Minnena tillhör oss

 

Med början i april 1992 och under de följande tre och halv år, bevittnade omvärlden hur ett land mitt i Europa ödelades, och ett folk utsattes för vad som måste kallas vid dess rätta namn; Folkmord. Målet med aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina var att införliva stora delar av den, framförallt östra och norra och nordvästra Bosnien i den tänkta nya Serbiska staten som skulle omfatta stora delar av Bosnien, östra Slavonien och Krajina området i Kroatien. Under de tjugo år som har nu gått sedan Jugoslavens upplösning så har det skrivits stora volymer om kriget men också om det som ledde till upplösningen. Mycket av det är dåligt eller väldigt ofta fullt med missrepresentationer eller författares egen subjektivitet kommer in och det finns en hel del verk som försöker mer eller mindre lägga över skulden för det som har hänt från förövare på offren.

Däremot så finns det en stor mängd material som har kommit, samt ögonvittnesskildringar dels under krigsåren och direkt efteråt från bla Tim Judah, Chuck Sudetic, Ed Vulliamy, Roy Gutman, Stjepan G. Mestrovic och Brendan Simms, David Reiff, Christopher Hitchens, Noel Malcolm och Peter Maas. Michael Sells med mera… Dessa har följts upp eller kompletterats av bla Marko Attila Hoare, Carol Hodge, Michael Libal och nu senast Josip Glaurdic.

Det som har hänt är att det nu tjugo år efter kriget är vid sidan om ovan nämnda författare journalister och historiker så finns det tack vare krigsförbrytartribunalen ett imponerande samling dokument, och vittnesmål så visar på vad som skedde, vem som gjorde vad, kopplingen mellan Pale-Knin-Belgrad. Ett av de stora genombrotten som gjordes under Perisic rättegången var att hemlighetsstämpeln lyftes från ”vissa” dokument från den högsta försvarsledningen. Där fick man se hur de strukturer som hade byggts upp med hjälp av den jugoslaviska armén höll Bosnienserberna och Krajina Serberna ”vid liv” och att utan materiell och finansiellt stöd så hade dessa två mini-stater inte kunna klara sig i mer än ett par månader, man var i själva verket helt beroende av Belgrad.

En annan sak som kom fram var den djupa spricka som fanns mellan ledningen i Belgrad och Pale. VRS fortsatte att få stöd från Serbien även efter Daytonavtalet, sammanträdesprotokollet från den 5 september 1996 visar att Milosevic fortsatte stötta bosnienserberna framförallt så ville han att de bosnienserbiska officerare som den jugoslaviska armén ansåg som ”lojala” skulle fortsätta att få sina lön genom den jugoslaviska armén och att de ska behandlas med respekt bla på grund av att man inte ville att de där ”idioterna” från Pale inte skulle få kontroll över dessa officerare.

Tyvärr så har den senaste tidens kontroversiella domar bla i fallen Perisic men också frikännandet av Franko Simatovic och Jovica Stanisic gjort att revisionisterna har fått vatten på sin kvarn. Det borde de inte få, eftersom det enda man kom fram till var att man i Perisic fallet inte kunde bevisa att han hade känndedom om att de vapen som skickades via den jugoslaviska armén, ofta godkända av honom själv skulle gå till attacker mot civila i Srebrenica Zagreb och Sarajevo. När det gäller Simatovic och Stanisic så visade bevisningen att dessa två hade varit med och byggt upp det säkerhetsapparatur som deltog i striderna i Bosnien och Kroatien, att de hade intim kunskap om förhållandena i både Bosnien och Kroatien samt att brott begicks av dessa styrkor, men man kunde bevisa att dessa två visste att det skulle ske attacker mot civila.

Det måste också tilläggas att ribban har höjts avsevärt sedan Gotovina-Markac och nu Perisic-Stanisic-Simatovic så till den milda graden att många experter inte förstår resonemanget bakom de friande domarna. När det gäller Bosnien så bevisades det redan i rättegången mot Dusan Tadic (1999) att konflikten i Bosnien hade internationell karaktär och att Bosnienserbiska armén stod under kontroll av den jugoslaviska armén.

Den strategi som Milosevic och jugoslaviska militärledningen utvecklade för Bosnien och Hercegovina genomfördes på plats genom Radovan Karadzic och hans SDS samt den Bosnienserbiska armén VRS som hade fått sitt material från den jugoslaviska armén och där majoriteten av officerare däribland Ratko Mladic, som hade tjänstgjort som jugoslavisk överste under första månaderna av kriget i Kroatien. Planen var att skapa ett Stor Serbien, eller ”en stat för alla serber” på ruinerna av det som var Jugoslavien. När det gällde östra Bosnien så innebär det i praktiken att bara serber skulle leva i den nya staten väster om floden Drina. För att kunna uppnå det så gjorde den jugoslaviska armén gemensam sak med serbiska nationalister och extremister lojala mot Radovan Karadzic samt serbiska säkerhetsstyrkor som de röda baskrarna och Arkan´s tigrar som svepte över östra Bosnien under de första veckorna i april 1992.

Bara ett par enklaver överlevde, Gorazde Zepa Srebrenica Konjevic Polje och Cerska. Under sommaren 1992 förvandlades dessa ställen till isolerade och omringade flyktingsläger, fyllda med de som hade flytt den slakten som tog plats i städer som Foca, Vlasenica Visegrad, Cajnice, Rudo Zvornik och Bratunac. Det som var kvar av det bosniakiska livet i Östra Bosnien befann sig i dessa ställen. Dessa flyktingar hade varit vittnen och i många fall överlevt massakerer, våldtäkt, och tortyr och en våg av förstörelse som syftade till att utplåna allt som var muslimskt, eller bosniakisk eller icke-serbiskt. Den amerikanske författaren och journalisten Chris Hedges kommenterade den etniska rensningen av Zvornik, och hur han beskrev SDS-ledaren i Zvornik, Brano Grujic, som förklarade när den etniska rensningen var fullbordad att ”det aldrig hade funnits några moskéer i Zvornik”. Chris Hedges kommenterade det så här: ”Han visste att det hade funnits moskéer i Zvornik. Men hans barn och barnbarn skulle få lära sig lögnen. Serbiska ledare skulle förvandla den till ett accepterat historiskt faktum.” Under vintern 1993 så föll Cerska och Konjevic Polje och dess invånare var tvungna att söka skydd i Srebrenica.

Folkmordet i Srebrenica måste ses som en kulmen av den politik som fördes av den bosnienserbiska ledningen och deras sponsorer i Belgrad. Folkmordet i Srebrenica, var slutet på på den ”etniska rensing” som hade tömt Podrinje och östra Bosnien på dess bosniakiska befolkning.

Det folkmordet undveks våren 1993 då Srebrenica tillsmanas med Zepa Gorazde Sarajevo och Bihac utropades till ”skyddade zoner” men det förhindrade inte den bosnienserbiska armén utföra attacker mot dessa zoner framför allt Sarajevo Bihac och Gorazde. Säkerhetsrådets beslut från april 1993 sågs som bara som ännu ett hinder mot skapandet av ett etnisk ren storserbien, under tiden direkt efter säkerhetsrådets beslut och framtill själva folkmordet i Srebrenica så fortsatte den Bosnienserbiska armén och politiska ledningen med sina planer på att skapa ett etnisk ren sammanhängande territorium som skulle införlivas i ett storserbien. Direktiv 7 från mars 1995 är ett exempel på den politik som syftade till att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Så varför är allt det här viktigt? De flesta som läser detta kommer säga att ingenting av detta är nyt. Vad är poängen med att upprepa allt detta? Därför att alla inte vet detta, därför att om vi är ärliga och det måste vi vara så besegrades aldrig den storserbiska nationalismen, den belönades tom i Dayton med 49 % av Bosnien där man i skolböckerna i tidningarna och i det offentliga livet förnekar grundläggande fakta om kriget i Bosnien Hercegovina och folkmordet i Srebrenica. Det är uppenbart att den politiska eliten i RS tror att entitetens överlevnad hänger på den bilden av kriget och historien de lyckas förmedla till medborgarna. Milorad Dodik förnekar öppet folkmordet trots att hittills så har fyra personer sammanlagt i Haag dömts för folkmord i Srebrenica. Radislav Krstic, Ljubisa Beara, Zdravko Tolimir, och Vujadin Popovic. Bosniska domstolar har dömt Zeljko Ivanovic och Milorad Trbic för folkmord i Srebrenica.

Den internationella mellanstatliga (ICJ) domstolen kom fram till att det som hände i Srebrenica var folkmord samt att Serbien hade misslyckats med att förhindra det. Domstolar i Tyskland samt Europiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg kom fram till att Nikola Jorgic var skyldig till folkmord för brott begångna i Doboj regionen. Likaså Maksim Sokolovic som dömdes för medhjälp till folkmord. Och så brukar det se ut när jag skriver, väldigt torrt, analytiskt och faktabaserat, jag kan bekräfta varje ord jag har skrivit med länkar, men vad spelar det för roll? Vad gör man med all fakta som har samlats av olika forskare, människorättsaktivister, historiker och åklagare vid Haagtribunalen och andra krigsförbrytartribunaler, främst de i forna Jugoslavien, i Bosnien Hercegovina, Serbien och Kroatien bla Nu 18 år efter folkmordet i Srebrenica och Bosnien så tampas Bosnien med effekterna av Daytonavtalet som om vi ska vara helt ärliga här, belönade tre och halv år av systematiskt etniskt rensning, massmord, förstörelse av kulturella och religiösa objekt, massvåldtäkter, och till slut folkmordet i Srebrenica. Det går inte att se på det på något annat sätt.

Visserligen var det meningen att avtalet skulle leda någonting bättre, men i slutändan så förlitade man sig på tok för mycket på de som ville se till att Bosnien och Bosniaker försvann eller i alla fall kraftigt decimerades. Srebrenica är kulmen på den folkmordspolitik som fördes av Radovan Karadzic och Ratko Mladic, något annat ord för det kan jag inte komma på, men det känns som om det är först nu som uppvaknandet har kommit. D.v.s. att de som faktiskt har drabbats, har förlorat anhöriga eller kom undan med blotta förskräckelsen låter sig höras.

Vi börjar vakna ur dvalan, det är på gott och ont, det märks att vi börjar vakna och det har dragit till sig krafter som inte så mycket vill hjälpa oss utan snarare ser ett sätt att tjäna på vårt lidande och vårt trauma. Bland dessa finns så klart politiker, både i Bosnien men också politiker här i Sverige ser ett sätt att förena vårt lidande och vårt trauma med deras politiska mål. Srebrenica och Bosnien har blivit ett slagträ när man pratar om EU-integration, där vissa partier vill gärna dra paralleller mellan Jugoslaviens sönderfall och det som hotar Europa ifall EU faller samman eller slutar med sin expansion österut, detta är så klart en väldigt försåtligt argumentationsteknik, då de som använder sig av detta brukar prata om det hat och nationalism som släpptes loss då Jugoslaven föll sönder, men man pratar inte om det misslyckade ekonomiska politiken som fördes av den kommunistiska eliten i landet, de misslyckade eller rättare sagt uteblivna reformer som ledde till ökat missnöje och skapade en grogrund för nationalism som sen exploaterades av bla Slobodan Milosevic.

Man nämner inte heller att Jugoslavien bestod av sex federativa republiker, med ganska kraftiga skillnader rent ekonomiskt samt att i slutändan så var kommunismen, den då sönderfallande kommunismen det som höll landet ihop. Under tjugo år som har gått nu sedan Jugoslaviens sönderfall så har man kunnat visa på att den hade inte behövt vara så blodig, om än oundviklig, hade inte det varit för Slobodan Milosevic, och hans expansionistiska politik blandat med giftig propaganda som såg till att orsaka splittring mellan de olika folkgrupperna. De som använder sig av Bosnien Hercegovina som ett sätt att lyfta fram EUs storhet brukar också undvika att prata om det roll flera av EUs ledande länder hade i kriget i Bosnien då man såg till att FN upprätthöll vapenembargot mot landet vilket gjorde aggression och folkmord möjligt. Tanken var att se till att Bosnien inte överlevde som en stat. Ännu en storartad insats av den heroiska instuition som vi kallar den Europiska Unionen.

Andra använder sig av kriget i Bosnien och Hercegovina som ett sätt peka på den pågående slakten i Syrien, ordet Srebrenica dyker upp i den debatten väldigt ofta, och det är bara att instämma, den eftergiftspolitik som “världssamfundet” förde gentemot Bosnienserberna och Milosevic speglas av i den eftergiftspolitiken gentemot Assad och hans mordiska regim. Jag vet dock inte längre vad det spelar för roll, om jag är helt ärlig, ”världssamfundets” (vad det nu må vara) misslyckande i Bosnien Hercegovina och Rwanda har blivit ett stridsrop för många, men dessa inser uppenbart inte att samma geopolitiska och realpolitiska mekanismer som tillät masslakten i Bosnien, förvägrade dess armé vapen så att den kunde förvara sin befolkning och som ledde till folkmordet i Srebrenica spelar ut sin roll i masslakten i Syrien. Om tjugo år så kommer vi troligtvis hålla minnesceremonier för Homs, eller Aleppo tillsammans med Srebrenica, och tjugo år efter det, vem vet andra städer i andra länder som sveks av det vi kallar för “världssamfundet”

För att det är vårt trauma, och våra minnen, våra fäder, bröder, mödrar, och systrar. Politiker kommer och går, människorättsaktivister detsamma. Det ingen av dem vet är hur det egentligen känns, och när de försvinner så våra minnen bestå. 49 % av landet som vi brukar kalla Bosnien Hercegovina är under ockupation. Historierevisionism är instutionaliserad, vi har inte ens rätt att minns offentligt eller bekräfta vad som har hänt oss, att hedra de vi har förlorat.

I många fall är det från officiellt håll, under kriget i Bosnien Hercegovina dog över 100 000 människor, 82% av dessa var Bosniaker. 25 000 dokumenterade våldtäktsfall, 98% av dessa Bosniakiska kvinnor och flickor. Man tror dock att den egentliga siffran kan vara så mycket som 60,000 Då man i mångt och mycket vägrar erkänna från officiellt håll i Serbien och RS den karaktär kriget i Bosnien Hercegovina hade, samt vägrar ge offren, och framförallt de överlevande, ett minimum andrum genom att man faktiskt tillstår vad som har hänt dem är ord som försoning plattityder och den yttersta förolämpningen mot offren och de överlevande.  Igår på årsdagen av folkmordet så skrev Expos Alex Bengtsson, Mona Shalin och APU-medlemen Haris Grabovac om de mekanismer, som ledde till folkmordet, i mång och mycket har de rätt och det de säger är ingenting nytt. Kriget och folkmordet i Bosnien Hercegovina är resultatet av ett nationalpolitiskt projekt för att bilda ett etnisk ren Storserbien, det är ingenting nytt, det har dissekerats i ett antal böcker och rättegångar i Haag.

För att uppnå det var man tvungen att så ett hatets frö så att säga, mot de “andra” detta gjorde Milosevic genom sitt kontroll av media i Serbien och följdes tätt av Radovan Karadzic. Där man missar målet i debattartikeln är när man säger att man “visar solidaritet och vårt stöd till de krafter i Bosnien-Hercegovina och resten av före detta Jugoslavien som i dag arbetar för försoning” så misslyckats man det att förklara att för att försoning ska vara möjlig i Bosnien Hercegovina så måste förövare tillstå vad de har gjort, och framförallt måste samhället som helhet erkänna vad som har hänt och stödja offren för tortyr, våldtäkt, och andra krigsförbrytelser. Så är inte fallet i Bosnien Hercegovina.

Försoning är ett svår ord, för att två folkgrupper ska ”försonas” innebär det att de ska ha varit i fejd med varandra, efter tjugo år med tusentals böcker skrivna om Jugoslaviens sammanbrott, samt 20 år med Haagtribunalen så framgår det med all tydlighet att detta krig provocerades fram från Belgrad som under väldigt lång tid, såg till att sprida hat för att uttrycka det enkelt genom olika typer av media som gjorde serber livrädda för deras icke-serbiska grannar. Resultatet av det var att dels så kollapsade Jugoslavien tidigare än den hade ändå gjort, (se Josip Glaurdic, The Hour of Europe) dels så utsattes då den redan självständiga Kroatien för ett invasionskrig, där östra slavonien och krajina området rensades av sitt kroatiska eller icke-serbiska befolkning. Dels så utsattes staten Bosnien Hercegovina för vad man kan kalla för en folkmordisk kampanj som kulminerade med Srebrenica. Detta har systematiskt förenkats under snart tjugo år från bosnienserbisk och officiellt serbisk håll, resultatet av det är ilska och bitterhet hos de som föll offer för den storserbiska drömmen.

Ordet att föredra när det gäller Serbien är; Katarsis. Serbien, den serbiska nationen måste förlikas med vad som har hänt och vad gjordes i deras namn. Precis som Tyskland gjorde. Den serbiska statens brott är enorma, att säga att man ska försonas gör att man förminskar dessa brott. Jag måste tillägga att jag har rest runt Ex-Jugoslavien efter kriget och jag kan försäkra herrar Grabovac och Bengtsson samt Mona Shalin att det är inte så farligt som man tror, det man hakar upp sig på är just kriget och där är tydlighet önskvärd.

Bosnier, oavsett etnicitet kan sätta sig ner och dricka kaffe med varandra, detta är inte försoning speciellt när runtomkring våra städer så går människor som har begått hemska brott, mord, våldtäkt var som i fallet Marko Pavic i Prijedor direkt inblandad i den etniska rensningen av den staden, han är idag borgmästare i Prijedor och vägrar hedra de drygt 3000 människor som dog där. Enbart för att de inte var serber. Enkelt sagt, man måste vara väldigt försiktig med ordet försoning.

Bosnien var inget vanlig krig, det var inte två stridande arméer som ställdes mot varandra, oavsett om de inser det eller inte så är det så att; Grabovac, Bengtsson och Shalin genom sin artikel ( även om det är skrivet i all välvilja) förminskar (omedvetet får man hoppas) de brott som begicks i Bosnien Hercegovina och indirekt spelar historierevisonister i händerna. För att det ska bli fred och riktig försoning krävs riktig rättvisa. De som bryr sig om offren, och de överlevande har en skyldighet att påtala det. Eftersom jag kan garanterara er att modern som har förlorat alla sina söner inte skyller alla serber, men likaväl vill och förtjänar rättvisa, rättvisa som hon inte kommer få i ett land där mördare och våldtäktsmän går fria och där de som var med och utförde den etniska rensiningen kan inneha höga politiska poster.

Det som hände i Bosnien Hercegovina var ett sätt att decimera eller utplåna ett folk, ett kultur närmare bestämt; oss, Bosniaker, Inte för första gången heller. Våra hem, lägenheter, religiösa objekt, allt som på någon sätt visade att vi hade varit där, vuxit upp där, levt där, älskat där. Det är upp till oss att se till att bevara minnet av det som försökte utplånas, att om möjligt bygga upp nåt nytt eller hjälpa de återvänder till den delen av Bosnien Hercegovina som är idag under apartheidstyre, där deras lidande förminskas, de är utsatta för olika former av diskrimination och de betraktas som andra klassens medborgare, eller icke önskvärda i sitt eget hemland.

Fredrik Malm (Folkpartiet) har rätt att folkmordet är en del av vår samtidshistoria, när han skriver om det i Expressen han också rätt att ”yttersta konsekvensen om nationalism kopplar greppet över ett samhälle och tillåts att härja fritt.” Däremot så är det inte sant att den Europiska Unionen ”var oförmogen att att agera” för att förhindra folkmordet i Bosnien Hercegovina, den ville helt enkelt inte göra någonting för att förhindra aggressionen mot Bosnien Hercegovina och folkmordet i Srebrenica.

Det går inte att komma från det faktum att ledande krafter i Europa däribland Frankrike och Storbritannien såg till att vapenembargot mot Bosnien Hercegovina upprätthölls genom i stort sett hela kriget. Anledningen till det var enkel, Bosnien Hercegovina för att citera Francois Mitterrand hörde helt enkelt inte hemma som land i Europa, och anledningen till det var så klart landets två miljoner Bosniaker, eller om vi ska hårdra det; Muslimer, ett ”Muslimskt Bosnien” hörde inte hemma i det kristna Europa, så man såg till att genom att använda sig av FN som ursäkt förvägra Bosnien och dess befolkning rätt till självförsvar, det som skedde var enligt vissa brittiska diplomater ett ”smärtsamt dock nödvändigt” då Bosnien Hercegovina helt enkelt hörde inte till. Det var onekligen smärtsamt och ingenstans var det så smärtsamt som i Srebrenica.

I dessa sammanhang måste man också nämna den fördärvliga roll som Carl Bildt som spelade, då han som EU speciella sändebud till forna Jugoslavien såg till att genomdriva vad som kan nu i efterhand bara kallas för en eftergiftspolitik som ledde till folkmord. Därefter har Bildt i sina memoarer försökt förminska omfattningen folkmordet i Srebrenica. Fredrik Malm, som känner till det har ett ansvar att påtala det, om hans kritik av EU ska ses som trovärdig. Om Bosnien Hercegovina ska överleva och folkmordsförnekelse bekämpas aktivt så måste man var vara oerhört tydlig med vad som hände och vem som gjorde vad.

Till sist så har Malm också rätt när han säger att sorgen tillhör oss, Bosniaker. Låt oss vara tydliga, i mitt fall övertydlig då jag har nämnt det här förr, folkmordet i Srebrenica var bara kulmen på den kampanj som startades i slutet av mars och början av april 1992. En kampanj som såg till att fördriva med alla möjliga med den Bosniakiska eller rättare sagt icke-serbiska befolkningen från främst östra Bosnien, i den kampanjen förekom massavrättningar av främst män som kan klassas under termen ”Gendercide” men också den Bosniakiska befolkningen som helhet, föll offer för massavrättningar,kvinnor och barn mördades också, äldre, våldtäkter var systematiska och slaveri förekom också, då kvinnor såldes som sexlavar. Kulturella minnesmärken som religiösa byggander demolerades i kommun efter kommun, all spår av Bosniakisk kultur skulle raderas, samma sak hände i nordvästra Bosnien, i städer som Prijedor, Kozarac, Sanski Most, Omarska och Trnoplje. Det är också en kampanj för vilken Haagtribunalen har precis igår bestämt att det kan eventuellt klassas som folkmord ifall Karadzic fälls för det.

Sarajevo utsattes för ett tre och halv år lång belägring, den längsta i modern tid med 11541 människor döda som följd. För min egen del så förlorade jag sex släktingar, den yngste var nio år då. Dock så är det det är en erfarenhet som jag delar med tusentals andra, jag är inte från Srebrenica men det behöver jag inte vara för att veta exakt hur det känns, samma sak gäller de från Prijedor eller Ahmici, eller Brcko, eller Mostar. Alla de är döda pga att de hade en sak gemensamnt.

Det är ett band som vi delar som ingen utomstående kan egentligen förstå, hur mycket man än slänger stora ord omkring som ”anti-rasism” ”nationalism” ”folkmord” sorgen tillhör oss men också minnena, vi vet vem som gjorde vad vi var på plats, så snälla tydlighet från er sida är önskvärt när det gäller Bosnien Hercegovina och Balkan. Srebrenica kan användas för att visa på yttersta faran med högerextremism eller ultranationalism, det kan också vara ett lärdom när det gäller Syrien eller Libyen. Jag tvivlar inte att Alex Bengtsson och Fredrik Malm har hjärtat på rätt ställe och deras stöd uppskattas.

Däremot så är orsaken till folkmordet i Srebrenica och Bosnien Hercegovina, en del av ett politik med rötter som går betydligt längre tillbaks i tiden än kriget under 1990-talet. Planen på ett Storserbien är ingenting nytt, den återuppväcktes av Slobodan Milosevic under 1980-talet. Masslakten i Podrinje är inte heller någonting nytt. Det är ett upprepning från andra världskriget, och det handlade inte om enbart hat då heller utan om ett systematisk massmord med tanke på att “rensa” den delen av gränsen mot Serbien. Den politiken har inte besegrats. Utan sakta håller på och förverkligas genom att staten Bosnien Hercegovina hölls fånge av Daytonavtalet.

All högtidlighållande av folkmordet i Srebrenica uppskattas, missförstå mig inte. Även om del är mindre rumsrent än man skulle vilja att det var. Jag tvivlar inte  att det Bengtsson och EXPO gör grundas på välvilja och det de gör för att motverka extremism uppskattas väldigt mycket. Däremot när folkmassan skingras, och folks samvete är lättad så kvarstår minnena, och de är våra. Det som kvarstår är också Republika Srpska som inte tillåter oss att minnas offentligt samtidigt som de bygger minnesmärken till de som är ansvariga för de mentala och fysiska ärr vi bär på och ser till att undergräva varje försök till normalisering av situationen i Bosnien Hercegovina och ägnar sig åt folkmordsförnekelse och historierevisionism. Jag tänker inte säga mer, men där någonstans borde polletten trillat ner för de flesta.

Mirza Hota -Bosnienbloggen 2013-07-12

Det här inlägget har redigerats och uppdaterats 2013-07-13

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s