Det dröjer innan Bosnien återhämtar sig efter kriget

Divjak (till höger) med franske författaren och filosofen Bernard Henri Lévy 1994 i den då belägrade Sarajevo under inspelningen av Lévys dokumentär : Bosna!
Divjak (till höger) med franske författaren och filosofen Bernard Henri Lévy 1994 i den då belägrade Sarajevo under inspelningen av Lévys dokumentär : Bosna!

Den här texten publicerades idag 06-12-2013 i Nerikes Allehanda på debattsidan. Sida 26 med titeln “Det dröjer innan Bosnien återhämtar sig efter kriget.” Texten skrev jag med anledning av Jovan Divjaks besök i Örebro 21 november 2013.

Några veckor sedan satt jag i A-huset i Örebro och lyssnade på Jovan Divjak tala om Bosniens framtid. Efteråt skulle han till Stockholm för ett seminarium om just Bosniens framtid som hölls i Sveriges riksdag. Seminariet hade arrangerats av Folkpartiet liberalerna. En sak var enligt Divjak klar, så länge nationalisterna styrde har landet ingen framtid. Det finns mycket att säga om Jovan Divjak, men om man skulle sammanfatta det hela med en mening så skulle man kunna säga att; han förkroppsligar genuina bosniska värderingar. Värderingar som mångfald, solidaritet rättvisa och tolerans. Värderingar som tog rejäl skada under kriget och folkmordet på nittiotalet. Det som gör Divjak speciell är att han föddes i Serbien och flyttade från Belgrad till Sarajevo på sextiotalet som jugoslavisk yrkesmilitär, under den serbiska aggressionen mot den bosniska staten på 1990-talet så valde han att ansluta till den bosniska armén i den belägrade staden. Han kunde ha gått den andra vägen, men han valde Bosnien Hercegovina. I snart tjugo nu har Divjak jobbat med föräldralösa barn i Bosnien genom föreningen “Education Builds Bosnia,” som han var med och startade.

Som svenskbosnier kan jag säga att det uppskattas onekligen att svenska politiker börjar prata om Bosnien, kriget, folkmordet men också framtiden. Många svenskbosnier är kluvna när det gäller Sverige, kanske rättare sagt det roll Sverige har spelat när det har gällt Bosnien. Å ena sidan så finns det få länder som tog emot så många flyktingar från Bosnien, hjälpte oss starta våra liv om igen gav oss hopp när vi hade förlorat all hopp. Å andra sidan kan man inte komma ifrån det fördärvliga roll Carl Bildt spelade under kriget, då han blev symbolen för den eftergiftspolitik som EU USA och FN förde gentemot Milosevic och hans klienter i Bosnien, Ratko Mladic och Radovan Karadzic. Ett politik som för första gången efter andra världskriget tolererade koncentrationsläger, massdeportationer, massmord massvåldtäkter i hjärtat av Europa och ett rasistisk ”vi och dom” syn på omvärlden, där det räckte ifall man hade fel namn för att riskera allt. Mig kostade den politiken sex familjemedlemmar.

Andra mer, betydligt mer. Kulmen på den politik var två händelser, det ena folkmordet i Srebrenica, ett folkmord som skedde mer eller mindre framför tv-kamerorna, alla visste att det skulle ske och alla visste vad som pågick under den där helvetiska veckan i juli 1995. Vid sidan av Rwanda är det mest väldokumenterade massmordet i modern tid och ändå så ingrep ingen, precis som i Rwanda.

Andra händelsen är Dayton-avtalet från november 1995, då man såg till att belöna den politik som hade lett till folkmord genom att man delade Bosnien i två entiteter, i ett svep så belönade den man det politik som såg till att skilja på folk utifrån vad de heter eller vad de har för religion.
Med andra ord; så legitimerades ett rasistisk apartheidpolitik som slutade med folkmord. Bosnien Hercegovina har ännu inte återhämtat sig från det, än idag råder så råder det i stora delar av landet ett slags schizofren syn på historien och på kriget, där man bygger monument till krigsförbrytare bara ett par meter från gamla koncentrationsläger och där folkmordet i Srebrenica och andra krigsförbrytelser förnekas eller deras omfattning och påverkan minimeras och de anhöriga och överlevande traumatiseras.

Fast någonting har hänt, det kunde man se i våras och framförallt under JMBG-protesterna i sommars, många unga bosnier; kroater, serber och bosniaker, har tröttnat på den absurda uppdelningen av landet i två entiteter, ett diskriminerande system som gynnar exklusivt tre folkgrupper, man har tröttnat på den etno-nationalistiska politiken, den schizofrena synen på kriget, folkmordsförnekelsen och historierevisionismen i delar av landet. Saker börjar hända och allt mer ”motståndsfickor” bildas. Folk vill ha sitt land tillbaka, det som stals från oss. Jag nämnde ovan bosniska värderingar, dessa värderingar sveks i Dayton då man belönade en folkmordspolitik och onaturlig uppdelning av folken och landet. Världen har nu en skyldighet att hjälpa de bosnier som vill återta sitt land, som vill normalisera läget, skapa en bättre framtid för sina barn, som vill ha ett slut på den schizofrena synen på historien, på folkmordsförnekelsen, jag är övertygad att där kan Sverige spela en viktig roll.

divjak

Mirza Hota

Örebro

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s