Tre grundläggande saker alla måste känna till om Srebrenica

Srebrenica Genocide Kamenica Mass Grave Body Remains Victims

”Vi kommer aldrig acceptera någon form av moralrelativism när det gäller belägringen av Srebrenica. Serber är ansvariga för mer än 90 % av alla krigsförbrytelser i Srebrenica och östra Bosnien. Många av dessa serber dog i sin strävan att skapa ett ”etniskt rent” ”Storserbien” de som stödjer den serbnationalistiska historierevisionistiska synen på händelserna runt om Srebrenica stödjer därmed direkt den serbnationalistiska rasismen och är indirekta förespråkare av ett nytt folkmord. Det finns tre grundläggande punkter som måste tas i beaktande när man ska sätta det som hände i Srebrenica i dess rätta sammanhang”

-Danijel Toljaga

Punkt 1: Tre år innan folkmordet i Srebrenica, serbiska styrkor påbörjade en kampanj av etnisk rensning riktad mot den bosniakiska befolkningen i Östra Bosnien och Srebrenica området. Enligt ICTY:s dom mot Naser Oric från 2008, så utsattes staden Srebrenica och kringliggande byar mellan april 1992 och mars 1993 för ständiga militära angrepp, inklusive artillerield, krypskyttattack, samt flyganfall. Varje attack följde ett mönster, serbiska soldater och paramilitärer omringade en bosniakisk by sen ställde man ett ultimatum till byborna att lägga ifrån sig de vapen de hade och därefter började man med eldgivning mot byn från såväl artilleri som infanterivapen. I de flesta fall , när de serbiska styrkorna väl intog en by så dödades befolkningen i dessa byar och deras hem förstördes. Under den här tiden så utsattes Srebrenica för eldgivning från artillerivapen på daglig basis, byn Potocari var framförallt utsatt då det var en knutpunkt i försvaret av Srebrenica. Andra bosniakiska byar var under ständig attack, allt detta resulterade enorma mängder flyktingar som strömmade mot Srebrenica samt ett stort antal dödsoffer. Bosniaker å andra sidan var inte alls förberedda för den förestående väpnade konflikten, det fanns oftast inga tyngre vapen i bosniakiska byar frånsett privatägda vapen så som pistoler och jaktgevär samt ett en del tyngre beväpning som redan fanns på plats i den lokala polisstationen i Srebrenica.

Punkt 2: Motståndsstyrkorna–som bestod av bosniaker som hade jagats bort från sina hem I östra Bosnien och de närliggande byarna hade en moralisk och lagmässig plikt att skydda den utsvultna bosniakiska befolkningen i Srebrenica från brutala serbiska angrepp på denna enklav. ”Under en period från april 1992 till mars 1993, bosniaker från Srebrenica företog ett antal räder mot serbiska byar, eller mot byar som de själva hade fördrivits ifrån tidigare, av serbiska styrkor. En av anledningarna till detta var förskaffa mat, vapen ammunition och militär utrustning. Serbiska styrkor som hade belägrat Srebrenica kontrollerade alla vägar till enklaven och de tillät inte humanitär hjälp att komma fram till Srebrenica. Mat och medicin som var nödvändigt för överlevnaden av enklaven kom inte fram. Som en konsekvens av detta så fanns det konstant och allvarlig matbrist i enklaven vilket ledde till att många dog av svält under vintern 1992/93.

Flertal människor dog eller var djupt utmärglade pga bristen på näring i enklaven. Striderna intensifierades i december 1992 när bosniaker attackerades av serbiska styrkor i huvudsak från byarna Kravica och Ježestica, tidigt på morgonen den 7 januari 1993 så attackerade bosniakiska styrkor byn Kravica. Jezestica och Siljkovici. Enligt bevisningen som lades fram under rättegången mot den bosniakiske befälhavaren, Naser Oric så kam domstolen fram till att de lokala byborna och förutom de beväpnade män som redan fanns i byn hade stöd av den bosnienserbiska armén (VRS) och som en följd av de strider som hade tagit plats under sommaren 1992 så hade dessa byar bla Kravica fått militärt stöd i form vapen och träning, ett betydande vapenförråd fanns i Kravica och Šiljkovići. Förutom det som finns det klara bevis för att den bosnienserbiska armén fanns i området, enligt domarkammaren så är det oklart vem som ligger bakom destruktionen av hus och andra objekt i dessa byar eftersom den bosnienserbiska armén som gav understöd använde sig av tunga vapen.

Punkt 3: Haagtribunalens ”interaktiva karta” som finns på tribunalens webbplats innehåller faktafel när det gäller Srebrenica och de närliggande byarna. De är medvetna om dessa faktafel men har vägrat rätta de eftersom det finns ett stort antal serber som jobbar på OTP (The Office of the Prosecutor) åklagarämbetet, och detta kan ses som ett sätt för de att försöka jämställa angripare och försvarare.

Ett exempel på faktafel rörande Srebrenica är att på den ”interaktiva kartan” så står det att ”Från maj 1992 till februari 1993 ”muslimska styrkor” brände ner och förstörde flertal bosnienserbiska byar däribland Fakovići, Bjelovac, Kravica, Ježestica. “

Enligt den friande domen mot den bosniakiske befälhavaren i Srebrenica, Naser Oric så kunde inte åklagarsidan bevisa att bosniaker var ansvariga för förstörelse av dessa byar, eftersom serbiska styrkor använde tungt artilleri i byarna Fakovici och Bjelovac, serbiska styrkor använde sig också av stridsflyg. Domarkammaren slog även fast att dessa byar var ”Militariserade” d.v.s. att det fanns förråd av vapen och annat logistik på plats. Samt att serbiska styrkor använde dessa byar som startpunkt för artilleri och infanteriangrepp mot de närliggande bosniakiska byarna” därmed hade bosniaker i området alla rätt att försvara sig. (min anmärkning)

Källmaterial; domslutet mot Naser Oric, Paragrafpunkt ; : 103, 110, 112, 623, 625, 631, 637, 639, 641, 643-645, 649, 651-652, 658, 662, 664, 671, 674.) Läs också gärna Danijel Toljagas brev till ICTY.

Taget och översatt (med tillstånd) från Srebrenica Genocide Blog
Detta artikel publicerades 18 december 2012

Report on Višegrad August 4th, 2010

DrinaAugustFour Witnessing Exhumations on the Drina: Fifteen Years After Dayton:

By David Pettigrew, PhD,
Philosophy Department,
Southern Connecticut State University

This is a report Professor David Pettigrew filed in in august 2010

In July 2009, the Lukić cousins, Milan and Sredoje, were convicted by the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia of war crimes committed in Višegrad, a town in Eastern Bosnia, between 7 June 1992 and 10 October 1994. Milan Lukić was a leader, and Sredoje Lukić a member, of the “White Eagles,” a special military unit under the authority of the Bosnian Serb Army. The White Eagles terrorized many other towns in eastern Bosnia as well, including Zvornik. As part of the general pattern of “ethnic cleansing” that characterized the founding of Republika Srpska, the Bosnian Serb Army forcibly displaced some 10,000 Bosnian Muslims (Bosniaks) from the Višegrad municipality and destroyed local mosques. The mosque in the center of Višegrad, for example, was leveled, and it has not been rebuilt. In addition, Serb forces murdered nearly 3,000 Bosniaks in the Višegrad area. The murders were both systematic and random. Under the local “Crisis Committee” that coordinated civil and military units, many community and religious leaders were identified and targeted. Other residents were caught in periodic round-ups. The Lukić cousins themselves were convicted of two separate incidents of forcing 120 civilians into two houses and setting the houses on fire, killing nearly all of the occupants: women, children and elderly. Many other civilians were viciously murdered on the town’s Ottoman bridge and on the riverbank. Their bodies were thrown into the Drina river. It is estimated that nearly 1,000 of the victims are still missing.

Upon the reading of his guilty verdict in 2009, Milan Lukić–who had been apprehended in Buenos Aires in 2005– shook his head, expressing his disdain and denying his crimes. His denial is indicative of widespread denial in Višegrad and in Republika Srpska today. This past July 12, the day after the commemoration of the 15th anniversary of the genocide at Srebrenica, the Prime Minister of Republika Srpska, Milorad Dodik, denied that the genocide at Srebrenica had occurred.

However, recent work on a nearby dam caused the level of the Drina river to drop dramatically. In defiance of the denials of Lukić and Dodik, the bones of the victims were suddenly visible on the riverbanks and in the riverbed.

The Bosnia Missing Persons Institute (MPI) was able to begin combing the riverbanks and marking the bones. Here a bone protruded from the mud, there a collection of bones was visible on the surface: a finger, a radius bone and a vertebrae. Yellow flags marked the bones and orange flags marked unexploded grenades and shells.

During one of their first forays on July 27, the Institute’s team was fired upon by an unidentified gunman. Approximately a week later, on August 4th, the Institute organized a convoy to return to the site with forensic investigators from the International Commission for Missing Persons, as well as public service workers from Sarajevo (parks and mortuary employees) equipped with tools to assist in the task of scraping away layers of the riverbed.

The Missing Persons Institute’s director, Amor Mašović, along with his staff and the specialists from the International Commission for Missing Persons (ICMP) — young professionals from the US, England and Canada– spent hours working on the riverbed, exposed to potential snipers, unexploded ordnance and poisonous snakes. Each ICMP forensic investigator was assigned five public employees. Under the careful guidance of the ICMP specialist, the workers began digging at the mud on the surface. As the bones beneath became more visible, the forensic specialist would move in and do the delicate work of clearing the mud and freeing the skeleton from the riverbed. In one location alone, near Mušići village, a tangle of four or five full skeletons was soon to be revealed.

The identification of the bones will help bring some closure to the surviving relatives of the victims. Further, these discoveries will offer additional proof of the war crimes that were committed in Višegrad, crimes for which only a few of the perpetrators, including the Lukićs, and Mitar Vasiljević, have been convicted. The value of this work, then, cannot be underestimated as part of a continuing effort to uncover the truth of the genocidal crimes in the face of official denials.

In the town of Višegrad today, there is small park in honor of Ivo Andrić, –author of the Nobel prize-winning novel Bridge on the Drina—located at the entrance to the Ottoman bridge that was constructed from 1571 to 1577. Directly across the street, a poster is clearly visible on a storefront. The poster bears a color photograph of the indicted war criminal Vojislav Šešelj, founder of the Serbian Radical Party. His head is framed by the insignia of the White Eagles, a symbol of Serbian nationalism and also of the military unit responsible for many of the acts of depraved violence against the Bosniak civilians in Višegrad. The poster bears the phrase “Free Šešelj! [Слобода Шешељу-Sloboda Šešelju.] For Bosniaks who would seek to return to their homes and neighborhoods in Višegrad, as part of the social reintegration promised by the Dayton Peace Accords, this poster is a form of cruel psychological violence.

The bones in the Drina, however, and those who are laboring to uncover the truth that rests in the riverbed, say that these crimes will not be denied and these victims will not be forgotten.

Post script: by August 18, 2010, it was reported that 73 skeletons had been found.
On 4 December 2012 The Appeals Chamber affirmed the sentence of life imprisonment for Milan Lukić, a link to the Appeals Chamber decision can be read here

Link here to photographs that accompany the Report
August 4, 2010

Sagan om Vuk Jeremic och Dvärgriket

Vuk Jeremic
Vuk Jeremic

Serbiens förre detta utrikesminister och nuvarande ordförande i FN:s generalförsamling, Vuk Jeremic är i farten igen. Den 18 december hävdade Jeremic på Twitter att filmen “The Hobbit: An Unexpected Journey” kan användas som analogi för konfliketen i Kosovo och innehåller viktiga lärdomar om vem som har rätt och vem som har fel när det gäller Kosovofrågan. Enligt Balkan Insight så skrev Jeremic på Twitter att filmen vars handling kretsar enligt honom själv om ”slaget mellan modiga dvärgar som är fast beslutna att återerövra sitt land från de onda Orker och den mäktige draken Smaug” Man skulle också kunna tolka det så här, serber i Kosovo och Serbien är de modiga dvärgar som försöker ta tillbaka ”sitt” land Kosovo från kosovoalbaner och i det här fallet NATO och EULEX eller ”mäktige draken Smaug” Jeremic är dock inte ensam om att tycka som han gör när det gäller Kosovo de allra flesta serber ser kosovoalbaner som ”inkräktare” som har stulit den ”serbiska nationens vagga” dvs Kosovo som har en viktig plats hos i den mytologiska bild av Kosovo som odlas bland serbiska nationalister.

Kosovo förklarade sig självständigt 2008 och har hittills erkänts av 97 av sammanlagt 193 FN medlemstater medan Serbien har lobbat febrilt mot landets erkännande och serbiens diplomater och ledande nationalistiska politiker har lovat att de aldrig kommer erkänna Kosovos självständighet. Jeremic själv har varit den mest högljudde motståndaren till Kosovos självständighet och lobbade frenetiskt i bla FN mot Kosovos erkännade. Vilket också understryks ordentligt på hans officiella Wikipeida sida som är en av de mest vinklade jag har sett, sidan är också väldigt noga med att kartlägga hans aktivism mot Kosovos självständighet, så mycket så att alla länder han har besökt finns kartlagda. Hans tweet drog snabbt till sig uppmärksamhet från andra som följer honom på twitter och Jeremic använde det som tillfälle att ytterligare utveckla sitt ”resonemang” genom att anmärka att landet som dvärgarna försöker återerövra har mycket guld, och att på samma sätt så finns i Kosovo Trepca gruvkomplexet som är finns i närheten av den delade staden Mitrovica. Gruvan ska enligt vissa beräkningar innehålla 60.5 milijoner ton rå järnmalm zink och silver.

Orker (Kosovo albaner)
Orker

Enligt Jeremic så handlar det om att man måste tro på sig själv, och ha en viss mått av självrespekt. Jeremic fortsätter med att “när den mäktige draken Smaug (USA NATO EULEX EU) först tog över dvärgriket så var dvärgarna ensamma och ingen var på deras sida men efter att de modiga dvärgarna hade visat beslutsamhet och en klar önskan att återeröva sitt hemland så ställde sig hobbitarna och älvarna på deras sida”

Det är inte första gången som Jeremic har gjort klumpiga uttalanden på bla twitter i november direkt efter att Haagtribunalen hade friat de två kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markac så hamnade Jeremic i en hätsk duell med Ante Gotovinas försvarsadvokat Luka Misetic. Radio Free Europe Balkan (SlobodnaEvropa.org) rapporterade 22 november att dessa två herrar hade råkat i luven på varandra över en artikel i den kroatiska dagstidningen Jutarnji List.
Tidningen hade hävdat att Jeremic ljög då han skrev på twitter att han hade efter att Gotovina/Markac hade friats bokat en en paneldebatt i FN den 10 april 2013 för att bedöma hur de olika FN-tribunalerna bla ICTY skötte sitt arbete, detta ska Jeremic ha ordnat som sagt i kölvattnet av Gotovina/Markac domen. Enligt Jeremic själv så handlar det om hans oro för att domen mot Gotovina och Markac kan ha “skadat” FN.

Enligt Jutarnji List så hade man fått veta från diplomatiska kretsar i New York att paneldebatten som Jeremic ska ha varit initativtagare till ha bokats långt innan domen föll mot de kroatiska generalerna och att det hade ingenting med domen att göra. Panelen skulle helt enkelt diskutera om det jobb som FN tribunalerna om bla förre detta jugoslavien och Rwanda gjorde, det handlar om punkt 73 på FN:s årliga agenda. Enligt Jutarnji List skulle Jeremic ha helt enkelt passat på och använt sig av detta för att förstärka sitt argument. Jeremic slog ifrån sig anklagelserna och hamnade i ett ordfejd med Gotovinas advokat som länkade till Jutarnji List artikeln varpå Jeremic frågade honom ifall han skulle vara Jeremic advokat då denne skulle stämma Jutarnji List för förtal, Misetic svarade att han var upptagen med att förbereda ett officiell klagomål mot förre chefsåklagaren Carla Del Ponte till nuvarande FN chefen Ban Ki-Moon och kunde inte hjälpa Jeremic. Frågan är fortfarande olöst då FN har inte kommenterat ifall det är Jeremic som är initiativtagare till debatten eller ej…

När det gäller Vuk Jeremic så handlar det i grunden om problematiska i att Jeremic fortsätter fälla märkliga kommentarer när han i själva verket ska vara opartisk. Direkt efter att Jeremic valdes som ordförande intervjuades flera serbiska diplomater med erfarenhet av FN och internationella realtioner, om Jeremic och den position han nu har. Vatroslav Vekarić, förre detta serbisk diplomat svarade att Serbien kan både vinna men också förlora på att Jeremic nu är ordförande för FN:s generalförsamling. Den stolen han sitter i just nu är inte särskilt bekvämt och det ska den inte vara, det är inte heller en position som ska missbrukas genom att man för fram sitt lands intressen i generalförsamlingen.

I det avseende är det inte bra för Serbien att han hävdar att Jeremic kommer kunna utnyttja den positionen när det gäller Kosovofrågan. En person som innehar en sådan position förväntas vara neutral, kompromissvillig, fredlig, en initiativrik person men en som kommer inte framhäva sitt lands intressen. Jeremic är för att vara diplomat inte särskilt diplomatisk, hans policy mot Kosovo var det mest hårdföra sedan Milosevic tiden och satte Serbien på kolissionskurs med EU. Han var under sin tid som utrikesminster inte känd för att vara flexibel och gjorde ett antal tabbar så som att säga att ” den som har Jadranka Kosor som bästa vän behöver inga fiender” som svar på att Kosor hade i Pristina sagt att Kroatien är Kosovos bästa vän i regionen. En annan tabbe är det faktum att han har ställt sig bakom bosnienserbiske nationalisten och separatisten Milorad Dodik. Vid ett möte i Banja Luka så gav han sitt stöd till Dodik och sa att Dodik och hans “ekip” var det bästa valet för den bosniska entiteten Republika Srpska, en del av den ekipen då var Ceca Raznjatovic, turbofolksångerska och änka till krigsförbrytaren och massmördaren Zeljko Raznjatovic Arkan. Han bestämde också att Serbien skulle bojkotta utdelningen av Nobels fredspris 2010 som gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo som ett sätt att blidka kineserna som med största sannolikhet hjälpte Jeremics bud att bli ordförande i FN:s genralförsamling. Det ökade dock hans populatitet hos nationalister, och det innebär att dåvarande preisdenten Tadics demokratiska parti fick fler röster från de nationalistiskt orienterade väljarna.

Enligt Balkan Insight så har Jeremic tillträde orskat spänning i FN högkvarteret och han själv har spätt på det genom sina uttalnden bla på twitter men också i serbisk media. Nyligen skrev han på twitter att han representerar sitt land som ordförande för generalförsamlingen samt att han ska åsamka dessa intrenationella brottslingar, dvs Haagtribunalen så stor skada att de kommer inte kunna återhämta sig Att ordförande för FN:s generalförsamling uttalar sig om en av FN:s instutioner är ovanligt. Sett till hans framfart sen han kom till den positionen där han är nu så är hans uttalande om att anledningen till att man har bokat den här paneldebatten är pga att domen har “skadat” FN känns ganska så tveksamt.

Balkan Insight skriver vidare att Jeremic intervjuades nyligen av den serbiska dagstidnigen Politika ska han sagt att kan konsulterade den serbiske presidenten Tomislav Nikolic innan han bokade disskusionen, samma Nikolic som själv är reformerad nationalist och var fram till nyligen Vojislav Seseljs högra hand i den serbiska radikala partiet. Samme Nikolic öppet förnekar folkmordet i Srebrenica. Det är inte inte svårt att komma till slutsatsen att Jeremic representerar sitt land och sitt lands särintressen i FN, han har ju själv sagt att han gör det vilket strider mot själva menningen med den post han innehar. Att han jämför situationen på Kosovo med handling i ett fantasyäventyr och delar upp etniska grupper på i det här fallet serber och kosovoalbaner i goda och onda är direkt oroväckande och man måste fråga sig dels hur det står till med Vuk Jeremic rent mentalt och kan en sådan person fortsätta inneha den positionen han innehar?

 

Mirza Hota -Bosnienbloggen

Zdravko Tolimir: Ratko Mladic “högra hand” dömd för folkmord i Srebenica och Zepa

Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien
Zdravko Tolimir, till höger, med FN-truppen under kriget i Bosnien

Zdravko Tolimir var under Bosnien-kriget medlem av den bosnienserbiska arméns generalstab och chefen för arméns underrättelse och säkerhetstjänst. Åtal mot Zdravko Tolimir väcktes först 2005 då som en del av åtalet mot Vujadin Popovic som sedermera också fanns skyldig till folkmord i Srebrenica. I augusti 2006 då man fortfarande inte kunde fånga Tolimir som då var på flykt så väcktes ett separat åtal mot bara Zdravko Tolimir. 2007 så greps han och flogs till Haag. Tolimir anklagades bla för att vara delaktigt I två separata så kallade JCE ( Joint Criminal Enterprise) där det finns ett övergripande mål att åsamka skada mot bla olika etniska grupper.

Övergripande målet med JCE är att bevisa att det fanns eller finns en avsikt att begå brott och att de/den åtalade är var på något sätt inblandad i detta. Tolimir anklagades bla för överlagt mord på bosniaker från Srebenica, detta skulle ha ägt rum i en tidsperiod mellan 11 juli och 1 november 1995. Den andra åtalspunkten var massdeportaion av bosniaker från Srebrenica och Zepa. Deportationen av bosniaker från de två enklaverna Srebrenica och Zepa var ingenting som bara hände eller att det var ett spontant resultat av den serbiska anfallet mot de två enklaverna. “Rensningen”  av bosniaker från Srebrenica och Zepa var själva målet med anfallet.

2 november 2009 under rättegången mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic hävdade åklagaren Alan Tieger att Karadzic visste hela tiden vad som pågick under den militära operationen i Srebrenica, deporatationen av människor samt de massavrättningar som tog plats efter att serbiska stryrkor intog staden. Tieger ville visa hur det hela ingick i ett övergripande serbisk plan. Tieger började med Direktiv 4 som utfärdades av Radovan Karadzic gav order till den bosnienserbiska arméns Drinakår att starta ett offensiv med avsikten att “nöta ut fienden” och tvinga de att lämna eller överge Srebrenica, Zepa och Gorazde. Karadzics direktiv förvandlades till militära handlingar från och med januari 1993 men på grund av press från det internationella samfundet fick man dock avbryta dessa i april 1993 då Srebrenica Zepa och Gorazde utropades till så kallade säkra zoner. Dessa ”säkra zoner” förblev dock under bosnienserbisk belägring under hela kriget.

Då Direktiv 4 misslyckades så valde serberna ett mer ”subtil” strategi enligt Tieger, tanken var att sakta ”kväva enklaverna till döds” genom att man maximalt störde FN:s arbete i enklaverna och att man gjorde livet svårt för de FN-soldater som fanns där på plats och på det sättet skapa en outhärdlig situation för invånarna i enklaven vilket i sin tur skulle göra enklaverna till lätta måltavlor när man väl valde att slå till militärt.

I mars 1995 så skrev Radovan Karadzic under Direktiv 7 där han beordrade den Bosnienserbiska arméns “Drinakår” att påbörja stridsoperationer i regionen med det övergripande syftet att; skapa, osäkerhet, kaos och en känsla hos de som befanns i dessa enklaver att det fanns ingen chans till överlevnad i dessa enklaver, man ville få bort dessa människor med alla möjliga medel.

Domarteamet i Tolimirrättegången kom till samma slutsats som Teiger gjorde i Karadzic-rättegången, d.v.s. att redan 1992 så fanns det en policy i plats, framtaget på högsta nivåerna i den  Republika Srpska, en policy vars mål var att ”ta bort” den bosniakiska befolkningen från östra Bosnien. Denna policy bekräftades i mars 1995 genom Direktiv 7 som skrevs som sagt under av Radovan Karadzic som skrev direktivet med medlemmar av den bosnienserbiska generalstaben, däribland Zdravko Tolimir. Även om Direktiv 4 som utfärdades i december 1992 misslyckades så var dess effekt enorm på den redan då utsatta bosniakiska befolkningen i östra bosnien.

Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce var våren 1992 på väg till bosnien från Belgrad när han passerade staden Zvornik, enligt Mendiluce:

öppnade jugoslaviskt artilleri eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med ”Röda baskrar”, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.

Mönstret från Zvornik och bla Bjelinja skulle upprepas ett tiotal ställen i östra Bosnien, städer som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Cerska och Konjevic Polje var de som höll ut längst, tillsammans med Srebenica, Gorazde och Zepa. Där hade de bosniaker som hade lyckats komma den serbiska attacken under våren och sommaren 1992 sökt skydd. Under vintern 1992 så kom dessa enklaver under hårt tryck från både bosnienserbiska och dåvarande jugoslaviska styrkor, under höjden av den serbiska offensiven så attackerades enklaverna av fyra olika armékår, två från RS och två armékår från Serbien eller dåvarande Jugoslavien,  (Serbien-Montenegro) allt som allt så beräknar man att ca 10 000 serbiska soldater/paramilitärer/polismän deltog i offensiven. När så Cerska och Konjevic Polje föll till slut i mars 1993, de som överlevde tog sig till fots till Srebrenica som var den närmaste enklaven kvar. Gorazde och Zepa var längre söderut, antalet människor som befann sig i Srebrenica var ca 40 000.

2005 så vittnade Diego Arria i rättegången mot Naser Oric, Srebrenicas bosniakiske befälhavare. Enligt Arria så är den slutsatsen som han kunde komma fram till i april 1993 då han besökte Srebrenica som FN-representant; att det handlade om ”folkmord i slowmotion”
Chockerande bilder har etsats sig fast på hans näthinna:  extrem fattigdom, förstörelse, svält och fruktansvärda förhållanden gömdes från omvärlden, enligt Arria med hjälp av FN-trupper på plats, detta var ett sätt att lugna ner de serbiska politiska och militära ledare som inte ville att den sanna bilden skulle komma ut. Arria var den som tog de första bilderna av de förhållandena som rådde i Srebrenica. Enligt honom så ville FN ha hans kamera men han vägrade ge den till de FN-trupper som fanns där.

Omvärlden gjorde inte någonting för att skydda bosniakerna i enklaven och man gjorde det inte möjligt för de att försvara sig. Enligt Arria så sopade FN under mattan rapporter om situationen och för det håller han Boutros Boutros – Ghali ansvarig, det fanns enligt Arria en tendens att försöka jämställa offer och angripare, det var med största sannolikhet det bästa sättet att faktiskt göra någonting. Enligt honom så gjorde FN på plats ingenting för att stoppa vad han kallade för en ”graduell folkmord” tvärtom, så gjorde FN allt för att förhindra honom för att kunna rapportera om vad han egentligen såg.

Enligt Arria så hoppades världssamfundet att serberna skulle köra över enklaven 1993 vilket skulle göra situationen för de diplomaterna på plats i FN-byggnaden betydligt lättare. Det faktum att bosniakerna inte gav och att försvaret i Srebrenica höll fast sina linjer in det sista gjorde att FN var tvungna att ”göra nåt” och skapandet av så kallade ”säkra zoner” (Safe Area)  kom till som en nödlösning.

Brittiske frilansjournalisten Tony Birtley  lyckades ta sig in i Srebrenica vintern 1993 och filma resultaten av Radovan Karadzic “Direktiv 4” för ABC.

Domarteamet kom också fram att direkt efter att Karadzic hade skrivit under Direktiv 7 så började bosnienserberna införa sanktioner av det humanitära hjälp som skulle till Srebrenica och Zepa. Målet med restriktionerna var att göra livet outhärdligt för bosniakerna, samtidigt så började bosnienserberna utföra militära aktioner och fram till juni 1995 så hade bosnienserberna omringat Srebrenica. Domarteamet kom också fram att medan det förekom skärmytslingar mellan Srebrenicas försvarare och bosnienserberna så riktades de bosnienserbiska militära aktioner också till en stor del mot Srebrenica civila befolkning. I början av juli 1995 så uppstod ett katastrofal humanitär situation i båda enklaverna, då bosnienserberna initierade militär operationen Krivaja 95 vars huvudsakliga mål var att skapa ”förutsättningar för elimination av enklaverna”

Den 11 juli intogs Srebrenica av de serbiska styrkorna och 25 000 till 30 000 bosniaker, mest civila, kvinnor barn och äldre, sökte skydd i FN-förläggningen i Potocari. Den 12 juli intogs Potocari av serberna som avväpnade de FN soldater som fanns på plats, vissa av soldaterna gav bröd till de civila medans de filmades av ett serbiskt tv-team. Enligt domen så fort kameran slutade filma så tog soldaterna tillbaka det bröd de hade delat ut. Enligt domen så började man separera män från kvinnor och barn, inklusive unga pojkar och äldre sjuka män. Kvinnorna och barnen sattes på bussar som hade arrangerats av serberna medan männen kvarhölls i ett hus som sedermera blev känd som ”det vita huset”

Männen transporterades senare till Bratunac där de sen fick sällskap av tusentals bosniakiska män som hade fångats in av serberna eller som hade gett upp och överlämnat sig. Många av dessa män hölls kvar i byggnader och bussar i Bratunac under vidriga förhållanden där de fick utstå grova förolämpningar från de serbiska soldater och där många misshandlades, också till döds. De serbiska soldaterna var fria att gör a som de ville med fångarna. Många av dessa män avrättades också i Bratunac. Den 14 juli de kvarvarande fångarna flyttades till staden Zvornik och hölls kvar där innan de möte sitt öde.

Domarkammaren kände att de var tvungna att påpeka ett antal fall av dokumenterade massavrättningar. Den 13 juli transporterades hundratals bosniakiska män till ett lagerlokal i byn Kravica, när serberna hade lyckats packa lagerlokalen full, så började de skjuta mot fångarna med maskingevär och även granater och raketkastare. De sköt i flera timmar och avrättningarna fortsatte framtill morgonen 14 juli då en serbisk kamera man lyckades filma lagerlokalen och de döda bosniaker som låg utanför.

Offren i lagerlokalen i Kravica
Offren i lagerlokalen i Kravica

En av Tolimirs officerare; Ljubisa Beara, själv dömd för folkmord var direkt inblandad i begravningen av de som hade dödats i massavrättningarna i Kravica 13-14 juli 1995. En annan sådant tillfälle var massavrättningen av bosniaker i en skola, i närheten av byn Orahovac, fångarna forslades in en gymnastik sal och senare transporterades till med buss till avrättningsplatserna, skjutandet började så fort de klev av bussen, vissa av de fångar som hade lyckats överleva avrättningarna fick utstå förolämpningar från från serberna och man lät de lida innan man tillslut utdelade nådastöten. I en av grupperna fanns en fem-sex årig pojke som efter att man hade skjutit mot den gruppen han var i reste sig från den högen av kroppar och ropade efter sin far. Uppemot 2500 bosniaker mördades den dan och begravdes i en massgrav. Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.

Domarkammaren kom fram till att det lidande fångarna fick utstå måste ha varit fruktansvärt, i många fall så utspelades det hela så att de som väntade på att bli skjutna fick se de som stod framför de bli skjutna. De få som överlevde och har vittnat har gett en skrämmande bild av det som skedde.
Den 16 juli så transporterades hundratals bosniaker till en by som heter Branjevo, efter ankomsten så avrättades fångarna av de serbiska styrkorna, fångarna avrättades i omgångar, efter varje omgång så frågade serberna de som var skjutna ifall det fanns några som överlevde, de som svarade blev skjutna i huvudet. Avrättningarna fortsatte fram till eftermiddag sammanlagt så avrättades 1000-1500 bosniaker i Branjevo.

Enligt domarteamet så är det enda möjliga slutsatsen som man kan dra utifrån all bevisning som hade lagts fram är att Zdravko Tolimir inte bara visste om att det fanns ett övergripande plan för folkmord utan att han själv var delaktig i det genom att de säkerhetsstyrkor som han var ansvarig för dels rapporterade till honom om vad som skedde på marken men att han själv var högst inblandad i utformandet av planer för massdeportation och mord av bosniaker.

Samt mördandet av tre bosniaker i Zepa som dommarkammaren anser faller inom ramen för folkmord. Mord på Mehmed Hajrić, Avdo Palić och Amir Imamović, tre prominenta bosniakiska ledare från Zepa efter att Zepa hade fallit sågs av domarkammaren som ett sätt att vidare göra livet omöjligt för bosniaker i drinadalen och kan nog räknas som ett form av eliticide, dvs att man dödar toppskicktet i samhället så att den inte kan organisera sig. Zdravko Tolimir var chefen för den bosnienserbiska arméns underrättelsetjänst och säkerhetsstyrkor samt medlem av den bosnienserbiska generalstaben. Han hade en nära relation till Ratko Mladic som ofta konsulterade Tolimir innan han fattade de beslut han gjorde, Mladic ansåg Tolimir vara en del av sitt ”innersta krets” Vittnen har beskrivit Tolimir som Mladic ”högra hand” och hans ”ögon och öron” och mer en jämlike med Mladic än en i den långa raden av underställda. Stabchefen för den bosnienserbiska armén Manojlo Milovanovic vittnade om att; Tolimir var den bäst informerade officeraren i VRS och att ”han alltid visste mer än andra”.

När det gäller åtalspunkten rörande förföljelse mot folkgrupp så fanns det gott om bevis för Tolimirs inblandning, överlagt mord på bosniakiska fångar, grym och omänsklig behandling av den bosniakiska befolkningen samt terror mot civilbefolkningen, förstörelse av bosniakiska hem och moskéer, påtvingad massdeportation av kvinnor barn, och äldre ut ur enklaverna gjordes allt med målet att diskriminera denna grupp på ett politisk rasmässig och religiös plan. När det gäller mord på bosniaker i Zepa så kom kammaren fram till att, mord på dessa indivder som ansågs tillhöra Zepas bosniakiska elit samt massdeportationen av stadens bosniakiska befolkning gjordes med avsikten att göra rehabilitation av denna etniska grupp i just det området omöjligt.

Uppläsning av domen mot Zdravko Tolimir, 2012-12-12 ICTY, Haag

Report on the October 7, 2012 Local Elections in Srebrenica, Bosnia and Herzegovina, by David Pettigrew

Photo#3

Professor Pettigrew with Šehida Abdurahmanović and Munira Subašić, Mothers of Srebrenica, at Hotel Alić, Srebrenica. (photo credit: Aida Salketić)
Photo#3
Professor Pettigrew with Šehida Abdurahmanović and Munira Subašić, Mothers of Srebrenica, at Hotel Alić, Srebrenica. (photo credit: Aida Salketić)

David Pettigrew meeting with Ćamil Duraković, Interim Mayor of Srebrenica in the Srebrenica Municipal Offices. October 8.
(photo credit: Dirk Planert)
David Pettigrew meeting with Ćamil Duraković, Interim Mayor of Srebrenica in the Srebrenica Municipal Offices. October 8.
(photo credit: Dirk Planert)
 Serb Radical Party of Vojislav Šešelj on the ballot.
(photo credit: David Pettigrew)
Serb Radical Party of Vojislav Šešelj on the ballot.
(photo credit: David Pettigrew)
Photo#5 SNSD Campaign poster: "Српска кућа до куће" (“Srpska, kuća do kuće”)
(photo credit: David Pettigrew)
Photo#5 SNSD Campaign poster: “Српска кућа до куће” (“Srpska, kuća do kuće”)
(photo credit: David Pettigrew)

A guest post by prof. David Pettigrew

Introduction
I served as a credentialed International Observer for the municipal elections in Srebrenica, in Bosnia and Herzegovina, on October 7, 2012. There was something profoundly important at stake in the municipal elections in Srebrenica in 2012. An amendment to the election law in 2008 allowed those who were Srebrenica residents in 1991, but who had been expelled by the genocide in 1995, to vote in the municipal elections. In 2012, however, the amendment was not renewed. As a result of the genocide, the majority of residents in Srebrenica today are Bosnian Serbs. Thus it appeared as the elections approached that a Bosnian Serb candidate, whose political party leadership denies the genocide, would be elected Mayor of Srebrenica. I found this anticipated outcome to be morally unacceptable.
Because of what was at stake I resolved to go to Srebrenica during the election to be there in solidarity with the survivors and in remembrance of the victims. Last July, when I was lecturing for the Summer University Srebrenica at the Potočari Memorial Center, I stated my intention to be in Srebrenica for the election. Hariz Halilović, a survivor and refugee who was coordinating the Summer University, and who has become a good friend over the years, asked me to become an official International Observer.1 At his suggestion I applied and was credentialed to be an International Observer in Srebrenica by the Central Election Commission. I was sponsored by my University, Southern Connecticut State University, in New Haven, Connecticut, and I am grateful to the University and to the University Foundation for their support of my work in Srebrenica.

Report
I arrived in Srebrenica on October 4, 2012, in advance of the election to attempt to gather as much information as possible about the process and about the local conditions.2 I was fortunate to be invited to attend a very helpful and detailed pre-election briefing led by Gulden Yeroz, Head of the Srebrenica office of the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE). I was also welcomed in the office of Glasaću za Srebrenicu (I Will Vote for Srebrenica), a voter registration initiative. The activists in the office provided me with a general outline of their extraordinary efforts. I met as well with local friends who I have made in Srebrenica over the years in the course of my research and listened carefully to their perspectives.

As a result of my service as an International Observer I found myself primarily motivated to report on aspects of the political culture that I observed within “Republika Srpska” (“Serb Republic”).3 Srebrenica municipality lies within the borders of Republika Srpska, one of the two main entities established in Bosnia and Herzegovina by the Dayton Peace Agreement in 1995. I was indeed concerned, for example, by the campaign slogan of the political party, “Alliance of Independent Social Democrats” (SNSD), the party of Milorad Dodik, the President of Republika Srpska. The slogan, which could be seen on posters all over Srebrenica, was “Српска кућа до куће” (“Srpska, kuća do kuće”), meaning “Serb, from house to house.” (We are probably also meant to “hear” the word “Srpska” as “Republika Srpska.”) At any rate, the unfortunate implication is that the political ideology of the SNSD and its candidates entails an ethnically homogeneous Republika Srpska, leaving no room for any non-Serbs. Given the historical context of the genocide that led to the founding and legitimization of Republika Srpska, the political slogan, “Serb from house to house,” can be interpreted as a continuation of the intention to exclude non-Serbs from Republika Srpska through such means of persecution and psychological intimidation.
An additional concern was that the “Serb Radical Party of Vojislav Šešelj” was on the local ballot. In other words, one could vote for the Serb Radical Party of Vojislav Šešelj as well as for members of the party for the local municipal council. The presence of Šešelj’s party on the ballot seemed to sanction the atrocities committed in his name, or in the name of his ultranationalist and exclusionary policies as part of the aggression that took place from 1992-1995, when he was a vigorous proponent of uniting “‘all Serbian lands’ in a homogeneous Serbian state.”4 It is probably not sufficient to simply state, by way of explanation, that Šešelj is on trial for war crimes from Croatia to Bosnia and Herzegovina. It is more accurate to say that his name has become synonymous with those very war crimes, as well as with the continuation of a political culture of intimidation and exclusion directed against non-Serbs throughout Republika Srpska. In fact, Šešelj has only recently been convicted for a second time of “Contempt of the Tribunal,” this time “for disclosing confidential information pertaining to protected witnesses.”5 Hence, I found the presence of his party and of his name on the local ballot highly problematic.
Regardless of the outcome of the election in Srebrenica, it seems that the dehumanizing culture of intimidation and exclusion in Republika Srpska, a culture which has the intention of discouraging Bosniaks from returning to their former homes, will continue unabated unless it is addressed by the international diplomatic community in an effective manner.
It would also be important to note that the conditions prior to the elections in Srebrenica were less than optimal for a Bosniak candidate for Mayor, or for the Bosniak candidates for the Municipal council. As a result of the genocide in Srebrenica in 1995–ruled as such by two international Courts6 — the demographics of the municipality had shifted dramatically. While in 1991 Bosniaks constituted approximately 75 percent7 of the population, estimates are that today Bosniaks constitute approximately 35 percent8 of the population in the municipality. To further complicate matters, due to changes to the election law this year –as mentioned above– former Bosniak residents of Srebrenica, who were displaced by the genocide in 1995 and who had taken up residency elsewhere in the Federation of Bosnia and Herzegovina, were no longer allowed to vote unless they re-established their residency in Srebrenica. Given the above conditions, it appeared highly likely that a Bosnian Serb candidate, whose party leadership openly denies the genocide and demeans Bosniak culture, would be elected Mayor of Srebrenica.9 Holding an election under these circumstances was unseemly in the sense that, as a result of the genocide, the outcome would be predetermined in a way that would seal, as it were, the completion of the genocide, bringing about no less than a second betrayal of Srebrenica. Further, holding the elections under these conditions seemed an objectionable imposition upon the survivors, returnees and refugees, if one can even speak of “surviving” such a violent catastrophe. Perhaps one manages to endure such a trauma and then finds a way to bear the uprooting from one’s home and the devastation of one’s world. At any rate, imposing an electoral contest that would be fought principally along ethnic lines in a way that would revive the trauma for those who suffered it most intensely, did not seem an advisable path to achieving justice in a post-conflict society.

In the final analysis, the Bosniaks did not ask for this fight, but when confronted with the nonrenewal of the amendment to the election law, as well as with the artificial demographic imbalance that had been caused by the genocide, they rose to the challenge. Survivors and activists launched and coordinated the Glasaću za Srebrenicu (I Will Vote for Srebrenica) voter registration campaign. The campaign registered new voters and encouraged the participation of some former residents who, although displaced by the genocide, were still eligible to vote. On the one hand, these eligible voters included refugees within Bosnia who never established an alternate residence elsewhere (“Internally Displaced Persons”), and, on the other hand, the eligible voters included refugees in countries around the world. The Glasaću za Srebrenicu activists exemplified a dedication to a vision of a Bosnia to which we can all aspire, namely, as a fully participatory and open democratic society with respect for human rights and operating under the rule of law.

The official “Established Election Results” of the election that were posted on a public website of the Central Election Commission on October 23, 2012, showed that the Independent Bosniak candidate for Mayor, along with the votes of newly registered voters, had received 1,170 absentee ballots, and had won the election by 792 votes. The efforts of the Glasaću za Srebrenicu (I Will Vote for Srebrenica) campaign had clearly made the difference. But the election was even closer than it seemed at first glance. The Independent Bosniak candidate for Mayor received 4,455 votes and the leading Bosnian Serb coalition candidate received 3,663 votes. However, there was a second independent Bosnian Serb candidate on the ballot who received 1,340 votes, thereby splitting the vote. In other words, hypothetically, a lone Bosnian Serb mayoral candidate might have received 5,003 votes and would have won the election by 548 votes. So the value of the efforts of the Glasaću za Srebrenicu activists is readily apparent.

It is important to note that the Glasaću za Srebrenicu (I Will Vote for Srebrenica) activists reportedly faced harassment during the course of their work in Srebrenica and continue to face intimidation and persecution from the authorities in Republika Srpska. It has been reported in the news media that, following the election, they have been summoned for questioning in the Srebrenica Police Station by the District Prosecutor’s Office.10

There are 25 polling places in the Srebrenica municipality. On October 6, 2012, the evening before the election, the activists at the Glasaću za Srebrenicu (I Will Vote for Srebrenica) office asked me if I would be willing to observe a polling place where they expected fraudulent activity. I consulted with two other observers who had received other assignments and I accepted this assignment to observe at the Petriča polling place. On October 7, 2012, I arrived at the polling place at 6:30 a.m. and remained until approximately 10:30 p.m. for the voting and the counting of the ballots. During the day, I positioned myself next to the person who was checking the identity (ID) cards against the list of registered voters for the specific polling place so that I could see every ID card that was presented throughout the day as well as count the actual number of voters. The polling committee at the Petrića polling place seemed well trained and highly professional. The committee was multi-ethnic. Ethnicity could be determined by whether a person’s nametag was in Cyrillic letters (Serbian) or Latin letters (Bosniak). The only potential for fraud I noted was that approximately 15 percent of the voters who presented themselves to vote were not on the list as being registered for that polling place so they had to be turned away. Sometimes the voter would press the issue with committee members or with the head of the committee before leaving the polling place.

According to the reports of the two other observers, things went less smoothly at their polling places. At the Cultural Center [Dom Kulture] in the center of Srebrenica, there were confrontations (at least one of them was televised) in which Serbian voters from Serbia presented themselves with stamped certificates indicating that they were allowed to vote. According to the briefing I attended at the OSCE office, these voters had already been a recent source of controversy since they only first appeared after the deadline for registration. As I understood it, the Central Election Commission made a decision to allow them to vote. The expectation was that there would be four hundred voters in this category who would present themselves with these certificates and then cast “provisional” ballots. In the end, the actual number of provisional ballots appeared to be far fewer than 400. On October 23, 2012, the official Established Election Results listed 133 “confirmed ballots,” a number that had also been quoted to me the day after the election by the OSCE. However, during the day of the election, due to the confusion and the confrontations at the Cultural Center polling place, voting was temporarily suspended as the committee in charge considered how to proceed. Peter Lippman, a respected Balkanist and human rights activist who served as an International Observer at the Cultural Center, told me of the crowding and yelling at the polling place and characterized the scene as being one of “extended chaos.” Eventually there was a second suspension of the voting as the day wore on.

Another International Observer was posted to Skelani, a town on the border of Serbia with a bridge across the river to Serbia. He reported a similarly tense situation, and in this case noted observing buses and cars from Serbia in the area. He mentioned that some certificates and provisional ballots were also presented and accepted there, and in at least one case a voter presented himself without any identification whatsoever. The voter was turned away and one wonders if that would have been the case in the absence of the International Observer.

Given the problematic political culture described above, as well as the historical context, it is noteworthy that a Bosniak who survived the genocide when he was 16 years old –Mr. Ćamil Duraković– stood for election this year as an Independent candidate for Mayor of Srebrenica with the backing of a broad coalition of parties. I met with Mr. Duraković, who was serving as interim Mayor prior to the election, in his office in the municipal building the day after the election along with Dirk Planert, a free-lance journalist and humanitarian from Dortmund, Germany. We did not really discuss the election. He told us about how he survived the genocide as a 16 year-old and eventually reunited with his family before moving to the United States to attend High School and College. Duraković also spoke of his hope for economic development in Srebrenica that would benefit all of its citizens, but he lamented the fact that “local communities in Republika Srpska do not control their own resources.” He explained that, “economic development will require a change in jurisdiction,” and added for emphasis, that “Banja Luka blocks everything.” In response to the roadblocks to development, he has been negotiating with companies abroad to bring their businesses to Srebrenica in order to create jobs. Duraković also spoke of offering the international community a “third chance” in Srebrenica, a chance “to invest in the nineteen local communities within the Srebrenica municipality.” Each of the nineteen local communities includes numerous villages within them, all with their own development needs. Along with the development plans Duraković has a vision for refugee return. For the most part the journalist (Mr. Planert) and I listened. At some point I explained my hope that genocide denial would end, that the Bosnian Serbs would confront the past honestly, and that Bosnia would find a way to transcend a discourse of ethnicity. Mr. Duraković immediately asserted that he shared my hope. He was very thoughtful and hospitable in spite of the fact that a news crew was waiting in the hallway.

On October 8, 2012, however, when I met with Mr. Duraković, the election was not over. The counting and confirmation of votes that were cast at polling places, votes that were mailed in, and absentee ballots, went on until the official Established Election Results were declared on October 23, 2012. However, political parties had 30 days from the election to file an appeal. When election results were confirmed on November 6, 2012, Srebrenica was not on the list because an appeal had been filed. Mary Ann Hennessey, the Head of Office of the Council of Europe in Bosnia and Herzegovina explained that by November 28, 2012, “The Central Election Commission had once again dismissed the request of the ‘Coalition for Republika Srpska’ and the ‘Alliance of Independent Social Democrats- Milorad Dodik’ (SNSD) for the annulment of the election in Srebrenica.” However, Ms. Hennessey also indicated that, “they could appeal once more — within two days — to an Appellate Division of the BiH State Court.”11 The Central Election Commission delivered its decision to the Coalition for Republika Srpska and to the SNSD, on December 4, 2012. It was then that the parties had their two days to appeal to the Court, and, according to news reports, the Appellate Division of the Court of Bosnia and Herzegovina would have three days in which to render its judgment. Although it was not widely publicized, if at all, the Coalition for Republika Srpska and the SNSD did file an appeal, which was, in turn, denied by the Appellate Division of the Court of Bosnia and Herzegovina. Dr. Suad Arnautović, a member of the Central Election Commission of Bosnia and Herzegovina, reportedly stated, on December 11, 2012, that he could confirm that the Court had issued a decision on the appeal that had indeed been filed by SNSD and Coalition for Republika Srpska, a decision that would make it possible for the Central Election Commission to confirm the results of the elections in Srebrenica.12 Then, on December 12, 2012, the Central Election Commission confirmed the results of the Srebrenica municipal election, thereby confirming Ćamil Duraković as Mayor of Srebrenica.13

Concluding Reflections
High Representative Valentin Inzko stated on November 13, 2012, that the elections in Srebrenica proceeded without “major incident.”14 To a certain extent this is a fair assessment. However, it seems to me that the siege of Srebrenica and the genocide of July 1995, along with the changes in the election law, could be identified as “major incidents” that could well have determined the outcome of the election this year as well as in the years to come. Hence, I continue to be concerned that there is a risk that administering an election under these conditions, however “professionally” or efficiently, could be a charade, since the perpetrators of the genocide will have, in a sense, already “stolen” the election.

Further, a question to be considered would be whether the electoral process that was imposed on Srebrenica for the municipal elections, an election that pitted ethnic groups against each other once again, thus resurfacing memories of a traumatic past, was the best strategy to help Bosnia emerge from the social and psychological effects of the genocide and the Dayton partition. Would it be better to grant Srebrenica a special status that would obviate the need for such an electoral contest? Local residents could be appointed with roughly equal representation to a municipal council that, with the establishment of shared principles, would forge a path to shared governance. Genocide denial and hate speech would be prohibited. Perhaps under such conditions a rotating Mayoralty, following the national model of the Presidency of Bosnia and Herzegovina, could be established. At any rate, one wonders if there would be a viable alternative to such a divisive electoral process, at least in the case of Srebrenica.

Finally, we should ask why, seventeen years after the Dayton Accords, the international diplomatic community continues to tolerate ultra-nationalist rhetoric, hate speech and genocide denial in Republika Sprska? It seems that the way we live should be at least as important as the way we vote. A moratorium should be declared on campaign or political posters that inflict psychological harm on the survivors. Moreover, the psychological harm caused by the posters, statues and ultranationalist gatherings should be seen as a form of persecution, that is to say, as a crime against humanity that should be prosecuted. The European Union apparently wants Bosnia to solve its own problems and develop its own political culture, free of imposition from the international community. However, the intimidation caused by the hate speech, as well as by secessionist and ultranationalist rhetoric, prevents refugees from returning to their former homes.15 If such divisive and hurtful rhetoric will not be addressed effectively, it is not reasonable to expect refugees to return, at least at the present time, and certainly not reasonable to blame them for not returning. In that case, a so-called democratic election, conducted in the absence of the refugees and on the graves of the victims, would be little more than a sham. On July 11, 2012, I helped bury three brothers from the village of Poznanovići, ages 21, 23, and 25, in the Potočari Memorial Cemetery. Those young men might well have voted this year, but for being murdered during the genocide in 1995. To allow elections to proceed under such conditions in the name of democracy, without addressing hate speech in all of its forms, and without allowing all refugees to vote unimpeded, strikes me as no less than rewarding the perpetrators for a successful genocide, which should be absolutely unacceptable in a society operating under the rule of law and with respect for human rights.

These are, at least, the preliminary reflections that I would like to offer on the basis of my service as an International Observer for the municipal elections in Srebrenica, on October 7, 2012.

Thank you.

David Pettigrew, PhD
Professor of Philosophy
Southern Connecticut State University

Professor Pettigrew also serves as a Member of the Steering Committee, Yale University Genocide Studies Program, and, as an
International Expert Team Council Member of the Institute for the Research of Genocide Canada

New Haven, December 12, 2012

NOTES

1. Dr. Hariz Halilović, a social anthropologist and writer, is a Senior Lecturer at Monash University in Melbourne, Australia. Dr. Halilović was born in the village of Klotjevac, within Srebrenica municipality.

2. I would like to thank Peter Lippman for “sharing notes” with me while in Srebrenica and for helping me in the final preparation of this report. Peter was also in Srebrenica as an International Observer.

3. Article III of the General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina, names “Republika Srpska” as one of the “Parties” to the Dayton agreement, and refers to it as an “Entity” with a “boundary demarcation.” The Dayton Peace Accords, General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina, December 14, 1995, accessed December 12, 2012, http://www.state.gov/www/regions/eur/bosnia/dayframe.html.
Further, the official agreement to the “Inter-Entity Boundary Line” between the Federation of Bosnia and Herzegovina and “Republika Srpska,” as such, is addressed in Article I: “Inter-Entity Boundary Line,” of Annex 2: Agreement on Inter-Entity Boundary Line and Related Issues, December 14, 1995, accessed December 12, 2012, http://www.state.gov/www/regions/eur/bosnia/dayann2.html.

4. International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, Third Amended Indictment, Vojislav Šeselj (IT-03-67), §9, December 7, 2007, accessed December 12, 2012, http://www.icty.org/x/cases/seselj/ind/en/seslj3rdind071207e.pdf.

5. “Appeals Chamber affirms Vojislav Šešelj’s Contempt Conviction,” International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, Press Release, November 28, 2012, accessed December 12, 2012, http://www.icty.org/sid/11158.

6. The two Courts to which I refer are the International Court of Justice (ICJ) and the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY). In the case of the ICJ see: International Court of Justice, The Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro), Case 91, §297, The Hague, 26 February 2007, accessed December 12, 2012, http://www.icj-cij.org/docket/files/91/13685.pdf. In §297 of the ICJ judgment we read: “The Court concludes that the acts committed at Srebrenica falling within Article II (a) and (b) of the Convention were committed with the specific intent to destroy in part the group of the Muslims of Bosnia and Herzegovina as such; and accordingly that these were acts of genocide, committed by members of the VRS in and around Srebrenica from about 13 July 1995.” With respect to the ICTY see: The International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, Judgement in the Appeals Chamber of Radislav Krstić (IT-98-33-A) §37, 19 April 19, 2004, accessed December 12, 2012, http://www.icty.org/x/cases/krstic/acjug/en/krs-aj040419e.pdf. In §37 of the Krstić case we read: “The Appeals Chamber states unequivocally that the law condemns, in appropriate terms, the deep and lasting injury inflicted, and calls the massacre at Srebrenica by its proper name: genocide.”

7. Personal conversation with Mr. Ćamil Duraković, Interim Mayor of Srebrenica, October 8, 2012.

8. Personal conversation with Gulden Yeroz, Head of the Srebrenica office of the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE), October 6, 2012. (There has been no Census taken in Bosnia and Herzegovina since 1991.)

9. The Bosnian Serb coalition candidate for Mayor, Vesna Kočević, appeared on campaign posters alongside Republika Srpska President Milorad Dodik. In a televised debate with Mr. Čedomir Jovanović, President Dodik is quoted as insisting that “I never admitted that genocide was committed in Srebrenica and I never will.” “RS president, LDP leader spar in TV debate,” B92, February 1, 2012, accessed December 12, 2012,
http://www.b92.net/eng/news/politics-article.php?yyyy=2012&mm=02&dd=01&nav_id=78573.
Further, in a June 1, 2012 interview titled “Republika Srpska’s Dodik Says He’s ‘Only Supporting The Constitution’,” President Dodik asserted, referring to Bosniaks, that “…the struggle of the Bosniaks for their national identity is completely tied to the idea of creating some kind of Bosnia-Herzegovina. The Bosniaks are a people that exist only in Bosnia-Herzegovina and only declared themselves a people sometime around 1993. They are stubbornly trying to prove their national identity.” In the same interview, President Dodik belittled the Bosnian language, stating that “I speak Serbian, but in Sarajevo they say that they speak Bosnian. But there is no Bosnian language. If we call the language Bosnian then they have to ask me, as a resident of Bosnia, if I agree to have my language identified as Bosnian. But I don’t agree!”
Radio Free Europe Radio Liberty, June 1, 2012, accessed December 12, 2012,
http://www.rferl.org/content/interview_milorad_dodik_bosnia_republika_srpska_politics/24360012.html.

10. For example, see “U.S. Embassy expresses concern over Emir Suljagic arrest,” OSLOBODENJE, November 27, 2012, accessed December 12, 2012, http://www.oslobodjenje.ba/daily-news/us-embassy-expresses-concern-over-emir-suljagic-arrest. Also, see “MUP RS nastavio pozivati na saslušanje aktiviste Inicijative Glasaću za Srebrenicu” klix vijesti, December 3, 2012, accessed December 12, 2012, http://www.klix.ba/vijesti/bih/mup-rs-nastavio-pozivati-na-saslusanje-aktiviste-inicijative-glasacu-za-srebrenicu/121203040.

11. Personal communications with Mary Ann Hennessey, the Head of Office of the Council of Europe in Bosnia and Herzegovina.

12. See “Arnautovic: Conditions Created for CECBiH to Confirm Election Results in Srebrenica,” Federalna Novinska Agencija/Bosnia I Herzegovina, http://www.fena.ba/Public2_En/Default.aspx, December 11, 2102 (15:36), accessed December 12, 2012. Also see, SOURCE.ba, Vijesti, http://www.source.ba/clanak/1926445122444/vijesti/„Stekli%20se%20uvjeti%20da%20CIK%20potvrdi%20rezultate%20izbora%20u%20Srebrenici“, December 11, 2012, accessed December 12, 2012.

13. “Results in East Mostar, East Drvar, and Srebrenica Confirmed,” Press Release, Central Election Commission, Bosnia and Herzegovina, http://www.izbori.ba/Default.aspx?Lang=6, December 12, 2012, accessed December 12, 2012.

14. OHR: Office of the High Representative, Press Office Press Release, “Speech by High Representative Valentin Inzko to the United Nations Security Council,” http://www.ohr.int/ohr-dept/presso/presssp/default.asp?content_id=47618, November 13, 2012, accessed December 12, 2012.

15. In his November 13, 2012 report to the United Nations Security Council, High Representative Valentin Inzko addressed, among other topics, the political culture of Republika Srpska. He lamented the “secessionist rhetoric emanating from the current RS [Republika Srpska] leadership.” He noted that the rhetoric “has intensified and worsened considerably during the last six months.” High Representative Inzko asserted moreover, that “It would be a mistake to dismiss these words as empty or election-driven rhetoric. They have been supplemented over the last several years by a comprehensive effort to erode and in some cases eliminate the functionality of the state and its institutions.” He called on politicians “to stop opening wounds that are still healing.” OHR: Office of the High Representative, Press Office Press Release, “Speech by High Representative Valentin Inzko to the United Nations Security Council,” http://www.ohr.int/ohr-dept/presso/presssp/default.asp?content_id=47618, November 13, 2012, accessed December 12, 2012.

TT:s slarv hjälper historierevisionister

radovan-karadzic-slobodan-milosevic-momir-bulatovic

Igår dömdes Zdravko Tolimir för delaktighet i folkmordet i Srebrenica. Han sållar sig till en lång rad andra bosnienserbiska officerare som har funnits skyldiga för delaktighet i folkmordet i Srebrenica. Enligt domen så hade Tolimir bla gjort sig skyldig till folkmord, utrotning, mord, förföljelse av folkgrupp. De andra är Radislav Krstic, Vujadin Popovic, Ljubisa Beara, Drago Nikolic, Ljubomir Borovcanin, Milan Gvero, Radivoje Miletic och Vinko Pandurevic. Just nu så pågår rättegångarna mot bla Ratko Mladic och Radovan Karadzic, de är åtlade för bla folkmordet i Srebrenica.

Enligt huvuddomaren så var Tolimir Ratko Mladic högra hand och visste troligtvis mer än Mladic själv om mord på över 7000 bosniakiska män och pojkar. Folkmordet i Srebrenica var det första av sitt slag i Europa efter andra världskriget och var kulminationen av kampanj av massmord och etnisk rensning, liksom andra krigsförbrytelser mot bosniaker och andra icke-serber i östra Bosnien och Drina dalen. Städer och byar, som Visegrad, Rudo, Cajnicje, Rogatica, Vlasenica, Foca, Bratunac, Bjeljina Zvornik Brcko, Cerska, Konjevic Polje… Alla föll offer för angrepp av bosnienserbiska nationalister – med den logistiska, moraliska och ekonomiska stöd till Serbien och den jugoslaviska armén.

Det övergripande målet var skapandet av ett etnisk ren “Storserbien” som innefattade delar av Kroatien och stora delar av Bosnien. En kampanj som planerades i Belgrad och sattes i verk april 1992, då en stor del av den jugoslaviska folkarméns arsenal och manskap ställdes till förfogande för Ratko Mladic som själv var fram till maj 1992 officer i den jugoslaviska armén och hans politiske ledare Radovan Karadzic. Bosnienserbiska nationalister tillsammans med paramilitära grupper från serbien så som Arkans tigrar och Vita Örnar fick göra det smutsiga jobbet, Den etniska rensningen var krigets mål och terror var redskapet. I början av juni 1992 beräknades 750,000 människor, merparten bosniaker och kroater i norra och östra Bosnien, vara på flykt. Under rättegången mot Momcilo Perisic, den förre detta stabchefen för den jugoslaviska armén så kom det fram både den bosnienserbiska armén och krajina serberna var till största delen finansierade från Belgrad.

Beslut om vapenleveranser, ammunition, och annat logistisk support, togs vid det dåvarande jugoslaviska försvarsrådets möten där de högsta politiska och militära ledare deltog. Det är uppenbart att det finns ett sammband där som inte bör ignoreras. Den 6 september 2011 så fann ICTY Perisic skyldig till antal brott och dömde honom till 27 års fängelse. Det gjorde honom historisk då han var den förste jugoslaviske officerare som befanns skyldig för brott i Bosnien Hercegovina. Han dömdes för bla brott mot mänskligheten och medhjälp till mord förföljelse och attack mot civila mål. Enligt domslutet så hjälpte Belgrad och Perisic bosnienserberna och Krajinaserberna när det gäller vapen, personal, pengar, och logistisk support. Faktum är att varken bosnienserberna eller de kroatiska serberna, (krajina serberna)kunde inte stridit mer än ett par dagar, utan Belgrads hjälp.

16 juni 2004 i rättegången mot Slobodan Milosevic ansåg domarna att det fanns tillräckligt med bevis för att det fanns ett “JCE” ett så kallad “Joint Criminal Enterprise” i vilken ingick medlemmar av det bosnienserbiska politiska och militära ledarskapet där också Slobodan Milosevic ingick vars mål var att utrota eller delvis utrota bosniaker som folkgrupp, och att folkmord faktiskt begicks i Brcko, Prijedor, Sanski Most, Srebrenica, Bijeljina, Kljuc och Bosanski Novi.

Att TT och andra svenska medier fortsätter kalla det som hände i Bosnien Hercegovina för ett ”inbördeskrig” och offren för folkmordet ”muslimer” är djupt okunnigt och kränkande. Det spelar också rakt i händerna på Milosevic apologister och andra historierevisionister. Det var en regelrätt aggression där som kulminarade med folkmord på bosniaker. Sonja Biserko direktör för den serbiska Helsingforskommitén sa nyligen att ”Serbien har aldrig förlikats med det förflutna, hon säger vidare att alla vet att Serbien startade flera krig mot sina grannländer och läser man noggrant de domar som har avkunnats så kan man se ganska tydligt vem som är ansvarig för vad. Ingen krigade mot Serbien på serbisk mark, det var Serbien som förde krig i Bosnien, Kroatien och sedan provocerade fram ett krig i Kosovo.”