bild, precis som Diechmann gjorde och precis som Björn Eklund gjorde. Hade de velat veta hur verkligheten för fångarna i Trnopolje såg ut så hade de kunnat läsa några av de otaliga vittnesmål från förre detta fångar, från läkaren från Trnopolje,  Idriz Merdzanic som i smyg tog bilder på svårt misshandlade skelettlika fångar eller tittat på  de andra bilder som Penny Marshall tog i lägret. För de som vill få en inblick i hur det var för fångarna i Trnopolje kan jag starkt rekommendera att ni tar en titt på dels dr Idriz Merdzanic och andras bilder från Trnopolje bla Ron Haviv och Patrick Robert (1) (2)(3)  samt det videomaterial som Penny Marshall och Ian Williams tog (4) och Merdznic vittnesmål (5)

I dessa sammanhang måste man också nämna John Simpson, tidigare chef för BBC World Affairs som 2012 i brittiska The Observer erkände att han hade fel, och bad offren om ursäkt för sitt försvar av Living Marxism och Thomas Diechmann. Enligt Simpson så gjorde han det eftersom han såg det som en kamp mellan lilla LM mot jätten ITN utan att fullt förstå innebörden av sitt vittnesmål som domaren ansåg var hörsägen. Enligt Simpson så inser han nu, efter att ha bla läst Ed Vulliamys bok: The War is Dead Long Live The War, att det som pågick i lägren var ren ondska. De som har läst Vulliamys bok vet vad Simpson pratar om, boken är resultatet av tjugo år lång kamp mot folkmordsförnekare och historierevisionister. Andra verk är så klart Roy Gutmans Pultizer vinnande verk: Vittne Till Folkmord (Witness to Genocide ) som skrevs av Gutman under kriget, Gutman hade likt Vulliamy varit i lägren och rapporterade från kriget i forna Jugoslavien. Gutman ( Tillsammans med Christopher Hitchens och Vullimy ) var också en av de första att slå larm om vad det var som pågick pågick i lägren. I den kategorin hör också Thomas Cushmann och Stjepan G. Mestrovic verk:  This Time We Knew: Western Responses to Genocide in Bosnia Jugoslavien sönderfall är också en av de mest väldokumenterade med bla Laura Silber och Allan Littles Yugoslavia: Death of a Nation Josip Glaurdic  The Hour of Europe: Western Powers and the Breakup of Yugoslavia samt Donald D. Halstead och Michael Libals  Limits of Persuasion: Germany and the Yugoslav Crisis     för att nämna några…

Man också nämna Gerald Toal och Carl Dahlmans banbrytande verk: Bosnia Remade: Ethnic Cleansing and its Reversal. I den kategori hör också Samantha Powers verk:  A Problem From Hell: America and the Age of Genocide , franska författarinan Sylvie Mattons omskakande bok: Srebrenica: A Genocide Foretold . Hasan Nuhanovic som jobbade som tolk åt FN i Srebrenica  överlevde folkmordet i  men resten av hans familj gjorde inte det, skrev om sina upplevelser två gånger, dels i den auktoritöra Under The UN Flag och på bosniska med boken Zbjeg, en bok som handlar om Nuhanovic flykt till Srebrenica och livet under belägring. Boken väntar översättning till svenska och engelska.
Isabelle Wesselingh och Arnaud Vaulerins Raw Memory: Prijedor, Labatory of Ethnic Cleansing. Där finns också Rezak Hukanovic bok, The Tenth Circle of Hell: a memoir of life in the death camps of  Bosnia Hukanovic överlevde både Omarska och Manjaca, men många av hans vänner, bekanta och arbetskamrater gjorde inte det. Eller för den delen Kemal Pervanic bok:  The Killing Days Kemal hade också överlevt koncentratiatonslägret Omarska.

Eli Weisel, som själv hade överlevt Auschwitz skriver i sitt förord till Hukanovic bok att : “Det förekommer i detta berättelse, scener av ren terror som talar om det vannsine som pågick. Törst, hunger, gängvåldtäkter, utmattning, smuts, slag, förölämpningar, spruckna skallar, avslitna könsorgan, uppsprättade magar, en far som tvingas bevittna sin  sons tortyr, en gammal man som tvingas att ha sex med en yngre kvinna och sonen som får se sin far bli slagen till döds.”

Man kan inte låta bli att påpeka att Diana Johnstone, Björn Eklund, Ed Herman och andra historierevisionister, konspirationteoretiker och folkmordsförnekare har aldrig varit i Bosnien under kriget, eller besökt lägren,  eller för den delen pratat med överlevare, till samma grupp hör även Lennart Palm. Han har dock översatt Diana Johnstones artiklar till svenska för Clartébloggen och det är väl alltid nåt. Lennart Palm har med största sannolikhet inte  läst fotojournalisten David Campbells dissektion av Living Marxisms och Thomas Diechmann argument gällande Trnopolje publicerad i Journal of Human Rights i mars och juni 2002 Atrocity Memory, Photograhy: Imagening the Concentration Camps of Bosnia. Dessa kan läsas här: del 1 och del 2 (PDF-varning) Under rättegången i London  2000 så kunde inte Living Marxim hitta en enda vittne från Trnopolje som kunde styrka deras berättelse.

När man pratar om Trnopolje så måste man påpeka att redan 1994 mitt under Bosnienkriget så publicerades dittills den mest omfattande FN-rapporten om Prijedor. På begäran av FN:s säkerhetsråd, och utformat av en expertgrupp rapporten kartlade den serbiska övertagandet av Prijedor, och de konsekvenserna det hade för civilbefolkningen och för samhällstyget. Den kartlade den militära operationer serbiska förband företog i trakten, den beskrev förhållanden i koncentrationslägren det mönster serbiska styrkor använde sig av för att orsaka så mycket förstörelse som möjligt.

I den 290-sidiga domen mot Milomir Stakic så fastslog Haagtribunalen att lägren användes som del av en taktik, med syfte att fullfölja de sex strategiska delmålen som hade satts upp av den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic, en av dessa mål var separationen av den serbiska befolkningen från de övriga två etniska grupper eller “naroda” d.v.s. Bosniaker och Kroater och skapandet av ett etnisk ren serbisk stat. Upprättandet av koncentrationslägren får ses som ett led i detta. Domen tar också upp den långa listan på övergrepp och mord som skedde i lägren Trnopolje, Omarska och Keraterm. Förutom Milomir Stakic har femton andra bosnienserber dömts för brott mot mänskligheten gällande Prijedor, bla Dusan Tadic.

Bland annat så innehåller domen mot Stakic och Tadic detaljerade beskrivningar av massakrer och hur offren valdes ut och bortforslandet av kroppar till anonyma massgravar, vid tiden för Stakic rättegång hade många av dessa massgravar redan grävts upp och de överlevandes berättelser kunde styrkas med DNA-bevis från massgravar. Massgravar som den som upptäcktes september månad i Tomasica. Innan Tomasica upptäcktes var Crni Vrh i östra Bosnien den enskilt största massgraven i landet med drygt 600 exhumerade bosniakiska civila. Idag, 22 år efter att lägren stängdes så saknas fortfarande drygt 1200 människor från Prijedorområdet.

I  nordvästra Bosnien så har man hittills hittat 131 massgravar, var av dessa 61 ligger i Prijedorområdet. Enligt experter  hade man redan i oktober 2013 utifrån preliminära utredningar av massgraven och området kring gruvan kunna faställa att den gamla gruvan användes som ett samlingområde, i den hade man under en period av tre månader under sommaren 1992 lastat av döda kroppar där. Många togs senare till andra massgravar. Enligt Ratko Mladic dagboksanteckningar från kriget, närmare bestämt 27 maj 1993 så begärde den förre polischefen i Prijedor, Simo Drljaca hjälp av Mladic och den bosnienserbiska armén med ”att göra sig av med cirka 5000 kroppar” genom att ”bränna kropparna, mala ner de”  eller använda sig av andra metoder. Simo Drljaca var eftersökt av Haagtribunalen tillsammans med Milan Kovacevic och dödades i en eldstrid med SFOR-trupper 1997. Mladic dagboksanteckningar visades vid hans rättegång i Haag kort efter att massgraven i Tomasica hade upptäckts.

Nu 21 år efter att den etablerats och efter  161 åtal, 128 rättegångar så med drygt 4000 vittnen, av dessa många var ögonvittnen, överlevande, våldtäktsoffer, demografiska experter, folkrättsexperter, DNA-specialister, rättspatologer, militärexperter osv… Med hjälp av dokument från  gamla Jugoslaviska arkiv, numera serbiska.  Så har ICTY ( International Criminal Tribunal For The Former Yugoslavia) inte bara avkunnat domar utan tack vare dokument från möten där medlemar av den högsta jugoslaviska och bosnienserbiska militära och politiska ledningen diskuterade taktik, överförande av trupper, pengar, logistisk med mera, från vittnesmål av ångerfulla bödlar, ljud och videoupptagningar kunnat skapa en klar bild av vad som hände och vem som gjorde vad och till vilken syfte och samtidigt skapat ett databas utan dess like när det gäller det forna Jugoslavien.

Därtill måste man lägga domar från ICJ (International Criminal Court of Justice) samt domar från serbiska bosniska och kroatiska domstolar samt två domar från tyska domstolar gällande folkmord i Bosnien Hercegovina, en av dessa domar bekräftades av European Court of Human Rights i Strasbourg. När Lennart Palm eftersträver en mer “saklig bild” av vad som hände i Bosnienkriget så passar han på att avfärda eller undvika att nämna alla dessa utredningar och rättegångar, vittnesmål, dokument med mera just på grund av att de alla pekar på en sak, nämligen att det att det fanns en systematik, ett plan som genomfördes med syfte att skapa ett etnisk ren serbisk stat. Denna plan dödade tusentals människor inte bara i Bosnien men också Kroatien och Kosovo.

Sen när man väl frågar sig hur kan människor som Lennart Palm, Björn Eklund, Diana Johnstone och andra  se sig själva i spegeln så är svaret enkel, de kan det eftersom de har aldrig varit med om nåt liknande själva. De har aldrig sett förödelsen, aldrig partat med överlevande. aldrig varit med om att se sina närmaste anhörigas kvarlevor i ett bårhus. De har kunnat betrakta det hela från trygg avstånd och innerst inne  hoppats på att Milosevic och Karadzic vinner eftersom det passar så väl med deras världsbild, och i nuläget vet de flesta vad det är. Ingen idé skriva mer om det. Det har redan avhandlats.

Egentligen är konspirationsteoretiker, historierevisionister och folkmordsförnekare som Lennart Palm, Diana Johnstone och Björn Eklund och andra helt oväsentliga, det som är väsentligt är det  faktum att det fortfarande råder så pass mycket  okunskap kring vad som egentligen hände i forna Jugoslavien att etablerade och respektabla tidskrifter och dagstidningar hamnar i samma fälla som Göteborgsposten och publicerar historierevisionism och folkmordsförnekelse och kränker offren på nytt. Eller för den delen SVT två år tidigare. Där måste den bosniska diasporan i Sverige vara mer självkritisk och försöka se till att kunskap om kriget sprids.

Det som är viktigt att är de som har varit med om detta, har förlorat allt och nu försöker bygga upp sina liv upp igen pratar om sina upplevelser hur smärtsamt det än må vara. Att man skriver ner det, att man är solidarisk med andra överlevare och anhöriga, att offrens anhöriga tar sig den tid som behövs att faktiskt läsa de böcker som har skrivits, de utredningar som har gjorts och de domar som har avkunnats. Att man pratar om varför det skedde och hur man kan förhindra att det sker igen.

Det är inte svårare än så, Lennart Palm och Björn Eklund är obetydliga, det är dels okunskapen om kriget i forna Jugoslavien som gör att de kan komma fram med sina lögner och dels vår brist på viljan att ta i tu med historierevisionister och konspirationsteoretiker när de väl kommer fram. Nästa gång någonting liknande sker så antigen så höjer man sitt röst på en gång eller så är man tyst. Det går inte längre att säga: “jag skulle ha men pallar fan inte”  Kunskap gör en fri, och nu tjugo år efter folkmordet i Bosnien Hercegovina så är vår det vår skyldighet att ta till vara på den enorma kunskap och information som finns tillänglig eftersom detta hände inte någon annan i ett annan världsdel, det hände oss och de flesta av oss som lever idag, gör det mest tack vare slump och tack vare uppoffringar som de som inte längre är med oss gjorde.

Detta inlägg har uppdaterats och redigerats 20/03/2014

3 thoughts on “Om detta må du berätta

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s