Nationalism Separatism Rasism Folkmord och ”Boss Mile”

Potocari 10 juli 2012
Potocari 10 juli 2012

Efter de bosniska lokalvalen i oktober så uttryckte jag vad man skulle kunna kalla för försiktig optimism om man den politiska låsningen som har förlamat Bosnien Hercegovina i över sex år nu var äntligen på väg att släppa. Optimism för att den serbiske nationalisten och separatisten Milorad Dodik och hans parti led en valförlust i oktober, Dodik har sedan han kom till makten i den bosniska entiten RS (Republika Srpska) varit ett splittrande element i bosnisk politik. Efter oktobervalen så hade hans parti SNSD (de oberoende socialdemokraterna) förlorat i över tjugo kommuner. Politiska analytiker i Bosnien tolkade hans nederlag som ett bakslag för Dodiks nationalistiska politik som på sex år har inte på någon sätt medverkat till att faktiskt förbättra situationen för medborgare i Bosnien som helhet. Försiktighet pga. att Daytonavtalet och uppdelningen i två entiteter har lämnat landet lamslaget men framför allt så har den författning som kom till som en följd av Dayton kunnat missbrukas av korrupta politiker, Dayton var aldrig tänkt som en permanent lösning utan som en temporär lösning som skulle kunna garantera stabilitet genom en övergångsperiod i ett land som hade slitits sönder genom en aggression där Belgrad med stöd av bosnienserbiska nationalister ledda av Radovan Karadzic och hans militära ledare Ratko Mladic på ena sidan och kroatiska nationalister som fick moralisk och logistisk stöd från Kroatiens president Franjo Tudjman.

Det är svårt att peka några förbättringar som har skett sedan Dodik kom till makten i RS. Hans nationalistiska retorik och hans flört med Belgrad har vunnit röster bland hårdföra serbiska nationalister däremot så har det förutom handskakningar och fototillfällen inte faktiskt medfört någonting positivt för regionen. Serbiska ekonomer som har analyserat det avtal som RS slöt med Belgrad redan 2006 har inte lett till någonting konkret, däremot så har det försämrat relationerna mellan Sarajevo och Belgrad, relationer som Belgrad borde sikta på att förbättra med tanke på att Serbien låg bakom aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som syftade till att dela upp Bosnien och länka ihop dessa områden med områden som man hade erövrat i Kroatien. Det är frustrerande att ständigt behöva gå tillbaka till kriget på 90-talet men för att kunna förstå dagens situation i Bosnien så ter det sig närmast oundvikligt att man tar sig tillbaka till krigsåren.

Slutgiltiga målet med den serbiska krigsföringen i Bosnien men också Kroatien var att skapa ”en stat för serber” ett etnisk ren stat, med andra ord ett ”Storserbien” och i praktiken innebär det påtvingad massdeportation av icke serbisk befolkning d.v.s. ”etnisk resning” som innebär att man skapade en tillvaro för dessa människor som gjorde det omöjligt för de att stanna kvar, terror var redskapen man använde för att uppnå dessa mål, tusentals människor främst bosniaker, mörades i städer runt om i Bosnien främst östra och nordöstra Bosnien som blev snabbt offer för ett kampanj i vilken den dåvarande jugoslaviska armén och diverse paramilitära grupperingar från Serbien, med moralisk ekonomisk och logistisk stöd från Belgrad gick över gränsen för vad som var då ett internationellt erkänd stat och begick systematiska övergrepp mot den då främst bosniakiska befolkningen, tusentals människor mördades och tusentals fler fördrevs, där våldtäktsläger och koncentrationsläger inrättades och ett icke-laglig bosnienserbisk rebellarmé som under kontroll av Belgrad ( för att inte tala om den militära, ekonomiska, och framförallt moraliska och logistiska stöd den bosnienserbiska rebellarmén åtnjöt från Belgrad) initierade en tre och halv år lång terrorkampanj mot civilbefolkningen i städer som Sarajevo Bihac Srebrenica Zepa Gorazde som kulminerade med folkmord i Srebrenica och Zepa i juli 1995. Under snart 16 år har det i över 160 rättegångar kommit fram med all tydlighet att kriget i Bosnien och folkmordet på bosniaker som var slutresultatet av denna krigsföring samt aggressionen mot staten Kroatien planlades och sattes i verk med moralisk, materiell och finansiellt stöd från Belgrad.

Rättegången mot förre detta stabchefen för det gamla jugoslaviska armén Momcilo Perisic visade att han agerade som samordnare och den som framförde Krajina serbernas och bosnienserbernas rebellarmé krav om diverse form av stöd till Belgrad. 2007 så fann ICJ (The International Court of Justice) också i Haag att Serbien var skyldig till att ha undlåtit att förhindra folkmordet i Srebrenica. ICJ kom fram då till att Serbien och dess regering inte hade använt sig av sitt inflytande över bosnienserberna för att förhindra folkmordet i Srebrenica. Vidare så har man i Haag fastslagit att det som pågick i Bosnien Hercegovina har en internationell konflikt, internationell på det sättet att flera olika länder hade väpnade styrkor på mark som aktivt deltog i strider i Bosnien Hercegovina. ( FN-trupper räknas inte)

Det glöms väldigt ofta att den bosniska armén var den enda legitima väpnade styrkan i den här konflikten, de olika kroatiska förband som fanns på plats samt den serbiska rebellarmén var inte internationellt erkända väpnade styrkor. De sakande legitimitet och det visades också i Dayton då istället för Radovan Karadzic och Mate Boban, så fick Slobodan Milosevic och Franjo Tudjman förhandla med den bosniske presidenten Alija Izetbegovic som var den ende internationellt erkände ledaren, Karadzic och Boban får i allt väsentligt räknas som rebelledare eller separatister.

2006 publicerade Human Rights Watch en av de mest komprehensiva studier som har gjorts om kriget i Bosnien och ICTY:s arbete och man kom fram till inte mindre än fem domar där man kom fram till att väpnade styrkor från antigen Kroatien eller Serbien fanns på plats i Bosnien trots att de hade inga som helst skäl till det, enligt internationellt lag så räknas det som angrepp mot ett lands suveränitet att ha ett annat lands armé på sitt territorium. Det måste också tilläggas att studien publicerades 2006, detta var innan domen mot Momcilo Perisic. I domen mot Dusan Tadic från 1999 så skrev tribunalen bla;

man kan visa att den jugoslaviska armén hade kontroll över de bosnienserbiska styrkorna, kontrollen manifesterades genom bla finansiellt och logistisk stöd men också och det är kanske det viktigaste av allt, den allmänna riktningen i vilken den bosnienserbiska rebellarmén tog, koordination och allmänna tillsyn av dess aktiviter och stridsoperationer 

En sammanfattning av alla fem domar kan hittas här på Srebrenica Genocide Blog. Serbiens relation till Bosnien efter Dayton kan inte klassas som vänskaplig eller produktiv, Serbiens president Slobodan Milosevic greps 2000 och fördes till Haag, där han åtalades för bla brott begångna i Bosnien, däribland folkmord i sju bosniska kommuner.

Milosevic dog 2006 innan domen kom, ett dom hade kunnat bana vägen för en mer vänskaplig relation men framför allt så hade den hjälpt såren läka och sett till att offren och de anhöriga hade fått se en av krigets arkitekter få den dom han förtjänade. Tyvärr så uteblev det, och man kan inte påstå att Serbien har på allvar tagit itu med sitt förflutna. Man såg till att skydda bla Ratko Mladic och Radovan Karadzic, och man höll undan viktigt bevismaterial från Haagtribunalen. Bevismaterial som hade kunnat hjälpa Bosnien i dess fall mot Serbien i ICJ, sammanträdesprotokoll från den dåvarande jugoslaviska försvarsrådet, ett råd där Serbiens högsta militära och politiska ledare deltog. Det hade också kunnat användas mot en rad åtalade i Haag däribland Slobodan Milosevic, man hade också kunnat väcka åtal mot de högsta serbiska militära och politiska ledare som deltog beslutsprocessen och därmed gjorde sig medskyldiga till de brott som begicks i Bosnien och Kroatien.

Faktum är att många av huvudarkitekterna för det lidande som den storserbiska projektet åsamkade civilbefolkningen i Kroatien och Bosnien Hercegovina. Personer som Blagoje Adzic, Zivota Panic, Momir Bulatovic, Zoran Lilic, Veljko Kadijevic och Dobrica Cosic och en lång rad andra figurer som hjälpte till att utforma den storserbiska stridsplanen. Förutom försöken att komma undan med skulden för vad som hände i framför allt Bosnien så har man aktivt försökt jämställa angripare och försvarare.

I maj 2010 så greps Ejup Ganic på Heathrow på den serbiska regeringens begäran som ville få honom utelämnad till Serbien för att ställas inför rätt för mord på jugoslaviska soldater i maj 1992 efter den misslyckade kuppen mot den bosniska regeringen. För många var detta bara en fortsättning mot serbiska aggressionen mot staten Bosnien Hercegovina, en aggression som förs på flera olika plan. I maj 2010 så greps Ganic i London, och fick tillbringa fem månader i London i väntan på att brittiska domstolar skulle avgöra hans öde. I slutändan visade sig att det enda han hade gjort sig skyldig till var att; han försvarade sitt land den 2-3 maj 1992 mot en invasion som skulle starta med en statskupp där Bosniens huvudstad skulle intas, delas och dess ledare fängslas, alternativt avrättas. Sarajevo utsattes för ett fullskaligt offensiv den 2 maj 1992, ledaren för offensiven var general Milutin Kukanjac och hans Sarajevo- baserade andra militärdistrikt som hade en garnison i staden, i stadsdelen Bistrik samt Marsalk Tito barackerna i staden och därifrån började jugoslaviska soldater ge sig ut mot stadens centrum och attackera strategiska mål så som huvudpostkontoret som sattes i brand, regeringsbyggnaden, stadshuset, och andra viktiga objekt kom under attack inifrån staden medan jugoslaviskt artilleri gav understöd och bombarderade staden från bergen ovan.

Samma dag greps Bosniens president Alija Izetbegovic av den jugoslaviska armén när han landade på Sarajevos flygplats. Den jugoslaviska armén hade tagit över flygplatsen och nu hade man Bosniens statschef i förvar. Detta var en attack mot ett suvären stat, den jugoslaviska armén hade ingen legitimitet längre i Bosnien och dess rörelser runt om i Sarajevo var starkt begränsade, det som hände 2 maj var ett angepp mot ett legitimt och demokratisk vald regering. Som tur var så lyckade stadens försvarare bekämpa Milutin Kukanjac andra armékår och omringa de i Bistrik. Sarajevos smala gränder gav försvarana övertaget mot Milutin Kukanjac andra armékår.

Domstolen i London som fick avgöra Ganic öde, d.v.s ifall denne skulle utelämnas till Serbien kom fram att det fanns inga bevis att Ganic hade begått de brott som han åtalades för, istället kom domaren Timothy Workman fram till att den serbiska åklagaren som utfärdade arresteringsordern gjorde det på politisk grund. Enligt Workman så var det som hände i själva verket ett missbruk av det brittiska rättssystemet (”an abuse of British legal process”.) Enligt Workman så var det hela ett politiskt spel, det visade sig att Belgrad hade utfärdat arresteringsordern för att kunna använda det i en kohandel med Sarajevo.

Håll i er nu; Serbien skulle dra tillbaka sin begäran ifall Ejup Ganic ställdes inför rätta i Sarajevo för brott begångna maj 1992 och ifall den bosniska regieringen inte protesterade mot den deklaration som det serbiska parlamentet antog om Srebrenica, där man fördömde ”massakern” men uttryckligen undvek använda orden FOLKMORD. Enligt Workman så var detta bara ett bevis för hur lite respekt Serbien hade för det brittska rättsystemet.

Den 15 augusti skrev den förre EU-representanten i Bosnien, tysken Christian Schwarz-Schilling ett debattinlägg i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung där han förklarade vad det var som egentligen låg bakom gripandet av Ejup Ganic, förutom den ovannämnda kohandeln så tog Schilling upp det aldrig besegrade serbiska nationalismen. Enligt honom så är största problemet i regionen just det faktum att Serbien aldrig har förlikat sig med sitt förflutna, och lagt den bakom sig, istället försöker man fortfarande påverka den politiska situationen i Bosnien och Kosovo. Schilling nämner den ideologiska rigiditeten hos den politiska och akademiska eliten. Många av dessa människor spelade framträdande roll under de mörka åren på 90-talet då Serbien gjorde sig skyldig till aggression mot flera av sina grannländer, däribland Bosnien. Då det stod klart att Ganic skulle släppas så orsakade det ett ramaskri i bla serbiska medier, det serbiska radikala partiet Vojislav Seseljs parti, men också i den serbiska regieringen där dåvarande presidenten Boris Tadic utrikesministern Vuk Jeremic men också Milorad Dodik gjorde sitt bästa för att presentera detta som ännu en anti-serbisk konspiration där man helt struntade i att faktiskt nämna att domstolen i London tittade noga på bevisningen man fick från Belgrad och att Ejup Ganic tillbringade fem månader i London under den bisarra rättsprocess, där man inte kunde hitta några som helst bevis utan konstaterade istället att den serbiska begäran var politiskt motiverad.

Tyvärr så tar det inte slut där, i mars 2011 så greps den pensionerade bosniske generalen Jovan Divjak på flygplatsen i Wien, den österrikiska polisen agerade på en efterlysning från Interpol. Det visade sig att den serbiska åklagarmyndigheten hade återigen utfärdat en arresteringsorder mot en av de som var inblandade i försvaret av den bosniska huvudstaden 2-3 maj 1992. I fall gripandet av Ejup Ganic sågs av de insatta som ett politisk motiverad så kan gripandet av Jovan Divjak endast ses som Kafka liknande mardröm. Civil Rights Defenders Robert Hårdh konstaterade  på sin blogg att detta var fjärde gången i rad som den serbiska åklagarmyndigheten med politik och inte juridik för ögonen.Enligt Robert Hårdh så hade ICTY hade redan 2003 kommit fram till att det fanns inga skäl till att väcka åtal mot Divjak. Enligt ett avtal som ingicks i Rom 1996, mellan Serbien Bosnien och Kroatien för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. Även Natasha Kandic huvudansvarig för Belgrad baserade- Humanitarian Law Fund säger att det är svårt att förstå hur Divjak kunde ha gripits ett år efter att fallet mot Ejup Ganic lades ner, enligt henne är det uppenbart att beslutet att gå vidare är politiskt motiverad.

Den bosniske journalisten Omar Karabeg flög i mars 2011 till Wien för att prata med general Divjak som var förskansad i den bosniska ambassaden medan den österrikiska rättvisan avgjorde hans öde, likheterna med fallet Ejup Ganic var slående

Divijaks version skiljer sig väsentligt från det serbiska åklagarämbetets version. Enligt Divjak så försökte den dåvarande jugoslaviska armén ta kontrollen över staden. Det bosniska territorialförsvaret hade försatt i blockad hela sex armébaser i Sarajevo och det var tänkt att den jugoslaviska armén skulle lämna staden och Bosnien i slutet av maj 92. I slutet av april så kom den jugoslaviska arméledningen i staden överens med den bosniska regieringen om att den jugoslaviska armén inte skulle få röra sig fritt runt om i stan, förutom ambulanser och mattransport då armébaserna saknade egna kök för bespisning av de soldater som fanns där. Allt skulle först behöva godkänns av de lokala myndigheterna. Artilleriattacken mot staden började 2 maj kl 3 på morgonen och varade i två timmar, målet var presidentbyggnaden och stadkärnan, särskilt gamla stan och nyare delar av Sarajevo.

Målet med artilleriattacken var att bana vägen för ett markoffensiv. Samma morgon utsattes postbyggnaden för sabotage. Det var ett insidejobb, som gjorde att 60 000 telefonlinjer i gamla stan kapades, vilket gjorde det omöjligt för territorialförsvaret att hålla kontakt med resten av sina enheter i gamla stan. Enligt Divjak så fanns det ett antal jugoslaviska arméenheter ute på gatorna i Sarajevo och de kom från olika håll, från Bistrik, från armébasen i Lukavica, Marsalk Tito barackerna inne i stan. 29 april hade en specialtrupp från Nis, Serbien anlänt till Sarajevo och förskansade sig i en armébyggnad bara ett par hundra meter från presidentbyggnaden. De jugoslaviska trupper som befann sig ute på gatorna hamnade snart i strid med olika grupper av försvarare, däribland territorialförsvaret, gröna baskrar, polisens anti-terrorist styrka och andra grupper.

Enligt Divjak så backade de jugoslaviska enheterna då de stötte på motstånd, med största sannolikhet så hade man underskattat motståndet.
Det verkar som om tanken var att ett antal elitenheter som den från Nis skulle göra grovjobbet, man lastade ett antal pansarfordon fulla med elitsoldater och begav sig mot gamla stan och räknade med att det skulle räcka med överraskningsmomentet, man skulle inta presidentbyggnaden och gripa regeringsmedlemmarna samtidigt som de övriga enheter som var utspridda över stan skulle aktiveras och inta strategiska mål runt om i Sarajevo och i ett enda slag göra slut på den nyfödda staten. Istället så hamnade man i eldstrid och det hade man inte räknat med, hela förvärrades av det faktum att för att hjälpa de elittrupper som nu var belägrade så sickades ut nya som i sin tur hamnade i den pågående eldstriden samtidigt som den jugoslaviska arméns artilleri besköt staden från bergen ovan.

Enligt Divjak så var det omöjligt för någon att ge order om en attack mot kolonnen, just för att det var svårt att samordna någonting alls och för att det fanns ett antal grupper försvarare som hade spontant samlats i gamla stan den 2-3 maj just för att stoppa den jugoslaviska armén från att inta presidentbyggnaden. Divjak tror också att det hela kunde ha undvikits, ifall den jugoslaviska armén inte börjat granatera staden och bege sig med pansarfordon fullastade med soldater och vapen mot Sarajevos gamla stan och bla presidentbyggnaden. Man borde inte heller ha granaterat staden från bergen och saboterat huvudpostkontoret. Gripandet av president Izetbegovic som var ett statschef samt den avtalade utväxlingen borde inte heller ha skett, den jugoslaviska armén hade ingen rätt att kvarhålla Izetbegovic. De borde överhuvudtaget inte befunnits ute på gatorna, enligt det avtal som man hade slutit. Vad gjorde den jugoslaviska armén 2 maj 1992?

Ett år tidigare, 2010 då Ejup Ganic greps rapporterade Roy Gutman att juridikexperter ansåg att ifall Serbien hade nya bevis mot Ganic så borde man vänt sig till Haagtribunalen, eftersom de har hand om brott begångna under de olika krigen i forna Jugoslavien. Däremot så skriver Gutman att det skulle vara lönlöst då Haagtribunalen har redan undersökt fallet med de döda jugoslaviska soldaterna och kom fram till att skulden ligger hos den jugoslaviska armén som bröt mot det avtal som hade ingåtts om en fångutväxling där president Izetbegovic skulle friges mot att Kukanjac fick fri lejd ur Sarajevo. Enligt de dokument som Gutman hade fått se så ansåg tribunalen att de bosniska styrkorna hade all laglig rätt att attackera konvojen, då konvojen utgjorde ett findestyrka.

Historikern Branka Magas skrev 2010 att gripandet av Ganic var bara ett första steg i Belgrads plan att åtala alla medlemmar av det bosniska presidentskapet vilket i sin tur skulle göra varje bosnier som slogs för sitt land medskyldig. Genom att väcka åtal mot Ganic (och sen också mot Divjak) så har Serbien brutit mot den så kallade Rom-avtalet från 1996 som skrevs under av Bosnien Kroatien och Serbien, den så kallade ”Rules of the road” innebär att dessa länder har skyldighet att först vända sig till Haagtribunalen innan man väcker åtal, i fallet Ganic så struntade Serbien att göra det och gjorde sig skyldigt för brott mot internationell lag. I Bosnien, bosniakiska kroatiska men även serbiska medlemar av det krigstida bosniska presidentskapet fördömde Ganics gripande som de såg som ett sätt för Serbien att kriminalisera den Bosniska statens motstånd mot Serbiens aggression 1992-95.

Ivo Komšic, (Kroat) liksom Ganic medlem av Bosniens krigstida presidentskap, sa till lokala medier att: “detta är ett försök att visa att försvar mot angrepp är ett brott. Det är chockerande att se en respekterad medlem av det internationella samfundet som Storbritannien gå med på det. ”Mirko Pejanovic, (Serb) en annan medlem i krigstid presidentskap instämde: “utfärdande av arresteringsorder för gripandet av försvarare av Sarajevo och Bosnien-Hercegovina är ett försök från Serbien att revidera historien och att presentera kriget i vårt land som ett inbördeskrig där alla parter var lika skyldiga” Pejanovic uttryckte sin oro för effekten som Ganic gripande skulle ha för Bosniens inre stabilitet”, Man kan bara undra varför de brittiska myndigheterna har tillåtit sig att engagera sig i Serbiens farliga spel.”

Frågan måste ställas varför vill då Serbien ha Ganic och sen Divjak utlämnade? Varför är Ejup Ganic som inte längre spelar någon roll i bosnisk politik så viktig, han spelade visserligen en roll i försvaret av Bosnien under kriget 1992-95 ett krig som startades av Serbien och Milosevic. Det enkla svaret är att man gör det av rädsla. De nationalister som tog över makten i landet efter kommunismens fall är fortfarande där, de flesta i alla fall och enligt Branka Magas är de rädda för att de har under en väldigt lång tid försökt bygga ett bi-polär bild av Serbien och dess historia, en historia i vilken den ena polen står för ett slags helgonliknande oskyldig serbisk nation som lever under ständigt hot från sina grannar som representerar den andra polen. Tron som skiljer sig från den ortodox-kristna och västvärlden generellt representerar också ett hot. Den bilden som fortfarande delas av många serber både i Serbien men framförallt i den serbiska diasporan, har sett den bilden naggas ordentligt i kanten av de mängder av brott som begick under framförallt Bosnien-kriget.

Faktum kvarstår att Serbien inledde vad Magas beskriver som ”folkmordiska krig” (genocidal wars) under samma tid som den europeiska kontineten i övrigt befann sig i fred och sen när allt var sagt och gjort så insåg man att de brott som man hade begått kunde inte sopas under mattan. Ändå sedan ICTY och ICJ (International Court of Justice) kom fram till att serbiska styrkor begick folkmord i Bosnien så har den serbiska regieringen levt under fruktan att den bilden som landets politiska elit hade försökt skapa under en väldigt lång tid skulle för all tid förstöras.
Det räcker med att man citerar den serbiska nationalismens guru, Dobrica Cosic som skrev i den serbiska tidningen Pecat (februari 2010) att Serbien borde aldrig acceptera ”lögnen om ett folkmord” därför att det skulle göra Serbien till en nation skyldig till folkmord, samma som Tyskland. Serbien lyckades kringgå ICJ som kom fram till att Serbien var ”bara” skyldigt till att inte ”lyckats förhindra” folkmordet i Srebrenica. Domstolen hade förlitat sig på bevisning som hade överförts från ICTY som också ligger i Haag. Bevisning som hade till stora delar censurerats av dåvarande chefåklagaren Carla Del Ponte som ingick i en politisk kohandel med Belgrad. (min anmärkning)

Belgrad har genom åren lyckats utveckla en komplicerad strategi för att förhindra tribunalen från att göra sitt arbete. I den strategi ingår bland annat att dra ut de olika processerna så långt det går, taktik som lyckades för bla Slobodan Milosevic som dog innan man han döma honom.

Även Radovan Karadzic och Vojislav Seselj har tillämpat samma strategi, man har också förlitat sig på vad Magas kallar för ett politiskt försvar, man har som i Seseljs fall hotat vittnen, man har frånhållit viktigt bevismaterial från tribunalen, som i fallet med Carla Del Ponte som jag tog upp tidigare. Från start så har Belgrad tillämpat en policy där man har försökt jämna ut skuldfrågan, (a policy of equalisation) genom att hävda att alla parter är lika skyldiga, Karadzic har byggt hela sitt försvar kring det, en av hans försvarspunkter är att det är bosniaker som startade kriget och att den bosniska armén sköt väldigt ofta mot egna civila och skyllde sen serberna. Man måste också lägga märke till det faktum att Belgrad är mer bekymrad över förlusten av sex JNA soldater, (och inte civila offer) samt att Belgrad har lagt sitt hela fokus på Bosnien Hercegovina.

Anledningen till det är att två internationella domstolar har kommit fram till att soldater som delvis fick sin utbildning, vapen, lön och andra förmåner genom Belgrad har gjort sig skyldiga till folkmord i Bosnien. Gripandet av Ejup Ganic (och Jovan Divijak) borde ses som en del av den planen att försöka revidera historien och skapa en alternativ tolkning av vad som skedde under den serbiska aggressionen mot Bosnien Hercegovina.

Om detta får fortsätta obehindrat kan det hända att Serbiens aggression mot Bosnien Hercegovina kan ses som rättfärdigad och de vidriga brott som begicks under aggressionen mer ”lättbegripliga” När det gäller Bosnien får man inte glömma att Serbien har intresse av se till att brotten som begicks där och den serbiska aggressionen mot Bosnien ses med ”mildare ögon” pga. Republika Srpska Serbien är ansvarig för dess skapande och under kriget såg till att hålla den vid liv genom stöd i form av vapen, ammunition, manskap, pengar och annat logistiskt stöd. Man får inte glömma att Republika Srpska skulle ingå i ett betydligt större projekt. Ett projekt som omfattade hela östra och nordöstra Bosnien samt västra Slavonien(Kroatien) och Krajina regionen i också Kroatien, med andra ord; Storserbien. Det finns ingen tvekan att Republika Srpkas redan nu starkt ifrågasatta legitimitet skulle drabbas av ännu ett bakslag ifall Radovan Karadzic skulle förklaras skyldig till folkmord och Serbiens roll i folkmordet skulle nu äntligen bli ett juridisk faktum.

Det är ingen slump att det fördes en häftig debatt 2010 i Serbien, (samma år som Ganic greps) om det deklaration som Serbiens parlament skulle anta om att äntligen kalla det som hände i Srebrenica vid dess rätta namn; folkmord. Det skulle varit ett farlig steg för Serbien enligt en av nationalisternas favorit akademiker och filosofer, Radomir Antic som skrev (i dagstidningen Vreme 4 februari 2010) att det skulle i praktiken innebära att Belgrad skulle acceptera sin roll och det kollektiva skuld man bär för brott begångna i Bosnien under kriget.

Samtidigt som debatten fördes i Serbien så antog den dåvarande regieringen i RS en resolution där det stod att det som hände i Srebrenica var inte folkmord. Man kom genast under hårt kritik från OHR (Office of the High Representative) som klart och tydligt fördömde Milorad Dodiks regiering och dess resolution och sa bestämt att det man gjorde var att på ett medvetet sätt förvränga juridisk och historisk fakta som har etablerats genom otaliga rättegångar, vittnesmål, DNA, otvetydiga bevis om avsikt och planering av folkmord.

Det RS vill enligt OHR vara i slutändan propagera dessinformaton med avsikten att förmörka sanningen. OHR fortsätter med att säga även om det finns ett stort antal historierevisionister vars uppgift är att förneka grundläggande sanningar om Srebrenica så kan det dels inte ändra att det som hände i Srebrenica var folkmord dels så disskrediterar det RS genom att på ett okänsligt och kall sätt bortser ifrån den katastrofala inverkan folkmordet i Srebrenica har haft på området och på de anhöriga och överlevande. Erkännandet och acceptans av det faktum att folkmord skedde i Srebrenica är väsentligt för alla samhällen. Framförallt ett samhälle i vilken namn brotten begicks. Det är därför viktigt att belysa bla att: Genom att avfärda beslut och undersökningar av både den internationella domstolen (ICJ) och Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) som fastslog att det som tog plats i Srebrenica i juli 1995 folkmord; så gör sig RS skyldig till att förkasta rättsstaten. ICTY har förklarat att de brott som begicks i Srebrenica är så hemska att de trotsar beskrivning och visar återigen människan förmåga till brutalitet under påfrestningar av konflikten. Vidare så har man genom sin vägran att tillsätta en representant till Srebrenica-Potocari Memorial Stiftelsen har medvetet uteblivit ur stiftelsens beslutsfattande organ och ansträngningar att jobba för försoning i Bosnien Hercegovina.

Den 5 juli 2012 rapporterade den amerikanska publikationen Foregin Policy i samarbete med U.S. Holocaust Memorial Museum och deras Mladic Files att Milorad Dodik har gett mer än 1 milijon dollar till någonting som heter ”The Srebrenica Historical Project” under loppet av fem år. Enligt Foregin Policy så är ”The Srebrenica Historical Project” ett lysskygg organisation som består av ett antal pseudo-experter som och leds av en självutnämnd advokat från USA med serbiskt påbrå som heter Stephan (Stefan) Karganovic. Än så länge har varken Karganovic eller ”The Srebrenica Historical Project” lyckats bevisa någonting i de rättegångar där deras vittnen har medverkat. Enligt Foregin Policy så är det som är mest alarmerande med Stephan Karganovic är inte att det finns människor där ute som hävdar att svart är vitt, utan att den här industrin finansieras av bosnienserbiska myndigheter. Man skulle kunna säga så här, tänk er om den tyska regieringen och parlamentet kom överens om att varje år avsätta en viss summa till förintelseförnekaren David Irving och hans ”forskning”

Milorad Dodik vet att Republika Srpskas överlevnad hänger till en stor del på om honom och hans åsiktsfränder i Serbien och deras förmåga att samla kring sig nationalistiska krafter både i Bosnien och Serbien, och om de lyckas förminska vikten av de brott som begicks i Republika Srpskas namn.

 

Mirza Hota -Bosnienbloggen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s