Ett ohållbar tystnad

 

 

 

 

Exhumerade kvarlevor av mördade Bosniaker och Kroater i Tomasica
Exhumerade kvarlevor av mördade Bosniaker och Kroater i Tomasica

ICMP( International Commission on Missing Persons ) det organ som har högsta ansvar för utgrävningen av massgravar och identifikation av offren i Bosnien Hercegovina hade i vetat i flera år om att det fanns en massgrav i Tomasica nära Prijedor. Tipsen hade de fått från ett ångerfull serbisk soldat. Två års hårt arbete med att fastställa exakta platsen för massgraven gav resultat i början av september i år. Nu är vi inne på november och utgrävningarna fortsätter. Experter tror att det är det största massgraven i Bosnien med uppemot 700 kroppar, människor som hade dödats våren och sommaren 1992 i Prijedor-området i nordvästra Bosnien. Prijedor är annars synonymt med Omarska Trnopolje och Keraterm. De första koncentrationslägren i Europa efter andra världskriget.

Tre år innan Ratko Mladic beordrade avrättningen av over 8000 Bosniaker i den bosniska staden Srebrenica juli 1995 gick Ed Vulliamy från the Guardian, Penny Marshall från ITN och Ian Williams från Channel 4 genom grindarna av Omarska Trnopolje och Keraterm och in på vad som var just då fullt fungerande Koncentrationsläger, ställen som hade satts upp med avsikten att köra Bosniaker (Bosniska Muslimer) och Kroater ut från nordvästra Bosnien. Fångar i dessa koncentrationsläger kom i huvudsak från två städer, Kozarac och Prjedor men också de omgivande byarna. De var offren för den ”etniska rensningen” en finare omskrivning för den pågående pogromen av icke-serber som tog plats i 70 % av Bosnien Hercegovina. Bland de som hade tagits till dessa ställen var också Prijedors elit, domare, poliser, akademiker och intellektuella, tjänstemän som arbetat inom den offentliga förvaltningen, viktiga affärsmän, och konstnärer.

När en av journalisterna, Ed Vulliamy satte sig för att prata med en av fångarna, i koncentrationslägret Omarska så svarade fången att: ”jag vill inte ljuga men jag kan inte säga sanningen” Sannigen, som skulle komma fram tio år senare under bla rättegången mot Prijedors förre borgmästare Milomir Stakic var att; fångarna i Omarska, men också Trnopolje och Keraterm utsattes för inte bara systematisk misshandel av vakterna där sexuella övergrepp av bade manliga och kvinnliga fångar ingick av utan att många av fångarna avrättades, under rättegången mot Stakic fick man höra vittnesmål om ett stor antal massavrättningar i de olika lägren, varpå kropparna forslades bort med lastbilar och dumpades i gravar som den i Tomasica. Hundratals fångar dödades på så vis.

En av anledningarna till att det har tagit så lång tid att hitta massgraven i Tomasica är att Dayton-avtalet från 1995 som såg till att avsluta kriget såg också till att belöna det politik som ledde till bildandet av lägren som Omarska och Trnopolje, till belägringen av Sarajevo, Gorazde, Zepa och folkmordet i Srebrenica.

Det gav legitimitet till en entitet (Republika Srpska) som skapades i syfte att ge serber i Bosnien ett slags lebensraum. Som sen skulle införlivas i ett av Milosevic ledd Storserbien. För att det skulle ske, var man tvungen att göra sig av med de ”andra” främst Bosniaker och Kroater. Dayton-avtalet gav också mördarna tid och andrum för att sopa igen spåren. Tipset om var massgraven befann sig må ha kommit från en ångerfull ex-soldat men vintern 1996 rapporterade SVT-s Bengt Norberg och Tonchi Percan om att det fanns en massgrav i Tomasica. Det har tagit 18 år för sanningen att se dagens ljus. Dayton-avtalet stoppade den också den då framryckande bosniska armén som befann sig ett antal mil från Prijedor, och därmed förvägrade man offren möjligheten att kunna befria de städer och byar som de hade fördrivits ifrån.

Bengt Norborgs och Tonchi Percans Inslag från SVT Rapport 1996 om Tomasica

Det gav också de som deltog i pogromerna och mördandet en legitimitet som de aldrig hade kunnat drömma om, man skulle kunna säga så här I efter hand att deras handlingar sanktionerades av de som gav sitt stöd till Dayton-avtalet. För trots att rättegångar har hållits både i Haag men också i Bosnien, Tyskland, Österrike, Serbien gällande krigsförbrytelser i Bosnien Hercegovina så har som jag skrev ovan politiken som ledde till folkmord inte bara inte besegrats utan den har legitimerats. Ifall omvärlden är ärlig så kan man inte låtsas vara chockad over situationen för Bosniaker och Kroater i Republika Srpska. Det är egentligen fullständigt logiskt, varför skulle man inte känna sig berättigad till att göra som man vill? Om man leker med tanken att Hitlers expansionistiska politik hade lyckats så är det fullständigt normalt att vänta sig att man hade tillämpat ett passande sätt att beskriva händelseförloppet, dvs det som ledde till ett etnisk ren “lebensraum” I Republika Srpska har i sin tur lett till ett slags kollektiv tystnad och förnekelse, ett närmast schizofren hållning till historien och kriget där man inte pratar om det som skedde samtidigt som man bygger monument till ”serbiska hjältar” bara ett par meter från gamla koncentrationsläger.

Prijedors borgmästare Marko Pavic som tillhör Radovan Karadzic gamla parti, det nationalistiska SDS, deltog i serbiska övertagandet av Prijedor våren 1992 har konsekvent vägrat erkänna att det som hände i staden var ett folkmord och vägrat ge tillstånd till de överlevande och anhöriga att bygga minnesmärken till de som dödades 1992. Över 3000 människor dödades i Prijedor-området, många av dessa var kvinnor och barn. I år så samlades flera hundra aktivister från hela Bosnien i Prijedor för att ge stöd till de anhöriga i deras kamp för att kunna hedra offren. Bland aktivister fanns Bosniaker, Kroater Serber och andra från hela Bosnien, Pavics svar till de var att kalla det hela för ett “simpelt gay-pride parad” ett homofobisk uttalande som gick hem med hans nationalistiska väljare, tanken med det uttalande var att avfärda de anhörigas och aktivisternas ansträngningar för att få rätten att minnas och hedra sina döda i vad som är deras hemstad.

Därför är upptäcken av den största massgraven i Bosnien så monumental, det gör nämligen tystnaden och förnekelsen omöjlig och kan eventuellt leda till att fler och fler öppnar sina ögon och vågar erkänna vad som skedde, däri ligger också nyckeln till Bosniens framtid, nämligen sanningen.

Det bästa exemplet på är just den serbiske soldat som avslöjade exakt vart graven låg, enligt de som letade efter platsen så kom mannen till dem med informationen själv, han ville inte ha pengar det var samvetet som ledde honom till ICMPs undersökare. Enligt undersökarna så ledde ex-soldaten de till graven, ” de enda vi gav honom var ett regnrock då det regnade den dagen i Tomasica” säger ICMP undersökare. ”Han känner sig lättad, hans samvete plågar inte honom lika mycket som det gjorde förr” han plågades av det han såg i Tomasica, enligt undersökarna ska han ha sagt; ”att han kunde inte fatta vad hans folk hade gjort mot Bosniakerna” Hans enda krav var att han förblev anonym. Enligt ex-soldaten så var lokalbefolkningen i området upprörd över det faktum att graven fanns där, för att de visste. De ska ha klagat både under och efter kriget, klagat på liklukten nådde deras hus genom grundvattnet. ”De höll dock tyst om det, de ville inte eller vägrade informera anhöriga till de hundratals offer” som hade mördats kallblodigt under pogromen i nordvästra Bosnien. ”I Tomasica så fanns flertalet av deras gamla grannar, men de ville inte säga nåt och de hade troligtvis aldrig ha sagt nåt” ska ha ex-soldaten sagt.

Man skulle kunna säga att upptäckten av massgraven i Tomasica är kulmen på det aktivism som har förts av offrens anhöriga, det är främst dock ICMPs hårda arbete som ligger bakom upptäckten, men vi som har följt och stöttat( På det sättet vi har kunnat) de anhöriga har inte kunnat komma ifrån det symbolik som finns bakom det faktum att den kultur av förnekelse, tystnad och historierevisionism som finns i nordvästra och östra Bosnien som har stått i vägen för genuin försoning och sprängdes av upptäcken av Tomaisca. Alla undanflykter, alla lögner, all moralrelativism, all förnekelse, alla öppna hån och förolämpningar av både offren och de anhöriga som Bosnienserbiska politiker har kommit med genom åren drunknade i Tomasica. För genuin försoning krävs det ett sann bild av händelserna.

Som jag har skrivit om tidigare så är försoning ett knepigt ord, det är ett mycket laddat ord. När ordet har tillämpats i Bosnien så har de anhöriga till offren för de serbiska pogromen i nordvästra och östra Bosnien frågat; Vilka ska vi försonas med? Vad har vi gjort? Ska vi försonas med Ratko Mladic? Radovan Karadzic? Milan Lukic? Darko Mrdja? Dusan Tadic? Biljana Plavsic? Kvinnan som kallade Bosniaker för ”defekt avkomma” eller att: “de härstammar från genetiskt deformerat material” Ratko Mladic beordrade det största massmordet på europisk mark sedan andra världskriget, ett massaker vars effekter och omfattning nu systematiskt minimneras, med stöd av ett lobby som får finansiellt stöd från officiellt serbisk håll i Republika Srpska samt den serbiska diasporan. Han som befälhavare för det bosnienserbiska armén hade också huvudansvaret för belägringen av Gorazde, Bihac, Zepa och Sarajevo där över 11000 människor dödades under ett period på tre och halv år. Ska vi försonas med de som fördrev oss från våra hem, förde bort våra nära och kära?

Eller ska vi försonas med våra grannar som förnekar att någonting överhuvudtaget skedde, eller att de vet ingenting, har inte sett eller hört någonting trots att de var där på plats, och mördandet skedde i dagsljus, att det var ett systematisk våldsorige som skedde på offentliga platser och med en nästan ritualistisk karaktär. Allt med slutmålet att “tömma” stora delar av Bosnien Hercegovina på icke-serber.

Det som krävs är katarsis, att det serbiska folket inser att de lurades in i ett krig av nationalistiska och opportunistiska ledare som spelade på och spädde på deras rädslor genom att sprida desinformation om deras grannar, medarbetare, vänner, landsmän, för att på så sätt främja sina egna mål.

För att kunna lura det serbiska folket, för att få de att tro att de hade inget chans att överleva utanför ett Jugoslavien som för övrigt i Milosevic hjärna skulle vara styrd från Belgrad och där de övriga republikerna skulle rättas in i led eller straffas, spred man propaganda som såg till att ingjuta en fruktan i det serbiska folket mot de ”andra” ingenstans hade det värre effekt än i Bosnien Hercegovina, som var en stat med anor som går tillbaka till strax innan medeltiden, och där etnicitet och religiös tillhörighet var mindre viktiga, det som var viktigt var gemenskapen, den bosniska gemenskapen och toleransen förgiftades av Milosevic lögner.

Dröm om ett storserbien var viktigare för Milosevic än Jugoslavien eller det faktum att Bosniens secession från jugoslaven skedde under demokratiska former. Effekterna var som bekant katastrofala. Serbiska nationalister och anhängare till Radovan Karadzic gjorde gemensam med serbiska paramilitära grupper, specialförband och det jugoslaviska armén som vällde in över gränsen från Serbien, invasionen och det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget var ett faktum.

Utan katarsis så är det svårt att gå vidare, det finns inte tre olika sanningar, en egennyttig floskel som historierevisionister, folkmordsförnekare och Milosevic-apologeter ofta slänger ur sig. Det finns olika uppfattningar så klart. Framförallt så har serbiska nationalister så klart ett avvikande uppfattning. För de är upptäckten av massgraven i Tomasica förödande, ett argument man brukar använda sig av är att för att kunna gå vidare så ska man inte prata om kriget, de säger det just pga av ställen som Tomasica, Srebrenica Crni Vrh i Östra Bosnien där 629 bosniaker exhumerades i början av 2000-talet. De bryr sig självklart inte om det faktum att för de anhöriga som har letat efter sina närmaste, som har väntat i 20 år att få veta, att få ett avslut att kunna begrava sina makar, söner, döttrar, kusiner och andra släktingar som mördades i den våg av systematisk våld som svepte in över Bosnien under den initiala invasionen av landet.

Men nu 18 år efter krigets slut med tusentals böcker skrivna om kriget i forna jugoslaven, undersökningar gjorda av olika humanitära organisationer, rättegångar i Haag, i Serbien i Bosnien, FN-rapporter, tusentals vittnesmål alltifrån de som överlevde folkmordet i Bosnien till ångerfulla bödlar, till dagböcker, dokument från sammanträden där de som förde aggressionen mot Bosnien planerade själva utförandet så är börjar det bli ensamt ifall man är historierevisionist eller folkmordsförnekare.

På det sättet så verkar ju just Tomasica ha haft förödande effekt på de som fortfarande förnekar folkmordet i Bosnien. Det har också stärkt reformistiska krafter i området. De som söker genuin försoning, Srdjan Puhalo känd psykolog och debattör baserad i Banja Luka nära Prijedor skrev ett inlägg på sin blogg under titeln ”Våra Älskade Krigsförbrytare” där han ställde frågan hur är vi som människor? Hurdant är vårt samhälle? Om vi kan hålla tyst i tjugo år om en sådan sak som massgraven i Tomasica. Han tillade också att det var för honom märkligt det serbiska folket, som hade lidit enormt under andra världskriget inte kunde känna empati med varken offren eller de anhöriga. ”Vi är helt enkelt medskyldiga” skrev Puhalo, ”medskyldiga på grund av vår tystnad. Men, krigsbrott kan inte sopas under mattan! Den filosofi som våra ledare och vår ”elit” har tillämpat där om man inte har ett lik så har man inte ett brott funkar inte längre. Detta är 2000-talet”

”Jag kan förstå att medborgare i Prijedor har tusen olika problem, alla har sina bekymmer, men jag kan inte förstå bristen på empati med folk vars nära och kära mördades och som än idag inte vet vart de är begravna. Att så länge hålla tyst om Tomasica visar tydligt att vi som folk och som gemenskap har inte vänt ”våra” krigsförbrytare ryggen eller tagit avstånd från deras handligar och för det ska vi skämmas. Och det finns ingen; men…”

För oss bosniaker och svenskbosnier var upptäckten av massgraven i Tomasica återigen en påminnelse om vad vi alla hade gått igenom. Det var också en påminnelse om vad som hände ungefär samma tid för tio år sen här i Sverige. Nämligen Ordfrontskandalen. Än en anledning till varför Tomasica är så monumentalt viktigt, för tio år sen så såg jag för första gången i Sverige, det jag hade fått se på olika serbiska propagandakanaler, fascistiska och serbnationalistiska bloggar och sajter vars enda mål var att sprida lögner och hat. Jag kunde inte tro att det var sant att det hade hittat ett plats i svensk media. Hjältarna då var som så många gånger förr Ed Vulliamy och Maciej Zaremba. Framförallt Zarembas artiklar i DN och tillsammans med Expressen under titeln : ( Så förvanskar svenska kulturprofiler historien om offren i ex-Jugoslavien ) så påpekade man att de konspirationsteorier, och smörjan av historiska lögner kort sagt krigsförbrytarnas version av historien hade hittat ett plats på sidor av ett respektabel svensk tidskrift.

I sin artikel : ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan” belyste Zaremba problematiken i det artikel som Ordfront och Björn Eklund hade valt att publicera. Zaremba pekar på det faktum att i artikeln så till stora delar består av en intervju med amerikanska författarinnan Diane Johnstone så förnekas de systematiska övergrepp som Milosevic-understödda bosnienserbiska styrkor begick mot Bosniens icke-serbiska befolkning. Folkmordet i Srebrenica förnekas, enligt Johnstone så har det inte skett något folkmord i Srebrenica eller Bosnien, utan att det hela är en del av lysande mediakampanj.

Zaremba skriver :

Enligt Ordfront har folkmordet i Bosnien inte ägt rum. I själva verket var bilden ovan, som i augusti 1992 väckte världsopinionen, bara en lysande början på en gigantisk lögnkampanj. I verkligheten finns det inga bevis för organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Srebrenica? En myt. Ingen vet vad som egentligen hänt. Men måhända var det USA som låg bakom. Man kan inte heller lita på de experter som identifierar benknotorna, de kommer “naturligtvis att tjäna amerikanska intressen”. Massvåldtäkterna? Fanns inte, läser jag. Och Milosevic? “Den största myten av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter.” Så vad är det som pågår i Haag? En Dreyfusaffär, står det, med Slobodan Milosevic som den oskyldigt anklagade. Tribunalen är inte att lita på, ty även den går USA:s intressen. Vi är alla grundligt lurade av USA, förklarar Ordfront, av Nato, av de bosniska muslimerna, av deras pr-firma samt, på ett obestämt men tydligen effektivt sätt, av “den judiska opinionen”.

Skandalen kulminerade med att dåvarande chefsredaktören för Ordfront, Leif Ericsson var tvungen att göra avbön, och medgav att Johnstones berättelse var till stora delar osann, och att hon valde fakta tendensiöst för att kunna styrka sin berättelse. Ericsson skrev så här om Diane Johnstone i Ordfront magasin 1/2004

En stark ideologisk övertygelse tycks kunna göra att man bli oemottaglig för fakta och argument. Övertygelse övergår i dogmatism. Diana Johnstones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att Nato:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin. Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Det hela slutade med att Eklund fick gå från Ordfront som en följd av skandalen men också den inre strid inom Ordfront. Björn Eklund själv, men också serbiska nationalister och folkmordsförnekare här i Sverige har försökt utmåla Eklund som offer för en hetsjakt från Expressen och DN, att det pågick en intern diskussion inom Ordfront om Eklunds artikel och hans ihärdiga försvar av densamma kringgår man. Man kringgår det faktum att det var just stora delar av Ordfronts redaktion som revolterade mot det faktum att Eklund hade valt publicera en artikel som förnekade folkmord. Eklund är ett offer för ”etablissemanget” heter det, där om man inte rättar sig efter vad Expressen och DN så får man leta efter annat jobb. Personligen kan jag inte uttala mig om vad det var som ledde till hans avskedande, hur jobbigt det än kan vara så har även folkmordförnekare rätten till att uttrycka sig, däremot så har vi andra rätten att kalla det vid dess rätta namn.

Tyvärr så slutade inte sagan Eklund där, 8 år senare skulle hans namn dyka upp igen i samband med den numera avpolletterade norsk-serbiska propagandafilmen Staden som Offrades. Filmen fällds av både den norska och svenska granskningsnämnden för bristande opartiskhet och för att den förnekade folkmord. Ett rörande enig svensk presskår ansåg att det den svenska allmänheten fick i bästa sändningstid se återanvänd serbnationalistisk propaganda, av den typen man kunde se under Milosevic-åren. ( Läs mer om det här) Däremot så hade filmen sina supportar också, socialdemokratiske kommunpolitikern Krister Kronlid ( Uddevalla) gick ut på både SVT debatt och på sin blogg tillsammans med Drago Drangel, ordförande för någonting som heter Justitia Pax Veritas och försvarade filmen och Eva Hamilton allt för att det enligt honom en mer nyanserad bild av folkmordet i Srebrenica. Av någon outgrundlig anledning så åberopade han Eklunds försvarstal efter ordfrontskandalen: Hans och Drangels artikel kan läsas här. Min dissektion av Kronlids försvar av filmen kan man hitta här och här. Jag rekommenderar också Jonas Paulssons och Alen Musaefendic utmärkta artiklar om ämnet. Dessa kan hittas här och här.

En av de första sakerna jag tänkte på efter upptäckten av massgraven i Tomasica var just Ordfrontskandalen, jag mindes hur det kändes att det som jag hade själv stött på Internet, folk som Nebojsa Malic, en självutnämnd historiker som spred diverse konspirationsteorier genom sin hemsida, eller Carl Savich, Srdja Trifkovic som är en del av Counterjihadrörelsen och som Expo Research skrev om nyligen hade nu hittat en plats i en respektabel svensk tidskrift. Hade detta skett 2013 istället för 2003 så kunde Zaremba och Vulliamy pekat på den 5000 kvadratmeter stora massgraven i Tomasica där man hittills har grävt upp kvarlevor efter 430 Bosniaker och Kroater, många av dem hade mördats på ställen som Omarska och Trnopolje, och begravts där. Skulle man tro Johnstone och Eklund så fanns ingen grav i närheten av koncentrationslägren eftersom inga övergrepp begicks.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s